Längs saltvägen till Henties Bay

Sista dagen jag var och hälsade på Maggy i Swakopmund i april for vi på en utflykt. Målet för vår resa var den lilla staden Henties Bay nära åtta mil norr om Swakopmund. Att köra bil i Namibia var något av en utmaning för mig eftersom de har vänstertrafik. Därför var det skönt att komma ut ur staden och köra med havet till väster och öknen till öster. Vägen vi färdades på var en lite annorlunda väg eftersom det var en saltväg. När dimman drog in från havet blev det alldeles glashal att köra på. För att få bättre grepp på vägen var det bara att svänga ut lite i sanden och se till att däcken blev sandiga. Onekligen en lite annorlunda upplevelse.

Väl framme i Henties Bay möttes vi av en liten stad mitt ute i öknen. Det är en otroligt vacker plats men ändå lite svårt att förstå att någon en gång i tiden valt att bosätta sig på en så pass karg plats.

Atlantvågorna som slår in mot stranden är enorma. Trots att vi befann oss ute i öknen var det allt annat än varmt eftersom det blåste in starka vindar från Atlanten.

Stranden är ändlöst lång. Bara sand och hav så långt ögat kan nå!

Vi hittade lekfull konst med havet som fond. Tycker om hur konstnären har utgått från stenarnas naturliga form och använt i sitt konstverk.

När dimman drog in mojnade vinden och staden blev märkligt varm och tyst. Lite som att svepas in i spunnet socker tänker jag mig. Vi hittade ett trevligt litet café längs huvudgatan och serverades en riktigt god lunch följt av kaffe och möjligheten att bara sitta och njuta av tillvaron. Det var en sömnig liten stad vi besökte men den gjorde intryck på mig och jag har ofta återvänt dit i tanken. Det visade sig dessutom finnas mycket att upptäcka i omgivningarna vilket vi inte alls hann med vilket gör att jag helt klart måste åka tillbaka till Henties Bay nästa gång jag är i Namibia.

Precis utanför den lilla staden stannade Maggy och jag för att spana in ett vrak. Dessutom passade vi givetvis på att ta en gemensam bild. Vi kisar i den starka solen men jag älskar den här bilden. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans och jag kände att de där timmarna kommer för alltid att finnas kvar i mitt medvetande. Då gör det inget att jag gör märkliga miner på bilden, för det här är en bild där jag är rakt igenom lycklig!

Det kändes lite märkligt att svänga av vägen och åka ut på stranden. Där fanns ju till synes inte något annat än sand och hav.

Väl framme såg vi då skeppet som lidit skeppsbrott vid stranden. Fram till augusti 2008 var detta en båt som färdades längs havet och hade en besättning. Sedan skeppsbrottet har det istället blivit ett utflyktsmål på vägen till eller från Henties Bay.

Båtens besättning har ersatts av fåglar som numera ser detta som sitt hem.

Det blev en riktigt fin utflyktsdag längs saltvägen från Swakopmund. Mycket prat men också långa stunder av behaglig tystnad. En sådan där tystnad mellan två människor som känner sig helt trygga med varandra. Det är onekligen något riktigt fint att ha människor där en trivs med att vara tyst tillsammans.

Där öken och hav möts finns en bit av mitt hjärta

Idag för ett år sedan vaknade jag tidigt om morgonen på ett hotell i Windhoek i Namibia. Kände mig lite omtumlad av alla upplevelser från de två veckor jag tillbringat i Kapstaden och av känslan att vara ensam. I över två veckor hade jag i stort sett inte varit ensam alls. Dagarna tillbringades på kurs och sedan delade jag boende med mina kurskamrater. Därför var det en märklig känsla att helt ensam fara till flygplatsen i Kapstaden och sedan ta ett plan på egen hand till Namibia. Den där måndagsmorgonen för ett år sedan vaknade jag tidigt på samma sätt som jag gjort hittills under resan. Skillnaden var att jag åt frukost ensam istället för tillsammans med Malin som även hon var morgonpigg. Efter frukosten packade jag ihop mina tillhörigheter och tog en buss genom öknen med Swakopmund som destination. Det var en resa på flera timmar på den skumpigaste av vägar. Vid sista stoppet såg jag plötsligt någon jag kände igen. Där var hon, Maggy min namibiska syster! Hon och hennes familj kom och mötte mig dryga timmen från Swakopmund. Är nog ett av de finaste välkomnande jag fått i mitt liv.

Så kom jag till sist till staden där havet möter öknen. En plats där jag varit förut men då inte haft tillräckligt med tid för att verkligen känna in platsen.

Det blev långsamma dagar med mycket familjetid, strosande längs havet och gott om tid att njuta av tillvaron. En total kontrast mot det tempo som mitt liv annars präglas av. Alldeles nödvändigt eftersom jag var sjuk under hela vistelsen. Att vara just där var precis vad jag behövde där och då för att processa allt jag varit med om och att få tid att verkligen umgås och ta igen förlorad tid. Inte helt enkelt det här med att bo i olika världsdelar.

Att tempot var lägre var alldeles nödvändigt efter den tidigare delen på resan. Det betyder däremot inte att upplevelserna var färre. Att tillbringa en dag på stranden och se vågorna slå mot sanden är en upplevelse och lite av en konst. Att känna hur du andas i takt med havet och hur sanden är varm mot huden.

Att vara en del av en familj och ett annat vardagsliv är svårare än vad en kan tro. Samtidigt är det smått fantastiskt att få vara med om. Att få möta upp vid förskolan vid dagens slut, att ta en promenad längs stranden och sedan handla lite till kvällens middag. Äta tillsammans och titta på TV och diskutera nyheterna tillsammans. Se hur väderprognosen bjuder på regn över hela södra Afrika utom just där vi var. Hos oss hade det inte regnat på två år och ämnet både oroade och engagerade.

Viktigast av allt var förmånen att hålla handen och vinna tilliten hos en femåring som inte träffat mig på flera år. Hon, hennes föräldrar, vardagen, ökensanden och havet allt det där sammantaget gör att en bit av mitt hjärta lämnades kvar. För att hjärtat skall vara helt måste jag helt enkelt ständigt återvända!

Stillhet mitt i ingenstans

Trots att jag är ateist är jag märkligt förtjust i kyrkor. Det finns en stillhet i kyrkan som jag verkligen tycker om och som är samma vart jag än i världen hamnar. Själva byggnaden i sig manar till stillhet och eftertanke vilket onekligen kan behövas ibland. Dessutom är de flesta kyrkor riktigt vackra byggnader och representerar en viktig mötesplats för många människor.

Namibias öken frammanar nästan samma känsla hos mig som en kyrka. Det är något mycket speciellt med just öknen. Du blir ett med sanden och det enda som finns där är du, sanden och den intensivt blå himmeln.

På vägen mellan Swakopmund och Windhoek i Namibia finns ett litet samhälle som heter Usakos. Det är ett mycket litet samhälle men bussen som färdas mellan de båda lite större städerna gör ett av sina stopp där. Där finns en bensinstation men också en kyrka mitt ute i ingenstans.

Usakos ligger mitt i öknen och det är svårt att föreställa sig någon form av vardagsliv eller ens någon form av liv där. Det är plågsamt varmt och en önskar helst bara att snart vara på väg därifrån igen och att bussens AC skall fungera.

Fast den där kyrkan är något särskilt där den ligger mitt i öknens sand. Plötsligt kändes inte värmen lika plågsam och det blev tydligt att människor lever sina liv även i Usakos. Här pågår vardagen precis som i Hult eller Malmö eller Uddevalla, det råkar bara vara lite varmare.

När vi svänger ut från Usakos ser jag till sist några av de människor som där lever sina liv. Undrar om kyrkan är viktig för dem. Den gjorde ett märkligt djupt intryck på mig i alla fall.