Kattliv

Att dela sitt liv med en katt eller fler är att acceptera att jag inte längre är den som styr i mitt hem. Ett hem som rymmer en katt är alltid kattens hem i första hand och ditt i andra hand. Hur en än försöker är det helt omöjligt att bestämma över en katt. De är egensinniga och självständiga varelser som konstaterar att deras mening med livet är att ha det gott och att bli klappade. Om en accepterar att katten är hemmets härskare då väntar en fin tillvaro.

Selmer

Katten Selmer har jag delat nästan 17 år tillsammans med och det är omöjligt att tänka mig tillvaron utan honom. Han är katternas katt och den som bestämmer i huset i Hult. Det senaste året har han blivit lite mer av en bekväm gubbe och ligger helst och sover på sin kudde på soffan i vardagsrummet. Nåde den som flyttar på Selmers kudde, då står han och jamar tills dess kudden är på sin rätta plats igen. Han är allt mer noga med att tala om när han inte är nöjd med tillvaron. Som när jag inte är snabb nog att öppna ytterdörren för honom. Resterande katter använder kattluckan, men inte Selmer. Han har sina egenheter Selmer men han är också den som känner av när jag inte mår bra. Som ligger och sover på min mage när jag är sjuk och som gärna inspekterar mitt arbete när jag sitter vid datorn. Vi känner varandra utan och innan Selmer och jag och står ut med varandras egenheter.

Nemi

Nemi är den yngsta av katterna i Hult. Jag ser henne fortfarande som min lilla kattunge men konstaterar att hon blir åtta år i år. Hennes mamma Saga var även hon en av katterna här i Hult. Liten och försynt men mycket saknad när hon lämnade oss. Nemi tillbringar helst sina dagar på elementet i vardagsrummet eller i fåtöljen på mitt rum. Hennes superkraft är att riva sönder papper och förvandla det till mycket små bitar. Ursäkten att hunden åt upp ens läxa kanske inte brukar vara sann. När det gäller ursäkten att katten strimlat läxan så har den ursäkten dessvärre varit sann.

Mirakelkatten Elvis

Miraklet i Hult heter Elvis! Han är svårt sjuk och borde enligt veterinären inte vara vid liv och definitivt inte må bra. Det har gått många år sedan vi fick besked att han troligen inte skulle överleva mer än några veckor till. Fast mirakelkatten överlevde och lever fortfarande och jag är tacksam över varje dag som han finns kvar. Elvis är min ständige följeslagare här hemma i Hult. Han följer med mig på promenader med hundarna, när jag arbetar i trädgården eller när jag lagar mat. Så länge som han får vara med är han till freds med livet. De kvällar jag är på möten sitter han på farstutrappen och väntar tills dess jag kommer.

Så om en accepterar kattens villkor ger den dig i gengäld villkorslös kärlek. En katt är en livskamrat och lojal på sitt eget lilla vis.

Stannar upp en stund

Vaknade tidigt den här lördagsmorgonen, långt innan klockan ringde. Mitt sovrumsfönster är alltid öppet så här års och jag kunde höra fåglarna kvittra i trädgården. Spetsgardinen fladdrade lätt för vinden och en bit blå himmel syntes. På dagens agenda står egentligen allt för mycket planerat. Jag hade råkat boka in både Feministisk festival i Malmö och West Pride i Göteborg på samma helg. Egentligen lockade nog feminismen som mest men när mitt resesällskap ändrade sig kändes det plötsligt väldigt långt till Malmö. Alltså blev valet att fullfölja planen om West Pride och ta tåget till Göteborg tidigt om morgonen. Fast när jag låg där i min säng och tittade ut genom det öppnar fönstret konstaterade jag att det som behövdes göras idag är att stanna upp. Att ta mig tiden att lyssna till fåglarna och att sitta länge i min trädgård. Allt det där andra finns ju kvar ändå, men den här morgonen när jag söker stillhet den finns bara här och nu. Så idag stannar jag upp, andas djupt och konstaterar att stillhet ibland är nödvändigt för att väga upp ett snabbt tempo.

Vackert i vardagen

Vintage är en passion  jag som bekant har. Väskor, skor och klänningar är sådant som gör mig på synnerligen gott humör. Kort och gott älskar jag sådant som är vackert och ofta brukar det som är gammalt vara som vackrast. Livet består till största delen av vardagar och då vore det ju tråkigt att spara på de vackra kläderna. Sedan några år tillbaka är detta min strategi i livet och sedan dess har mina vardagar blivit betydligt roligare och jag gladare. Kanske inte så att de vackra kläderna gör vardagens sysslor roligare i sig men jag blir alltid på gott humör av vackra kläder och det mesta blir roligare med ett gott humör.

Förutom att vintagekläder är vackra är de också lite av en utmaning. Det är ju lite skillnad i att shoppa vintage eftersom det inte riktigt går att åka till närmaste köpcentrum som med konventionella kläder. Ibland kan det vara synnerligen frustrerande. Förra våren letade jag efter den perfekta vintageklänningen till en tjusig tillställning men lyckades inte hitta någon. Det resulterade i en ny klänning i gammal stil fast med jacka, skärp och väska från 50-talet. Så när en inte letar efter något särskilt då hittar en plötsligt flera klänningar i rätt stil och även rätt storlek. Jag har lärt mig att aldrig tveka även om jag hittar flera fantastiska klänningar samtidigt, en vet ju inte när en hittar en nästa gång! En given fråga är ju då hur många vackra klänningar som behövs? Får ofta den frågan även när det gäller skor och väskor. Mitt svar brukar vara: så många som det krävs! Ett lite mer nyanserat svar är kanske: så många som en hinner använda! Antalet vackra klänningar beror alltså på hur många tillfällen en har att använda dem. Om en sparar på tillfällena och bara klär sig vackert till fest då behövs inte särskilt många. För min del är varje dag ett bra tillfälle för en vacker klänning och således behövs många!

Hur skall jag hinna med allt?

I förra veckan kände jag verkligen en stark oro över hur jag skulle få tiden att räcka till. Kände mig trött och under press över alla måsten som helt enkelt måste genomföras. När en har mycket att göra behöver en prioritera om och välja annorlunda. Det som har varit enklast att prioritera bort då har varit träningen. Det har varit enkelt att välja bort den eftersom det frigjort tid för annat. Fast träningen är ju nyckeln till allt, det är ju den som gör att jag orkar och att jag mår bra.

Alltså tänk om och tänk rätt! Har sett till att noga planera in träningen i vardagen igen, bokat in tid med min PT och så har en vecka passerat. En vecka med regelbunden träning är något helt annat än en vecka utan träning. Känner mig åter pigg och fylld av energi. Har till och med tagit tag i den där listan med saker som jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Lite märkligt hur en kan må bättre av att göra mer. Fast egentligen inte särskilt konstigt alls med tanke på hur himla roligt det faktiskt är att träna. Märkligt hur jag hinner glömma bort det om det går för länge mellan passen. Då börjar jag istället att komma på ursäkter för att slippa träna. Det är dock inte många dagar som krävs för att åter vara tillbaka i sina gamla vanor och åter vara en tränande människa. Gör mer och orkar mer och känner nu inte alls någon oro för att livet innehåller mycket som skall göras.

Löpning och styrketräning hör till mina favoriter. Trots att det varit så i några år nu är jag fortfarande förvånad. Tänk att jag är en sådan människa som gillar att springa och att lyfta tunga saker!

Du borde skämmas!

Jag väljer att engagera mig politiskt för att jag tycker att det är så roligt. Det är spännande att vara med och påverka samhället och veta att jag gör en viktig insats med min tid. Allt i livet är politiskt vilket är en slående insikt. När det pratas om politik är det dock inte vardagen som nämns i första hand utan istället ofta sådant som utrikespolitik och andra stora nationella frågor. Den politik som påverkar som mest i vardagen är den som förs i kommunen där människor lever sina liv. Den politiken förs av alldeles vanliga människor som bara råkar vara ovanligt intresserade av politik.

I helgen befann jag mig i Stockholm helt privat för att umgås med vänner. Jag gjorde sådant som en normalt gör på en privat semester. Bodde på hotell, shoppade, umgicks med vänner och var på fest. Just det där att vara på fest resulterade i ett argt meddelande från en bekant. Hen undrade hur jag kunde med att festa på skattebetalarnas bekostnad och att jag borde skämmas! Blev först lite ställd över meddelandet, jag var ju på semester, på min egen lediga tid. Fast jag har insett att som politiker ses jag som politiker dygnet runt och oavsett vad jag gör. Att allt jag gör är politiskt eftersom kunskapen om vad en politiker egentligen är inte är så stor. En första tanke var att kanske är det så att en som politiker inte alls bör lägga upp något privat på sociala medier. Att tänka över vad en lägger upp är klokt oavsett vad en har för sysselsättning. Det är ju trots allt så att vad vi lägger upp påverkar bilden av oss som människor. Just det där att vara människor är en viktig grej. Att jag som politiker är en alldeles vanlig människa, som lever som de allra flesta fast mitt fritidsintresse är politik. För till skillnad mot vad många tror är de allra flesta politiker just fritidspolitiker. Det vill säga vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt på samma sätt som andra väljer att engagera sig i fotboll, i orientering eller kanske som frimärkssamlare. De uppdrag jag är vald till i kommunen får jag arvode för och även förlorad arbetsinkomst. Det handlar om några möten i månaden för min del och med uppehåll över sommaren. Det stora jobbet är däremot ideellt och omfattar möten innan möten där det skall fattas beslut, det är all den tid en lägger på att läsa in sig på handlingar, att organisera partiets verksamhet, möta väljare, åka på kurser för att vidareutbilda sig och att driva valrörelse.

Bilden av en politiker är ju annars att vi lever långt från verkligheten och på heltid ägnar oss åt politik och det dessutom med en tämligen hög lön och många förmåner. I själva verket är en politiker ofta som jag en trettiosexårig mamma till fyra som försöker pussla med livet och tiden för att allt ska hinnas med. Funderar precis som de flesta andra över hur andra lyckas ha det så där städat och fint hemma som jag aldrig tycks hinna med. Jag kör barn mellan aktiviteter, går på möten i skolan, när min pappa levde hade jag kontakten med hans hemtjänst och drabbades ofta av dåligt samvete av att inte hinna med att träffa honom oftare. Min verklighet är den som finns här i kommunen där jag också är politiker. Jag påverkas av besluten som fattas kring skola, taxor, skolskjutsar, resurser till kultur och bibliotek och allt annat som som ingår i kommunens verksamhet.

Fast ser övriga politiker ut som jag? Givetvis inte! Någon av mina kamrater i kommunpolitiken är en tjugofemårig undersköterska och mamma till ett barn, en annan han är nära pensionsåldern och med vuxna utflugna barn, en är året äldre än jag och ordförande på fackklubben på pappersbruket. Flera är undersköterskor, någon är socionom, några är bönder, bara jag är etnolog och bara en var under tjugo när hon valdes i senaste valet. Några av oss bor i hus på landet och andra i lägenhet eller kanske hus i tätorterna. Gemensamt för oss alla är att vi är som folk är mest!

Liza Kettil, en ovanligt vanlig politiker

Ljusens tid

Jag trivs med rutiner, det ligger något tryggt i att ha återkommande vanor. För vår del finns det några sådana hållpunkter i veckan som återkommer varje vecka. Fredagsträning är en sådan. Yngsta barnet har boxningsträning på fredagskvällen och då passar även vi på att träna. Efter träningen hinner vi med en stund vid TVn innan det är dags för barnen att sova. Nu är det mörkt när vi kommer hem efter träningen och jag längtar verkligen efter att tända ljus och krypa upp i soffan med en filt. Har skrivit tidigare om att jag i år bestämt mig för att trivas med vinter, mörker och kyla vilket är lite av en utmaning. Försöker att fokusera på de saker som är positiva med denna del av året. Att släcka de elektriska ljusen och istället tända levande ljus hör till något av det mysigaste när det blivit mörkt om kvällen. Då spelar det inte någon roll om huset är städat eller ej. Med levande ljus blir allt fint och mysigt oavsett hur rörigt det kan tänkas vara. Det behöver inte vara så svårt. Tänd ett ljus och ta ledig helg och njut av livet.

Två favoriter i kombination

Näst sista dagen av Four Fit Challenge idag och till skillnad mot igår kändes den här dagens outfit helt rätt. Min jeansklänning är en favorit i garderoben och då kan det ju bara bli bra när jag kombinerar den tillsammans med min gröna favoritkofta. Tänk när jag köpte koftan då tvekade jag på om den verkligen skulle vara så användbar. Den var ju trots allt väldigt grön! Det har visat sig att min kofta är ett av de mest användbara kläderna jag äger. Den blir riktigt fin tillsammans med mina vintageklänningar och ger dem det där lilla extra. Till pennkjol blir koftan också helt perfekt eftersom den har helt rätt längd. Den pennkjol jag oftast använder är svart och då är det kul att kunna lägga till lite färg. Om vintern är koftan helt rätt eftersom den fungerar väl tillsammans med långärmat och det blir då lagom varmt men inte för varmt. Om sommaren är den helt perfekt eftersom den är lite tunnare än de flesta koftor vilket gör att den passar om ljumma sommarkvällar.

För många år sedan bestod min garderob i stort sett bara av svart, grått och plommonlila. All annan färg kändes lite läskig och inte som något jag skulle våga mig på. Så en dag bestämde jag mig för att jag ville ha mer färg i min tillvaro. Började lite försiktigt med någon färgglad sjal eller kanske ett halsband. Sedan dess består min garderob av regnbågens alla färger och jag kan inte förstå hur jag kunde vara så rädd för färg.

En snabb bild på parkeringen idag mellan dagens alla aktiviteter. Känner mig rakt igenom nöjd med dagens outfit och även med kappa, skor och sjal. Inser att jag den här veckan har använt färre skor än vad jag brukar göra. Skor är en av mina stora passioner och jag har för att vara lite diplomatisk ett stort antal skor. Normalt sett brukar jag i stort sett använda sju olika par på en vecka men den här veckan har jag nöjt mig med mina favoritpumps och mina mormorskängor. Bortsett från gummistövlar vid hundpromenader och träningsskor på gymmet. En liten stund en av dagarna hade jag på mig ett par lila pumps som jag sällan använder. Insåg att anledningen till att jag inte använder dem är att de är för stora helt enkelt. Plockar ofta fram dem och tänker att jag ska ha dem men det blir som aldrig av. Nu har de istället sorterats ut för att hamna på loppis. Förhoppningsvis kommer de att bli någon annans favoriter.

Den där träningen

Förr, innan jag tränade regelbundet blev jag irriterad över att bli sjuk. Det kändes hemskt onödigt men inte så mycket mer än så. Idag blir jag frustrerad och nästan arg över att bli sjuk, i alla fall om det är mer än några dagar. Så länge som jag befinner mig i min träningsrutin fungerar det alldeles utmärkt. När det blir avbrott i träningen är det däremot riktigt svårt att komma tillbaka. De där första träningspassen efter ett uppehåll är som värst. Hjärnan vet vad kroppen orkade vid senaste träningspasset men kroppen orkar inte riktigt. Det krävs i regel bara några få träningstillfällen för att komma tillbaka men det är lätt att ge efter för frustrationen och irritationen. Precis där är jag nu. Jag vet att om jag bara ser till att hålla fast vid mina rutiner då är jag snart tillbaka där jag var innan jag blev sjuk i maj. Försöker springa och blir frustrerad över att jag inte springer på samma tid som tidigare. Försöker styrketräna och lyfter inte samma tyngd på vikterna som innan. Kommer på en mängd anledningar till att inte åka till gymmet. Försöker verkligen övertyga mig själv om att alla de där anledningarna är både kloka och vettiga och ger mig en bra ursäkt att slippa träna. Sen när jag ägnat mig åt det där ett tag konstaterar jag att det enda rätta är att ta ett träningspass i taget. Det är verkligen tungt att komma tillbaka. Känns dessutom som om jag under det senaste året ägnat mig åt det här med att komma tillbaka lite väl ofta. Alltså håller jag tummarna för att det här är den sista återkomsten på länge och att träningsrutinerna får fortsätta utan några sjukdomsavbrott.

Livet på landet

Ibland känns barndomen väldigt långt borta och ibland alldeles nära och ibland känns den faktiskt som ett helt annat liv. Märkligt är dock hur vissa saker är konstanta. När jag var tolv köpte mina föräldrar ett hus på landet alldeles nära havet. Till en början älskade jag det men i den sena tonåren kom jag att hata det och svor på att aldrig på landet igen. Så snart jag kunde skulle jag flytta in till centrala Göteborg och aldrig någonsin bo landet igen. Intressant då att jag sedan sju år tillbaka bor på landet och då betydligt mer ocentralt än hur jag bodde som barn. Även om jag som tonåring tyckte att vi bodde vid världens ände så tog det ändå bara en halvtimme från vår dörr in till centrala Göteborg. Idag har jag betydligt längre resväg. Märkligt det där hur jag som barn tyckte att mina föräldrar hade gjort helt fel val som flyttade ut på landet. Jag såg mig själv som en stadstjej och kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle flytta ut på landet igen.

Sverker och Rufsan på trappen till mitt barndomshem

Även om mitt liv som vuxen på många sätt skiljer sig mot livet som barn så är det också mycket som är lika. Jag bor på landet i ett hus med stor trädgård vilket jag även gjorde som barn. Då delade vi vårt liv med två katter och en hund. Som jag hade längtat efter de där djuren. Det krävdes tio års övertalning innan jag äntligen fick en hund och när vi flyttade ut på landet fick vi även två katter. Ibland tänker jag att det är barndomens längtan efter djur som gör att vi idag delar vårt liv med hundar, katter, kaniner och marsvin.

Loppis som livsval

När jag flyttade hemifrån köpte jag allt jag behövde till mitt nya hem på loppis. Inte för att det var vad jag önskade utan helt enkelt för att det var det enda jag hade råd med. Att köpa saker på loppis var enda chansen att kunna möblera och utrusta mitt första egna hem. Jag hade den stora fördelen att ha en riktigt bra loppis på promenadavstånd till min lägenhet. Varje ledig lördag ägnade jag därför åt att leta efter sådant som jag kunde tänkas behöva. De gånger jag hittade möbler fick mamma komma och hjälpa till och köra hem dem. Någon gång promenerade jag till och med hem med en stol eller en byrå. Minns hur jag då drömde om att kunna åka till Ikea och köpa allt nytt till mitt hem. Istället fick mitt hem bestå av sådant jag hade med mig från barndomshemmet, sådant jag ärvt eller fått och sådant jag köpt på loppis.

Även om det bitvis var kämpiga år så är jag nöjd över att jag inte hade möjligheten att köpa allt nytt. Det är klart att när en tar steget från barndomen till det egna vuxenlivet då vill en gärna starta på nytt och vara sin egen person. Sakerna från barndomen påminner ju om det en har lämnat bakom sig så att köpa nytt blir en del av frigörelseprocessen tror jag. Skåpet på bilden ovan är en sådan möbel som har följt mig genom livet. Min mamma köpte den på loppis innan jag föddes för att förvara alla bebiskläder i. Idag står den i vårt kök och kommer att få vara kvar i köket även efter renoveringen. Fast innan dess skall det målas blått, samma färg som det var innan mamma målade om det för att passa in i barnkammaren.

 Idag skulle jag kunna välja att köpa nytt och ersätta det gamla. Fast varför skulle jag? Alla de där udda sakerna som jag samlat på mig genom åren är ju de som gör vårt hem trivsamt. Dessutom är en loppis den perfekta platsen för köp som en kanske inte tänker på. Som glasburkar exempelvis. Vi kokar egen sylt, mos och marmelad i Hult sedan många år och då är glasburkar ett måste. Förvisso sparar vi på de glasburkar som en får över efter diverse matvaror men det är ju roligt att hälla det hemlagade på något fint.

Huset i Hult är byggt i början av 1900-talet och kommet snart att fira hundra år. Alltså skaffade vi oss ett hem som passade till de saker och möbler som vi redan hade. 

Med åren har loppishandlandet förvandlats från en nödvändighet till ett intresse. Om sommaren brukar det bli många turer med goda vänner där målet är att hitta nya loppisar eller återbesöka gamla favoriter. Det har dessutom inneburit resor längs vägar som jag annars inte hade haft anledning att åka på.

 Jag älskar gamla resväskor och har haft den stora turen att hitta många på loppisar genom åren. Den främsta anledningen till att jag har lyckats med detta är att jag blev förtjust i dem långt innan de blev populära. I slutet på 90-talet var det möjligt att köpa skönheter som dessa för 10-20 kronor vilket inte riktigt är möjligt idag.

I och med att det idag finns ett enormt intresse för loppis, vintage och återbruk är det många som intresserar sig för kläder, skor och väskor av äldre datum. Att göra riktiga fynd är betydligt svårare idag än vad det var tidigare. Däremot kan det vara klokt att tänka på att om en klänning från 50-talet fortfarande ser i stort sett ny ut då är den troligen en bra investering som kommer att hålla under lång tid framöver. Fast det är inte bara sådant av äldre datum som är av intresse. När någon i familjen behöver kläder eller skor då börjar vi alltid med att titta på loppis. Det vi själva inte har användning för längre lämnar vi vidare och ser till att våra saker blir en del av ett kretslopp.

Vårt hem består till stora delar av loppis och återbruk men även sådant som är nytt. Ibland är det inte möjligt att hitta det en söker och vissa saker är klokt att köpa nya. När vi renoverar köket satsar vi på nya vitvaror för att kunna sänka våra energikostnader vilket är klokt ur många perspektiv. När det gäller gläder är min devis att gammalt är tjusigast. Här är maken och jag på vår bröllopsfest i höstas. Makens kläder är dock alldeles nya eftersom vi helt enkelt inte lyckades hitta rätt kläder till honom. Min klänning är en tjusig kreation från 1932 och skorna från 60-talet. Skorna hittade jag på en loppis i somras för 30 kronor. Jag kostade sedan på dem en omklackning och de har sedan dess blivit de skor jag använt allra mest det senaste året. Loppis, återbruk och vintage är en del av vårt liv och har blivit ett livsval. 

Livet och bloggen

Ett ämne som jag tidigare har berört är förhållande mellan livet och bloggen. Är ju lätt att tro att någons liv är precis det som visar upp. Jag hamnade en dag i en diskussion på ett socialt medium. Det var en diskussion en bekant hade startat och jag gav mig in i den. En av de andra som kommenterade menade att jag nog borde vara tyst eftersom jag inte visste något om hur svårt livet kunde vara. Hen hade minsann läst min blogg och visste därför att mitt liv bestod av fika med vänner, trädgård, resor och shopping. Hen menade att jag levde i en skyddad värld och aldrig sett några svårigheter. Tänk så märkligt att tolka in att mitt liv skulle vara precis som jag skriver på bloggen. Än märkligare är att vi faktiskt gått i skolan tillsammans på gymnasiet. Även om jag valde att gå i Göteborg var jag inte förberedd på att möta klasskillnader. Det var först då jag insåg att det var något annorlunda att min pappa var sjukpensionär och min mamma städerska. Under grundskolan hade detta varit fullt normalt. Fast de andra föräldrarna i min klass i Göteborg var istället läkare, jurister, ekonomer, ingenjörer och liknande. Jag kämpade så för att passa in under de där åren och kände mig aldrig rätt. När de andra pratade om skidåkning i Alperna kunde jag inte relatera och pratade istället om konstiga saker som feminism eller hur fel det kapitalistiska systemet var. Eller så var jag tyst och låtsades inte höra när de frågade vart jag skulle åka på lovet. Under lång tid försökte jag passa in men gav till slut upp och gjorde det till min grej att vara annorlunda. Hen som gick i skolan med mig hade alltså missat allt detta.

Ett liv är kantat av svårigheter och motgångar. Allt jag har har jag fått bygga själv eftersom ingen fanns som kunde hjälpa mig. Även om mina föräldrar önskade hjälpa till hade de inte några möjligheter på grund av bristande ekonomi och att båda var sjuka. Ibland tänker jag att huset i Hult representerar mitt liv. Att allt vi har byggt och planterat med våra egna händer representerar alla hinder vi övervunnit. Idag har vi ett gott liv min man och jag. Det är inte på något sätt enkelt men ändå ett gott liv. Med oss har vi minnen och erfarenheter som gjort oss starka. Vi vet hur det är att ligga vaken om natten av oro för ekonomin, av oro för att månaderna aldrig gick ihop. Jag skulle kunna skriva om allt det där svåra. Ibland känns det rätt och då skriver jag även om det som är svårt. Exempelvis hur svårt det är att förlora en förälder och lära sig hantera sorgen. Fast oftast vill jag att min blogg skall representera hur jag ser på livet. Varje dag har något gott och positivt i sig och det är vad jag berättar. Om lyckan över hur trädgården grönskar, om kaffe i solen med en god vän och om resorna . De där resorna som jag fortfarande har svårt att förstå att jag ha möjlighet att göra. Allt det där gör mig lycklig och gör livets bördor lättare att bära. De är viktiga delar av mitt liv men de är inte helheten.

Resor, vänner, fika och trädgård hör till det som gör livet gott och som jag gärna skriver om

Träning och livspussel

Sedan två år tillbaka har träning blivit något naturligt i min vardag. Tiderna på gymmet planeras noga in för att familjens livspussel skall fungera. Så som vi bor krävs det alltid en hel del planering för att en inte skall behöva ägna dagarna åt bilkörning. Sedan i våras när jag skadade min fot har det varit lite av en kamp med träningen trots allt. Jag hade ju upptäckt att jag älskade att springa och plötsligt funkade inte det längre så vad göra. Efter en tids träningsfrånvaro fick jag fin hjälp av Camilla, som är min personliga tränare, med att börja styrketräna. Märkligt nog visade det sig att även detta var något som jag verkligen älskar. Gillar att det är en utmaning och när en vikt är bemästrad då är det bara att testa sig själv och pröva lite tyngre. Trivs även med känslan av att kroppen blir helt slut efter ett träningspass. För mig som oftast sköter mitt arbete vid datorn blir det ju mycket stillasittande och då känns det än viktigare att bli riktigt trött ibland. Idag ser jag mig själv som en tränande människa även om det har varit svårt att ta till mig att det faktiskt är så. Att träningen är det som gör att jag mår bra och får tillvaron att fungera. Det är lätt hänt att träningen får stryka på foten när kalendern är fulltecknad. Märkligt nog tycks det vara så att jag hinner mer om jag ser till att prioritera tiden för träning. Att inte kunna träna gör mig därför frustrerad men samtidigt motiverad. Just nu kan jag inte springa och inte heller styrketräna på grund av en skadad hand. Förra gången jag inte kunde träna som vanligt fick jag ju lära mig något nytt.Undrar vad jag blir tvungen att lära mig nu som jag kommer att inse att jag gillar även det!

Inser att vår hund Ida och jag är lite lika. Vi älskar båda två att springa, gärna fort!

Vintage och det moderna livet

Tjusiga vintagelockar är något som jag verkligen tycker om. Jag har blivit en hejare på att rulla håret och få till precis de rätta lockarna. Det tar dock tid och är således inte något som en gör varje morgon. Fördelen är att görs det rätt då håller lockarna i många dagar. Oftast räcker det med att rulla dem en gång i veckan. När lockarna väl är på plats är det både snabbt och enkelt gjort att få till en tjusig vintagefrisyr på morgonen. När en väl har lärt sig är det faktiskt inte särskilt svårt att få till även ganska avancerade frisyrer. Hemligheten ligger i lockarna. Med lockar blir det enkelt helt enkelt!

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att lära mig nya frisyrer och känner mig nästan som en dåtida filmstjärna när vintagefrisyren kompletteras med skor och klänning som även de är vintage. Fast så som mitt liv ser ut uppstår en konflikt mellan mitt vintageliv och min moderna livsstil. Jag tränar ju flera gånger i veckan vilket gör att mina vintagelockar går om intet. Förvisso har jag en locktång som även den skapar vackra lockar men den sliter också på håret och allt för flitig användning är därför inte att rekommendera. Alltså får jag vara kreativ och skapa vintagefrisyrer utan lockar vilket onekligen är en utmaning. Jag har några säkra kort som fungerar bra till vardags och de som kräver lockar får jag spara till ibland. Har börjat fundera lite på om det kanske kan vara ett alternativ att permanenta håret. Fast när jag tittar på hur jag såg ut med permanentat hår i början av 90-talet så känns det inte riktigt som ett alternativ. Å andra sidan kan det ju ha hänt saker även på den fronten på tjugo år.

Det gamla och det nya krockar och då får en hitta nya vägar. Min avsikt har aldrig varit att leva ett autentiskt vintageliv och då blir det desto enklare att välja sina egna vägar. Jag har en förkärlek för kläder, skor, väskor och frisyrer från 40-60-talen. Helst skall det vara äkta gammalt eftersom föremålen då bär på en historia samt att det är ekologiskt klokt att tillvarata sådant som redan finns istället för att tillverka nytt. Finns inte äkta gammalt att tillgå går det dock lika bra med sådant som är nytt men som har den rätta stilen. Just den där känslan av att känna sig som en filmstjärna är inte dum. Vi borde ju alla vara filmstjärnor i våra egna liv!

Vet att jag har visat bilden på min farmor förut men den känns så rätt i sammanhanget. Hon är min förebild och inspiration på så många sätt. Det är ganska exakt tolv år sedan hon gick bort och hon är fortsatt lika saknad.

Tid att andas

Känns som om det just nu finns mycket få pauser i livet. Insåg på förmiddagen idag att jag behöver mer tid att bara vara, att fokusera på att bara andas en stund. Just nu kräver många saker i livet lite mer uppmärksamhet än vad de normalt brukar göra. Visst är nog permanent medan annat har ett slutdatum. För mig som är politiskt engagerad är det onekligen tydligt att det är val i år eftersom mängden möten och aktiviteter har ökat avsevärt. Krävande, utmanande och ack så viktigt men inte helt lätt att balansera med alla andra måsten i livet. Idag har jag därför spenderat en stor del av dagen då jag har fokuserat på att andas. Har suttit på altanen med en kopp kaffe och lyssnat på fåglarna och känt den lite väl kalla vinden. Har också umgåtts med min man och min far och bara varit och struntat i att känna dåligt samvete över alla måsten som jag helt enkelt har låtit bli.

Eftermiddagen och kvällen har dock ägnats åt politiska möten av den sorten som gör mig glad. Särskilt glad blir jag när min dotter Anna och Magdas dotter Alexandra är med eftersom de är två starka tjejer som vet vad de vill. Dagens ena möte handlade om att välja ämne till ett tal och jag imponeras verkligen över vilka frågor som de ser som viktigast att driva. Känns som att jag kan börja fundera på att pensionera mig politiskt när jag vet att framtiden ligger i goda händer!

Det perfekta blogglivet

En av de vanligare frågorna till livsstilsbloggare är om deras liv verkligen är så perfekt som det verkar i bloggen. De beskylls ofta för att måla tillvaron i en rosenskimrande färg där inga problem finns. Visst kan det kännas stressande att så många andra verkar ha en tillvaro där de hinner med pyssel, matlagning, arbete och ändå har gott om tid att umgås med barnen. Kan det verkligen vara så bra? Nja är väl svaret på frågan. Oavsett vilken blogg en läser kan det vara klokt att utgå från att de allra flesta har ett liv som ser ut som de flesta liv gör. Många väljer dock att hålla en positiv ton på bloggen. Många gör ett aktivt val att skriva om det som känns positivt och gott i livet. Inte för att dölja livets avigsidor men för att fokusera på det som är glädjande.

Det är lätt att tro att de som har vackra och positiva bloggar per automatik också har ett perfekt liv. Tittar en på djupet kan det istället vara något helt annat som visar sig. Det kan vara så att hen som gör vackra tavlor i själva verket är arbetslös och behöver en vettig sysselsättning för att hålla oron för ekonomin borta. Hen som alltid skriver om fiffiga pyssel kan vara långtidssjukskriven och pysslar när det är möjligt, ett pyssel kanske tar dagar att göra klart fast det inte verkar så på bloggen. Det där kanske inte är något som skribenten vill blotta på sin blogg eftersom det hör till det privata. Visserligen kan en välja att glänta på dörren även till det privata i sin blogg men då är det ofta ett ytterst medvetet val. Många bloggare vittnar om en missunnsamhet som kan resultera i otrevliga kommentarer på bloggen eller i livet. Somliga väljer att dra det hela ett steg längre och anmäla bloggare till Försäkringskassan. Om hen nu kan blogga så borde hen minsann inte vara sjukskriven! Det anmälaren inte ser är att blogginläggen kanske skrivs klockan tre på natten då bloggaren på grund av värk inte kan sova och försöker att distrahera sig för att klara smärtan.

Nej det är nog så att livet på bloggen är som de flesta andra liv. Däremot krävs det ett visst kreativt intresse för att driva en blogg och det i sin tur kan påverka vilka val som görs i livet. Kanske är det så att livsstilsbloggare är människor som prioriterar att umgås med familjen, odla, laga god mat och att pyssla. Det skulle faktiskt kunna vara så!

Liza Kettil – en livsstilsbloggare som väljer det kreativa framför det tråkiga
och där tid för familj och vänner alltid står högst på dagordningen!

Texten har tidigare publicerats på Livåleva - ett livsstilsmagasin på nätet

Det är lite mycket nu!

Livet är sedan en tid tillbaka märkligt intensivt och jag längtar efter pauser i livet. Tittade i mitt bloggarkiv från förra året och insåg att även då var november en ovanligt hektisk månad. Kanske är det så att allt skall hinnas avslutas innan året tar slut. Det är ju trots allt bara 42 dagar kvar av 2013! Jag brukar inte ge nyårslöften men i år funderar jag mycket på det här med målsättningar inför året som kommer. Min ambition för det nya året är att prioritera om och skapa fler pauser i livet. att ge mig själv tid att bara vara och tid att göra sådant som jag tycker om. Idag när folk frågar hur det är svarar jag att det är lite mycket nu. Kommer på mig själv och tar bort det där nu eftersom det är lite mycket jämt.

Fast det där med prioriteringar är inte helt lätt när man vill göra allt på en och samma gång. Sen finns det förvisso en mycket tydlig prioriteringsordning i vårt liv. Barnen kommer alltid först, sedan kommer allt annat. Vi gör mycket tillsammans som familj vilket jag tycker är helt rätt. Många gånger när vi går på möten om kvällarna följer tjejerna med. De sitter och ritar och pysslar men lyssnar också på det som sägs i rummet. Dagarna efter kan det komma frågor vid middagsbordet om vad olika saker betydde som sades på mötet. Varför gillar inte alla vindkraft? Vad är demokrati eller kanske viktigast: varför hade de inte ekologiskt kaffe på mötet? Barn lär sig i sin egen takt tänker jag och lyssnar på det som intresserar dem. Genom att ibland vistas i den vuxna arenan får de tillgång till samtalsämnen som inte kommer upp i skolan vilket vidgar deras horisonter. De kan välja att lyssna och de kan välja rita och pyssla. Idag blir det dock skola för barnen och möten på egen hand för mig. Dessutom skall jag göra en intervju till min mastersuppsats idag. Arbetet går långsamt framåt, men det går lite fram varje vecka och det börjar kännas som att jag inom överskådlig tid kommer att ro det iland.

Otillgänglig

På hösten 1997 köpte jag min första mobil och sedan dess har en mobil alltid varit ett måste. Hur funkade ens livet innan jag hade en mobil? Förra torsdagen åkte jag från min syster i Dublin vid fem på morgonen. Tre resväskor skulle med och det var lite stressigt på morgonen. Jag var dessutom nervös eftersom jag visste att handbagaget vägde för mycket. Inte bra att lägga på lite extra nervositet på någon som har en enorm flygrädsla. Kollade klockan på mobilen och kontrollerade sedan att pass och flygbiljett låg i handväskan. Tog på mig kappan och tog med mig två av resväskorna och handväskan. Ena väskan överlämnades till syrran och sedan gick vi. Kvar i lägenheten låg min mobil! Imorgon skall jag hämta min syster vid flyget och då har hon med sig min mobil så jag behövde inte vara utan den i mer än en och en halv vecka. Under den här tiden har jag insett några saker! Utan mobil måste allt planeras lite mer noga, det går inte bara att säga att vi ses sen utan klockslag och plats måste vara noga överenskommet. Jag använder ofta allt tråkig körning till att prata i mobil. Givetvis med handsfree och ja jag vet att det inte är helt optimalt. Alla tråkiga stunder i kassaköer eller liknande då åker mobilen fram och jag läser bloggar, kollar Facebook eller läser tidningar. Allt som intresserar mig fotograferas med mobilen och det där har nog varit den svåraste biten, att inte alltid ha en kamera med mig. I det övriga så har det gått ganska bra. Jag har åter en pocketbok i handväskan, det var ett måste innan jag skaffade mig en så kallad smart telefon. Alla kan inte nå mig i alla lägen just nu och det har fått mig lite mindre stressad. Sätter istället på P1 på radion i bilen och konstaterar att det inte är så dumt att bara lyssna ibland.

Loppis och ekotänk

Idag har vi publicerat artikeln Är dina kläder giftiga? på Livåleva och det är ett ämne som jag tycker är riktigt viktigt. Såg en dokumentär på samma tema för något år sedan och det är verkligen helt fruktansvärt hur mycket gifter som finns i vår vardag. Att handla å loppis är något som jag alltid har gjort: först för att jag inte hade råd att handla någon annanstans, senare för att jag ville hitta sådant som var unikt och på senare år på grund av etiska överväganden och ekologiskt tänkande. Att handla kläder och att skänka kläder till loppis är riktigt smart och jag gillar att man på så vis skapar ett klädkretslopp. Det som är gammalt för mig blir till något nytt för någon annan. Att handla på loppis till bebis är dessutom riktigt bra. De små liven växer ju så fort att de knappt hinner använda sina kläder innan de är för små. För väldigt liten peng kan man köpa det mesta som behövs och som Aya påpekar i sin artikel är det ett sätt att inte öka på mängden gift i vår miljö. Även om inte jag ensam kan förändra världen och skapa en bra miljö så kan jag göra något! Att tänka till innan man handlar och att handla med omsorg om miljön är ett klokt steg att ta. Ju fler som väljer samma desto större möjlighet att faktiskt förändra världen!

Mitt senaste inköp är inte ett loppiskök men ett noga genomtänkt val.
Denna fina klänning kommer från Blingo som har miljövänlig tillverkning av sina kläder. 

Loppis en livsstil!

Redan när jag var barn tyckte jag om att följa med på loppisar och det tycks vara ett intresse som fastnat. Mitt allra första loppisinköp var en liten tavla med Tummelisa som jag köpte på en loppis i Folkets park i Kungälv när jag var fyra år. Med lite enkel matematik kan jag konstatera att jag handlat på loppis i tjugonio år nu och kände mig plötsligt lite gammal. När jag flyttade till egen lägenhet var loppis en förutsättning för att kunna köpa allt som behövdes till det nya hemmet. Jag hade inte ekonomisk möjlighet att köpa allt nytt och även om möjligheten funnits är det inte säkert att jag valt annorlunda.Att handla loppis är mer än bara själva grejen att gå och hitta saker att ta med hem. Att handla på loppis är en del av en livsstil.

Allt behöver inte vara nytt, allt som jag tröttnat på måste inte heller slängas. Precis som det finns kretslopp i naturen finns det också det vad gäller saker. Vissa saker är mer praktiskt att köpa nytt, men jag brukar som regel göra några efterforskningar när nya saker skall inhandlas. Vi har det senaste året bytt ut nästan alla våra vitvaror och då har vi valt att köpa helt nytt. Visserligen är det en stor marknad för begagnade vitvaror, men mitt mål var att sänka energiförbrukningen samtidigt som vi bytte ut våra saker. Trots att det sedan ett år tillbaka finns en energibov i form av en torktumlare så har vi ändå kunnat sänka våra elräkningar och då känns det som om vi lyckats väl i vår planering. Nytt behöver alltså inte vara av ondo! Vad gäller väskor och skor som är två av mina passioner här i livet så blir de oftast bättre ju äldre de är. Favoritskorna är ett par pumps från 50-talet som jag haft i åtta år och använder minst tio gånger i månaden. Jag köpte dem för 40 kronor och lämnade dem sedan till skomakaren och kostade på dem renovering för 200 kronor. Räknar man sedan pris per tillfälle som jag gärna gör då har inte varje användning kostat många kronor. Ungefär 25 öre har varje användning hittills kostat och det är skor som håller många år till. Mitt allra första riktiga fynd som jag fortfarande använder varje vecka är en fantastisk liten väska som jag köpte på en loppis när jag var sexton. Tänk så länge som jag har haft den och den är fortfarande hel och tål att användas. Jag har ju inte kvar en enda av mina väskor som jag köpte nya vid den tiden.

Den första loppisväskan jag loppat

Gillar detaljerna som gör det där lilla extra