En stunds stillhet

Höstlovet är slut och huset i Hult är åter lugnt och stilla. Hunden Ebba har fått på sig sin varma tröja och kurar under täcket. Ida däremot sitter vid dörren och längtar efter att få komma ut och leka i snön. Själv sitter jag vid min dator med utsikt över trädgården och med en kopp kaffe som sällskap. Under veckan som gått har jag försökt att sitta och skriva men haft svårt att få fokus när huset varit fullt av liv. Nu är här tyst, väldigt tyst och jag tänker att kanske hade det varit enklare att arbeta om huset varit fullt av liv istället. Sådan är människan tänker jag, vill alltid ha det vi inte har helt enkelt. Fördelen med ett tyst hus är dock att distraktionerna blir färre och möjligheten till fokus är större. Nackdelen är kanske att då finns det inte någon att skylla på när arbetslusten inte riktigt vill infinna sig. Så jag dricker lite av mitt kaffe, öppnar upp mitt dokument, börjar peta lite i referenslistan och inser efter en stund att jag faktiskt fått till nästan en hel sida text. Det är måndag, texten flyter på fint och dessutom är det solsken ute.

Utsikten från min arbetsplats

I min egen lilla bubbla

Just nu befinner jag mig i min egen lilla bubbla, min uppsatsskrivarbubbla. Första intervjun till min mastersuppsats är genomförd och jag varvar transkribering med att läsa litteratur. Just det där att transkribera är vansinnigt tråkigt. Att skriva ner en intervju ord för ord tar oändligt med tid och just därför är det vansinnigt tråkigt. Har insett att det är lite lättare om jag har lyssnat igenom hela intervjun en eller två gånger innan men det är trots allt en tidsödande uppgift. Samtidigt är det en alldeles nödvändig del av processen och således något som helt enkelt måste göras. Alltså transkriberar jag en liten stund och gör sedan annat en stund innan jag återvänder. Kanske inte det mest effektiva sättet men det fungerar för mig.

Det är lite märkligt det här med att skriva uppsats och helt uppslukas av ett ämne. Inte så ofta som en har möjlighet att ge en enda fråga det mesta av ens uppmärksamhet. Jag skriver om ABF och folkbildning som ett immateriellt kulturarv. Mitt fokus ligger på ABFs utbildning i Kapstaden som jag själv hade förmånen att gå i höstas. Ämnet är abstrakt, lite svårt och vansinnigt roligt. Känner hur jag verkligen utmanas. Älskar verkligen den här processen när en ser hur materialet börjar ta form. Än så länge är utgången inte given, men snart kommer pusselbitarna börja falla på plats och uppsatsens berättelse ta form.

Blev riktigt glad när nästan hemmavid lyckades hitta en av böckerna jag sökte till uppsatsen. Den var inte uppdaterad till det senaste utlåningssystemet eller systemet innan dess heller. Sist den skulle vara återlämnad var 30 mars 1978. Alltså dryga året innan jag föddes. Helt fantastiskt att det tog mindre än tio minuter för personalen på biblioteket att lokalisera boken i sitt magasin. Så den här helgen skall ägnas åt ABFs historia samt åt att fira mor som fyllt 60 år den här veckan.

Trädgården lockar...

Egentligen skall jag just nu lägga all ledig tid på att arbeta med min mastersuppsats, men våren distraherar mig. Även om ämnet för min uppsats är spännande så är det svårt att inte lockas av trädgården just nu. Det börjar ju åter grönska och vakna till liv där ute. Helt fantastiskt egentligen hur trädgården vaknar till liv år efter år oavsett hur tuff en vinter har varit.

Lite snö finns det fortfarande kvar, men jag skulle tro att den är borta om någon dag. Bilden är tagen från trappan i den nya delen av rosenträdgården. Än så länge ser där tämligen tråkigt ut, men snart kommer mina rosor åter att blomma. Genom att utöka rosenträdgården kommer jag i år att kunna plantera nästan dubbelt så många rosor som redan växer i Hult. Ser det som en fantastisk möjlighet att verkligen kunna frossa i rosor. Ju mer jag lär mig desto fler rosor känner jag att jag absolut måste ha. Det är ju i stort sett omöjligt att välja när det finns en oändlig mängd att välja mellan.

Växthuset och odlingslådorna runt om är än så länge tomt. Fast inte så länge till! I mitt bibliotek växer det så det knakar i mitt lilla innomhusväxthus för plantor. Tomater, paprika, chili, physalis, gurka och pumpor är snart redo för en första omskolning.

I väntan på mina älskade rosor finns det annat att glädjas åt. Kärleksörten är bland det första som tittar upp i planteringarna trots att den är bland det sista att blomma. Den är med hela säsongen och säger sedan farväl genom att blomma i sprakande färg. Har sett att det börjar titta upp grönt i den nya planteringen där jag satte en stor mängd lökar i höstas. Skall bli så spännande att se om resultatet blir var jag föreställt mig.

Inspekterar mina odlingslådor och tänker att det är dags att gräva i dem och fylla på med jord och kompost. Hårt jobb tänker jag och plötsligt känns uppsatsarbetet åter lockande. Bra att spara på uppgifterna och ha lite trädgårdsarbete att göra under en ledig dag. Eller kanske snarare bra att ha trädgården som pausarbete när en jobbar med annat. Även om det är arbete även att arbeta i trädgården så är det en annan typ av arbete. Jag är nog aldrig så tillfreds med livet som när jag är i min trädgård. De oavsett om jag sitter med en kopp kaffe eller om jag gräver i jorden. Min trädgård är onekligen en lisa för själen.

Jag är sällan ensam i trädgården eftersom katten Elvis gärna gör mig sällskap. Alltid nyfiken på vad jag gör och vill vara med och titta. Fotograferar jag närbilder på blommor vill han också vara med och titta. Just därför har jag oräkneliga bilder som innehåller en kattass, nos eller morrhår fast det egentligen inte var tänkt så.

Även mobilen är spännande enligt Elvis! Varför ger matte den där grejen så mycket uppmärksamhet när hon skulle kunna klappa mig? Han har ett fantastiskt tålamod Elvis som är med i trädgården även om jag är ute i timmar. Så länge som han får vara med är han nöjd och jag trivs med sällskapet. Hade aldrig kunnat föreställa mig att vi fortfarande skulle ha honom hos oss. Nu har det gått nästan tre år sedan vi fick besked om att han är svårt sjuk och inte hade långt kvar att leva. Tre år senare är han fortsatt lika sjuk, men verkar inte alls vara medveten om det. Veterinären menar att det borde inte vara möjligt varken att han lever eller att han mår bra. Jag konstaterar att han är fortsatt är här och är tacksam över det.

Jag lever hennes dröm!

Min farmor Anny föddes 1920 som äldsta barnet i en arbetarfamilj i Halland. Hon var bara tonåring när hon var tvungen att börja arbeta för att försörja sig själv, något annat alternativ fanns inte. Under resten av sitt liv skulle hon dock sörja över att hon aldrig haft möjligheten att studera vidare. Vi stod varandra nära farmor och jag och pratade ofta om de där viktiga sakerna i livet. Om drömmar och önskningar. Nu så här i efterhand kan jag önska att jag lyssnat lite mer och pratat lite mindre om mina  egna drömmar. Skulle så önska att jag vetat mer om hur hon tänkte, nu är det ju inte längre möjligt att fråga henne. Samtidigt vet jag att det gladde henne att jag hade drömmar och hon lyssnade mer än gärna.

När jag började engagera mig politiskt som femtonåring stöttade hon mitt val och menade att det var alldeles nödvändigt att även kvinnor engagerade sig. Själv tog hon aldrig steget till politiskt engagemang och fick aldrig  heller möjligheten att studera. Däremot stöttade hon och uppmuntrade nästa generation. Under tiden som hon med ett förkläde ordentligt knutet runt midjan bakade kakor, lagade mat eller gjorde andra viktiga insatser så som andra kvinnor i hennes generation avhandlade vi de där drömmarna och det viktiga i livet. Vi pratade om att förändra världen och hur jag i likhet med min far ville se hela den där världen jag skulle förändra. Min farmor menade att världen kunde förändras från köksbordet lika gärna som från andra sida jordklotet. Det viktiga var inte vart i världen en befann sig utan vad en valde att göra.

Min farmor hade inte lika många valmöjligheter som jag. När hon växte upp var utbildning inte en alternativ för de flesta av arbetarklassens barn. Förvisso kunde hon ha engagerat sig politiskt men för kvinnorna av hennes tid krävdes det ett särskilt mod att göra det. Inte ens idag är det helt enkelt att vara kvinna och politiker. För kvinnorna av hennes generation var det oändligt mycket svårare. Hennes val var att ta hand om sina barn och efter det sina barns barn. Att ständigt finnas där med middagen på spisen, med en extra säng och med tid att lyssna och bidrog hon till att skapa trygghet och utrymme för oss att drömma stort.

Min farmor gick bort hösten 2002 då jag ganska precis hade tagit klivet ut i vuxenlivet. Det var val den där hösten och hon var stolt över att då kunna kryssa mig till både riksdag och kommunen och sparade extra valsedlar för att kunna visa upp att hennes barnbarn minsann var med. För henne spelade det ingen roll hur långt ner jag stod på den där riksdagslistan, jag var ju med och det var det viktiga.

 Hon gjorde det möjligt för mig att drömma stort och jag önskar att hon kunnat finnas med längre tid under mitt vuxna liv. Att göra henne stolt var och är fortfarande viktigt för mig. När jag kom in på högskolan höstterminen 2001 tog jag med mig antagningsbeskedet och cyklade hem till farmor. Jag tvekade lite på om jag skulle tacka ja eftersom jag då hade jobb. Hon sa till mig att jobba kunde jag göra resten av livet men att studera var en möjlighet som jag inte fick missa. Jag följde mina egna drömmar men genom dem kom jag också att leva hennes dröm. Till skillnad från henne fick jag möjligheten att själv välja väg i livet. Dessutom lärde hon mig vikten av att förändra världen i det lilla precis där en är. Att samtal hemma i köket kan vara de allra viktigaste samtalen av alla!

Min farmor Anny, älskad och saknad!

Det är lite mycket nu!

Livet är sedan en tid tillbaka märkligt intensivt och jag längtar efter pauser i livet. Tittade i mitt bloggarkiv från förra året och insåg att även då var november en ovanligt hektisk månad. Kanske är det så att allt skall hinnas avslutas innan året tar slut. Det är ju trots allt bara 42 dagar kvar av 2013! Jag brukar inte ge nyårslöften men i år funderar jag mycket på det här med målsättningar inför året som kommer. Min ambition för det nya året är att prioritera om och skapa fler pauser i livet. att ge mig själv tid att bara vara och tid att göra sådant som jag tycker om. Idag när folk frågar hur det är svarar jag att det är lite mycket nu. Kommer på mig själv och tar bort det där nu eftersom det är lite mycket jämt.

Fast det där med prioriteringar är inte helt lätt när man vill göra allt på en och samma gång. Sen finns det förvisso en mycket tydlig prioriteringsordning i vårt liv. Barnen kommer alltid först, sedan kommer allt annat. Vi gör mycket tillsammans som familj vilket jag tycker är helt rätt. Många gånger när vi går på möten om kvällarna följer tjejerna med. De sitter och ritar och pysslar men lyssnar också på det som sägs i rummet. Dagarna efter kan det komma frågor vid middagsbordet om vad olika saker betydde som sades på mötet. Varför gillar inte alla vindkraft? Vad är demokrati eller kanske viktigast: varför hade de inte ekologiskt kaffe på mötet? Barn lär sig i sin egen takt tänker jag och lyssnar på det som intresserar dem. Genom att ibland vistas i den vuxna arenan får de tillgång till samtalsämnen som inte kommer upp i skolan vilket vidgar deras horisonter. De kan välja att lyssna och de kan välja rita och pyssla. Idag blir det dock skola för barnen och möten på egen hand för mig. Dessutom skall jag göra en intervju till min mastersuppsats idag. Arbetet går långsamt framåt, men det går lite fram varje vecka och det börjar kännas som att jag inom överskådlig tid kommer att ro det iland.

Vintage ger balans i tillvaron!

Det är höstlov för barnen och mamman behöver arbeta med sin mastersuppsats. Ett upplägg som riskerar att resultera i besvikna barn och dåligt samvete hos mamman. Skönt då att vi är två om föräldraskapet och maken idag har tagit med sig barnen till badhuset för en heldag med lek och bad och att jag på så vis har huset för mig själv. Har laddat inför arbetet med en promenad i regnet tillsammans med Ida och nu dricker jag kaffe med kardemumma. Böckerna ligger i fina travar intill mig och det är bara en fråga om i vilken ände jag skall börja. Det går sakta framåt, mycket sakta men det går faktiskt framåt vilket är positivt. Så småningom kommer jag att ha en färdig uppsats och det ser jag fram emot. Känner att jag har hittat lusten i arbetet med uppsatsen igen och det är viktigt. Tidigare har det känts som ett måste som hindrar mig från att göra sådant som jag tycker om att göra.

Har insett att det kommer att ta tid att skriva klart och har beslutat mig för att inte längre ha dåligt samvete för det jag gör. När jag skriver på uppsatsen är det mitt fokus och när jag gör annat tänker jag inte ha dåligt samvete för att uppsatsen står still. Balans i tillvaron i viktigt och jag tror att jag börjar att hitta rätt nu. Att göra saker som jag mår bra av är en viktig del i den där balansen. Min blogg är en sådan sak och även mitt nätmagasin Livåleva. Både bloggen och nätmagasinet ger mig möjlighet att utvecklas kreativt. Inte bara genom skrivandet utan även genom fotografi, styling och alla de olika ämnen vi skriver om.

Vintage kan ganska fint sammanfatta många av mina passioner. Gillar ordet vintage, det säger att något inte är gammalt och förlegat utan äldre och åtråvärt! När jag når en högre ålder tänker jag mig att jag skall vara vintage snarare än gammal! Väskan ovan faller in i två kategorier jag älskar, nämligen vintage och väskor. Jag skrev igår om den kantstötta flickan och väskorna jag fyndade på Saltkällans marknad i Munkedal. Det här är den ena väskan. Det kändes nästan pinsamt att bara betala tio kronor för en så fin väska. Påpekade detta till tjejen som sålde den men hon menade att den ändå bara legat i en låda på en vind i trettio år och då var tio kronor ett alldeles lagom pris menade hon.

Storleksmässigt är väskan helt perfekt eftersom den rymmer kalender, Ipad, mobil och plånbok. Den passar till de flesta kläder och gör varje outfit lite roligare. Skulle önska mig ett par vintagestövlar i samma färg att matcha med men där har jag än så länge gått bet. Bara att fortsätta leta helt enkelt!

Ineffektiv!

Jag avskyr att vara ineffektiv och har mycket svårt att acceptera när det är så. Tycker om full fart och att vara den som styr min dag. Att acceptera att kroppen behöver sängläge blir därför svårt. Insåg dock igår att det inte är vettigt att sitta på möte med hög feber och inte riktigt hänga med på grund av detta. Det gör inte mig någon nytta alls och jag är inte heller till nytta för övriga gruppen. Så idag har jag varit ansvarsfull, ställt in handledningen för min uppsats och helt enkelt stannat i sängen. Jag accepterar att jag är sjuk men tycker inte om det. Även om jag inte orkar någon större tankekraft idag så har jag gott sällskap av härliga bloggar och det är verkligen inte fy skam!

Prioritering, gentrifiering och skymning

Det är tyst och stilla i huset i Hult om dagarna sedan barnen börjat skolan. Idag rår jag huset för mig själv och har tagit fram allt material till min mastersuppsats. I sommarens början kändes det tungt att inte vara klar, men samtidigt hade det varit fel att prioritera uppsatsen främst just då. Nu känner jag inte längre någon stress över den. I sinom tid kommer den att bli färdig och jag kommer att vara nöjd och stolt över resultatet. Läser just nu om begreppet gentrifiering som kan förklaras som fintfolkiering. Det vill säga när medelklassen flyttar in i områden som tidigare varit arbetarklass och området på så vis förändras. De som tidigare bott i området passar inte riktigt in längre och behöver hitta någon annanstans att bo. Hus- och lägenhetspriser är ett effektivt verktyg i att gentrifiera ett område eller genom att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. På så vis är det bara den som har råd som har möjlighet att bo i ett visst område. När vårt mastersprogram skrev boken om Gamlestaden i Göteborg var det tydligt hur där pågår en stadsomvandlingsprocess och det var en tydlig ambition från fastighetsägarna i stadsdelen att rätt sorts människor skulle flytta dit. Visst förstår jag också att man vill ha lugn och trygghet i sitt bostadsområde men vart går gränsen. Nu i sommar har boende i ett område protesterat för att där skall byggas ett gruppboende. Man förfasar sig över dessa andra människor och menar att de inte passar in. Jag känner tydligt igen argumenten från när jag bodde i Stenungsund och kommunen planerade att bygga ett gruppboende i ett bostadsområde. Kanske är det så att det man inte känner till är skrämmande?

Ämnet är spännande och bjuder på många tankar och öppningar till diskussion. Fast trots ett intressant ämne är det svårt att till fullo koncentrera sig när man sitter hemma och arbetar. Det finns alltid mycket som behöver göras i ett hus. Är det inte saker som måste göras då finns det saker som känns roliga att göra. Allt konkurrerar om uppmärksamheten och det gäller att vara disciplinerad. På så vis är det faktiskt lite skönt att det åter börjar bli mörkt om kvällen. Det blir en tydligare markering mellan dag och natt. När kvällen kommer kan man tända ljus och varva ner eller kanske ta en promenad medan det skymmer. Det är nog trots allt vackrast när det skymmer

Kärnsjön i skymning

Morgon i staden

Måndagsmorgon och jag vaknar märkligt tidigt. Är inte van vid att sova i en stad, med trafik som passerar förbi i en aldrig sinande ström. Vi har haft en härlig helg även om det känns som att den passerade märkligt fort. Idag är min syster tillbaka på jobbet och jag skall ägna dagen åt uppsatsskrivande. Har dessutom gjort en lista över museum och annat som jag ännu inte hunnit se i Dublin. Tänker att ägna eftermiddagarna åt kultur och förmiddagarna åt studier.

Söndagen spenderades på stranden i Malahide. Det är nog en av de vackraste stränder jag någonsin har varit på och det var verkligen trevligt att komma tillbaka dit. Lagom med sol och inget regn gjorde det till en riktigt lyckad utflykt.

Skolavslutning

Det är några dagar in i juni och dags för avslutning på mitt masterprogram i Kulturarv och modernitet. För några av oss är det inte det definitiva slutet eftersom vi är flera som går upp med våra uppsatser i september. De här två åren har gått märkligt fort och har varit både roligt och lärorikt.

När det är skolavslutning är det sommarklänning och klackar som gäller. Skorna har hissnande 15 centimeter klack och jag känner mig som världens längsta kvinna idag!

En viktig bemärkelsedag!

Idag är det två år sedan vårt barnbarn Manda föddes. Förstår inte riktigt hur det redan har gått två år. När det gäller små barn infinner sig det märklige tillståndet när man inte förstår hur fort tiden har gått och samtidigt inte kan föreställa sig livet utan dem. Hon börjar bli stor det lilla trollet och kan numera prata på telefonen med mormor och morfar. Vi hänger inte riktigt med alla gånger men hon verkar nöjd i alla fall. Till helgen skall hon firas ordentligt och idag får vi nöja oss med telefonprat.

Förutom att det är Mandas födelsedag är detta en viktig dag ur ett annat perspektiv. Förra våren skrev min masterklass en bok om Gamlestaden i Göteborg. Nu är den på väg att bli publicerad och under resans gång har vi kommit fram till att vi skall starta ett kooperativ i klassen. Först handlade det om att administrera boken men nu har det växt till att bli vad jag tror är en bärande idé för framtiden. Vi startade upp för två veckor sedan och idag har vi fört första ordinarie årsmöte. Jag står som valberedningens förslag till ordförande för kooperativet och jag bugar ödmjukt och ser med spänning fram emot de utmaningar som ett sådant uppdrag kan föra med sig. Hittills har vi ägnat oss åt det formella som att skriva stadgar och delegationsordning och liknande men nu väntar nya aktiviteter!

Manda och mormor!

Arla morgonstund

Tidig morgon och försenat tåg men inget kan förstöra mitt humör idag. Jag var ju varit i våren och njutit av solen och sett gröna fält. Jag var lite skeptisk till att åka hela vägen till Malmö för en intervju till uppsatsen men nu är jag glad att jag gjorde det. Även om jag ägnade nästan hela dagen till att åka buss och tåg så var det effektivt utnyttjad tid. Resan ägnades åt att jobba och prata jobb på mobilen. Väl framme i Malmö hann jag äta och sitta och njuta i solen i någon timme. Att åka ner till Malmö var en chansning och det känns verkligen bra att den lönade sig.

Det kändes nästan lite overkligt att fälten var gröna i Malmö. Det var så länge sedan världen var grön senast. Jag gillar ju lite udda skyltar och på stationen i Malmö satt en skylt att det var förbjudet med ballonger! Jag har aldrig sett någon med ballonger på tåget och funderade över hur stort problemet kunde vara. Döm om min förvåning när det någon minut senare kommer två kvinnor som håller varsitt knippe ballonger!

Måndagsmorgon i Hult

Det är isande kallt i Hult denna morgon och det är lätt att tro att vi fortfarande befinner oss i den bistraste vinter. Skillnaden är dock att solen när den tittade fram faktiskt värmer. På min och Idas morgonpromenad blev nästippen ordentligt frusen innan vi kom ut till de öppna fälten och till solen. Där var det varmt och skönt och vantarna behövdes inte ens. Tänk att det kan vara sådan skillnad på att promenera i solsken eller skugga. Idag är huset i Hult tyst och stilla och Ida och jag har något så ovanligt som en ensam dag hemma. Barnen är i skolan och Raimo på jobbet. Försöker att blunda för de saker som jag ser behöver göras i hemmet och istället fokusera på mina studier. Det är onekligen lätt att tänka att jag ska bara... sen har halva dagen gått utan att man riktigt vet hur det gick till. Nåväl idag känner jag mig fylld av energi efter en härlig morgonpromenad med Ida, precis vad som behövs innan man tar tag i veckans första dag.

Min älskade lilla Ida! Hon blir så glad när vi kommer ut till de öppna fälten eftersom hon vet att då kommer jag att släppa henne och låta henne springa fritt.

Att få utforska världen på egen hand är trots allt det bästa

Prövade att fotografera taggtråd i närbild men det visade sig vara stört omöjligt. Ägnade en lång stund åt detta och lyckades bara åstadkomma diffust sudd. Får läsa på lite om hur jag skall göra och sedan försöka igen.

Den mesta snön och isen i Hult är äntligen borta, men där solen inte kommer åt finns det fortfarande kvar.

Med så här härligt väder går det inte att vara på dåligt humör ens om man försöker!

Måndagen börjar bra och jag har en spännande vecka som väntar. På lördag far Magda och jag till Brighton för att fira att hon fyller 25 för femtonde gången!

En sak i taget!

De senaste dagarna har ägnats åt textproduktion och tänkande. Intressant hur det bara ryms en viss mängd tankar i huvudet. När jag går in i skolarbetet då ryms det inte något mer i mitt huvud, det blir ganska snart helt fullt. Normalt sett har jag en hög kapacitet i mitt skrivande men just nu går det långsamt. Känner mig fortfarande inte helt hundra efter att jag varit sjuk och dessutom rullar livet på i sin vanliga snabba hastighet. Att ha fullt upp fungerar oftast väl och jag gillar att ha ett högt tempo. Nackdelen är att när man bli sjuk och sängliggande i en månad då blir det enormt mycket som som ställer sig på kö och pockar på uppmärksamhet. Det känns nästan lite oöverskådligt att börja ta tag i allt som måste göras. Det är lätt att strunta i allt och bara göra något helt annat istället. fast sen vet jag att när jag väl är i kapp igen så tycker jag ju att det jag gör är roligast i hela världen. det är ju det här jag har valt. Alltså tillämpar jag den enkla principen en sak i taget. Jag börjar med det som är viktigt och det som är mindre viktigt få helt enkelt vara. Det skulle vara lätt att prioritera bort träning, men jag vet av erfarenhet att det är ett stort misstag. Träning ger energi och med det ökad kapacitet och således något som inte bör prioriteras bort! Att träna är dessutom en stunds vila för huvudet. Kroppen får slita medan hjärnan kan koppla bort sig nästan helt en stund och det är riktigt bra. Denna söndag började tidigt och förgylls av ett härligt solsken. Jag har längtat så efter ljuset att jag inte ens bryr mig om att det åter är isande kallt ute!

Även den brantaste trappa kräver att man tar ett steg i taget!

Katthjälp

Katter är kloka och behagliga livskamrater. Jag väljer ordet livskamrat eftersom de faktiskt kan dela ditt liv i tjugo år eller så. Mina katter Selmer och Cleo har jag levt med i snart tretton och elva år vilket innebär att jag levt med dem längre än familjen i övrigt. Även om jag ibland suckar djupt och tänker att livet utan djur skulle vara så mycket enklare så vet jag att det inte är ett liv jag skulle välja. Inte nu i varje fall, framtiden vet vi ju inte något om. Idag var en sådan dag med djupa suckar och en nödvändighet att ta ett extra djupt andetag när jag hörde hur det väsnades i biblioteket. Cleo som älskar att vara på höga höjder hade bestämt sig för att hoppa upp ovanpå en av bokhyllorna. I processen lyckas hon riva ner ett antal böcker som landar på golvet med en duns. Jag suckar igen och plockar upp dem, hoppas att de fortfarande är hela. När jag ser var hon har rivit ner kan jag inte vara arg på henne längre. I själva verket har hon hjälpt mig!

Fröken Cleo älskar höga höjder vilket genom åren har resulterat många trasiga böcker och prydnadssaker. Hur mycket jag än älskar henne så tär det på tålamodet när saker går sönder.

Det hon rev ner den här gången var en rapport från Trekungamötet i Kungälv 2001 och en skrift om kulturminnen i Kungälv. Min mastersuppsats tar avstamp i Trekungamötet och jag kom inte ens ihåg att jag hade sparat på rapporten. Tänk så bra att ha rapporterna och utvärderingarna samlade, det gör onekligen arbetet enklare. Tack Cleo för att du gillar höga höjder!

Kaffepaus

Skrivandet går trögare än vanligt och då är behovet att kaffepauser stort. Idag sitter jag och skriver hemma vilket innebär att jag inte får kaffet serverat utan får koka själv. Fördelen med att dricka kaffe hemma är att jag får använda min fina kaffemugg som jag verkligen älskar. Jag blir glad varje gång jag tar fram den ur skåpet och det av flera anledningar. Dels är det färgen som passar oavsett årstid eller humör. Jag har ju blivit förtjust i blått det senaste året och denna nyans av blått är nog allra vackrast tror jag. Vi funderar på ett handfat här hemma i köket i samma färg. Nåväl de övriga orsakerna till att jag tycker så mycket om min mugg är att den är liten och rymmer precis lagom mängd kaffe till varje kaffepaus. Den är dessutom handgjord och jag har fått den av den duktiga keramikern som har gjort den. Sofia Gunnarsdotter heter keramikern och henne hittar man i Skredsvik mellan Uddevalla och Munkedal fast lite ut mot havet. Den som är ute på tur längs de Bohuslänska vägarna gör klokt i att stanna till på Keramiken i Skredsvik för ett besök i butiken. Det är ett bra tips på en utflykt till våren. I höstas var Regina och jag där på besök när vi intervjuade Sofia för Livåleva och jag kan tänka mig att platsen gör sig bättre i vårsol än i höstrusk!

Härligt blå färg och perfekt storlek

Kaffe smakar bättre när det dricks i en fin mugg eller kopp!

 Raimo och jag har under en längre tid känt att vi varit i behov av en ny kaffebryggare. Att bara gå och köpa en har dock inte varit helt enkelt eftersom vi haft många önskemål och tankar kring hur vi skall tillreda vårt kaffe här i Hult. Eller snarare så har Raimo varit helt klar på att han ville ha en perkolator medan jag haft mer vidlyftiga idéer. Jag tycker om när hela kaffebönor mals för varje kopp. Det både smakar gott och det luktar gott när bönorna mals. Dessa skilda åsikter har gjort att vår gamla kaffebryggare fått hänga med alldeles för länge. I lördags morse var kaffet knappt ljummet och när jag senare på dagen stod framför en percolator fanns det inte längre någon tvekan. kaffe skall ju vara varmt när det dricks! I alla fall om det inte är iskaffe. Motvilligt måste jag erkänna att jag är mycket nöjd med köpet.

Disciplin!

Att vara student kräver mycket självdisciplin, särskilt när man inte har några föreläsningar utan bara självständigt arbete. Det är svårt att organisera sina dagar på ett bra sätt tycker jag. Helst skulle jag vilja åka in till skolan varje dag för att sitta i en av läsesalarna på universitetsbiblioteket. För min del är inte det riktigt möjligt eftersom jag har tolv mil enkel väg till skolan och det skulle helt enkelt vara slöseri med värdefull tid. Att sitta hemma fungerar bra om jag är ensam hemma och om det är välstädat. Min alternativa lösning just nu är att sitta på Café Corner i Munkedal. Visserligen har vi bibliotek även i Munkedal, men det känns inte så inbjudande att sitta där och plugga och dessutom har de inte kaffe på biblioteket. Fördelen med att sitta på caféet och plugga är att där finns det kaffe och lunch som jag själv inte behöver laga och dessutom alldeles livsfarliga sötsaker. Nackdelen med att sitta där och plugga är att Munkedal är ett väldigt litet samhälle och majoriteten av människorna som kommer in för att fika eller luncha är någon som jag känner. Så vad göra? Distraheras hemma eller på café? Senaste tiden har det trots allt varit mest effektivt att distraheras borta.

Har lagt beslag på mitt eget lilla hörn.

Behöver inte gå långt när blodsockernivån sjunker, stort plus!

Attans gott kaffe som jag slipper brygga själv! 

Att komma tillbaka

I drygt en månad har jag varit i nästintill konstant sjuk. Lite intressant med tanke på att jag under denna tid även hunnit med att besöka både Berlin och Dublin. Inte helt kul att vara ute och fara när man är sjuk men det funkar det med. Det största problemet som jag ser det med att vara sjuk länge är hur snabbt man halkar efter med allt. Hade det bara varit hem och familj som skulle skötas så hade det ju varit en sak. Huset tål att inte vara perfekt städat och barnen förstår att föräldrarna inte alltid kan vara på topp. När man är student är det dock lite klurigare. Det är ju inte någon som skriver mina tentor eller min uppsats åt mig när jag inte kan. Förlorad tid är förlorad tid och det är bara att försöka förlika sig vid det och fundera över i vilken ände man ska börja ta tag i tillvaron igen. Ett av mina första steg är alltid att ringa min kloka klasskamrat Pernilla. Efter att ha pratat med henne känns det alltid som att jag har koll på tillvaron och kan åstadkomma vad som helst. Tänk vilken fantastisk förmåga hon har som var den inverkan på människor. Nästa steg blir att skriva listor över vad som skall göras. Sen är jag nog på gång igen tror jag!

Äntligen frisk, håller tummarna för att det fortsätter så! Nu är det bara att börja ta tag i allt. Vad sägs om att börja med en sak och sedan helt enkelt fortsätta med resten?

Spännande vår väntar!

Då har jag precis skickat in mitt pm om min mastersuppsats och bestämt mig för vad jag skall skriva om i vår. Det är ju viktigt att det ämne man väljer är ett ämne som man trivs med eftersom det trots allt är en hel termin som skall ägnas åt uppsatsskrivande. Jag har valt att skriva om stadsomvandlingsprocesser i min tidigare hemstad Kungälv. Känns som en mycket spännande ämne och jag tror att jag har en intressant vår som väntar. Intressant egentligen hur det man tycker är intressant ändrar sig med tiden. När jag började studera på högskola (för ungefär hundra år sedan!) hade jag tänkt att jag skulle bli journalist. Efter en tid ändrade jag mig och kom fram till att jag skulle nog faktiskt bli etnolog istället. Jag blev etnolog men när jag var färdig med mina studier var arbetsmarknaden inte så gynnsam för oss etnologer. Istället arbetade jag under några år inom äldreomsorgen och fick genom det nya perspektiv på tillvaron. Ett tag funderade jag på om det kanske var så att det var sjuksköterska jag skulle bli. Med facit i hand vet jag att det hade varit helt fel väg, men jag trivdes ju så gott inom omsorgen. Olika vägar ledde fram till mastersprogrammet i Kulturarv och modernitet på Göteborgs universitet och jag är så glad att det var precis så det blev. Det har varit otroligt spännande och det känns lite vemodigt att det bara är en termin kvar innan vi skall ut i verkligheten. Igen för min del som redan prövat den vägen. Känner mig lite nervös inför det, men vet också att jag har betydligt mer erfarenhet med mig nu än förra gången. Fast en sak i taget och nu skall jag skriva mastersuppsats om Kungälv. Största bonusen med ämnet är att det ger mig anledning att träffa min äldsta dotter och mitt barnbarn oftare eftersom de bor just i Kungälv.

Fästningsholmen i Kungälv

Arbetsro

Att ha en egen arbetsplats i hemmet när man studerar är som jag ser det helt nödvändigt. När jag pluggar behöver jag ha mina böcker uppslagna och spridda runt mig så jag snabbt och lätt kan hitta det jag söker. Förra omgången när jag pluggade då bodde Raimo, våra stora flickor och jag i en trea. Där fanns det inte någon möjlighet för mig att ha en egen arbetsplats. Varje morgon när barnen gått till skolan och Raimo till jobbet då bar jag fram min dator och alla böcker och spred ut dem på köksbordet. När resten av familjen kom hem var det bara att packa ihop igen eftersom köksbordet behövdes för mellanmål, läxläsning, middag och kvällsmat. Prövade någon gång att sitta vid vardagsrumsbordet men i längden var det inte så bekvämt och där var det inte heller möjligt att låta böckerna ligga framme. Nu har jag min egen vrå i biblioteket med utsikt från två fönster. Vi har öppen planlösning på entréplanet men i biblioteket sitter jag ändå för mig själv när familjen är hemma. Samtidigt är det mysigt att höra resten av familjen när jag jobbar. De minsta tjejerna som gör läxor, Ida som snarkar i soffan och Raimo som grejar i köket. När det är tid för andra aktiviteter behöver jag inte plocka ihop något, när jag kommer tillbaka är allt som jag lämnade det. Som jag njuter av min arbetsplats i biblioteket. Tror att hälften av arbetsglädjen kommer från att jag har en egen och dessutom mysig plats att sitta på!

Just nu får jag trängas med lite extra blommor eftersom vi fortfarande har adventsstakar i våra fönster. Snart är dock ordningen återställd och skrivbordet är mitt, bara mitt igen!