måndag 11 februari 2013

Protester på Irland

I lördags demonstrerade fackföreningsrörelsen på Irland i sex olika städer i landet och samlade runt 110000 demonstranter. Demonstrationen i Dublin samlade runt 25000 människor och det var en märklig känsla att se tåget som passerade förbi. Tror att senast jag var på en sådan stor demonstration var när lillsyster och jag var i Oslo för många år sedan och demonstrerade mot världsbanken. Vad är det då som gör att irländarna går man ur huse för att demonstrera? Skälen är egentligen flera har jag fått lära mig. Dels har Irland en tuff ekonomisk situation med allt vad det innebär i form av besparingar och försämrad offentlig service. Man demonstrerar också mot att man tycker att amorteringarna på Irlands statsskuld är för tuffa och att de påverkar samhället negativt.
Jag har gått i många demonstrationståg i mitt liv men det här var nog det som berörde mig mest. Det fanns en känsla här som jag aldrig har upplevt tidigare. När jag har demonstrerat på första maj och i andra sammanhang är det något jag har förknippat med glädje. Jag har demonstrerat för det jag tror på och det jag är stolt över. Här fanns det inte någon glädje, här fanns det sammanbiten förtvivlan och oro över hur livet skall bli.



Jag har trott att säckpipor bara var en skotts grej, men tydligen inte. Under lördagens demonstration såg jag fler säckpipsblåsare än vad jag har sett i hela mitt liv.



Det var verkligen stor uppslutning i demonstrationen och vi såg allt från lärare till elektriker som demonstrerade tillsammans. Sjuksköterskorna demonstrerade också och de har en särskilt utsatt situation. I alla fall de som precis tagit examen. För dem är lönerna inte bara frysta utan också så pass sänkta att det inte lönar sig för dem att arbeta som sjuksköterskor! Det blir så tydligt att det här är ett politiskt system som inte fungerar och jag känner oro för hur det kommer att se ut i Sverige framöver. Under en tid i mitt liv handlade allt i livet om politiskt engagemang. Idag har jag inte längre den möjligheten och kanske inte heller samma intresse som då. Däremot känner jag att släppa mitt engagemang kommer jag aldrig kunna göra. Jag tycker det var starkt att se fackföreningsrörelsen på fötter, det ger hopp för framtiden att man är starka och att man åter slåss för det som är viktigt!

4 kommentarer:

Hannis sa...

Jag glömmer aldrig känslan jag fick när jag var i Paris och hamnade mitt i ett demonstrationståg. Det var också fackföreningar som var ute.
Den där känslan av att alla hade gått samman för att förändra, på allvar. Att det handlade om människors framtid.
Det var starkt att stå där och se tåget gå förbi,vibrerande på något sätt.

Kan känna att jag saknar det i Sverige.
Vi är oftast så tysta även under demonstrationer.
Kanske är det för att vi ofta har ett sånt skyddsnät och har klarat oss så länge utan det där riktiga eländet som människor drabbas av i tex Irland.

Men det känns att det börjar bli ett förändrat samhällsklimat även här. Hårdare och människor som blir mera utsatta.
Det är tragiskt att pengar läggs på fel ändamål, att arbetaren eller den arbetslöse ses som oviktig och framför allt som någon slags förbrukningsvara.

Nu ska jag sluta babbla här=))
Hoppas att du har det fint på din resa!

VisaLiza sa...

Du får så gärna babbla på :) Kan bara säga att jag håller med dig! Liza

Queen of Kammebornia sa...

Det gör så ont med utsatthet!

VisaLiza sa...

Kan bara hålla med! Liza

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...