När maj var både höst och sommar

Sedan någon vecka tillbaka är den svenska sommaren åter sig lik. Det är lite småkyligt och med inslag och regn. Innan dess var det verkligen ett alldeles fantastiskt sommarväder. Märkligt när maj gick från att lite tveksamt ta sig an våren och sedan ge sig direkt på högsommaren. För min egen del fick jag också möjligheten att uppleva ännu en årstid under maj.

Ljuvligt blommande syrener redan i maj

När sommaren kom var den onekligen efterlängtad. Så ljuvligt med all fantastisk grönska och med allt som blommar. En ljuvlighet som varar endast ett ögonblick och det gäller verkligen njuta i stunden.

Första maj i Munkedal

Det ligger något betryggande i traditioner och att göra saker på samma sätt vid samma tid år efter år. En av de traditioner jag tycker mest om är att fira första maj. Dagen är en fin påminnelse om hur många vi är som engagerar oss politiskt och vill förändra världen. I år kom riksdagsledamoten Paula Holmqvist till Munkedal och höll tal. Paula är verkligen en inspirerande och engagerad företrädare och det var verkligen intressant att lyssna på henne.

Underbart med ledig helg hemma

 Sol och ledighet var något maj bjöd på med råge. Så fort jag är ledig och vädret tillåter dukar jag upp brunch på altanen och sitter länge och njuter och sällskapet, maten och utsikten. I ett aktivt och stundtals hektiskt liv blir de där stunderna särskilt viktiga. Det är de som sätter guldkant på tillvaron!

Sommar, sommar ljuvliga sommar

Att bo i Bohuslän är verkligen en förmån oavsett tid på året. Jag hävdar alltid med bestämdhet att den årstiden som är precis nu är den allra vackraste. Om inte annat så är det i nuet en har möjligheten att njuta. De övriga årstiderna kommer tids nog och då finns det tid att njuta av dem. Det är dock lite synd att värmen kom så snabbt i år eftersom det innebar en snabb och intensiv blomning. För min del är det första året med min nya trädgård och jag känner att jag helt ärligt inte riktigt hann med. Har försökt dokumentera och ha koll på vad som blommar och var för att kunna planera inför nästa år.

Kristi himmelfärd och långledighet

Något jag verkligen njöt av i maj var de långa ledigheterna. Vilken ynnest att få vara ledig och fylla sina dagar med sådant som gör en glad. För min del innebar det en blandning av promenader, vackra solnedgångar och att umgås med vänner samt en hel del folkrörelsearbete. Först en tur till Rabbalshede marknad följt av en tur till Strömstad för att umgås med johannorna. På lördagen var det äntligen dags för vår familjedag i Munkedal. I år var det tredje dagen Arbetarrörelsen i Munkedal arrangerade familjedagen fylld med roliga aktiviteter för barn. Runt 400 besökare kom till Folkets park under dagen och det var verkligen en riktigt lyckad dag.

Nätverksmöte i Pretoria med Nina Unesi och Liz Frank

Efter långledigheten for jag till Pretoria i Sydafrika för att vara med på ett nätverksmöte för Olof Palmes internationella centers alla projekt i södra Afrika. Närmare hundra engagerade folkrörelsemänniskor träffades under tre dagar. Det var en fantastisk möjlighet att nätverka och få veta mer om alla projekt och den otroliga bredden som finns i projektens verksamhet. Dessutom fick jag möjligheten att träffa Liz Frank, engagerad feminist som varit en av mina stora förebilder sedan min första resa till Namibia 2005. Under den där första resan skrev jag min kandidatuppsats i kulturvetenskap och skrev bland annat om organisationen Sister Nambia som Liz varit med och grundat. Det var otroligt inspirerande dagar men också riktigt kallt eftersom det var höst i Sydafrika och dessutom kallare än vanligt. Mitt flöde i sociala medier hemifrån fylldes av sol, stränder och ljuvlig sommar och jag hoppades verkligen att sommaren skulle vara kvar när jag kom hem igen.

Besök i Katutura och möjligheten att träffa familj och vänner

Efter mötet i Pretoria åkte Bella och jag vidare till Namibia för att träffa organisationen NAWA som Unga Örnar driver projektet Childrens Movement tillsammans med. Efter mötet åkte vi ut till Katutura och träffade Maggy och Jeanine. Den här gången var mitt besök i Namibia så kort att jag inte hade möjligheten att åka till dem i Swakopmund men då kom de istället till Windhoek för att vi skulle få chansen att umgås. Det är verkligen en ynnest att kunna träffas så ofta som vi ändå gör. Det spelar inte heller någon roll om det gått några månader eller några år mellan gångerna vi ses. Vi plockar ständigt upp precis där vi sa på återseende sist gång. Det har gått nästan tretton år sedan vi träffades första gången. Då anade vi inte att det mötet skulle innebära ett livslångt syskonskap och en vänskap som nu också omfattar nästa generation. Det där om något är verkligen något att vara tacksam över.

Konfirmation

Väl hemma igen var det dags för konfirmation för fjortonåringen. Det var en strålande sommardag och så varmt att tårtan kollapsade under tiden den serverades. Tur att den hann fotograferas innan och att den smakade riktigt gott trots sitt kollapsade utseende. Det blev en riktigt fin dag då huset var fyllt med gäster och vi hade det trevliga bekymret om hur alla skulle rymmas på altanen.

Fina sommarkvällar på altanen

Som så ofta när jag tittar tillbaka på en månad blir jag häpen över allt som kan rymmas i en enda månad. Maj var verkligen inte något undantag som innehöll ledighet, sommar, resa och fantastiska stunder. Under vintern längtar jag som mest efter ljumma sommarkvällar när en kan sitta ut länge. Skulle det inte bli en enda till sådan kväll så är jag ändå nöjd eftersom jag fått så många precis sådana kvällar. Det har visat sig att altanen har blivit till ett extra rum i huset sedan jag fick dit uterummet, soffa och matbord. Eftersom huset är litet är det verkligen fint att under sommaren har den extra ytan.

Från sommar till vinter

Dag efter dag passerar i ett märkligt snabbt tempo just nu. Blir lika förvånad varje gång jag sammanställer månaden som har gått över hur mycket som går att hinnas med på en enda månad. Februari har verkligen inte varit något undantag när det gäller att hinna med märkligt mycket. Jag har hunnit fara kors och tvärs i landet och även en tur ut i världen.

Strandhäng tillsammans med Jeanine

Den där turen ut i världen gjorde verkligen gott på så många sätt. Rent själsligt var det gott att får komma iväg till Namibia och njuta av lite sol och värme när våren helt tycks ha glömt bort att komma i år. Sen är det ju dessutom en fantastisk förmån att få möjligheten att krama om den delen av familjen som bor i en annan del av världen.

Från intensiva planeringsdagar i Windhoek till några dagars ledighet i Swakopmund

Själva syftet med resan till Namibia var inte att varken njuta av solen eller att kramas, det där var bara en bonus av att ändå vara på plats. Själva syftet var att planera och stämma av det projekt Unga Örnar Väst driver tillsammans med Childrens Movement i Namibia. Det var några intensiva planeringsdagar och dessutom besök på en av skolorna vi arbetar med samt en tur till ett barnhem i Katutura. Att jag sedan hade möjlighet att stanna några dagar till kändes skönt eftersom det gav mig möjligheten att komplettera alla intryck och känslor efter dagarna i Windhoek.

En kort tur till Varberg och sedan äntligen hem till familjen igen

Väl hemma i Sverige igen for jag raka vägen till Varberg för att hålla en kurs. Det var en tämligen frusen Liza som anlände Varberg eftersom kontrasten mellan Namibias sommar och Sveriges vinter var stor. Trots flera lager kläder kändes det som om ingenting kunde få mig varm igen! Även om kroppen var frusen fick jag ett varmt välkomnande när jag äntligen kom hem till familjen igen. Det fina med att resa bort är ju att få välkomnas hem och vara saknad.

Fika, träning och lite lugn och ro

Något jag försöker att planera in i livsschemat är att fika, träning och att bara vara. När livet går i ett snabbt tempo är de där tre punkterna särskilt viktiga. Fika och att bara vara står för en typ av välbefinnande och träningen en annan. Det är verkligen en lyckokick att få utmana kroppen och springa en mil eller lyfta tungt. Det är lätt hänt att prioritera bort dessa tre när det är fullt upp, men är det någon gång som de måste finnas med så är det då. Jag fikar ju gärna fint även till vardags och använder finporslinet så ofta jag kan. Jag skrev ju tidigare i år om hur jag av en tillfällighet lyckades komplettera mina assietter till finservisen min mormor börjat samla till mig. Att gå på loppisar öppnar ju alltid upp möjligheten att göra kompletteringar. Jag har i många år letat efter min servis på olika loppisar utan resultat och var därför så glad när jag trots allt kunde komplettera lite. På en loppistur i februari hittade jag åtta koppar och fat vilket gör att jag nu känner mig mer än nöjd över antalet delar i min servis.

Valkonferens i Stockholm tillsammans med drygt 500 socialdemokrater

Månadens sista helg spenderades i Stockholm på valkonferens med Socialdemokrater från hela landet. Fint och peppande när vi samlas så många människor på en och samma gång. Valrörelse är alltid något lite spännande att ge sig in i. Jobbigt, nervöst och attans roligt! Förutom att det givetvis var givande och intressant på alla sätt att tillbringa en helg med fokus på valet var det en fin möjlighet att också få träffa kamrater från hela landet. Så många kloka, engagerade människor som jag genom rörelsen fått möjlighet att lära känna!

Vabruari, blommor och middag med kidsen

De sista dagarna i februari blev det tydligt att det verkligen råder vinter alltså gäller det att fylla upp hemmet med blommor. Ju mer det grönskar och blommar inomhus desto lättare blir det att uthärda snön och kylan på utsidan. Jag fick dessutom möjligheten att testa på lite vabruari några timmar och ha min femåriga lilla kompis på besök. Film och prat om My little pony samt fika verkade funka bra för att distrahera en liten sjukling. På månadens allra sista dag överraskade jag kidsen med middag på restaurang fast det var mitt i veckan. För egen del är jag rätt trött på att äta ute eftersom det händer så ofta, jag längtar istället efter gott om tid att laga mat hemma i lugn och ro. Fast för kidsen är det fortfarande speciellt att gå ut och äta och få välja och då får det bli så!

Galet vad mycket som kan hinnas med på en enda månad som sagt! Särskilt fint att ha fått möjligheten att uppleva både sommar och vinter på samma månad. Nu längtar jag dock efter våren och känner att det räcker med vinter!

Att vara i ett mellanrum

Befinner mig just nu i ett mellanrum. Jag är på väg hem och har avverkat den första etappen på min långa resa från Swakopmund till Munkedal. Imorse gick jag upp tidigt, packade mina saker, sa hej då till min familj här och blev upplockad av en buss. Sen färdades jag nästan fyrtio mil genom öknen för att komma tillbaka till Windhoek. Sedan har jag tillbringat dagen på Roof of Africa med kontorsarbete och att vänta på att bege mig till flygplatsen för resans nästa etapp. En lite märklig dag således men det kändes skönt att inte försöka hinna med att göra så mycket som möjlighet de här timmarna utan istället ta tag i mail och annat arbete som behövde göras. Det har varit en intensiv vecka iväg med otroligt många intryck. Jättefint att få träffa hela projektgruppen för Childrens movement här i Namibia och tillsammans gå igenom vad vi ska göra de kommande två åren. Att dessutom få åka ut till Jacob Muernge skolan och träffa ungdomar från olika skolor som är engagerade i verksamheten var ännu större. Där och då blev vårt projekt riktigt verkligt, ingen beskrivning i världen kan ersätta mötet människor emellan. Helt fantastiskt att se hur arbetet påverkar och skapar möjligheter för så många ungdomar här i Namibia. Det som alltid är svårare att hantera är besöken i kåkstäderna och den här gången särskilt besöket på ett barnhem. Har ju besökt flera barnhem förut men det påverkar mig alltid lika starkt.

När mina kamrater for hem till Sverige stannade jag kvar och begav mig till Swakopmund. Möjligheten att umgås med familjen där blev en kontrast mot det svåra som jag bar med mig. Jag njöt av möjligheten att kunna hämta upp min systerdotter efter skolan och kunna tillbringa några timmar helt själva. Med tanke på avståndet mellan våra hem är det ju inte något son hör till vanligheterna. Känner mig så otroligt priviligerad över möjligheten att fortfarande ha en koppling hit till Namibia och att nu kunna få vara med och bidra till utveckling och förändring. Jag är innerligt tacksam för de upplevelser jag bär med mig, både de som är svåra och de som är lätta att bära. Sammantaget ger de där upplevelserna mig energi och kraft att fortsätta mitt politiska engagemang. Varje liten handling bidrar till att förändra världen och det känns onekligen som något jag vill fortsätta med!

Som alltid lämnar jag Namibia uppfylld av möten och minnen

En sommarpromenad

Efter att ha tillbringat en stor del av helgen i ett konferensrum var det skönt att igår få möjligheten att ta en promenad. Förvisso var vi iväg en stund även igår och besökte Katutura där en av skolorna vi arbetar med ligger. Dessutom fick vi en rundtur i kåkstaden och besökte även ett barnhem. Det har varit otroligt många intryck på få dagar och då är det fint att få göra något helt annorlunda en stund. Alltså for vi in till centrala Windhoek och promenerade en stund i parlamentsträdgården.

För en vintertrött svensk är det verkligen helt ljuvligt att få se både att det grönskar och blommar. Samtidigt är det lite svårt att helt kunna njuta av den bevattnade trädgården när en vet att det råder stor vattenbrist i landet och att vattnet behövs till så mycket annat. Fast blommorna är vackra oavsett och de väcker en stark längtan efter våren.

Det finns gott om färgsprakande blommor och en del av dem är helt okända för mig.

Andra som hibiskusen är stundtals gäster i mitt eget hem. Fast skillnaden är stor mellan de krukväxter jag köper och de buskar som växer här. Hibiskusbuskarna är verkligen helt fantastiska när de blommar.

När solen gassar är det skönt att kunna strosa genom en allé av växtlighet. Att för en liten stund komma undan det starka solljuset. Fast även när det är som varmast vägrar jag att klaga, istället tänker jag att det här kommer jag att sakna när jag är tillbaka i vinterkylan hemma.

Ovanför parlamentsträdgården ligger den vackra parlamentsbyggnaden Tintenpalats. Den är en byggnad från en annan tid och från helt andra ideal än de som råder idag. Den andas kolonialism och väcker både känslor och frågor. En relik från en svunnen tid men som används även nu och ger andra människor möjligheten att ta del i den demokratiska processen. Samtidigt är det bara ett hus, en bedagad skönhet som tronar ovanför en härligt grönskande trädgård.

Ett decennium senare

Den här morgonen har jag landat i ett soligt Windhoek och är tämligen trött efter en lång flygresa för att komma hit. Precis idag för tio år sedan vaknade jag i en egen liten studentlägenhet i på University of Namibia. Jag hade landat på eftermiddagen dagen tidigare och var nu helt ensam. Förvisso inte i en främmande stad eftersom jag varit där tidigare. Men jag var ensam på ett av mina största äventyr i livet. Hemma i Sverige var det snö och kallt men jag vaknade till strålande sol från en klarblå himmel. Hörde svalorna på universitetsområdet och visste för en stund inte vart jag var någonstans. Precis där och då överväldigades jag av ensamheten och de många månader jag skulle vistas borta från mitt liv. Förvisso hade jag vänner i Namibia men flera av dem var inte längre kvar i staden och jag hade inte hunnit lokalisera dem den där första kvällen. Då hade jag handlat lite mat, köpt ett simkort till min telefon, burit hem maten och packat upp den i mitt lilla kök. Konstaterade att jag på något sätt lyckats tappa simkortet jag köpt. Affären stängde precis när jag var där och det var därför inte möjligt för mig att gå tillbaka och köpa ett nytt simkort. Istället satt jag där helt ensam i min lägenhet utan möjlighet att kontakta någon. Inte så konstigt att den där ensamheten överväldigade mig tänker jag så här i efterhand.

För länge sedan var det här min dagliga promenadväg

Nu när jag är här igen tio år senare och denna första dag är jag fylld av förväntan. Nu väntar några spännande dagar tillsammans med Unga Örnars samarbetspartner i vårt internationella projekt. Som alltid är det så många minnen som kommer tillbaka. Särskilt den här gången när jag åter bor på Roof of Africa, alltså samma plats där jag bodde under de två månader 2005 som jag arbetade med min kandidatuppsats. Förmiddagens promenad till affären för att köpa vatten blev därför så mycket mer än en promenad. Det blev en tur längs minnenas allé, en väg som jag gått. Märkligt det där när en plats en känner väl förändras och verkligheten inte helt stämmer överens med verkligheten.

Christina och jag på promenad i Windhoek

Skolan där alla får en ny chans

Under de senaste dagarna har jag befunnit mig i Stockholm på möte och kurs med Olof Palmes Internationella Center. Även om jag rent fysiskt har befunnit mig i den svenska huvudstaden har jag i tanken varit i Namibia där Unga Örnar Väst är med i ett projekt. Vi har pratat, utbytt erfarenheter och jag har fått lära mig otroligt mycket nyttigt. När flera dagar har ägnats till att prata om Namibia är det inte konstigt att tanken hela tiden far dit. Det tar alltid tid att sortera tankar och intryck efter en resa dit och jag inser att den här gången har jag inte riktigt tagit mig den tiden. Trots att jag var där i början av april är det först nu jag landar i mina upplevelser från den resan.

Ett av skolans klassrum

Under en av dagarna i Windhoek fick jag möjligheten att besöka Jacob Marengo School i Katutura i Windhoek. Skolan ligger intill en hårt trafikerad väg i ett område där många har det tufft ekonomiskt. Utbildning är inte en självklarhet vilket gör att skolan har en tuff uppgift att hantera. Sedan jag var där i våras får skolan tydligen inte längre pengar från staten för att betala lärarnas löner vilket försvårar situationen än mer.

Skolbänkar är sig lika vart i världen en än befinner sig

Arbetsmiljön för eleverna är något annat än i den svenska skolorna. Ljudvolymen är hög eftersom klassrummen är i sten utan något som dämpar ljuden. Det är varmt i klassrummen och för att få någon form av svalka står dörrar och fönster öppna. Det släpper in lite luft och gör klassrummet uthärdligt att vistas i men samtidigt släpper det också in alls ljud från skolgården och vägen utanför. Ännu en svårighet är att varje klass består av fler elever än vad det finns bänkar och stolar till. Jag fick chansen att möta en grupp elever och samtala med dem under drygt en timme. Många frågor handlade om hur skolsystemet i Sverige ser ut och vilka rättigheter barn och ungdomar har här. Det var en vetgirig och intresserad grupp som gärna svarade på mina frågor. De var stolta inte bara över sin skola utan också över sin utbildning, att ha möjligheten att utbilda sig var något stort vilket flera av dem noga poängterade. Att alla inte har den möjligheten och att detta gjorde dem priviligierade. Det fick mig att se den slitna skolan med lite andra ögon. I min tanke jämförde jag den med mina egna barns skola och kände lite av en förtvivlan inför kontrasten. De själva jämförde sin skola med alternativet att inte alls ha möjligheten att studera och då blir utgångspunkten en annan.

Skolgården

Tidigare var ytan mellan husen täckt av en grönskande gräsmatta. Eftersom det har regnat alldeles för lite de senaste åren har vatten blivit en bristvara och då blir en gräsmatta en lyx som måste avvaras. Avsaknaden av grönska gör skolområdet kargt och dessutom väldigt dammigt.

Mellan skolans olika byggnader

Träden är betydligt mer tåliga än gräset och erbjuder både grönska och skugga. 

Förskolans lokaler

I utkanten av skolområdet finns också en förskola för de yngre barnen.

Här odlar barnen själva

Allt spillvatten och eventuellt regnvatten används till att vattna barnens odlingar.

Barnen får vara med och odla och får möjligheten att följa hela odlingscykeln.

Skolans egna odlinar

Skolan odlar även majs och tidigare även andra grödor. Idag kan de dock bara odla sådant som inte är så vattenkrävande. Odlingen är ett viktigt inslag i skolans verksamhet eftersom det lär eleverna hur de med enkla medel kan odla trots att de bor mitt i en stad. Odlingen gör också att eleverna får lära sig kretslopp och hur de ska ta hand om både regnvatten och spillvatten.

Ottilie Abrahms

Ottilie Abrahms är rektor för skolan och arbetar träget vidare trots att hon sedan länge nått pensionsåldern. På bilden sitter hon på kanten till det som tidigare var en fiskodling. Två stora bassänger var användes för att odla fisk och vattnet från bassängerna användes sedan till att bevattna odlingarna. Nu är bassängerna torrlagda sedan länge på grund av bristen på regn. Hon hoppas att det åter skall bli möjligt att fylla på vatten och fisk men påpekar att det ser dystert ut.

Det finns fortfarande några platser kvar

På vägen ut från skolan lägger jag märke till en lapp på väggen och frågar vad den betydde. Ottilie berättar att skolan är öppen för alla som vill slutföra sin skolgång. Det innebär att även om du hoppat av skolan i årskurs sju har du här möjligheten att komma tillbaka och avsluta din skolgång tio år senare. Hon poängterade vikten av att inte stänga dörren för den som åter vill studera eftersom avslutad skolgång ger andra möjligheter i livet. Så länge som det finns platser kvar i klasserna är alla elever välkomna. Är deras klass full får de skriva upp sig på väntelista och får en chans så snart det blir tomma platser. Jag lämnade skolan med en känsla av hopp och framtidstro. Det kändes verkligen smått fantastiskt att besöka en skola som erbjuder alla en ny chans!

Längs saltvägen till Henties Bay

Sista dagen jag var och hälsade på Maggy i Swakopmund i april for vi på en utflykt. Målet för vår resa var den lilla staden Henties Bay nära åtta mil norr om Swakopmund. Att köra bil i Namibia var något av en utmaning för mig eftersom de har vänstertrafik. Därför var det skönt att komma ut ur staden och köra med havet till väster och öknen till öster. Vägen vi färdades på var en lite annorlunda väg eftersom det var en saltväg. När dimman drog in från havet blev det alldeles glashal att köra på. För att få bättre grepp på vägen var det bara att svänga ut lite i sanden och se till att däcken blev sandiga. Onekligen en lite annorlunda upplevelse.

Väl framme i Henties Bay möttes vi av en liten stad mitt ute i öknen. Det är en otroligt vacker plats men ändå lite svårt att förstå att någon en gång i tiden valt att bosätta sig på en så pass karg plats.

Atlantvågorna som slår in mot stranden är enorma. Trots att vi befann oss ute i öknen var det allt annat än varmt eftersom det blåste in starka vindar från Atlanten.

Stranden är ändlöst lång. Bara sand och hav så långt ögat kan nå!

Vi hittade lekfull konst med havet som fond. Tycker om hur konstnären har utgått från stenarnas naturliga form och använt i sitt konstverk.

När dimman drog in mojnade vinden och staden blev märkligt varm och tyst. Lite som att svepas in i spunnet socker tänker jag mig. Vi hittade ett trevligt litet café längs huvudgatan och serverades en riktigt god lunch följt av kaffe och möjligheten att bara sitta och njuta av tillvaron. Det var en sömnig liten stad vi besökte men den gjorde intryck på mig och jag har ofta återvänt dit i tanken. Det visade sig dessutom finnas mycket att upptäcka i omgivningarna vilket vi inte alls hann med vilket gör att jag helt klart måste åka tillbaka till Henties Bay nästa gång jag är i Namibia.

Precis utanför den lilla staden stannade Maggy och jag för att spana in ett vrak. Dessutom passade vi givetvis på att ta en gemensam bild. Vi kisar i den starka solen men jag älskar den här bilden. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans och jag kände att de där timmarna kommer för alltid att finnas kvar i mitt medvetande. Då gör det inget att jag gör märkliga miner på bilden, för det här är en bild där jag är rakt igenom lycklig!

Det kändes lite märkligt att svänga av vägen och åka ut på stranden. Där fanns ju till synes inte något annat än sand och hav.

Väl framme såg vi då skeppet som lidit skeppsbrott vid stranden. Fram till augusti 2008 var detta en båt som färdades längs havet och hade en besättning. Sedan skeppsbrottet har det istället blivit ett utflyktsmål på vägen till eller från Henties Bay.

Båtens besättning har ersatts av fåglar som numera ser detta som sitt hem.

Det blev en riktigt fin utflyktsdag längs saltvägen från Swakopmund. Mycket prat men också långa stunder av behaglig tystnad. En sådan där tystnad mellan två människor som känner sig helt trygga med varandra. Det är onekligen något riktigt fint att ha människor där en trivs med att vara tyst tillsammans.

April, april!

I år har april verkligen gjort sig förtjänt av begreppet aprilväder. Så sent som i fredags snöade det här i Hult och jag kan inte minnas att vi haft snö så sent någon gång på alla åren vi bott här i Hult. Nu hoppas jag dock att det inte blir mer snö, det är ju faktiskt första maj imorgon.

Resan till Namibia bjöd på många fina upplevelser. Minnen som jag sparar och förvaltar noga!

För min del började april med ett helt annat aprilväder eftersom jag då befann mig i Namibia. En av dagarna var det 38 grader varmt och för varmt att göra något alls. Det var fina dagar i Namibia, i mitt andra hemland. Det känns verkligen som att jag kommer hem varje gång jag kommer dit.

Socialdemokraternas kongress i Göteborg

Jag åkte sedan från Namibia och direkt till socialdemokraternas kongress i Göteborg. Det var intensiva, men spännande dagar på kongressen. Roligast av allt var att barnen också fick chansen att vara med. De är medlemmar i Unga Örnar som var med på kongressen och fick möjligheten att intervjua ministrar, riksdagsledamöter och kommunpolitiker. En av dagarna hade jag med mig Regina och den dagen avslutades med kongressfest i glittrande galaklänning.

Påsk

Efter kongressen var det dags för påsk. Vi fortsatte dock med politiken lite till och höll avslutning för medlemsutbildningen som pågått sedan i höstas. Jag hade känt mig lite hängig innan påsk och på själva påskafton blev jag sängliggande och rejält sjuk. Det är lite märkligt hur en kan bli helt utslagen av en förkylning. Fast det är väl kroppens sätt att se till att en verkligen tar det lugnt och ger sig själv chansen att bli frisk.

Sol och blå himmel men isande kallt!

Under april har trädgården åter vaknat till liv och vissa dagar har det varit möjligt att dricka eftermiddagskaffet ute i trädgården. Solen är dock lite förrädisk, det ser varmt och skönt ut med blå himmel och sol men när jag var i Vänersborg förra helgen var det isande kallt.

Snön har gjort ständiga återbesök. Tur då att besök på fina platser och fina loppisfynd piggar upp!

Snön har som sagt gjort regelbundna återbesök under hela april. Märkligt att vakna om morgonen och se snö på grönskande träd. Det känns som om det blev en märkligt kort månad eftersom jag först var bortrest och sedan blev sjuk. När jag tittar tillbaka ser jag att jag trots allt hunnit med en hel del. Bra med bilder som hjälper en att minnas och sortera allt som hinns med under en månad.

God mat och fint sällskap är nog den bästa av kombinationer

April avslutades i Göteborg på middag med vänner och sanslöst god mat. Med samtal med djup och allvar och livet i stort. Dessutom fick jag se bilder på terrakottaarmén i Kina och har hela helgen känt en längtan efter att se den på riktigt jag med. Märkligt hur jag aldrig tänkt tanken på att åka till Kina men nu har jag tänkt på det hela helgen. Jag får helt enkelt sätta upp Kina på listan över länder jag vill åka till. Jag betar ju så sakta av den där listan så det vore tråkigt om den tog slut. Då skulle jag ju inte längre ha något att längta efter. Sammantaget har april varit en fin månad men jag är innerligt trött på snö och kyla. Jag hoppas därför att maj bjuder på mer sommarliknande väder.