Längs älven

Det har gått tretton år sedan min familj en sensommardag svängde in i Kvistrum i Munkedal. Precis innan stenbron som leder över Örekilsälven svängde vi höger och fortsatte färden i ytterligare någon mil för att för första gången titta på huset i Hult. Sedan dess har jag passerat Kvistrum och stenbron åtskilliga gånger men har aldrig stannat till där och promenerat. Det blå huset ligger precis intill älven och från köksfönstret ser jag den fina gamla stenbron.

Gott om vatten i älven och den lilla bänken som sportfiskarna använder är nästan helt under vatten.

Tänk så många gånger jag har kört över den där bron och inte haft en aning om det vackra promenadstråk som löper längs älven. Det är verkligen något märkligt i att upptäcka något nytt med en plats som är så bekant.

Om jag har gott om tid om morgonen då börjar jag dagen med en promenad längs älven. Ofta är det dimma tidigt om morgonen och en stund in på förmiddagen. Det blir nästan magiskt vackert när solen bryter igenom.

Svårt att hitta vackrare miljö att promenera i

På andra sidan älven går vägen som leder in till Munkedal. Numera passerar någon bil då och då och det är sällan mycket trafik. Förr var vägen en del av E6an genom Bohuslän och trafiken betydligt mer omfattande. Tänker att på den tiden hade min morgonpromenad inte alls varit lika tyst och stilla som den är idag.

Längs älven finns en gammal övergiven småbåtshamn

Jag är lite svag för sådant som är övergivet och som befinner sig i ett mellanrum. Det vill säga tillståndet mellan att en plats varit något och tills den åter är något och används. Ibland kanske mellanrummet blir det permanenta tillståndet och ibland kan en plats förvandlas helt. Längs min promenadväg finns en övergiven småbåtshamn med trasiga bryggor. Den är övergiven men samtidigt syns det så tydligt att den varit använd och hur människor tillbringat sin tid där. Det finns ett gistet gammalt picknickbord där jag gärna slår mig ner och bara tittar. För trots sitt förfall är det en vacker plats.

Utsikten från altanen

Skulle jag inte ha tid att promenera har jag ändå alltid tid att beundra utsikten. Det är verkligen en förmån att kliva ut på altanen om morgonen och mötas av den här vyn. Sånt gör gott för både kropp och själ.

Bedagad skönhet

Det finns en byggnad som jag har tittat på lite på avstånd från den gamla delen av Zadar. En gammal tjusig byggnad som helt klar krävde promenden över till andra sidan för att se den på lite närmare håll.

Det finns en bro som knyter samman den historiska stadskärnan med den andradelen av staden. Det är verkligen två skilda delar av staden. Promenaden till det tjusiga huset var lite längre än planerat, särksilt som det är tämligen varmt i Kroatien just nu.

Till slut är målet nått och jag konstaterar att skönheten onekligen är bedagad. Framsidan är tjusig på håll men tål inte en närmare granskning. Baksidan däremot där är det tydligt att huset snarere är att betrakta som en ruin. Hela våningsplan saknas och även fönster och dörrar. Undrar om det är tidens tand eller kriget som har orsakat förfallet.

Även om framsidan är förfallen även den är den fortsatt vacker. Kan som inte låta bli att det ligger något vackert i det övergivna och vildvuxna.

Det är ändå lite fint att trädgården fortsätter grönska trots att huset förfaller och allt mer blir en del av naturen.

Någon gång har en ansats till renoveringar gjorts, men det är så länge sedan att även ställningarna har börjat förfalla.

Det går att se rakt genom huset och frågan är hur många vintervindar som det kan tåla? Hur tuff är egentligen en kroatisk vinter?

Märkligt nog ser ena sidan i det närmaste normal ut. Som om resten av huset inte alls var en ruin. Märklig men spännande kontrast, älskar onekligen det där med konstraster. Funderar på vad huset en gång har varit och hur där såg ut under dess glans dagar. Tänker att med tanke på läget precis intill havet är det troligt att det kan ha varit ett hotell. Föreställer mig huset fyllt med människor i tjusiga kläder  på en tillställning värdig Gatsby.

Utflykt till ett ödetorp

När solen skiner och vi är lediga här hemma i Hult då tar vi gärna med oss barn och hundar ut på promenad. Vi packar en fikakorg och beger oss till ett ödetorp några kilometer bort.

Vägen till torpet går genom skogen och det är inte någon trafik där vilket gör att hundarna kan springa fritt. Sällan är Ida och Ebba så lyckliga som när de kan springa med full fart över stora ytor.

Huset är lite mer slitet för varje år som går men fortfarande vackert i sitt förfall.

Eftersom marken brukas runt ödetorpet är här öppet och fint vilket gör det till ett perfekt utflyktsmål. De öppna vidderna manar till lek för både barn och hundar och även för oss vuxna. Jag tänker varje gång vi är där att det här är en av de vackraste platser jag vet. Det är lätt att förstå att någon en gång för länge sedan valde att bygga en gård här.

För länge sedan var det två hus på gården men av det ena finns bara trappan och skorstenen kvar.

Gårdens ladugård står fortfarande kvar och markerar att detta en gång var en gård.

Utflykt i solen

Den här dagen har bjudit på fantastiskt härligt väder, en utflykt och trädgårdsarbete. Vi började dagen med att packa en ryggsäck med kaffe, saft och smörgåsar och sedan gav vi oss av. Målet för vår utflykt ligger bara några kilometer bort men känns som i en annan värld. En slingrade väg leder genom skogen på väg till platsen där tiden har stannat. Eller så känns det i alla fall som på platser som har övergivits.

Varje gång vi går till den övergivna lilla gården undrar jag så vad som gjort att platsen är öde. Där är så enormt vackert och stilla och jag tycker om att ha med mig kaffe och sitta på farstutrappen. Även om gården ligger långt in på en enslig väg så tänker jag ofta att just där önskar jag att huset i Hult låg. Vårt läge intill vägen kan ibland vara lite påfrestande och då lockar ett annat läge. Dock inte ett annat hus!

Sedan sist har en av rutorna i köket gått sönder och jag ställer mig på tå för att kunna ta en bild in genom den trasiga rutan. Känns verkligen tråkigt att ett sådant rart ställe för varje år förfaller lite till. Målet med dagens utflykt var att plocka syrener och det har vi med oss hem i överflöd. En stor del av kvällen har ägnats åt att att rensa blommorna för att imorgon kunna göra både saft och socker med syren.

Intill det övergivna huset finns spåren efter ännu ett hus. Där finns dock bara trappan och murstocken kvar av huset. Den där trappen är alldeles utmärkt för den som är på utflykt eftersom den är som gjord för att sitta och dricka kaffe och äta smörgås på.

Än är det sommar

Det märks att mångas semester är slut och att det laddas för skolstart och höst. Fast när blev augusti en höstmånad undrar jag? Här i Hult har vi fortfarande sommar och tänker ha sommar ett bra tag till. Däremot så börjar jag så smått att sakna vardagens rutiner hur härligt det än är att vara ledig.

Sommaren har hittills bjudit på mycket spännande och roligt. För några veckor sedan var vi och tittade på det gamla grustaget i Hult. Själva grustaget är kanske inte så spännande men där finns mycket märkligt att titta på. Det står två gamla släpkärror som någon tycks ha glömt bort och där finns även några maskiner från den tid då grustaget användes.

Det är en fin liten väg att gå och det är spännande att försöka föreställa sig hur livet var i Hult förr. För länge sedan då fanns det här skola, affär, grustag, lådfabrik och telegrafstation. Dessutom var det många gårdar. Skogen som idag är tyst och stilla måste då ha varit full av liv och rörelse.

Några sista lupiner blommade också vid grusgropen trots att de blommar över sedan länge annars. Undrar varför de blommade så sent just där.

Det fungerar också väl att promenera. Är verkligen imponerad över hur min far knatar på med tanke på att han bröt höften i våras. Märks hur han blir starkare för varje dag som går och det är verkligen härligt att se.

Ljuva pioner och historia

Vår pion i Hult blommar just nu och det känns lika högtidligt varje år. Det har gått åtta år sedan vi rensade fram den och den blir större och vackrare för varje år. Första sommaren blommade den med en enda blomma vilket är svårt att föreställa sig nu när busken är helt översållad med blommor. Numera kan jag till och med unna mig att plocka in flera blommor och göra buketter. Det märks inte ens på busken att jag har plockat dem.

Det som är lite spännande med vår pion är att den tycks vara riktigt gammal. En av våra grannar berättade att det var husets första ägare som planterade pionen och att den var ett uppskattat inslag i en annars ganska torftig trädgård. Exakt hur gammal pionen är vet jag alltså inte men jag vet att huset i Hult är byggt 1916 av Anna och Karl Sträng som sedan sålde huset 1942.

Fastän huset i Hult är nära hundra år så är vi ägare nummer fem. Från 1916-1957 var huset i Hult en affär. Den enda affären i vår lilla by och som sådan en viktig knytpunkt och samlingsplats. 1989 såldes huset till en sekt. Ja faktiskt en riktig sekt! De hade en tanke om att missionera och att värva människorna i Hult till sin verksamhet. Det fungerade inte särskilt väl och ganska snart övergavs huset.

Under femton år stod huset i Hult helt övergivet och öde. Jag tror att varenda ungdom i Hult har varit inne i vårt hus och spanat. Alltid spännande med ett övergivet hus. Särskilt när huset stod helt olåst!

I augusti 2004 köpte vi huset. Den berättelsen har jag nog aldrig berättat tror jag, i alla fall inte här på bloggen. Tänker att det blir ett inlägg för en regnig dag!

Redan under den där första hösten började vi att röja i trädgården och sommaren därpå hittade vi vår pion som sedan har vårdats varsamt.

Kan inte riktigt se mig mätt på denna vackra buske. Däremot får man tänka sig för när man plockar in den. Mer än två blommor i en bukett är inte att rekommendera då det är en doftpion. Den doftar helt ljuvligt men även det goda kan bli för mycket ibland!

Före och efter i Hult

När man håller på och jobbar och sliter med hus och trädgård är det lätt att glömma allt arbete som faktiskt har gjorts. Jag har en tid känt av en del misströstan och känner det som att arbetet här i Hult står helt still och att det aldrig händer något. Vi köpte huset i Hult i augusti 2004 vilket innebär att vi har kämpat på i nästan nio år samtidigt  som vi är långt ifrån klara. Då är det bra att vi var flitiga i att dokumentera hur här såg ut när huset köptes. När vi tillträdde hade huset i Hult stått tomt i dryga femton år. De sista åren helt utan värme efter att samtliga element i huset frostsprängt. Som sagt hade vi kunnat det vi kan idag hade vi aldrig köpt det här huset. Tur att man inte vet allting i förväg!

Till vänster syns vår trädgård i september 2004. Det skall dock tilläggas att då har vi hunnit röja rätt rejält. All mark som syns på kortet var täckt av rönnspirea som var nästan två meter hög och ogenomtränglig! Första gången vi tittade på huset kunde vi faktiskt inte lägga ner en filt någonstans i trädgården för att dricka kaffe. Vi har genom åren fått frågan vad som gjorde att vi köpte huset i Hult med tanke på hur här såg ut och svaret är enkelt, jag kände att jag hade kommit hem. Har aldrig känt den känslan på samma sätt någon annanstans.

Lägg märke till det rostiga flaggstångsfästet som finns på båda bilder. När skillnaden är så stor är det nästan lite svårt att orientera sig. Har faktiskt haft svårt att ta nya bilder ur samma vinklar just på grund av detta. När vi hittade fästet till flaggstången kände vi oss lite som arkeologer som jobbade oss fram genom djungeln. Barnen lekte att vi var med i Indiana Jones och trots att arbetet var hårt hade vi fantastiskt roligt. Något som också gör det svårt att orientera sig mellan bilderna är att vi fyllt ut marken. På bilden från 2004 sluttar det ganska brant precis efter flagstångsfästet. Något år efter att bilden togs fyllde vi ut med en grannes gamla tegeltak och fick genom det mer symmetri i trädgården. Bakom trädäcket skymtar rosenträdgården som påbörjades förra året. Efter alla turer med vår snickare fanns det inte någon kraft kvar så den skall färdigställas i nästa vecka istället.

Den nedre gräsmattan var inte lika täckt med spirea men nog fanns där att röja även där. Lägg märke till den lilla björken i högra hörnet på bilden från 2004. Den har onekligen växt till sig på de nio år som gått!

När vi började röja i trädgården hittade vi lämningar av det som en gång varit rabatter. Stenar grävdes fram och bergenia och astillbe hittades bland allt ogräs. Idag växer dessa båda växter och frodas och ogräset har nästan inte en chans!

Kontrasternas stad

Det är söndagsmorgon i Hult och jag börjar nog bli lite rastlös. Har drömt om Dublin inatt och promenerat runt på mina favoritplatser. Tänk att en stad i ett annat land kunnat bli så välbekant! Känns som det börjar bli dags att åka igen. Tänkte dessutom att jag skulle försöka få med mig maken och dottern den här gången. Jag gillar visserligen att resa ensam, men att flyga på egen hand är inte my cup of tea så att säga. Dublin är en stad med många kontraster. Det gamla och det nya finns sida vid sida likväl som det hela och det raserade.

Platser som denna är inte alls ovanliga. Lägg märke till det nyare huset med glasfasad i kontrast till tomten med ett i stort sett rivet hus. Så här har det dessutom sett ut länge eftersom det växer sly på tomten som är övergiven.

Utmed en gata kan man plötsligt hitta en spännande gammal galleria eller saluhall. Den här höll precis på att öppna när vi var där.

Lokalbefolkningen är trevligt och pratar gärna en stund. Fast visst ser irländarna lite farliga ut!

Här befinner vi oss i ett område med nya tjusiga kontor.

Fast även nya byggnader kan överges! Här är en stor kontorsbyggnad som är helt öde och har hägnats in. Irland är ett land som drabbats hårt av den ekonomiska krisen och detta bör vara ett av resultaten.

I vissa områden har det mesta stängt igen. Det här fotografiet är taget en vanlig vardag när butikerna borde vara öppna och handeln blomstra, men inte här. På den här gatan var vi helt ensamma. Även när vi var i Edinburgh såg vi hur hela områden helt enkelt hade stängt igen.

Med övergivandet kommer också förfall och skadegörelse vilket är väldigt tråkigt. Det man kan hoppas på är bättre tider och att någon vill öppna igen.

Först middag sedan förfall

Platser som övergivits lockar alltid fantasin. Varför övergavs platsen och hur länge har den varit övergiven? När vi för två veckor sedan var i Potsdam utanför Berlin promenerade vi förbi en italiensk restaurang som övergivits. I sin glans dagar var det nog ett ganska tjusigt ställe. Stort var det i vilket fall. Lite märkligt egentligen att platsen var övergiven eftersom den ligger precis intill parken Sanssouci som är en stor turistattraktion. Restaurangen ligger dessutom strategiskt intill den spårvagnshållplats som många av parkens besökare kliver av vid på sin väg till parken.

Det enda som fortfarande var i bruk på restaurangen var denna godisautomat

En gång i tiden var detta en stor restaurang belägen i en stor trädgård

Jag undrar så vad som gjorde att platsen övergavs och lämnades åt sitt öde