Fem år eller en evighet

Genom åren som gått har jag skrivit många inlägg om min viktresa. Flera gånger har jag känt mig färdig med frågan och tänkt att nu blir det inte fler inlägg. Så dyker det upp saker som trots allt gör frågan aktuell igen och det känns åter relevant att skriva om ämnet.

Idag är det precis fem år sedan jag gjorde min gastric bypass operation. Jag har sedan dess gått ner massor i vikt, gått upp lite och sedan gått ner lite igen. Numera är jag som de flesta andra som ibland väger något kilo mer och ibland något kilo mindre. Tidigare gav de där små uppgångarna mig ångest och en säker känsla av att nu skulle jag hastigt gå upp allt jag gått ner. En har ju hört om så många som operationen inte har fungerar för. Numera känner jag mig trygg och vet att vikten går både upp och ner och det där är tämligen normalt.

Så här fem år efter min operation har jag nästan svårt att komma ihåg hur livet var innan. Även om jag just för tillfället är lite slarvig med min träning så orkar jag oändligt mycket mer än förr. Det är ju just det där som i min mening är operationens vinst. Att jag orkar mer och mår bättre. De förlorade kilona är bara en bonus i sammanhanget. 

Att välja operationen var det klokaste jag gjort i mitt liv. Däremot är det valen jag gjort sedan dess som har den stora betydelsen. Att jag väljer att äta hälsosamt och att motionera är det som gör att jag mår gott och håller min vikt. Operationen var bara ett verktyg, förvisso ett bra sådant men det stora jobbet för jag själv varje dag. Jag har valt att fortsätta må gott och det är ett val som blivit till en livsstil som hållt i sig i fem år!

Det är inte okej att vara tjock!

Egentligen känner jag mig ganska färdig med min egen viktresa. Flera diskussioner den senaste tiden gör dock att ämnet åter känns aktuellt. Fyra år har gått sedan jag gjorde min gastric bypass och den stora skillnaden mellan då och nu handlar inte om vikt. Den handlar istället om bemötande och välbefinnande. Jag har en starkare kropp som orkar det jag vill idag. Den orkar att springa, dansa och leva i det tempo som jag trivs i. Det där är något positivt och som höjer livskvaliteten.

Det som gör mig beklämd är att jag idag får ett annat bemötande än när jag var tjock. Med vikten kommer också föreställningar om svag karaktär. Det är märkligt nog fullt acceptabelt att förlöjliga och göra sig rolig över den som är överviktig. Jag hamnade för en tid sedan i en diskussion om gastric bypass där en i sällskapet berättade vilket dåligt alternativ denna operation var. Hen menade att den aldrig blev bra och att lägga sig under kniven var ett synnerligen dumt alternativ. Hen och övriga i sällskapet hade många missuppfattningar kring operationen och till slut valde jag att påpeka att jag gjort just en gastric bypass. Att det finns många svårigheter men att det är det klokaste valet jag gjort i mitt liv. Efteråt fick jag kommentaren: har du gjort en gastric bypass? Du som är så tjusig! Kommentaren var välmenad men är problematisk. Den betyder ju faktiskt att jag är tjusig nu när jag gått ner i vikt men att jag inte skulle vara tjusig om jag var tjock. Skönhet och tjusighet sitter knappast i vikten. I min mening handlar det mer om attityd och utstrålning. Att känna sig trygg och bekväm i sin egen kropp är viktigare än vilken siffra vågen visar!

Samma tjej, samma leende och samma inställning till livet!

Livsförändring, skuld och skam

Den här dagen markerar en årsdag för mig, det var nämligen idag för fyra år sedan som jag skrevs in på Näl för att påbörja en livsförändrande resa. För fyra år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda mitt liv skulle bli efter min gastric bypass. Då hade jag precis fått besked om att jag var godkänd för operation och väntade på ett datum för när det skulle ske. Att operationen innebar att jag skulle gå ner i vikt såg jag i det närmaste som en bisats. Det som gjorde att jag tog steget var dels möjligheten att få en bättre hälsa samt att kvalificera för fertilitetsbehandlingar.

Jag trodde jag var väl förberedd på hur livet skulle förändras men konstaterar att det var jag inte. Det har gått snart fyra år sedan min operation, jag har minskat från storlek 50/52 till 38/40 och har i stort sett inte några komplikationer. Känner mig varje dag tacksam över att ha fått möjligheten att förändra mitt liv. Samtidigt är den där tacksamheten tveeggad. Även om jag känner mig glad och tacksam känner jag också ett krav på mig själv att visa att jag verkligen tar tillvara på möjligheten. Att jag helt enkelt inte slarvar bort alla de skattepengar som operationen har kostat.

Det som kanske är den största förändringen i livet är trots allt inte den förändrade vikten utan istället vad min kropp orkar med. Jag har en kropp som orkar springa en mil, som orkar att lyfta tunga vikter och har upptäckt att boxning är fantastiskt roligt. Trivs med utmaningen som träningen erbjuder, att ständigt kunna utmanas att orka lite mer eller att testa något nytt. Älskar träningen men känner lätt en känsla av skuld och skam om jag väljer att hoppa över träningen. För mig blir inte ett missat träningspass bara ett missat träningstillfälle. För mig blir det till ett misslyckande och en känsla av inte hålla måttet. Att ha dålig karaktär och med det snart åter riskera att drabbas av övervikt. Inte särskilt logiskt och inte heller särskilt vettigt men likväl tankar som smyger sig på. Att gå ner i vikt är så mycket mer än själva viktnedgången. Jag känner mig fortfarande överviktig. Glömmer mig när jag ska köpa kläder och tittar på storlekar som är alldeles för stora. Processen att skapa en ny bild av mig själv tycks ta betydligt längre tid än det har tagit att förändras kroppsligen. Samtidigt är det inte identiteten som smal människa jag söker. Att vara smal har egentligen inte någon som helst betydelse. Att ha en kropp som är stark och som klarar de utmaningar jag vill pröva det har betydelse. Att springa en mil var ett av mina livsmål och då måste nästa logiska steg vara att se om jag klarar två mil tänker jag.

Till vänster jag i Swakopmund i februari 2008, till höger jag i samma stad i november 2015

Tre år av tacksamhet

Igår var det precis tre år sedan jag gjorde min gastric bypass operation och mitt liv började på nytt. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över att ha fått möjligheten att göra en operation och med det förbättra min hälsa. Vet att jag har skrivit om detta förut men kan inte nog betona hur härligt det är att ha en kropp som är frisk och stark och orkar hänga med i tempot i mitt liv. Ibland har jag svårt att förstå att det bara har gått tre år sedan operationen. Det känns som om livet alltid har varit så här. Idag är det svårt att förstå hur jag som älskar träning kunde bli så pass överviktig att jag behövde en operation för att klara hälsan. Faktorerna är många men det viktigaste av allt är att jag fick en möjlighet att börja på nytt. Har varje dag i tre års tid känt mig tacksam över detta. Det var inte ett enkelt val att välja operation men det var rätt val och jag har aldrig ångrat mig. För mig har alla fördelar vida överstigit nackdelarna. Fast det där hänger också ihop med träningen. Genom fokuserad träning och kostförändringar gav operationen bra resultat. Många ser en gastric bypass som en genväg och så är inte fallet. Det är en hjälp på vägen, ett verktyg men själva arbetet (och det är hårt arbete) får en göra helt själv.

Idag mår jag som allra bäst en dag som denna då dagen börjat med löpning och styrketräning. Kan komma på mig själv att verkligen längta efter att ta på mig mina löparskor och springa. Tävlar med mig själv och försöker alltid att springa lite fortare och lite längre. Hade till en början svårt att hantera bakslag som frånvaro från träningen på grund av sjukdom eller livspussel som verkligen inte gick att få ihop. Jag skadade min fot förra våren och nu i efterhand kan jag se att det ledde till något positivt. Det fick mig att börja styrketräna samt att hitta möjligheter till träning i vardagen. Det gjorde också att jag insåg att varje löprunda inte behöver vara en tävling för att förbättra sina tider. Den kan istället göras bara för att det är så attans kul att springa. Har också kommit till insikt om att hur mycket jag väger inte är relevant. Det som istället är relevant är just att orka springa, att inte bara orka leva utan också må bra nog att verkligen kunna njuta av livet.

Frågor och svar

Då och då dyker det upp frågor i kommentarerna här på bloggen eller på Instagram. Jag har ständigt ambitionen att besvara dem men lyckas inte riktigt med detta. Alltså samlar jag ihop frågorna och ber om ursäkt för att vissa av svaren har dröjt.

Hur kan du redan vara mormor?
Min man och jag har ett alldeles ljuvligt barnbarn på 4 år som är en stor glädje för oss. Hennes mamma är vår äldsta dotter som fyller 24 i höst. Där är väl här frågan kommer in eftersom jag själv bara är 36 år. Jag hör till de lyckliga i livet som fått fyra barn fast jag inte kan få barn. Jag har alltså inte några biologiska barn men det där med biologin är i min mening inte det viktigaste. Det sägs att blod är tjockare än vatten men det där är bara strunt. Störst av allt är kärleken! Kärlek binder samman en familj och skapar tillhörighet inte vems gener barnen råkar bära på.

Vår bröllopsdag 11 september 2004. Här är våra stora flickor inte så stora

Manda hjälper mormor att baka tårta till morfar

Näst yngsta tösen och jag

Har vintage alltid varit din grej?
Ja det är nog faktiskt så att vintage alltid har varit min passion. Min allra första handväska köpte jag på en loppis som fyraåring och det är en vintageväska gissningsvis från 40-talet. Min första förälskelse som barn var nog i Marilyn Monroe. Hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Inte bara för att hon som människa var vacker utan för de vackra kläder och skor och givetvis även väskorna hon hade på sig. Det gjorde intryck på mig och satte tidigt min tanke om hur kläder som är fina skall se ut. Jag älskar vackra kläder och har lovat mig själv att inte låta mina vackra klänningar hänga inne i klädkammaren. Om jag sparade dem till särskilda tillfällen skulle de mycket sällan användas och det känns verkligen som slöseri. Med tiden har jag vågat att ta steget fullt ut och har lärt mig att göra vackra vintagefrisyrer och vintagesminkning. Jag känner mig vacker och stark i mina vintageoutfits. Dessutom är de ett ställningstagande som jag ser det. Vintagekläderna är tillverkade på ett sätt som gör att de håller för användning 50 år senare. Det är något att tänka på idag när klädindustrin har fast fashion som förebild.

Det här med vintage har blivit till ett intresse för mig utöver mina egna kläder. Jag fotograferar och stylar ofta alla i min närhet som har lust att vara med (eller inte springer tillräckligt fort). Ibland har bilderna ett särskilt syfte, då ofta att publiceras i Livåleva men ofta tar jag dem bara för att hela grejen är så himla rolig.

Maken och jag på vår bröllopsfest när vi firade 10 år som gifta förra året

Ett loppisfynd i min favoritfärg

Näst äldsta dottern Anna

En fotografering för Livåleva och artiklar som aftonkläder

Ditt liv i Hult verkar så mysigt, har du alltid velat bo på landet?
Som tonåring bodde jag på landet fast då precis utanför Göteborg. Jag tyckte att det var en absolut mardröm att bo på landet och lovade mig själv att vid första bästa tillfälle flytta till en lägenhet i stan och aldrig se mig om igen. Jag hamnade aldrig i Göteborg utan istället i en lägenhet i centrala Kungälv. Inte riktigt vad jag tänkt mig men gott nog och jag älskade att bo på en plats med nära till allt. Raimo och jag hamnade i Hult lite av en slump och jag är tacksam över de irrvägar som förde oss hit och till vårt renoveringsobjekt för den händige. Även om jag älskar vårt hus och vår trädgård så är det inte alltid ett enkelt liv. Vi har ägnat 11 år åt att renovera vårt hus och är långt ifrån klara. Kanske är vi klara om vi lägger ytterligare 10 år men jag är inte säker att vi är klara ens då. Blir en någonsin klar med ett hus? Även om livet i Hult är allt annat än enkelt och det tveklöst finns hus som varit mindre utmanande att leva i så är jag nöjd med livet. Det här är min plats på jorden, platsen som är mitt hemma och där jag trivs.

Huset i Hult, det eviga renoveringsobjektet. Dock är bilden några år gammal så lite mer har hunnit ske

Sommartid är Hult både den vackraste och ljuvligaste platsen jag vet

Vårt hem är stort nog att rymma många människor till stora kalas vilket jag älskar

Jag har läst att du gjort en gastric bypass, varför valde du operation?
Under många år hade jag kämpat med vikten och till slut nått en punkt där min vikt var en fara för min hälsa. Det har gått tre år sedan jag opererade mig och jag känner varje dag tacksamhet över möjligheten att förändra mitt liv. Jag tror inte att jag hade haft möjligheten att på egen hand gå ner så pass mycket i vikt. Att vara smal har aldrig varit målet för mig. Att känna att jag har en stark kropp som orkar med tempot i mitt liv har varit min önskan. Så är det idag! Jag har fått fantastiskt fin hjälp och stöd från min omgivning vilket har kompenserat för den bristande eftervården från sjukhuset. Idag tränar jag regelbundet och känner mig frisk och stark. Jag orkar med mitt liv och konstaterar att operation var det rätta valet för mig.

Jag är fortfarande samma person som för tre år sedan men förpackningen ser lite annorlunda ut nu mot då

Jobbar du heltid med politik?
Det finns en vanlig uppfattning om att alla politiker är heltidspolitiker och att vi dessutom har extremt bra betalt. Låt oss med en gång slå fast att det inte stämmer. Jag är fritidspolitiker i Munkedal vilket innebär att jag lägger just min fritid på mina politiska uppdrag. När vi har möten i kommunfullmäktige eller i kommunstyrelsen där jag sitter då får jag arvode för den tiden och har även möjlighet att få förlorad arbetsinkomst om jag varit tvungen att ta ledigt från mitt arbete. Den övriga tiden, det vill säga all inläsning av material och de förberedelser vi har inför våra beslutande möten de sker utan betalning. Utöver att jag har kommunala förtroendeuppdrag är jag studieorganisatör för Socialdemokraterna i Munkedal. Studier och folkbildning är det jag brinner för och det som jag lägger det mesta av mitt politiska engagemang på. Det finns en gammal devis som heter samla, skola, påverka vilket jag tycker är en bra vägledning för politiskt engagemang. För att kunna påverka måste vi vara många, vi måste lära oss och sedan kan vi förändra världen.

Här är jag och delar ut valmaterial vid tåget vid klockan sju på morgonen i valrörelsen 2014

Du har fantastiskt vackra rosor i din trädgård, har det alltid varit din passion?
Jag fullkomligt älskar rosor och det tycks vara ett intresse som kan bli hur omfattande som helst. Däremot är det ett intresse som bara sträcker sig tre år tillbaka i tiden och är något som jag upptäckt lite av en slump. För tre år sedan var trädgården i Hult i ett hopplöst tillstånd och vi hade ärligt talat gett upp alla försök att få den att se ordnad ut. En bekant till oss föreslog att vi skulle anlägga en rosenträdgård mitt bland alla nässlor och ogräs och erbjöd sig att hjälpa till att rita och bygga. Det blev en rosenträdgård och plötsligt såg resten av trädgården ut som en möjlighet snarare än ett problem. Vi började med två rosor i vår rosenträdgård och sedan dess har jag hunnit plantera ytterligare tjugofyra sorter. Dessutom har rosenträdgården byggts ut och till nästa år ryms där säkert dubbelt så många rosor som nu.

New Dawn var den första rosen som planterades i rosenträdgården i Hult

Du reser mycket, finns det något favoritresmål?
Att resa hör till det som sätter guldkant på tillvaron och jag är mycket tacksam över möjligheten att ha fått se mycket av världen. Jag brukar hävda att det är min pappas fel att jag reser mycket och ofta känner rastlöshet och vill ge mig av. Min pappa var nämligen sjöman och som barn var det bästa jag visste att höra talas om alla platser han besökte.

Den plats jag ständigt återkommer till är Dublin. Älskar staden och landet och känner ständigt en längtan dit

Oftast reser jag tillsammans med min livskamrat Raimo. Otroligt fint att kunna dela alla upplevelser med någon.

Namibia

Maggy och jag i Windhoek 2008

Det finns ett land som är en favorit över alla andra och det är Namibia. Fast jag ser det inte riktigt som att resa bort när jag kommer dit. Jag ser det istället som att komma hem. Under hösten 2005 och våren 2008 hade jag möjligheten att under några månader vistas i det som har kommit att bli mitt andra hem. Det finns inte någon plats på jorden som har gjort mer intryck på mig än den. Där träffade jag otroligt inspirerande människor som berörde mig på djupet. En av dem visade sig även vara min själsliga syster och vi håller kontakten. Hon har varit på besök hemma i Hult och det tycks inte spela någon roll att det går år mellan att vi ses. Känslan är fortsatt där och fortsatt lika stark

Tankar kring livet och hälsan

Vissa dagar tänker jag mer än andra dagar på hur annorlunda livet är idag mot några år sedan. Idag har jag grävt en stund i vårt potatisland och kände glädje i arbetet. Att orka göra sådant som att gräva i trädgården gör mig glad och stolt. Innan jag gjorde min gastric bypass operation frö två och ett halvt år sedan hade jag inte orkat det jag orkar idag. Känner en stor tacksamhet över att jag fick möjligheten till ett annat liv. Ett liv där jag är starkare, orkar mer och helt enkelt lever mer än innan. Det betyder inte att mitt liv var dåligt innan men min kropp mår betydligt bättre idag än vad den gjorde då. Vägen hit har dock inte varit enkel vilket kan vara viktigt för mig att komma ihåg och andra att veta om. Jag kan bli riktigt ledsen när det hävdas att en operation som gastric bypass är en enkel lösning och en genväg. Det finns också en missuppfattning att operationen delas ut lika lättvindigt som företag delar ut reklam. Idag är det svårt att förstå hur jag kunde gå upp så pass mycket i vikt att jag till slut behövde en operation för att inte helt äventyra min hälsa. Faktorerna var flera och det är lätt att vara efterklok. För mig blev min operation en viktig vändpunkt i mitt liv som jag inte ångrar. Det kan vara bra att tänka på när en läser artiklar om människor vars operationer inte lyckats att det finns än fler där operationen har gett dem ett nytt liv. Samtidigt är det också viktigt att vara medveten om att en operation alltid innebär risker och inte är något som skall göras förhastat.

Träningen har blivit till ett av mina stora glädjeämnen. I höstas sprang jag för första gången ett lopp vilket kändes helt fantastiskt. Det var inte särskilt långt och jag sprang inte på tid men jag sprang hela vägen och kände glädje i varje steg. När det känns motigt att träna, vilket det givetvis gör ibland då tänker jag på det där loppet och orkar lite till. Genom hela resan har min man Raimo varit ett fantastiskt stöd och idag är han min bästa träningskompis. Vi sporrar varandra att springa lite längre och lyfta lite tyngre. Kul att kunna dela ett stort intresse men den en älskar.

Världen är sällan svart eller vit även om det oftast framställs så. Gastric bypass operationer är inte den enda lösningen vid övervikt och kanske inte heller den bästa. Det är dock en lösning och för många fungerar den väl. Skall en vara kritisk mot något är det snarare eftervården som fallerar. Det är efter operationen som en behöver stort stöd både när det gäller kost och träning vilket jag menar saknas till stor del. För egen del har jag haft den stora förmånen att ha peppande och stöttande människor i min närhet med kunskap inom området vilket har hjälpt mig mycket. Utan det stödet är jag inte säker på att det hade gått lika bra för min del så här långt. Jag är helt övertygad att fler skulle nå en bättre hälsa efter operationen om eftervården såg annorlunda ut.

Min andra födelsedag

Idag är det två år sedan jag påbörjade resten av mitt liv. Till viss del ser jag den här dagen som en andra födelsedag eftersom hela livet förändrades med början denna dag. 5 september 2012 gjorde jag en gastric bypass operation och med det förändrades hela livet. Två år senare är jag fortsatt nöjd med min operation och känner mig tacksam över möjligheten till bättre hälsa. Jag har skrivit om detta tidigare vilket inte är så märkligt då detta är en av de största händelserna i mitt liv. Under det första året efter operationen låg mycket fokus på viktnedgången. På ett år gick jag ner över 40 kilo vilket var mycket omvälvande. När så viktnedgången avstannade blev det en fråga att förhålla sig till. Då kom rädslan att åter gå upp i vikt. Samtidigt vet jag att den risken är mycket liten så som jag lever idag. Träning har blivit en av vardagens viktigaste vanor. Inte främst för rädslan av att gå upp i vikt utan främst för att jag mår så gott av att träna. Gillar att ge mig själv utmaningar och klara sådant som jag aldrig trott var möjligt. Löpningen är en sådan sak som fortfarande förvånar mig. Jag älskar att springa! Det hade jag aldrig trott om mig själv men så är det och under tiden min fot var skadad saknade jag det enormt mycket. Min senaste utmaning är styrketräning. Det har inte varit något som lockat mig tidigare men även det har visat sig vara riktigt roligt. Den stora vinsten med både träning och operation är själva måendet.

Firade min årsdag med träning tillsammans med min personliga tränare Camilla. Att ha en personlig tränare är något nytt för mig men det har gett mig nya utmaningar och gör att jag vågar pröva sådant jag inte har testat tidigare. Mitt i träningspasset vill jag helst strypa henne som ger mig så tuffa uppgifter men när jag väl är klar är jag stolt över att ha klarat mer än vad jag trodde var möjligt.

Här har ni mig tidigt i morse precis i slutet av träningspasset. Ser inte så tufft ut men attans så jobbigt och så trött jag var där. Två år har gått sedan min operation och det har verkligen varit en fantastisk resa. Känner mig verkligen tacksam varje dag för att jag fick en möjlighet till att förändra mitt liv.

Äntligen ett beslut!

Då har vi äntligen fattat ett viktigt beslut Magdalena och jag. Årets vårresa går efter många diskussioner till Edinburgh. Jag besökte ju Edinburgh så sent som i mitten av februari men för Magda blir det första besöket. Vi hoppas på att få se vackra parker och trädgårdar vilket det skall finnas gott om i staden och dess närhet. Mina tidigare resesällskap har inte varit så intresserade av detta och därför blir det mycket nytt att se även för mig. Sen lockar det så klart att jag har goda vänner som bor i staden och varje tillfälle att träffas bör tas. Det är ju inte så ofta det är möjligt att träffas när bostadsorterna ligger i olika länder.

Förra årets vårresa gick till Brighton i södra England vilket var en riktigt trevlig resa. Som synes på bilden ovan var vi två mycket nöjda resenärer. Förra året reste vi i mars och hoppades på lite vårvärme. Det var ju varmare än hemma i Sverige men inte riktigt så skönt som vi hade hoppats. I år väntar vi till början av maj med att resa och vem vet kanske kan det rentav kännas som att besöka sommaren!

Här är vi tillsammans med min syster när vi besökte Howth utanför Dublin för två år sedan. Tänk det där var innan min gastric bypass operation. Jag har lite svårt att förstå att jag har gått ner 46 kilo men när jag ser på gamla bilder blir det tydligt, jag känner ju knappt igen mig själv! Den där dagen när vi besökte Howth var vi ute och promenerade för att komma upp på en höjd och se på utsikten. Minns hur jag kämpade för att kunna hålla jämna steg med de övriga men inte lyckades trots vilopauser på vägen upp. Förra året när vi var i Brighton promenerade jag i nästan samma takt som Magda (vet inte riktigt vem som skulle klara samma takt som Magda!) och kände mig inte alls trött. En av dagarna promenerade vi närmare en mil längs havet och sedan fortsatte vi med att strosa runt i staden på eftermiddagen. Tänk att jag upplevde mig inte begränsad av min övervikt när jag hade den, men nu i efterhand när jag inser allt jag klara nu då blir skillnaden onekligen tydlig. Det skall bli riktigt roligt att åka ut och resa tillsammans med Magda igen och få se nya sidor av en stad jag verkligen tycker om.

Perspektiv

Ibland är det viktigt att stanna upp för att få perspektiv på tillvaron. Ett viktigt perspektiv för min del handlar om min vikt. Den vikt som jag gått ner på vad som faktiskt är mycket kort tid. Jag kommer på mig själv att bli frustrerad över att all träning inte märks på hur kroppen ser ut. Att den märks på hur kroppen mår är jag fullt medveten om, men jag vill ju att det skall synas också. Känner mig frustrerad över all extra hud som numera bara finns och som inte riktigt vill se normal ut. När jag kommer på mig själv med att tänka sådant då gäller det att stanna upp och tänka till och blicka bakåt. Knappt ett och ett halvt år har gått sedan jag gjorde min gastric bypass operation vilket faktiskt är en mycket kort tid.

 Fast människans minne är kort och det går snabbt att vänja sig vid hur något är och samtidigt glömma hur det precis har varit. När vi har renoverat här hemma i Hult har jag varit noga med att fotografera mycket för att vi skall komma ihåg och reflektera över hur här faktiskt såg ut. När man befinner sig i ett gigantiskt renoveringsprojekt som vi gör då är det lätt att man glömmer bort allt arbete eftersom man snabbt vänjer sig vid de resultat man har uppnått.

Då kan det vara nyttigt att få en tankeställare ibland som ger de där perspektiven man behöver. Jag hittade fotografier på ett minneskort för några dagar sedan. Varför de aldrig hamnat i datorn vet jag inte men nu var de hittade. Tittade igenom den som hastigast och hann tänka tanken vem är det på bild med min familj. Sen insåg jag att det är ju jag!

Bilderna är tagna i augusti 2012 vilket är alldeles nyss egentligen. Då får jag äntligen det där nödvändiga perspektivet att saker tar tid!

Sista bilden är tagen i augusti 2013 och det är ju så här som jag har vant mig vid att jag ser ut. Fast det är en märklig känsla att knappt känna igen sig själv på bilder som inte ens är särskilt gamla.

Ett års skillnad

För ett år sedan skrev jag för första gången om min gastric bypass operaton och hur jag då gått ner 28 kilo. Då hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle gå ner mer i vikt utan jag var helt själaglad över resultatet. Eftersom jag redan gått ner så otroligt mycket så verkade det helt galet att gå ner mer. Mitt fokus har hela tiden legat på hälsoeffekterna men det är helt omöjligt att inte också tänka en del på vågens siffror under vägen ner. Det senaste halvåret har jag fortsatt att minska i vikt men inte i samma rasande tempo som tidigare. Det är bra eftersom det ger möjlighet att vänja sig vid förändringen. Samtidigt har det också varit svårt att acceptera att inte ständigt gå ner i vikt, det är lätt att bli fixerad.

På bilden från 2012 är det 28 kilos viktminskning och på bilden från 2013 är det 44 kilo. Den största skillnaden från förra året är de träningsvanor som jag har skaffat mig. Idag känns det fullt naturligt att göra några pass i veckan på gymmet. Blir glad av att springa på löpbandet och har upptäckt att jag är lite av en tävlingsmänniska. Vill gärna springa på lite bättre tid varje gång. Mitt mål är att klara av att springa en mil och det känns fullt möjligt att uppnå. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli en människa som springer.

Lätt att bli lite besatt när det egna jaget befinner sig i en förändringsprocess. Jag är så fantastiskt glad över att ha fått den här möjligheten. Det känns som ett helt nytt liv!

Ett år efter min omstart i livet

Idag är det ett år sedan jag gjorde min gastric bypass operation. Märkligt egentligen hur fort ett år kan gå. Samtidigt så känns det som att det är så mycket längre sedan, kan inte riktigt känna hur det var att bära runt på all den där extra vikten. För ett år sedan hade jag aldrig klarat att springa fem kilometer som jag gör idag och jag hade aldrig ens tänkt tanken att vilja springa Tjejmilen. Nu är det mitt mål att klara Tjejmilen i Stockholm i september nästa år. Inser dock att det hamnar mitt i valrörelsen men även en politiker måste ju ha en eller två dagars ledigt emellanåt. Jag vet att jag har skrivit tidigare om min operation och varför jag valde att göra den. Vill dock åter ta fasta på att vinsten med att göra en operation inte handlar om de kilon jag går ner utan allt det som min kropp orkar idag. Som att springa eller dansa eller cykla. Eller för den delen att sitta på möte en hel dag utan att få ont.

Jag har medvetet inte tagit några gräsliga före bilder. Tänkte faktiskt inte alls på det där med bilder före då när operationen skulle göras. Fast precis som när man renoverar sitt hus är det bra att ha bilder från innan för att lättare kunna se förändringen. Bilden till vänster är från för två år sedan när  jag var på modellfotografering. Riktigt roligt för oss alla tre och det är onekligen kul att ha så fina bilder. Det känns skönt att kunna titta på bilder på mig själv från då och konstatera att jag tycker om det jag ser, det är ju jag! Känner märkligt nog tacksamhet för min tid som överviktig eftersom det gjort att jag känner mig trygg och bekväm i min kropp. Jag kände mig vacker när jag vägde 110 kilo och jag känner mig vacker nu när jag väger 68 kilo.

För egen del har jag bara bra upplevelser av att göra en gastric bypass och det känns som att operationen har gett mig en nystart i livet. Jag mår bra, är gladare och orkar mer! Det som kan kännas svårt för min del hänger inte riktigt ihop med mig själv. Som igår när jag skulle äta ute och restaurangen där jag skall äta menar att de kan inte göra mindre portioner. Jag är flexibel och säger att jag kan ta barnportion och förklarar att det beror på att jag gjort en gastric bypass som jag vill ha mindre mat. Mannen i restaurangen svarar mig att vuxna inte kan få barnportioner och att man skall inte luras för att få betala mindre. Liknande saker har hänt flera gånger och det gör mig ledsen. Visserligen skulle jag kunna ta en hel portion och sedan slänga det jag inte äter upp, men det känns fel att slänga mat. Tanken är ju att matsvinnet skall minska. Dessutom känns det dumt att betala för något som jag inte kommer orka att äta upp. De allra flesta restauranger och caféer löser frågan åt mig och många gånger behöver jag inte ens förklara varför jag vill ha en liten portion och det känns verkligen skönt. Det känns ibland lite jobbigt att behöva lämna ut sig på det sättet till vilt främmande människor.

Ett år har gått och 42 kilo har jag gått ner. Målvikten har jag inte nått men det känns inte särskilt viktigt längre. Kanske går jag ner mer, kanske gör jag det inte och vilket som fungerar bra för mig. Jag är enormt tacksam över möjligheten att fått göra en gastric bypass och genom det fått en omstart i livet. Livet är gott och jag mår bra, bättre än så blir det inte!

Minus 40 kilo!

Egentligen är det bara en siffra på en våg och den säger väldigt lite om hur jag mår. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig riktigt glad och stolt över att vågen nu står på 70 kilo vilket innebär att jag har gått ner 40 kilo sedan i juni förra året. I början efter gastric bypass operationen gick det fort att gå ner i vikt men nu har det planat ut. Vill jag ner mer nu så krävs träning och fokusering. För egen del är jag rätt nöjd att väga som jag gör nu däremot förvånar det mig hur roligt det är att träna. Jag var aktiv och tränade även innan operationen men då mest som ett nödvändigt ont. Jag visste att jag var tvungen till det men tyckte alltid att det var hemskt och ville bara att det skulle ta slut. Idag ser jag fram emot mina träningspass och tävlar med mig själv om att prestera bättre från varje gång.

Tänk vilken skillnad ändå på livet före och efter operationen. Idag orkar jag springa fem kilometer, något jag inte ens kunde föreställa mig innan. För ett år sedan väntade jag på operationen och var mycket nervös för hur det skulle gå. Idag vet jag att det gick bra och att det kom att bli ett av de klokaste besluten jag har tagit. Vet att jag har sagt detta förut men det tål att upprepas. En gastric bypass operation är inte någon enkel lösning eller fusk. Alla sätt att gå ner i vikt kräver hårt arbete och uppoffringar från den som skall ner i vikt. Visst har jag fått en del besvär som är relaterade till min operation, men de är ingenting i jämförelse med de hälsovinster jag har gjort.

Jag är otroligt tacksam över att ha fått möjligheten att göra en gastric bypass. Hade jag bott i ett annat land är detta inte någon självklarhet men eftersom vi i Sverige finansierar sjukvården gemensamt via skatten så får vi möjlighet att få den vård vi behöver. Just det där att operationen är finansierad med skattemedel gör att det känns extra viktigt att förvalta den väl.

Jag var förberedd på att jag skulle gå ner i vikt men jag hade inte väntat mig att det även gäller fötterna. Har minskat nästan två skostorlekar vilket gör mig lite förtvivlad med tanke på alla vintageskor jag har. De flesta har dock fungerat alldeles utmärkt att använda med en sula. Resten brukar få följa med när vi har fotograferingar för Livåleva så då blir även de använda även om jag inte kan ha dem längre.

Kort sagt så är livet gott och min nya kropp och jag vi trivs bra tillsammans!

Ett år idag!

Idag är det precis ett år sedan jag skrevs in på NÄL inför min gastric bypass operation. Även om själva operationen gjordes i september förra året så ser jag dagens datum som dagen då min resa började på riktigt. Inskrivningen innebar att jag fick träffa kirurgen som skulle göra operationen, det togs massor av prover och jag fick lyssna på information som var lite svår att ta till sig. Innan operationen skulle jag gå ner 10 kilo genom att dricka pulver under fyra veckor. Jag kände mig mycket stressad av det där med viktnedgången och började ganska omgående med pulverdieten för att verkligen lyckas gå ner i vikt. Viktnedgången innan operationen upptog märkligt nog mycket mer av min tankekraft än själva operationen.

Här är jag på midsommar förra året. Jag är längst till höger i bild och väger 110 kilo. Då trodde jag att den största skillnaden före och efter operationen skulle vara siffran på vågen. Att den stora grejen skulle vara att väga mindre. Visst är det så men det som verkligen är den stora skillnaden är att jag har en kropp som orkar. Jag har idag en kropp som orkar att springa tre kilometer på löpbandet eller som klarar att dansa ett helt zumbapass. Jag har en kropp som längtar efter att röra på sig och som inte längre gör ont på samma sätt. Förut hade jag ofta ont i mina knän och vrister och det är helt borta idag.

Här har vi mig idag då jag väger 71 kilo och har gått ner 39 kilo på ett år. Jag känner mig som samma Liza på insidan som för ett år sedan fast ändå inte. Jag är en gladare Liza idag och orkar så fantastiskt mycket mer. Hade jag idag för ett år sedan kunnat se in i framtiden så hade jag varit mycket nöjd med det jag såg. Jag tvekade länge innan jag valde att göra en gastric bypass, men det var verkligen det rätta valet för mig!

Läs gärna artikeln En kropp som hänger med i tempot i Livåleva

Samma fast ändå annorlunda

Under våren har Regina och jag skrivit artiklar på Livåleva om gastric bypass. I den senaste artikeln En kropp som hänger med i tempot skriver Regina om min upplevelse av GBP. Alltid lite spännande att läsa det någon annan skriver om en själv och vad som fångas upp som viktigt. Jag kan inte bli annat än rörd över den otroligt fina artikel hon har skrivit.

Jag befinner mig fortfarande i processen att vänja mig vid den förändring som har skett och det är inte helt enkelt. Märkligast hittills har nog varit de senaste dagarna när jag har varit på kongress. Första dagen trodde jag att människor jag kände från förr valde att inte hälsa på mig, sen insåg jag att de verkligen inte kände igen mig. Inte helt lätt att kunna förstå eftersom jag är samma Liza på insidan fastän utsidan har förändrats. Jag är samma som innan fast det känns lite annorlunda att vara jag när hela jag förändras!

Mitt liv 28 kilo lättare

Den 5 september 2012 kommer att vara ett datum jag minns så länge som jag lever. De var nämligen den dagen då jag gjorde en gastric bypass. Jag hade funderat länge och väl innan jag i slutet på 2011 beslutade mig för att ansöka om att få göra operationen. De var inte ett enkelt beslut och jag tvekade många gånger innan det väl var dags. Min vikt har de senaste åren gått sakta men säkert uppåt trots ett aktivt liv. En av förklaringarna är samma förklaring som varför jag inte har biologiska barn, nämligen att jag har PCOS. Kvinnor med PCOS har en högre benägenhet att öka i vikt och har även mycket svårt att kunna gå ner i vikt.

För min del hänger det här med ofrivillig barnlöshet och vikt tätt samman eftersom vi inte fick möjlighet att göra fertilitetsbehandlingar på grund av att jag hade ett BMI som låg över 35. Riskerna blir helt enkelt för många om den tilltänkta mamman är drabbad av fetma. Själv har jag i övrigt inte varit särskilt påverkad av att vara tjock, det har varit så jag har sett ut helt enkelt. Det som var avgörande för mig i mitt val att göra en gastric bypass var hälsovinster och möjligheten att kunna bli med barn. Vad gäller hälsan var den inte något problem innan operationen men på tio eller kanske tjugo års sikt med en så pass kraftig övervikt var det många tänkbara problem som väntade. Möjligheten att kunna bli med barn är fortfarande mycket liten, men nu kommer jag på sikt i alla fall ges möjlighet att pröva.

Att välja att göra en gastric bypass är inte en genväg. Det är livsförändrande på ett sätt som inte går att föreställa sig innan. Jag visste ju innan att jag bara skulle kunna äta mycket små portioner. Däremot visste jag inte hur svårt det skulle vara att lära ögat hur mycket mat som faktiskt är lagom. Jag var inte förberedd på hur trött jag skulle bli av mat eller att maten skulle smaka annorlunda mot tidigare. Innan operationen ens kom på tal hade jag under många år prövat olika metoder för att gå ner i vikt. Jag prövade mediciner och dieter och kände till slut att nu fick det vara nog! Antingen fick jag acceptera att övervikt var något som skulle följa mig genom livet eller så fick jag göra en radikal förändring. För mig blev den radikala förändringen en operation.

Den 7 juni 2012 skrevs jag in på NÄL i Trollhättan inför operationen och vägde då 110 kilo till en längd på 158 cm. Då hade jag börjat känna mig medveten om min vikt och kände att det gick inte längre så bra att trolla genom att klä sig klokt. Nu väger jag 28 kilo mindre och förstår inte hur min kropp orkade bära all den vikten. Min minsta dotter väger precis 28 kilo och jag prövade att bära runt henne en stund för att se hur det kändes att ha all den vikten tillbaka. Det går nästan inte att föreställa sig att jag har vägt så mycket mer. Jag orkar betydligt mer idag än tidigare och det är roligt att träna igen. Promenaderna med Ida har plötsligt blivit dubbelt så långa som tidigare och jag känner hur hela jag trivs med att åter kunna röra på mig ordentligt. Jag är glad över att jag vågade ta steget och operera mig. Däremot är det inte bara positiva erfarenheter. Jag har svårt att veta vad jag kommer kunna äta eller inte. Att gå på restaurang är något av en prövning på många sätt. Det är svårt att behöva förklara för främmande människor varför jag vill ha en mycket liten portion. Det är också svårt med mat som jag inte vet exakt vad den innehåller.

För mig har det varit viktigt att inte ta fula förebilder och sedan jämföra med ett nytt fantastiskt jag. Jag var ju fantastisk även innan, jag var bara tjockare än nu. Att vara tjock ses som fult och att man på något sätt skulle vara en sämre människa för att man inte kan kontrollera den egna vikten. För flera år sedan fick jag höra på jobbet att jag antagligen smygåt hemma. Anledningen menade hon att jag åt alltid så nyttigt på jobbet och om man åt nyttigt kunde man ju inte vara tjock. Visst kändes det tungt att behöva en operation för att kunna gå ner i vikt men det gör mig inte till en sämre människa. Jag är tacksam över att ha fått möjligheten till ett mer hälsosamt liv och med det kanske också en ökad livslängd.

Något som är lite märkligt som har hänt den sista tiden är att jag nu plötsligt känner mig tjock! Jag har gått ner nästan trettio kilo och är fortfarande överviktig och kanske var det orsaken till att jag plötsligt blev medveten om min kropp på ett nytt sätt. Sen har kroppen förändrats med viktnergången. Även om jag tränar regelbundet så märker jag redan hur huden inte riktigt hänger med. För många kan det bli aktuellt med ytterligare operation för överskottshud. Jag hoppas att det inte skall bli nödvändigt eftersom den senaste operationen var något av det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Några månader har gått sedan mitt liv förändrades och jag var nog inte helt förberedd trots allt jag hade läst innan. Jag ångrar mig däremot inte en sekund. Jag mår bra, min kropp mår bra och jag har gett mig själv möjligheten att pröva fertilitetsbehandlingar. Livet är gott helt enkelt!