Livsförändring, skuld och skam

Den här dagen markerar en årsdag för mig, det var nämligen idag för fyra år sedan som jag skrevs in på Näl för att påbörja en livsförändrande resa. För fyra år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda mitt liv skulle bli efter min gastric bypass. Då hade jag precis fått besked om att jag var godkänd för operation och väntade på ett datum för när det skulle ske. Att operationen innebar att jag skulle gå ner i vikt såg jag i det närmaste som en bisats. Det som gjorde att jag tog steget var dels möjligheten att få en bättre hälsa samt att kvalificera för fertilitetsbehandlingar.

Jag trodde jag var väl förberedd på hur livet skulle förändras men konstaterar att det var jag inte. Det har gått snart fyra år sedan min operation, jag har minskat från storlek 50/52 till 38/40 och har i stort sett inte några komplikationer. Känner mig varje dag tacksam över att ha fått möjligheten att förändra mitt liv. Samtidigt är den där tacksamheten tveeggad. Även om jag känner mig glad och tacksam känner jag också ett krav på mig själv att visa att jag verkligen tar tillvara på möjligheten. Att jag helt enkelt inte slarvar bort alla de skattepengar som operationen har kostat.

Det som kanske är den största förändringen i livet är trots allt inte den förändrade vikten utan istället vad min kropp orkar med. Jag har en kropp som orkar springa en mil, som orkar att lyfta tunga vikter och har upptäckt att boxning är fantastiskt roligt. Trivs med utmaningen som träningen erbjuder, att ständigt kunna utmanas att orka lite mer eller att testa något nytt. Älskar träningen men känner lätt en känsla av skuld och skam om jag väljer att hoppa över träningen. För mig blir inte ett missat träningspass bara ett missat träningstillfälle. För mig blir det till ett misslyckande och en känsla av inte hålla måttet. Att ha dålig karaktär och med det snart åter riskera att drabbas av övervikt. Inte särskilt logiskt och inte heller särskilt vettigt men likväl tankar som smyger sig på. Att gå ner i vikt är så mycket mer än själva viktnedgången. Jag känner mig fortfarande överviktig. Glömmer mig när jag ska köpa kläder och tittar på storlekar som är alldeles för stora. Processen att skapa en ny bild av mig själv tycks ta betydligt längre tid än det har tagit att förändras kroppsligen. Samtidigt är det inte identiteten som smal människa jag söker. Att vara smal har egentligen inte någon som helst betydelse. Att ha en kropp som är stark och som klarar de utmaningar jag vill pröva det har betydelse. Att springa en mil var ett av mina livsmål och då måste nästa logiska steg vara att se om jag klarar två mil tänker jag.

Till vänster jag i Swakopmund i februari 2008, till höger jag i samma stad i november 2015

Ett års skillnad

För ett år sedan skrev jag för första gången om min gastric bypass operaton och hur jag då gått ner 28 kilo. Då hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle gå ner mer i vikt utan jag var helt själaglad över resultatet. Eftersom jag redan gått ner så otroligt mycket så verkade det helt galet att gå ner mer. Mitt fokus har hela tiden legat på hälsoeffekterna men det är helt omöjligt att inte också tänka en del på vågens siffror under vägen ner. Det senaste halvåret har jag fortsatt att minska i vikt men inte i samma rasande tempo som tidigare. Det är bra eftersom det ger möjlighet att vänja sig vid förändringen. Samtidigt har det också varit svårt att acceptera att inte ständigt gå ner i vikt, det är lätt att bli fixerad.

På bilden från 2012 är det 28 kilos viktminskning och på bilden från 2013 är det 44 kilo. Den största skillnaden från förra året är de träningsvanor som jag har skaffat mig. Idag känns det fullt naturligt att göra några pass i veckan på gymmet. Blir glad av att springa på löpbandet och har upptäckt att jag är lite av en tävlingsmänniska. Vill gärna springa på lite bättre tid varje gång. Mitt mål är att klara av att springa en mil och det känns fullt möjligt att uppnå. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli en människa som springer.

Lätt att bli lite besatt när det egna jaget befinner sig i en förändringsprocess. Jag är så fantastiskt glad över att ha fått den här möjligheten. Det känns som ett helt nytt liv!

Samma fast ändå annorlunda

Under våren har Regina och jag skrivit artiklar på Livåleva om gastric bypass. I den senaste artikeln En kropp som hänger med i tempot skriver Regina om min upplevelse av GBP. Alltid lite spännande att läsa det någon annan skriver om en själv och vad som fångas upp som viktigt. Jag kan inte bli annat än rörd över den otroligt fina artikel hon har skrivit.

Jag befinner mig fortfarande i processen att vänja mig vid den förändring som har skett och det är inte helt enkelt. Märkligast hittills har nog varit de senaste dagarna när jag har varit på kongress. Första dagen trodde jag att människor jag kände från förr valde att inte hälsa på mig, sen insåg jag att de verkligen inte kände igen mig. Inte helt lätt att kunna förstå eftersom jag är samma Liza på insidan fastän utsidan har förändrats. Jag är samma som innan fast det känns lite annorlunda att vara jag när hela jag förändras!

Vem är det som bestämmer?

Fobier är inte något logiskt även om en del fobier kan vara lättare att förstå än andra. Själv har jag två fobier i livet som jag numera försöker att bemästra. Jag tänker inte låta fobierna styra, det är ju jag som bestämmer och jag gillar när jag får bestämma. Vad gäller fobier så är jag som jag tidigare berättat hysteriskt rädd för att flyga. Samtidigt älskar jag att resa vilket gör att jag någonstans har varit tvungen att bestämma mig för vem som bestämmer, rädslan eller jag själv? Alltså utsätter jag mig för att flyga om och om igen trots att jag varje gång är övertygad om att jag kommer att dö. Det är dock en lite märklig rädsla eftersom jag tidigare älskade att flyga. I slutet av veckan var familjen och jag i Trollhättan och åkte linbana. Jag har åkt linbanan förut och hade inte en tanke på att det skulle kunna vara obehagligt. När jag susade iväg 27 meter upp i luften insåg jag dock att om jag är flygrädd borde jag kunnat förutse att detta skulle vara obehagligt. Nåväl ena vägen blundade jag mest och fokuserade på att andas medan jag andra vägen kunde njuta av utsikten. Tänk vad bra att utmana sina rädslor! 

När vi var på Korfu i maj bodde vi precis intill flygplatsen. Vårt hotell låg bara några hundra meter från landningsbanan och från restaurangen eller strandpromenaden hade man utsikt över planen som lyfte och landade. det fanns till och med en pir som gick rakt igenom landningsbanan där människor gick och cyklade helt obekymrade över de jättelika maskiner som passerade över deras huvuden. För turisterna var landningsbanan något av en turistattraktion och många hade åkt just hit för att så nära kunna se planen som lyfte och landade.

Jag tror starkt på att kunskap är rätt medicin mot rädsla oavsett vad rädslan är. Just därför kan jag numera märkligt mycket om flygplanssäkerhet och annat som hör flygningen till. Mitt förnuft vet att allt är normalt och just därför går det att faktiskt hålla paniken på en hanterbar nivå. Som sagt det är jag som bestämmer och inte mina rädslor! Just därför sitter jag just nu och klurar på vart vi skall resa i höst. Maken och jag vill tillbaka till underbara Korfu medan Anna helst vill åka till Edinburgh som blivit hennes stora favorit.

Två rädslor var det ju! Min andra stora rädsla eller fobi om man så vill handlar om att gå till tandläkaren. Att vara rädd för att flyga känns onekligen mer rationellt än att vara rädd för att gå till tandläkaren. Om flygplanet störtar är risken att dö onekligen stor, men vad är det värsta som kan hända hos tandläkaren? Jag kan få mina tänder lagade? Jag kanske inte har några hål? Som sagt fobier är inte logiska men sedan snart ett tillbaka jobbar jag även med min tandvårdsrädsla. Med tanke på att min tandläkare normalt sett är barntandläkare och världens raraste är det ju helt omöjligt att vara rädd för honom! Idag har jag varit hos tandläkaren och nu funderar jag på resor. I mitt liv är det jag som bestämmer!