Träning och livspussel

Sedan två år tillbaka har träning blivit något naturligt i min vardag. Tiderna på gymmet planeras noga in för att familjens livspussel skall fungera. Så som vi bor krävs det alltid en hel del planering för att en inte skall behöva ägna dagarna åt bilkörning. Sedan i våras när jag skadade min fot har det varit lite av en kamp med träningen trots allt. Jag hade ju upptäckt att jag älskade att springa och plötsligt funkade inte det längre så vad göra. Efter en tids träningsfrånvaro fick jag fin hjälp av Camilla, som är min personliga tränare, med att börja styrketräna. Märkligt nog visade det sig att även detta var något som jag verkligen älskar. Gillar att det är en utmaning och när en vikt är bemästrad då är det bara att testa sig själv och pröva lite tyngre. Trivs även med känslan av att kroppen blir helt slut efter ett träningspass. För mig som oftast sköter mitt arbete vid datorn blir det ju mycket stillasittande och då känns det än viktigare att bli riktigt trött ibland. Idag ser jag mig själv som en tränande människa även om det har varit svårt att ta till mig att det faktiskt är så. Att träningen är det som gör att jag mår bra och får tillvaron att fungera. Det är lätt hänt att träningen får stryka på foten när kalendern är fulltecknad. Märkligt nog tycks det vara så att jag hinner mer om jag ser till att prioritera tiden för träning. Att inte kunna träna gör mig därför frustrerad men samtidigt motiverad. Just nu kan jag inte springa och inte heller styrketräna på grund av en skadad hand. Förra gången jag inte kunde träna som vanligt fick jag ju lära mig något nytt.Undrar vad jag blir tvungen att lära mig nu som jag kommer att inse att jag gillar även det!

Inser att vår hund Ida och jag är lite lika. Vi älskar båda två att springa, gärna fort!