Dublin

Dublin hör till en av mina favoritstäder och jag återkommer gärna hit ofta. Här finns en bra kombination av de saker son jag tycker om. Massor med spännande utställningar och tillgång till kultur. En behöver bara promenera längs Grafton Street för att få höra musik. Förvisso av varierande karaktär men allt som oftast riktigt bra. Det finns även gott om gatukonst, parker och historiska byggnader. Den här gången ser jag staden med lite andra ögon eftersom det är första gången de yngsta barnen är med. För dem är Dublin en stad med otroligt mycket folk, med fantastiska juldekorationer och där det finns ett oändligt utbud av fikamöjligheter. Det som har imponerat på dem är inte de historiska monumenten eller kulturen utan istället kärlekslåsen på Ha'Penny Bridge. Fast det som kanske imponerade allra mest var att hitta väggmålningen med texten No Worries. Första gången vi var i Dublin tillsammans med dottern Anna tog jag ett kort på henne där. Nu har tjejerna tagit kort på samma plats och känner att även de befinner sig ute i den stora världen.

Vintageshopping i Dublin

Fördelen med att ofta återvända till en stad är att en till slut känner en stad tämligen väl. Genom åren har jag hittat flera riktigt bra vintagebutiker och andra mindre bra. Idag tittade jag in till en butik som brukar vara riktigt rörig och mest fylld med skräp fast där jag då och då gjort riktiga fynd. Blev verkligen förvånad över att där jag förväntade mig en överbelamrad affär som luktade lite mögel fanns nu en smakfull butik med få noga utvalda plagg.

Väskorna räckte för att fånga mitt intresse! Fast där fanns också så mycket mer. Alla plagg i perfekt skick och noga märkta efter årtionde och märke om sådant fanns. En otroligt fin blandning av kläder från 1940-tal till 1970-tal.

Med ett litet utbud blir storlekarna svåra men det fanns något för alla storlekar. Dessutom var ägarinnan mycket hjälpsam, trevlig och kunnig.

Hittade två smått fantastiska klänningar från 1950-talet som jag inte kunde välja mellan. Den vänstra från USA och den högra från Italien. Fint att ha världen med mig i resväskan hem!

Kisar i solen

Sol har onekligen varit något av en bristvara hemma i Sverige den senaste tiden. Regn, regn och åter regn samt lite uppehåll för grått dis. Solsemester är kanske inte något en förknippar med Irland men märkligt nog har det blivit så. När vi landade i söndags möttes vi av strålande sol. Förvisso följt av en isande kall vind men det som spelade inte någon roll när solen sken och himlen var blå. Tänk vilken lycka att vara tvungen att kisa mot solen och behöva bli lite irriterad över att en inte har några solglasögon med sig. Visst är det så att de enkla sakerna i livet oftast är det allra största!

Vila och dagdrömmar

Hett kaffe och varma filtar i kombination med Netflix är alldeles nödvändigt när en inte mår bra. Så typiskt att inte vara helt kry när det till slut blev lite kallare. Vill helst inte kliva ut genom dörren just nu. Där ute är det ju så kallt och under mina filtar är det varmt och gott. Passar på att titta på filmer som jag länge velat se men inte haft tid. Varvar mellan kaffe och te och har det egentligen oförskämt bra förutom den där lilla detaljen att jag är sjuk. Förutom detta ägnar jag mig åt att drömma mig iväg till Dublin igen. Om knappt två veckor är det äntligen dags för att åka dit igen. Denna gång tillsammans med dottern Anna och min syster Rebecka. Listan över saker som vi bara måste hinna med är lång. Det trevliga med att resa är inte bara resan i sig utan också planeringen och förväntan innan. Alltid härligt att ha något att längta efter och ägna sig åt lite dagdrömmeri.

På återseende

Under två år bodde min syster i Dublin. Under den tiden besökte jag staden många gånger och kom att verkligen tycka om den. Sedan hon flyttade tillbaka hem till Sverige i augusti förra året har jag dock inte varit där. Efter en tid kom jag på mig själv med att sakna staden. Jag hade ju vant mig vid att åka dit flera gånger om året.

Oavsett årstid är Dublin en trevlig stad att besöka med mycket gatuliv och intressanta platser att se. Eftersom jag har varit där så många gånger har jag mina platser som jag absolut måste besöka när jag är där. Att promenera längs Grafton Street är ett sådant måste. Inte för gatan i sig men för den spännande musik som alltid finns att lyssna på. Där finns alltid gatumusikanter av de mest skilda slag. Under en promenad längs gatan kan en få höra en ensam tjej med en gitarr likväl som klassiskt utbildade violinister.

Sen syrran flyttade hem till Sverige har vi inte varit i Dublin. Istället har vi passat på att se andra ställen runt om i Europa. Att upptäcka nya platser är alltid spännande och Krakow som vi besökte senaste är en stad som jag tror kommer att bli en framtida favorit. Att komma tillbaka till en plats är nästan något som jag uppskattar än mer än att upptäcka nytt. Det finns något skönt i att veta hur det funkar med bussar och annat praktiskt. Det ger också möjligheten att upptäcka mer av en plats.

Min längtan efter att åka tillbaka till Dublin är något jag delar med dottern Anna. I december blir det därför ett kärt återseende när hon, jag och min syster skall åka dit. Då skall vi strosa längs Grafton Street och lyssna på musik och njuta av världens vackraste julbelysning. Vi skall ge oss ut utanför staden och upptäcka nya platser. Tanken är att besöka ett slott som av bilderna att döma påminner mycket om miljön i TV-serien Downton Abbey. Nästan så att jag räknar dagarna redan trots att det är en dryg månad kvar tills vi skall resa!

Oväntade platser

Det är ofta som det inte är de mest uppenbara platser som blir kvar i minnet efter en resa. Eftersom Dublin är en plats jag varit på många gånger har jag kunnat unna mig själv att strosa runt lite planlöst. Egentligen är det där något en alltid borde unna sig när en reser men så är det ju så mycket som bara måste ses.

När jag var i Dublin senast i augusti då hoppade jag av spårvagnen några hållplatser innan jag brukar och promenerade in till centrum. Längs vägen hittade jag flera intressanta butiker som jag inte sett innan och dessutom en hel saluhall. Ärligt talat trodde jag att det var en öde byggnad eftersom skicket var riktigt dåligt. Så såg jag att det rörde sig människor i byggnaden och kunde inte låta bli att ta mig en titt.

Märkligt nog pågick där handel trots att ingenting såg ut att vara helt.

Mötte en kvinna som gjorde stort intryck på mig. Hon hade haft sitt grönsaksstånd i över femtio år och hade nu passerat åttio. Grönsaksståndet hade varit hennes fars och han drev det tillsammans med hennes man. Så omkom båda i en bilolycka och hon blev lämnad ensam med sju barn. Hon hade motvilligt börjat ta sig an rörelsen tills hon kunde sälja den men insåg dels att det skulle bli svårt och att hon faktiskt älskade att arbeta. Hennes barn har försökt förmå henne att sluta arbeta, men vad skulle hon göra utan sitt jobb undrar hon och vem skulle då sälja frukten och grönsakerna. Pension och vila menar hon är för gamla människor.

Jag gör mig inte några illusioner om att hennes tillvaro har varit helt enkel men att inte se sig som gammal när en passerat åttio är ju alldeles fantastiskt. Tänk så viktigt att ha en sysselsättning och få göra något en trivs med. Jag menar givetvis inte att pensionsåldern borde höjas dramatiskt men tänker att det är en viktig påminnelse. Jag arbetade under några år i hemtjänsten och det som slog mig ofta var hur ensamma många människor var. Barnen bodde kanske långt borta, vännerna var döda och de enda människor de träffade var oss i hemtjänsten. Många var kanske egentligen inte så sjuka utan snarare ensamma och olyckliga vilket är något som kan rättas till. Det finns en verksamhet i Munkedal som är en social träffpunkt för äldre som är en smått fantastisk plats. Min man är där och spelar och sjunger ibland och barnen har lussat där. Det är en plats dit äldre kan komma och träffas, fika och umgås och dessutom har de med jämna mellanrum aktiviteter. Det där är riktigt viktigt!

Mitt bland alla grönsaker och förfall hittade jag också en blomsterhandlare med fantastiskt vackra buketter. Han band dem själv varje morgon och ingen var den andre lik. Priset var märkligt lågt med tanke på allt arbete och buketternas storlek.

Apropå storlek, detta var den minsta storleken för den som ville köpa lite lök med sig hem!

Irländsk vår

Vid den här tiden förra året var jag och hälsade på min syster i Dublin. Då rådde råkall vinter hemma i Hult och det kändes helt magiskt att komma till Irland där våren redan hade anlänt.

Jag ägnade flera timmar en dag åt att promenera runt i parken St.Stephens Green och bara njuta av blommorna och grönskan. Där är verkligen helt fantastiskt hur livet återvänder varje år. Fast förra året var jag nära att misströsta så länge som det dröjde innan vi hade vår och värme. Har nog aldrig fotograferat så många vårblommor som i Dublin i februari förra året. I mitt tycke borde det alltid vara vår i början av februari!

Fast den den sena våren kompenserades med en ljuvlig sommar och en ovanligt mild och lång höst. Egentligen finns det inte så mycket att klaga på när det gäller den här vintern. Den har hittills varken varit särskilt lång eller kall men jag kan ändå inte låta bli. Vinter och kyla är inte min melodi. Tänker att jag skulle egentligen bo på Irland eller i Storbritannien där de redan nu får njuta av våren.

I år blir det inte någon Irländsk vår att njuta av eftersom min syster numera bor i Örebro. Irland finns förvisso kvar men nu finns andra destinationer på önskekartan och vi får se vart det bär iväg nästa gång.

På samma gata

Känner mig rastlös och längtar iväg ut i världen. Visserligen var det nyss Raimo och jag var i Rom men den här rastlösa själen längtar efter nya äventyr att uppleva. Det farliga i att resa ofta är att man får smak för det och att det lätt blir vanebildande. Samtidigt som jag längtar efter äventyr så känns allt annat än Dublin fel att åka till. Jag har ju vant mig vid att åka dit flera gånger om året när min syster bodde där. Känns onekligen märkligt att inte åka dit längre. Jag har ju mina favoritställen som jag saknar. Dottern har önskemål om att åka till Edinburgh. Vi var där för två år sedan och Anna fullkomligt älskar Edinburgh och har längtat tillbaka dit sedan dess. Känns lite som att vi måste passa på att resa med Anna nu i vår. När sommaren kommer då tar hon studenten och kliver sedan ut i vuxenlivet. Visst kan vi resa tillsammans även då men våra gemensamma familjeresor med Anna har onekligen varit riktigt roliga.

Än så länge är det en resa bara i tanken men snart tror jag att den tar fastare form. Det som finns både i Dublin och i Edinburgh som jag verkligen gillar är kontraster. Kontraster mellan det gamla och det nya, mellan det vackra och det fula och mellan det hela och det trasiga. Det som är riktigt spännande med båda städerna är att alla dessa kontraster kan rymmas på en och samma gata.

Dörrarna ovan är från samma gata i Dublin och visst är det spännande med kontrasterna dem emellan!

Sammanträffande

Ibland händer det märkliga saker! Som idag när jag var iväg och handlade och samtidigt pratade i telefon när jag plötsligt får syn på personen jag pratar med. Betydligt enklare och trevligare att träffas och prata istället. När jag besökte Irish Museum of Modern Art (IMMA) i Dublin i augusti i år var jag med om ett riktigt märkligt sammanträffande.

Trädgården runt IMMA är lika intressant som själva insidan. 

Många vackra skulpturer och vackra planteringar.

Innan byggnaderna blev till museum inhyste det ett sjukhus och trädgården planerades för att påskynda patienternas tillfrisknande. Här skulle de kunna strosa runt, andas frisk luft och fokusera på att bli friska och starka.

Även om det är en strikt park som saknar den lekfullhet som jag föredrar i en trädgård så gör blandningen av skulpturer och växtlighet det ändå till en intressant plats.

En intressant plats gör att jag betraktar genom kameran och då är det onekligen lätt att missa sådant som sker runtomkring. Särskilt om en annan person också betraktar världen genom sin kamera. Vi backade rakt in i varandra, båda säger: Oj förlåt och byter sedan till ett för landet mer förståeligt Sorry! Personen som jag backat in i tittar på mig lite märkligt och säger sedan på svenska, vi känner ju varandra! I en park i Dublin lyckades jag springa på en skolkamrat som jag inte sett sedan vi tog studenten för fjorton år sedan. Vi var båda på språng dagen då vi sprang på varandra men träffades nästa dag för en fika. När vi gick i skolan hade vi mycket lite gemensamt och pratade inte särskilt mycket med varandra. Fjorton år senare har vi gjort liknande val i livet, studerat liknande ämnen och sprang på varandra i en park i Dublin. Livet kan onekligen vara spännande ibland.

Howth vid havet

På lördag åker maken och jag till Rom för några dagar och det är något vi båda ser fram emot. För maken är det första gången han besöker Rom och för min del andra gången. Jag var där i fyra timmar sommaren 1999. Jag var i Livorno på ett seminarium och ena dagen när det inte var några intressanta föreläsningar valde två kamrater och jag att istället åka till Rom. Fyra timmar på tåg för att komma dit, fyra timmar på plats och sedan fyra timmars tågresa hem igen. Ett intensivt besök som gjort att jag sedan dess har längtat att se staden lite mer ordentligt. Fast nu när vi då är på väg till Rom kommer jag på mig själv att istället tänka på Dublin. Genom att besöka en plats ofta skulle man kunna tro att man blir mätt på staden och vill se något annat men icke. Ju mer jag ser av Dublin desto mer vill jag se. Dessutom har jag skaffat mig favoriter som jag gärna besöker om och om igen. Min syster reser till Dublin i nästa vecka och det är nästan så att jag skulle vilja överge vårt årliga glöggmys här i Hult och istället packa ner mig i hennes resväska.

En plats som har kommit att bli en favorit är Howth som ligger nära Dublin. det tar ungefär en halvtimme med tåg från centrala Dublin ut till det charmiga lilla kustsamhället och det är verkligen väl värt att åka dit. Helst skall man åka dit en söndag då det är farmers market. På två platser precis intill tågstationen finns marknadsstånd med ett brokigt utbud. Störst fokus ligger på maten med det finns också fina hantverk.

Maten kan ätas på uteserveringarna, längs strandpromenaden eller köpas med hem. Här finns alla möjligheter. Man håller farmers market året om och jag kan tänka mig att det verkligen är uppskattat med rykande hett kaffe så här års! När vi senast besökte Howth i juni i år blåste det så vi trodde det skulle vara svårt att äta ute. Vi lyckades dock hitta en plats med lä för vinden och kunde äta vår lunch i lugn och ro.

Förutom all god mat finns det även ett överflöd av bakverk. Cupcakes med smak av choklad var inte dumt alls!

Det som lockar besökare till Howth är dock inte främst den mysiga marknaden utan istället det fantastiska landskapet. Howth ligger utmed kusten och har ett både dramatiskt och spännande landskap.

Många väljer även att åka till Howth för att fiska. I hamnen angör fortfarande fiskebåtar och det finns fortfarande plats för arbete all turism till trots!

Har du vägarna förbi Dublin så passa på att spendera en dag vid kusten. Bra när havet ligger nära staden och det inte tar så lång tid att ta sig dit. Tänker att farmers market egentligen är något riktigt trevligt och skulle passa bra här i Munkedal. Munkedal är ju en landsbygdskommun med många jordbruk och mycket gott som produceras lokalt. Tror att en sådan marknad hade kunnat locka nya besökare och dessutom visa upp allt som finns att handla hemmavid. Även om det är vackert i Howth så väljer jag ju att åka dit en söndag för att inte missa den härliga marknaden. Utan marknaden är det ju bara en vacker plats vid havet!

Det kan alltid vara värre!

Något jag skulle behöva göra är att ta tag i den fullkomliga kaos som råder i mitt arbetsrum. Ytan är liten och trots fiffiga förvaringslösningar så råder där aldrig annat än just kaos. Kan förvisso förstå att det blir så eftersom allt familjen inte vet vart det skall vara ställs in på mitt rum. Allt som är ömtåligt ställs in på mitt rum och dessutom förvaras alltid alla julklappar och presenter där inne. Men även om där är stökigt så finns det de som har det värre och det är ju något att trösta sig med!

När jag var i Dublin senast besökte jag Hugh Lane Gallery. Verkligen något jag kan rekommendera och jag förstår inte att jag inte hittat dit tidigare. Det är ett lagom stort galleri och med det menar jag att man kan studera alla tavlor i lugn och ro utan att börja bli uttråkad. Hur trevligt och mysigt det än är att gå och titta på konst så har jag lite svårt för när gallerierna är för stora. Då riskerar jag att missa sådant som är intressant eftersom det helt enkelt blir för mycket.

Redan utanför möts besökaren av konst, modern sådan!

När jag skulle gå upptäckte jag att det var fotoförbud på galleriet. Brukar ju ofta vara det, men den här gången hade jag tittat och helt enkelt inte sett någon skylt. Nåväl korten var ju redan tagna och då kan de lika gärna visas upp! Bilden ovan visar den pampiga insidan av galleriet. Då var ju frågan hur ett galleri och mitt stökiga arbetsrum hänger ihop. Svaret heter Francis Bacon! På galleriet har de nämligen en stor utställning av Bacon. Dessutom har man plockat ner hans ateljé och byggt upp den igen på galleriet. Kan säga att den uppgiften måste ha tagit tid och kan knappast varit enkel heller!

Enligt Bacon så stördes hans kreativitet av ordning!

Så när jag säger att det råder fullkomligt kaos i mitt arbetsrum så är det kanske en sanning med modifikation. Det ser ju inte ut som i Bacons ateljé!

För egen del känner jag att oordning och kaos dödar min kreativitet. Många gånger när jag skall sätta igång ett projekt behöver jag först storstäda hemma. Jag behöver känna att det är ordning för att kunna skapa. Eller kanske är det så att jag får dåligt samvete för att göra något roligt istället för att göra nytta när det är stökigt? I vilket fall behöver jag bli bättre på att strunta i städningen eftersom det många gånger inte finns tid över till kreativitet när allt är städat!

Alltså konstaterar jag att i jämförelse med Bacons ateljé är mitt arbetsrum nästan städat och prydligt och det projektet kan vänta ett tag till. Den här dagen skall istället handla om stilcoachning, skoskola och mingel. Det är Reginas och min första föreläsning på temat stil och det skall bli riktigt roligt!

No worries!

Det har gått några månader sedan jag senast var i Dublin och nu börjar jag att sakna staden. Tänkte tidigare att anledningen till att jag for dit så ofta bara var för att hälsa på min syster. Men jag inser nu att det även varit själva staden som lockat. Särskilt nu när julen närmar sig då tänker jag på den vackra julbelysningen på Grafton street och längtar dit. Ångrar nästan att vi skall åka till Rom om några veckor när vi istället kunde ha åkt till Dublin! Nåväl Dublin finns kvar och tids nog finns det möjlighet att resa dit igen. Dessutom kan man alltid resa i tanken genom att se på alla bilder från tidigare resor.

Jag har tidigare skrivit om Gatukonst i Dublin och när jag tittade igenom mina bilder från förra året hittade jag mer konst som jag inte visade sist. De här bilderna är tagna i stadsdelen Tempel bar som ligger en bra bit från där jag fotograferade de andra husmålningarna.

Verkligen kreativt och inspirerande! Undrar om Munkedal är redo för något liknande!?

Ett hus som egentligen ser ut precis som alla anda hus blir betydligt mer spännande med konst på väggarna! Man blir onekligen nyfiken på vad det kan finnas för riktlinjer för offentlig utsmyckning. I Sverige har vi ganska strikta regler för hur våra fastigheter får färgsättas. Många gånger är det klok, men då missar vi också spännande konst som denna.

Konsten har alltid något att säga!

Gatukonst

Det finns en stadsdel i Dublin som är lite märklig och ligger alldeles nära de stora shoppinggatorna. Här finns en spännande blandning av grönsakshandel, loppisar, butiker för kuriosa, slaktare och lite annat smått och gott. Oftast har jag bara susat förbi där med spårvagnen men så någon gång har det hänt att jag hoppat av en hållplats tidigare för att promenera. Senast jag var där var jag nyfiken på en stor tegelbyggnad som såg ut att vara en saluhall. Jag hade nästan rätt, det var torghandel av grönsaker fast inomhus istället för på ett torg.

I samma område finns också helt fantastisk gatukonst.  Jag skulle vilja påstå att den häftigaste utställningen i Dublin hittar man inte på något galleri utan istället utmed stadens gator. Bilden ovan är tagen på en tom kontorsbyggnad som nu istället fungerar som en enorm reklampelare för filmen Worlds End. Helt klart den häftigaste bioannons jag har sett.

Det här är min absoluta favorit! Färgerna, motivet, ja allt är helt enkelt bara så bra. Enda problemet var att lyckas få till en bra bild eftersom folk envisas med att parkera sina bilar utmed vägen.

Att elskåp är tråkiga kan vi nog enas om. Det har funnits tävlingar i lokaltidningen här hemma med förslag på hur man kan dekorera elskåp. Jag måste säga att jag gillar detta. Lekfullhet och humor är viktiga ingredienser i konsten anser jag.

Tänk så mycket mer intressant en tom betongvägg blir med ett konstverk. Lite tråkigt dock att klottrare inte kunnat hålla sig borta. Tänker annars att de skulle se den här typen av konst som en möjlighet.

Det här elskåpet är förvisso dekorerat med reklam, men likväl intressant. Jag tror att konst är ett viktigt inslag i det offentliga rummet. Konst i alla dess former väcker kreativiteten hos den som möter konsten och det kan leda till mycket spännande. Konsten i den offentliga miljön har också en viktig funktion för att hålla samman en plats och skapa en röd tråd!