Stillhet mitt i ingenstans

Trots att jag är ateist är jag märkligt förtjust i kyrkor. Det finns en stillhet i kyrkan som jag verkligen tycker om och som är samma vart jag än i världen hamnar. Själva byggnaden i sig manar till stillhet och eftertanke vilket onekligen kan behövas ibland. Dessutom är de flesta kyrkor riktigt vackra byggnader och representerar en viktig mötesplats för många människor.

Namibias öken frammanar nästan samma känsla hos mig som en kyrka. Det är något mycket speciellt med just öknen. Du blir ett med sanden och det enda som finns där är du, sanden och den intensivt blå himmeln.

På vägen mellan Swakopmund och Windhoek i Namibia finns ett litet samhälle som heter Usakos. Det är ett mycket litet samhälle men bussen som färdas mellan de båda lite större städerna gör ett av sina stopp där. Där finns en bensinstation men också en kyrka mitt ute i ingenstans.

Usakos ligger mitt i öknen och det är svårt att föreställa sig någon form av vardagsliv eller ens någon form av liv där. Det är plågsamt varmt och en önskar helst bara att snart vara på väg därifrån igen och att bussens AC skall fungera.

Fast den där kyrkan är något särskilt där den ligger mitt i öknens sand. Plötsligt kändes inte värmen lika plågsam och det blev tydligt att människor lever sina liv även i Usakos. Här pågår vardagen precis som i Hult eller Malmö eller Uddevalla, det råkar bara vara lite varmare.

När vi svänger ut från Usakos ser jag till sist några av de människor som där lever sina liv. Undrar om kyrkan är viktig för dem. Den gjorde ett märkligt djupt intryck på mig i alla fall.

En ateist i kyrkan

Även om jag är ateist så trivs jag med att gå i kyrkan. Kanske lite märkligt kan man tycka men för mig är det fullt logiskt. Den här söndagseftermiddagen spenderades i Hede kyrka i Sörbygden där det bjöds på familjegudstjänst och sång av kyrkans barnkör. Barnkören är själva orsaken till att vi var där idag eftersom de minsta tjejerna båda sjunger i kören. Även om jag själv inte är troende så tycker jag att kyrkans barnverksamhet är fantastiskt bra. De erbjuder både kör och miniorer som är uppskattade inslag i barnens vecka. Jag har valt att trots min egen tro fortsätta vara medlem i Svenska kyrkan, det känns viktigt och det ger mig möjlighet att vara med och rösta i kyrkovalet. Kyrkan är trots allt en institution som fortfarande besitter mycket makt och inflytande och då vill jag kunna vara med och påverka. Eftersom barnen är troende vill jag kunna påverka den verksamhet som de deltar i. Den barnverksamhet som erbjuds hos oss är varm och välkomnande och helt olik den jag själv var med i när jag var barn. Då var jag barnet vars föräldrar inte gick i kyrkan och det var allt annat än accepterat. När vi hade avslutningar i barnverksamheten och det skulle fikas då bytte de andra föräldrarna bord om min mamma satte sig vid deras bord. Så här i efterhand tänker jag att den inställningen och det bemötandet troligen har påverkat min egen inställning och livsåskådning. För mina barn är både gud och kyrkan viktig och jag är glad att de har en tro och en bra verksamhet att delta i. Tänk vilken glädje i att sjunga! Tjejerna har genom barnkören fått mycket vana på att sjunga inför publik. De är helt orädda och förstår inte alls att man skulle kunna bli nervös av att stå framför en fullsatt sal!

Det är inte bara kyrkans verksamhet jag gillar, jag gillar även själva kyrkorummet. Det är något särskilt med att kliva in i en kyrka. Märkligt hur samma sorts känsla kan infinna sig av att vistas i den lilla landsbygds kyrkan i Hede som att besöka en katedral i Rom. Tänker att det kanske är känslan av tidlöshet som infinner sig. I själva kyrkorummet är det som att tiden står stilla!

 Här finns oändliga möjligheter till vilka psalmer som skall sjungas. Vissa siffror tycks vara mer använda än andra.

Hede kyrka är en vacker gammal träkyrka och inte är den särskilt stor. Min blick fastnar alltid vid de vackert målade trägolven. Ser ni att det är samma färg vi har på golven hemma i Hult?

Även bänkarna är enkla men vackra

Två lite mer påkostade fönster finns i kyrkan som bryter som den övriga enkelheten. Fast för att vara målade glasfönster är även de ganska anspråkslösa i sin utformning.

Kanske är det märkligt att som ateist trivas i kyrkan. Jag tänker att en del av mig är lite avundsjuk på de som har en tro att luta sig mot. Livets slut ter sig ju onekligen mer trevligt om evigt liv väntar istället för ett ingenting!