Jag vet vem trollet är!

Vart en än vänder sig på nätet finns de otrevliga kommentarerna där. Om en butik gör reklam för något finns det genast ett gäng kommentatörer som har åsikter. Somliga helt oskylda medan andra både hätska och hatiska. De flesta kommentarsfält har en tendens att fullkomligt spåra ur med påhopp och andra otrevligheter. Det spelar inte så stor roll vilket ämnet är, allt tycks vara en anledning att sprida hat omkring sig. Förr var det möjligt att vara helt anonym när en kommenterade men så är oftast inte fallet idag. Allt som oftast sker kommenterandet på Facebook alternativt att den som kommenterar måste vara inloggad med Facebook. Det innebär att alla dina vänner och egentligen hela världen har möjlighet att se vad som kommenteras.

Det är lätt att förlora hoppet om mänskligheten när en läser de där kommentarsfälten. Hur kan det ens vara möjligt att hata så mycket? Trots det väljer jag ganska ofta att läsa kommentarer. Tänker att det är bättre att veta hur det är än att blunda för verkligheten. Det är lätt hänt att en befinner sig i en filterbubbla och tror att det är den enda sanna verkligheten. Jag funderar ganska ofta över människorna bakom kommentarerna. Vilka är de och hur tänker de när de väljer att kommentera? Så plötsligt i ett kommentarsfält får jag syn på ett namn och en profilbild jag känner igen. Någon som jag känner, någon som jag så länge som jag känt hen sett som en klok och vettig människa. Läser kommentarerna som hen skriver och inser att jag känner ett troll. En person som jag känner är en av alla de där människorna som vräker ur sig otrevligheter och hatiska kommentarer. Jag skulle kunna fråga personen hur hen tänker men är nog lite rädd för svaret. Är det så enkelt att det är lätt hänt att ord blir hårdare när de är skrivna än när de sägs ansikte mot ansikte. Eller är det så att även den som på ytan verkar vettig kan vara helt uppfylld av hat?

Vad får någon att välja att skriva hatiska kommentarer på sociala medier?

Det där får du allt tåla!

I hela mitt vuxna liv har jag varit politiker. Jag var inte ens 20 år när jag för första gången blev vald till ett kommunalt förtroendeuppdrag. Att vara politiker i en kommun innebär att det är något jag gör på min fritid. En del spelar fotboll, andra sysslar med orientering men jag ägnar mig åt politik och det är fantastiskt roligt. Det är verkligen både spännande och utvecklande att få vara med och påverka hur kommunen ser ut. Däremot upplever jag att något har förändrats de senaste åren. Dels är min upplevelse att de flesta jag möter tror att jag som politiker arbetar heltid med detta och även har en hög heltidslön. Så är det alltså inte! I den kommun där jag bor är det bara en enda politiker som arbetar med politik på heltid och det är kommunalrådet. Som politiker bestämmer jag vad som skall göras i en kommun men hur det skall göras är en fråga för förvaltningen. Det vill säga kommunens personal. Det innebär att jag har inflytande över mycket men verkligen inte allt.

Det som är den största förändringen på de här åren jag har varit politiker är bemötandet. I en Facebookgrupp gick människor till angrepp på en av mina bästa vänner som även hon är politiker.  Hon hade gjort precis det som många frågade efter. Svarat på varför hon valt att fatta ett beslut i en fråga. Hon var tydlig och saklig och förklarade i en öppen status på Facebook. Hon förklarade vad hon som politiker kan bestämma över och vad förvaltningen bestämmer. De kallade henne för riktigt otrevliga saker i gruppen och skrev dem även till henne på Facebook. Någon skrev Tvi för politiker som dig! De var sedan helt oförstående när hon efter flera riktigt otrevliga kommentarer valde att ändra inställningarna på sitt inlägg så bara de som är vänner kunde se vad hon skrivit. Diskussionerna i gruppen fortsatte och flera menade att hon var lättstött. De kritiserade ju henne som politiker inte som privatperson menade en annan. "Att vara en politiker innebär ju att man får räkna med personangrepp i denna form..." Här håller jag inte med! Det ingår inte i mitt uppdrag att bli hånad och att ta personangrepp. Dessvärre börjar även jag bli van vid detta vilket känns helt galet. Det som däremot ingår i uppdraget är att lyssna till människor, att stå för de beslut jag fattar och att kunna förklara varför jag valt att agera som jag gör. Att lyssna innebär däremot inte att jag alltid kommer att hålla med den jag talar med. Däremot respekterar jag den som uttrycker en åsikt som inte stämmer överens med min egen. Respekt är som jag ser det grunden för alla samtal oavsett om det är ett samtal öga mot öga, via sociala medier, från en talarstol eller i telefon. Jag är sällan lättstött men jag reagerar på att bemötas med otrevligheter enbart för att jag är politiker.

Vad gäller min väninna var det just på grund av att hon ville vara tydlig och tillgänglig i en fråga som berör många som gjorde att hon blev till en måltavla för människors hat. Jag tror att det är lätt att glömma bort att det en skriver faktiskt påverkar en riktig människa, för det är precis vad vi är de där politikerna. Vi är inte något diffust långt borta istället är det så att politikerna i en kommun bor och lever på samma sätt som resten av invånarna i kommunen. Vi hämtar och lämnar barn på förskolan, åker bil eller kollektivt till arbetet, är ibland sjuka och behöver gå till vårdcentralen, vi arbetar inom kommunen, på företag eller är kanske företagare. Enda skillnaden är egentligen den där lilla faktorn att vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt. Jag räknar inte med att det ska generera några hyllningar men jag skulle verkligen önska att det inte skulle innebära att utsättas för näthat och förakt. Det som gör mig mest frustrerad är att den här typen av påhopp är ett direkt hot mot demokratin. Vem kommer att våga engagera sig politiskt om engagemanget innebär att du ska räkna med personangrepp? Alla har möjlighet att engagera sig politiskt, det är inte ens särskilt svårt. Det gäller bara att välja ett parti, bli medlem och sedan börja gå på partiets verksamhet. Det är egentligen något alldeles fantastiskt att alla har möjlighet till detta. Det är inte alltid enkelt eller ens roligt att vara politiskt engagerad däremot är det alltid givande. Jag vet att det jag gör har betydelse för andra människor och det känns onekligen gott.

Personangrepp och otrevligheter är alltså inte något som jag anser att någon bör utsättas för. Däremot välkomnar jag diskussion och frågor eftersom det är något som främjar demokratin.

Liza Kettil, en alldeles vanlig människa som råkar ha politik som fritidsintresse

Ni kan inte skrämma mig att vara tyst!

Egentligen hade jag tänkt mig ett soligt och trevligt inlägg denna förmiddag men det känns som att dagen kräver en allvarligare ton. För en tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om jag var tvungen att fly. Jag ville med detta lyfta fram att människor som flyr inte gör det med lätt hjärta och att det är något svårt att lämna hela sitt liv bakom sig för att bli flykting i ett främmande land. Jag hade väntat mig att jag skulle kunna få en del påhopp av detta. Att vara främlingsfientlig är ju dessvärre rumsrent idag och vi har ett rasistiskt parti i vårt lands riksdag. Istället blev jag positivt överraskad över mina kloka bloggläsare som kom med kloka inlägg och glada tillrop. Det finns hopp om mänskligheten tänker jag och känner mig varm ända in i hjärtat. En enda kommentar kom som menade att invandrade människor skulle vara en annan typ av människor. 

Sedan gick tiden och jag som glömde bort mitt inlägg. Det vill säga tills i förrgår då kommentarerna började ramla in och sedan har fortsatt att komma. Helt uppenbart är att någon form av rasistisk grupp har valt att göra gemensam sak och försöka upplysa mig om att invandring inte är bra. Jag modererar alla kommentarer som är äldre än en vecka vilket jag just nu är tacksam över. För att börja någonstans så publicerar jag inte kommentarer som är anonyma eller som är hotfulla och de senaste två dagarna har jag fått gott om båda sorter. Man måste inte hålla med mig för att kommentera på min blogg däremot förväntar jag mig att man är artig, trevlig och vågar stå för vem man är. Att lämna hotfulla anonyma kommentarer är inte bara otrevligt utan också mycket fegt. 

Någonstans mitt i allt detta är det ändå intressant hur mina åsikter kan provocera människor till den grad att de önskar att jag skall brinna och lida helvetets kval eller att jag skall bli sjuk och få se hur det svenska samhället inte kan hjälpa mig. Om jag har förstått kommentaren rätt är det invandringens fel att sjukvården i Sverige inte fungerar. Här skulle jag kunna göra en lång utläggning om hur skattesystemet fungerar men känner att jag faktiskt inte orkar. För mindre än ett år sedan gjorde jag en gastric bypass som bekostades av skattemedel och samma dag opererade min ena dotter sin käke. För dryga året sedan bröt min man armen och hamnade på sjukhus och under hela mitt liv har min far varit svårt sjuk. Genom allt detta kan jag konstatera att sjukvården i vårt land är helt fantastisk. Visserligen kändes det svårt när jag förra sommaren fick vänta två månader på att komma till bröstkliniken och undersöka knölen jag hittat i mitt ena bröst. Det håller jag med om att det är under all kritik. Däremot är det tydligt att det handlar om personalresurser under sommaren. Ge sjuksyrrorna det de vill ha i lön så är det garanterat lättare att hitta sommarpersonal. 

Det här är inte en politisk blogg även om jag som driver bloggen faktiskt är politiker. Däremot är bloggen min och en plats där jag skriver det jag vill skriva. Oftast vill jag skriva om huset där jag bor eller kanske om vintage och retrokläder. Ibland vill jag skriva om politik och den som inte håller med om det jag skriver får hemskt gärna kommentera så länge som tonen är trevlig och saklig. Är man osäker på hur detta fungerar kan man läsa Regina Johanssons artikel Diskutera snyggt i nätmagasinet Livåleva. De senaste dagarna har fått mig att inse hur viktigt det är att lyfta fram frågor i ljuset. Om ni som är hotfulla tror att ni har skrämt mig till tystnad så tror ni fel!

Jag heter Liza Kettil och jag tänker aldrig vara tyst för att någon annan tycker det!