Isolering

Jag har stängt in mig i vårt gästrum tillsammans med min dator, böcker och barnens stereo. Är tacksam för att det inte är strålande sol utanför mitt fönster utan istället ett stilla duggregn i ett grått landskap. Den senaste tidens händelser i familjen har gjort att jag inte har kunnat fokusera på mina studier så som jag hade önskat. Nu har livet lugnat ner sig och det finns åter möjlighet att fokusera. Barnen och maken har huset för sig själva och vi låtsas att jag inte är här hemma. Tänker att jag kommer hem lagom till middag ungefär. Tänk så skönt att ha ett rum över där man kan stänga in sig när det behövs. Tänker på det ibland att det inte är länge sedan vi trängdes två vuxna och två barn i en trea på 66 kvadrat. Vi hade ett minimalt sovrum där det nästan kändes som om rummet krympte för varje gång man klev in i rummet. Datorn stod i hallen och skulle någon på toaletten var det bara att flytta på sig. I övrigt var man hänvisad till köksbordet för studier och då gällde det att komma ihåg vilken sida och vilken bok man var på innan allt plockades undan för middag. Fast det kunde också vara riktigt mysigt att bo så där trångt. Hela familjen befann sig alltid på bara några steg från varandra. Fast idag är jag tacksam över min egen vrå och sprider ut mina böcker och papper över hela rummet!

Snart grönskar det i vår trädgård. Så här ser det ut idag