Villkorslös kärlek

Jag har varit på resande fot i några dagar men är nu åter hemma i mitt Hult. Som alltid väntade katten Elvis på mig när jag kom hem sent om söndagskvällen. Alltid lika tålmodig och väntar alltid på att jag ska komma hem. Det är verkligen en villkorslös kärlek. När jag är hemma är han min ständige följeslagare och när jag är iväg då inväntar han helt enkelt min återkomst.

Elvis vill ständigt ha uppmärksamhet

Vad jag gör spelar inte så stor roll för Elvis så länge som han får vara med. Alltså har jag en katt som sitter på mitt skrivbord och gärna försöker lägga sig på tangentbordet. Eller så sitter han på mina axlar när jag gräver i trädgården eller rensar ogräs. Tittar jag på TV då rullar han ihop sig till en boll i mitt knä och dricker jag kaffe i rosenträdgården då lägger han sig på bordet. Helst mellan mig och min kaffekopp. Tar jag fram kameran då vill han alltid vara med. Jag tror att han tycker om att jag är stilla och fokuserad när jag fotograferar eller fotograferas. Jag har bild efter bild från olika fotograferingar där Elvis bestämt sig för att också vara med.

Älskade Elvis

Min mirakelkatt Elvis är ju egentligen sjuk och enligt oddsen skulle han inte längre finnas här. Fast han är här och dessutom mer närvarande än någon annan. Det är onekligen fint att vara älskad av en katt. Att veta att för honom då blir allt bra så snart jag svänger in på gårdsplanen.

Med katten i solen

Katten Elvis är på många sätt min livscoach. Idag när solen sken då valde han att ligga på farstutrappen och bara njuta. Onekligen ett klokt val tänkte jag och gjorde samma sak. Har inte riktigt förmågan att göra alldeles ingenting och valde att även ta med mig en bok som sällskap utöver katten. Allt efter att solen förflyttade sig så flyttade även Elvis och jag runt i trädgården. Vi pausade vilan då och då och rensade lite ogräs och vattnade växthuset. Elvis vill helst sitta på mina axlar när jag vattnar och inspekterar mitt arbete efteråt. Så länge som han får vara med är han nöjd och det spelar egentligen inte någon roll vad jag gör. Jag fick ett infall nu om kvällen att möblera om pysselrummet. Inte helt enkelt att flytta möbler på egen hand med en katt på axlarna. Katten till trots blev resultatet gott och jag kunde återgå till solen och boken och det där med att göra ingenting.

Elvis

På katters vis

Det är kväll och katten Elvis kommer och gör mig sällskap i fåtöljen. Där vi är vill Elvis också vara. De andra fyra katterna i Hult är förvisso tillgivna även de men inte på samma sätt som denna katt. Han är med oss hela dagarna och trivs gott med våra hundar. Ibland tänker jag att han kanske inte vet om att han är just en katt utan kanske tror att han är en hund. Har tidigare skrivit om vår mirakelkatt som överlevde när hans mamma dog när han bara var dagar gammal. Han flaskmatades för att överleva och jag tror att den närheten med människor på det sättet när han var kattunge har präglat honom starkt. Vi fick honom när han bara var fyra veckor gammal vilket egentligen är alldeles för tidigt.

Det har gått två och ett halvt år sedan vi fick veta att Elvis har ett förstorat hjärta och lungödem och med det var döende. Han fortsätter dock att vara vår mirakelkatt och mår gott. Han har ju ingen aning om att han är sjuk och tur är väl det. Kanske är det så att vi människor tenderar att fokusera på det som gör livet svårt för oss istället för att leva livet. Om Elvis visste om att han var döende skulle han kanske hantera livet på ett annat sätt. Nu vet han inte det och gör varje dag på katters vis.

Elvis har mycket att lära mig om livet. Jag tenderar nämligen att oroa mig för sådant jag inte kan påverka. Han lär mig att vara mer i nuet och se till att verkligen leva. Vi är tacksamma för varje dag vi har honom kvar, men det där borde ju egentligen gälla livet i stort. Varje dag är en gåva och bör hanteras på bästa sätt. Enligt Elvis är bästa sätt att spana i trädgården, äta lite, sova lite, ta en tur till i trädgården, få någon att klappa honom, sova lite.... 

Fortfarande här hos oss

Det har gått två år och två veckor sedan vi fick beskedet att vår katt Elvis var döende. Prognosen var att han i bästa fall hade några veckor kvar att leva. Han borde inte leva eftersom han fortsatt är lika sjuk, men han lever och mår gott. Veterinären kan inte riktigt förklara hur det kan vara möjligt eftersom det rent faktiskt inte borde vara så. Vissa saker i livet går helt enkelt inte att förklara och kanske finns det någon mening med det. Vi är innerligt tacksamma över att Elvis fortsatt lever och mår gott. Han får medicin varje dag men utöver det finns det inte någonting som påminner om att han är sjuk. Han klättrar i träd, hjälper till att gräva i odlingslådorna (till mitt stora förtret) och följer med oss på promenaderna med Ida. Han vet helt enkelt inte om att han är dödssjuk och tycks inte heller vara särskilt påverkad av att det är så.

Hur länge han blir kvar hos oss är omöjligt att säga och det gäller ju egentligen varje varelses liv. Vi kan ana att han nog inte blir riktigt gammal. Å andra sidan skulle han ha varit död i två år och så blev det ju inte. Vissa har förmågan att överleva helt enkelt. Tänker många gånger att Elvis och min pappa är lika på det sättet. När jag föddes var min pappa redan dödssjuk och ingen trodde att han skulle leva särskilt länge till. Istället trotsade han alla odds och levde i ytterligare 35 år!

Livet består helt enkelt av många märkligheter och vi är tacksamma över att få ha vår lille mirakelkatt kvar hos oss.

Vårt lilla mirakel

Idag har vi återigen hämtat ut medicin till vår katt Elvis. Det har snart gått två år sedan vi fick besked att Elvis var döende. Han har förstorat hjärta och lungödem och vi fick veta att han bara hade kort tid kvar att leva. Elvis är dock lyckligt ovetande om att han är sjuk och lever livet på bästa sätt om en är katt. Han klättrar i träd, busar med de övriga katterna och hunden Ida och följer alltid med ut på skogspromenaderna. När vi grejar ute i trädgården då är han med hela dagen och vill gärna hjälpa till att plantera om växter eller gräva lite i odlingslådorna.

Elvis övervakar trädgårdsarbetet

Enda skillnaden mot Elvis och de övriga katterna är att han får en liten tablett varje dag och dessutom måste äta specialmat. Hur han kan må bra eller ens vara vid liv är en gåta men vi är mycket tacksamma över att ha honom hos oss.

Elvis tillsammans med vår gamle hund Adde

Alla katter är speciella och har sina egenheter. Här hemma i Hult blir det särskilt tydligt då vi har fem katter och de alla är sina egna personligheter och mycket olika varandra. Fast Elvis är ovanlig även för att vara katt. Jag tänker ibland att han tror att han är en hund snarare än en katt. Han har samma tillgivenhet som en hund och är mycket mån om att göra oss glada på ett sätt som bara hundar annars gör. Kanske är han präglad av att hans första och käraste vän var vår hund Adde. De två var helt oskiljaktiga och katten var helt förtvivlad när hunden dog för fem år sedan.

Elvis är en trogen följeslagare på våra promenader

När Elvis fortfarande var dålig, innan medicinen hade gjort sin verkan då orkade Elvis inte längre med vår vanliga runda i skogen. Efter halva vägen orkade han inte längre gå och fick bäras hem. Att inte följa med var dock inte något alternativ för honom. Trots den svåra ansträngningen så vägrade han att stanna kvar hemma, han skulle med. Efter några veckor orkade han plötsligt med hela promenaden och snart var Elvis helt återställd. Vi kontaktade åter veterinären som trodde att det gjorts en felaktig diagnos. En katt med Elvis tillstånd borde inte ha blivit bra igen. Medicinen skulle göra hans sista tid lite lättare men istället gav den honom en andra chans vilket förvånade alla. Vid återbesöket hos veterinären konstaterades att ingenting var förändrat, Elvis var fortfarande dödligt sjuk. Däremot hade han ökat i vikt igen och såg ut som en mycket frisk och hälsosam katt. Några gånger i månaden hostar han men annars är han helt opåverkad av sitt sjukdomstillstånd.

Om någon fotograferar då skall Elvis alltid vara med!

 Den senaste tidens händelser har påmint oss om att livet är skört och bräckligt. Elvis är dock en fin påminnelse om att vardagen också innehåller mirakel!

Ett år senare...

Idag är det precis ett år sedan vi var hos veterinären med vår katt Elvis och fick veta att han var svårt sjuk. Så pass sjuk att han i bästa fall om han svarade på medicineringen skulle leva i några veckor till. Han svarade på medicineringen och började må mycket bättre och veckorna och dagarna gick. Plötsligt hade hela sommaren passerat och vår Elvis fanns fortfarande hos oss och vi gjorde ett nytt besök hos veterinären. Nya röntgenplåtar och undersökningar konstaterade att han var fortsatt lika sjuk och egentligen inte borde må bra. Samtidigt konstaterade veterinären att Elvis onekligen är en välmående katt som trivs med livet. Veterinären menar att katten egentligen inte borde leva och definitivt inte vara stark och orka leka och klättra i träd. Elvis själv verkar inte förstå det märkliga i att han finns kvar hos oss. Han är fortsatt busig och kelig och vill vara med överallt. Så fort jag tar fram min kamera kommer han springande. Vet inte hur många kort som fått tas om för att det kommit med en bit av Elvis som inte borde vara med på kortet. Han får medicin varje dag och specialkost men annars är livet som vanligt för honom. Under vintern hade han det svårare och hostade mer än tidigare och vi konsulterade åter veterinären som rådde oss att hålla katten inne vid minusgrader. Efter några dagar försvann det mesta av hostan och vi kunde åter andas ut. Veterinären säger att katten inte borde vara i livet men att han märkligt nog tycks kunna leva och må gott sitt tillstånd till trots. Det håller säkert inte för evigt men vi har fått ett helt år till med vår älskade lille vän och för det är jag enormt tacksam!

 

Här har vi Elvis om morgonen när han och jag väntar på skolbussen tillsammans med barnen. För stunden sitter han stilla men alldeles nyss var han längst upp i granen på andra sidan vägen. En stund senare jagar han katten Nemi över gräsmattan och hamnar längst upp i en björk. Nu ligger han bredvid datorn och försöker att hjälpa till och trycka på tangenterna. Inte helt lätt att skriva när en har en katt som vill hjälpa till!

Trappkatt

Tänk att komma hem när klockan är över fem och mötas av katten Elvis som sitter på trappen och njuter av solen. Tror att han i likhet med oss vädrar vår i luften. Märker att djuren är lika oss på så vis att de blir rastlösa i februari och börjar tycka att vintern borde vara över. Gick en liten runda i trädgården nu ikväll och såg att flera av våra solcellslampor har börjat att lysa igen. Känns som ett bra tecken på att vi går mot ljusare tider. Ett riktigt säkert vårtecken är dessutom att jag idag har inhandlat mina första fröer för vårens odlingar. Vi har ännu inte helt bestämt färdigt vad vi skall ha, men det vi är helt säkra på är att det skall bli mycket mer än förra året. Min trädgårdshandledare har noga inpräntat i mig att jag skall vänta tills i mitten av mars med att så mina fröer vilket gör att jag nu helt enkelt får lära mig tålamodets svåra konst.

Tänker att jag skall skriva några ord om vår lille mirakelkatt Elvis. Hans tillstånd med lungödem och förstorat hjärta är oförändrat. Veterinären gav honom i april förra året i bästa fall en eller två månader till att leva men än har vi honom kvar. Han borde vara svårt sjuk och inte alls må bra, men det verkar han inte alls förstå. Istället mår han alldeles prima och är dessutom en riktigt duktig liten kattpatient. Idag räcker det att jag skramlar med medicinburken för att han skall komma springandes. När han varit duktig och svalt sin tablett vet han att den goda (och hutlöst dyra) maten väntar. Mot alla odds lever vår Elvis vidare och har det gott i livet och vi är innerligt tacksamma över att ha vår lille kille kvar hos oss. Det är ju omöjligt att veta hur länge det varar, men varje månad som går är mer än vad vi vågat hoppas på.

Elvis, katten med många liv

Vår förhoppning för den  här dagen var att veterinären skulle kunna friskförklara vår Elvis och konstatera att han var feldiagnostiserad. Så blev det dessvärre inte men trots det känner vi hopp för framtiden. Veterinären medgav att han var förbryllad över hur Elvis kan må så gott när han har fel på hjärtat och egentligen borde vara ordentligt sjuk. Att han har svarat så fint på medicinen är ovanligt och vi är tacksamma och glada för det. I april fick vi beskedet att han i bästa fall hade två månader kvar att leva och det bara om han svarade bra på medicinen. Nu menar veterinären att han tycks kunna leva med sitt tillstånd. Han kommer visserligen behöva medicin och specialkost resten av livet. Det kändes verkligen gott att höra veterinären säga att han skulle skriva ut medicin för ett år framåt och att vi först då behövde komma tillbaka för en hälsokontroll av katten. Nu pratar vi år och om framtid för Elvis och för några månader sedan visste vi inte hur det skulle vara från en dag till en annan. Jag är tacksam för varje dag vi har honom kvar och nu verkar det onekligen som att det kan bli många dagar till!