Fem år eller en evighet

Genom åren som gått har jag skrivit många inlägg om min viktresa. Flera gånger har jag känt mig färdig med frågan och tänkt att nu blir det inte fler inlägg. Så dyker det upp saker som trots allt gör frågan aktuell igen och det känns åter relevant att skriva om ämnet.

Idag är det precis fem år sedan jag gjorde min gastric bypass operation. Jag har sedan dess gått ner massor i vikt, gått upp lite och sedan gått ner lite igen. Numera är jag som de flesta andra som ibland väger något kilo mer och ibland något kilo mindre. Tidigare gav de där små uppgångarna mig ångest och en säker känsla av att nu skulle jag hastigt gå upp allt jag gått ner. En har ju hört om så många som operationen inte har fungerar för. Numera känner jag mig trygg och vet att vikten går både upp och ner och det där är tämligen normalt.

Så här fem år efter min operation har jag nästan svårt att komma ihåg hur livet var innan. Även om jag just för tillfället är lite slarvig med min träning så orkar jag oändligt mycket mer än förr. Det är ju just det där som i min mening är operationens vinst. Att jag orkar mer och mår bättre. De förlorade kilona är bara en bonus i sammanhanget. 

Att välja operationen var det klokaste jag gjort i mitt liv. Däremot är det valen jag gjort sedan dess som har den stora betydelsen. Att jag väljer att äta hälsosamt och att motionera är det som gör att jag mår gott och håller min vikt. Operationen var bara ett verktyg, förvisso ett bra sådant men det stora jobbet för jag själv varje dag. Jag har valt att fortsätta må gott och det är ett val som blivit till en livsstil som hållt i sig i fem år!

High heels, min motivation!

-Hur kan du gå i de där skorna? Det där är en tämligen återkommande fråga och jag har egentligen inte funderat så mycket på den förrän helt nyligen. Inser nämligen att det finns en koppling mellan hur väl jag balanserar på höga klackar och löpning. Ju starkare löpare jag har blivit desto bättre hanterar jag mina klackar. Det innebär att höjden på dem har ökat i takt med distanserna jag springer. Tänker att för någon som i likhet med mig verkligen älskar skor så kan det nog inte finnas någon bättre motivation. Ägnar mig ju dessutom åt framfotslöpning vilket onekligen är passande när en också vill kunna trippa runt på höga klackar.

Fast just i stunden när jag skall springa då är nog musiken den främsta motivationen. Särskilt en sådan där dag då jag verkligen undrar om det alls skall vara möjligt att springa en endaste meter. Då gäller det att ha rätt musik i lurarna, börja med att gå och efter en stund brukar jag springa utan att jag ens har tänkt på att jag springer. Musiken är verkligen viktig och som jag ser det fyller den olika funktioner beroende på när i löpturen den spelas. När jag är igång och fortfarande inte är trött då funkar i stort sett vad som helst. Däremot för att få den där motivationen att komma igång då behöver jag tänka till. Samma sak gäller när jag sprungit länge och är så trött att jag inte tror att det går att spring en endaste meter till. Märkligt nog gör rätt låt att det är möjligt att springa inte bara en meter till utan många meter.

Mina absolut bästa låtar att springa till är följande:

Fuck you, Maria Mena

Cuz I can, Pink

Just a girl, No Doubt

So what, Pink

Bara få va mig själv, Laleh

Konstaterar att temat för musiken är starka kvinnor med starka texter. Klart att sådan musik motiverar att springa både längre och fortare!

Träning och livspussel

Sedan två år tillbaka har träning blivit något naturligt i min vardag. Tiderna på gymmet planeras noga in för att familjens livspussel skall fungera. Så som vi bor krävs det alltid en hel del planering för att en inte skall behöva ägna dagarna åt bilkörning. Sedan i våras när jag skadade min fot har det varit lite av en kamp med träningen trots allt. Jag hade ju upptäckt att jag älskade att springa och plötsligt funkade inte det längre så vad göra. Efter en tids träningsfrånvaro fick jag fin hjälp av Camilla, som är min personliga tränare, med att börja styrketräna. Märkligt nog visade det sig att även detta var något som jag verkligen älskar. Gillar att det är en utmaning och när en vikt är bemästrad då är det bara att testa sig själv och pröva lite tyngre. Trivs även med känslan av att kroppen blir helt slut efter ett träningspass. För mig som oftast sköter mitt arbete vid datorn blir det ju mycket stillasittande och då känns det än viktigare att bli riktigt trött ibland. Idag ser jag mig själv som en tränande människa även om det har varit svårt att ta till mig att det faktiskt är så. Att träningen är det som gör att jag mår bra och får tillvaron att fungera. Det är lätt hänt att träningen får stryka på foten när kalendern är fulltecknad. Märkligt nog tycks det vara så att jag hinner mer om jag ser till att prioritera tiden för träning. Att inte kunna träna gör mig därför frustrerad men samtidigt motiverad. Just nu kan jag inte springa och inte heller styrketräna på grund av en skadad hand. Förra gången jag inte kunde träna som vanligt fick jag ju lära mig något nytt.Undrar vad jag blir tvungen att lära mig nu som jag kommer att inse att jag gillar även det!

Inser att vår hund Ida och jag är lite lika. Vi älskar båda två att springa, gärna fort!