När pionen blommar

Den är flyktig tiden då pionen blommar. Väntan är lång, först skall busken växa upp på nytt efterge att den vissnat ner helt under vintern. Sen skall knopparna utvecklas och till sist slå ut. När de väl slagit ut är det bara att passa på att njuta eftersom tiden de är här är tämligen kort. Tidigare år har regnet varit en farlig fiende då ett häftigt regn kunnat slå hela busken till marken utan möjlighet att resa sig igen. Förra året kompletterades pionen med en pionbur för att hjälpa den att hålla sig upprätt. Märkligt egentligen med en buske vars blommor är så tunga att den vid regn inte förmår att bära dem.

För varje år har har pionen växt sig större och större. Tänk att den överlevde under alla år då trädgården och huset i Hult lämnades vid för våg och till ett övergivet öde. Onekligen smått fantastiskt med den styrka som växter besitter. Från bortglömd och övergiven har pionen blivit till en av de främsta prydnaderna i trädgården i Hult.

Varje år tar jag mängder med foton på pionen men jag får som aldrig nog. Det spelar ingen roll att jag troligen har hundratals foton av den. Varje blomma är något alldeles särskilt och otroligt vacker. Nu finns det ytterligare två pionbuskar i Hult och jag hoppas att de skall växa sig lika stora och tjusiga som denna är.

Piontid

Hela året väntar jag på att vår vackra pion skall blomma. Kan stå och titta hur länge som helst. Varje blomma är helt fantastiskt vacker. Trots att pionen var helt överväxt när vi köpte huset för tio år sedan och sedan dess har flyttats två gånger så växer den och blir större och större för varje år som går. Nu har vi planterat ännu en pion som jag hoppas skall bli lika vacker på sikt.

Ett problem med pionen har varit att den inte riktigt klarar tyngden av sina egna blommor. Kommer det ett häftigt regn då klarar den inte av att resa sig igen vilket är riktigt tråkigt. Då får vi ju inte möjligheten att njuta av de vackra blommorna under den korta tid pionen blommar. För att råda bot på detta har vi i år byggt ett stöd åt pionen och nu nästan hoppas jag på regn för att se om detta kommer att fungera.

Pion

Huset är i totalt kaos efter att jag igår flyttade ut alla saker ur mitt arbetsrum. Galet hur många saker som fick plats på den lilla ytan egentligen. Hela kvällen ägnades åt att ställa tillbaka saker men än är mycket kvar. Därför väljer jag att blunda för kaoset inne och går ut i trädgården istället. Vår vackra pion blommar för fullt just nu och det är onekligen en anledning att vilja gå ut.

Jag kan som inte se mig mätt på denna fantastiska blomma. Jag vet att jag ständigt har nya favoriter här i trädgården. Kanske är det så att den som blommar just nu ständigt är den jag tycker bäst om.

I år har jag bundit upp pionen ordentligt eftersom den annars inte klarar att hålla de tunga blommorna uppe. För varje år blir vår pion lite större och den är en riktig överlevare. Första hösten när vi hade köpt huset råkade Raimo meja ner den helt med trimmer och sedan har vi även flyttat den en gång. Troligen är den flyttad en gång tidigare också eftersom det dykt upp en pion i en av våra rabatter. Bakom pionen syns stenen till vårt mystiska sommarprojekt. Jag är lite fundersam på hur det där kommer att bli men vet att det brukar bli bra.

Vår pion är inte bara vacker, den doftar alldeles ljuvligt också. Jag brukar skämma bort oss och ta in några blommor och ställa i vardagsrummet. Då luktar halva huset av pion och det är inte så tokigt det.

Ljuva pioner och historia

Vår pion i Hult blommar just nu och det känns lika högtidligt varje år. Det har gått åtta år sedan vi rensade fram den och den blir större och vackrare för varje år. Första sommaren blommade den med en enda blomma vilket är svårt att föreställa sig nu när busken är helt översållad med blommor. Numera kan jag till och med unna mig att plocka in flera blommor och göra buketter. Det märks inte ens på busken att jag har plockat dem.

Det som är lite spännande med vår pion är att den tycks vara riktigt gammal. En av våra grannar berättade att det var husets första ägare som planterade pionen och att den var ett uppskattat inslag i en annars ganska torftig trädgård. Exakt hur gammal pionen är vet jag alltså inte men jag vet att huset i Hult är byggt 1916 av Anna och Karl Sträng som sedan sålde huset 1942.

Fastän huset i Hult är nära hundra år så är vi ägare nummer fem. Från 1916-1957 var huset i Hult en affär. Den enda affären i vår lilla by och som sådan en viktig knytpunkt och samlingsplats. 1989 såldes huset till en sekt. Ja faktiskt en riktig sekt! De hade en tanke om att missionera och att värva människorna i Hult till sin verksamhet. Det fungerade inte särskilt väl och ganska snart övergavs huset.

Under femton år stod huset i Hult helt övergivet och öde. Jag tror att varenda ungdom i Hult har varit inne i vårt hus och spanat. Alltid spännande med ett övergivet hus. Särskilt när huset stod helt olåst!

I augusti 2004 köpte vi huset. Den berättelsen har jag nog aldrig berättat tror jag, i alla fall inte här på bloggen. Tänker att det blir ett inlägg för en regnig dag!

Redan under den där första hösten började vi att röja i trädgården och sommaren därpå hittade vi vår pion som sedan har vårdats varsamt.

Kan inte riktigt se mig mätt på denna vackra buske. Däremot får man tänka sig för när man plockar in den. Mer än två blommor i en bukett är inte att rekommendera då det är en doftpion. Den doftar helt ljuvligt men även det goda kan bli för mycket ibland!

Pioner

Våra pion har äntligen börjat blomma, det är nästan något av en högtidsstund. När vi köpte huset hade den en märklig placering nästan på parkeringen vilket gjorde att vi missade den och körde ner den med trimmer. Trädgården hade ju fått växa vilt i femton år och då var det svårt att skilja planterat från ogräs. Nästa år kom den dock tillbaka och vi fick flyttat den till en bättre plats. Nu växer den sig större för varje år och är till stor glädje både att titta och lukta på.

Doftpion från Hult