Livsförändring, skuld och skam

Den här dagen markerar en årsdag för mig, det var nämligen idag för fyra år sedan som jag skrevs in på Näl för att påbörja en livsförändrande resa. För fyra år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda mitt liv skulle bli efter min gastric bypass. Då hade jag precis fått besked om att jag var godkänd för operation och väntade på ett datum för när det skulle ske. Att operationen innebar att jag skulle gå ner i vikt såg jag i det närmaste som en bisats. Det som gjorde att jag tog steget var dels möjligheten att få en bättre hälsa samt att kvalificera för fertilitetsbehandlingar.

Jag trodde jag var väl förberedd på hur livet skulle förändras men konstaterar att det var jag inte. Det har gått snart fyra år sedan min operation, jag har minskat från storlek 50/52 till 38/40 och har i stort sett inte några komplikationer. Känner mig varje dag tacksam över att ha fått möjligheten att förändra mitt liv. Samtidigt är den där tacksamheten tveeggad. Även om jag känner mig glad och tacksam känner jag också ett krav på mig själv att visa att jag verkligen tar tillvara på möjligheten. Att jag helt enkelt inte slarvar bort alla de skattepengar som operationen har kostat.

Det som kanske är den största förändringen i livet är trots allt inte den förändrade vikten utan istället vad min kropp orkar med. Jag har en kropp som orkar springa en mil, som orkar att lyfta tunga vikter och har upptäckt att boxning är fantastiskt roligt. Trivs med utmaningen som träningen erbjuder, att ständigt kunna utmanas att orka lite mer eller att testa något nytt. Älskar träningen men känner lätt en känsla av skuld och skam om jag väljer att hoppa över träningen. För mig blir inte ett missat träningspass bara ett missat träningstillfälle. För mig blir det till ett misslyckande och en känsla av inte hålla måttet. Att ha dålig karaktär och med det snart åter riskera att drabbas av övervikt. Inte särskilt logiskt och inte heller särskilt vettigt men likväl tankar som smyger sig på. Att gå ner i vikt är så mycket mer än själva viktnedgången. Jag känner mig fortfarande överviktig. Glömmer mig när jag ska köpa kläder och tittar på storlekar som är alldeles för stora. Processen att skapa en ny bild av mig själv tycks ta betydligt längre tid än det har tagit att förändras kroppsligen. Samtidigt är det inte identiteten som smal människa jag söker. Att vara smal har egentligen inte någon som helst betydelse. Att ha en kropp som är stark och som klarar de utmaningar jag vill pröva det har betydelse. Att springa en mil var ett av mina livsmål och då måste nästa logiska steg vara att se om jag klarar två mil tänker jag.

Till vänster jag i Swakopmund i februari 2008, till höger jag i samma stad i november 2015

En bok som är så mycket mer...

Jag har i många år läst UndebaraClaras blogg och tycker mycket om den. Jag tycker inte alltid som hon gör men hennes blogg får mig alltid att tycka saker och det tycker jag om. När Claras första bok kom för tre år sedan förhandsbeställde jag den för att få den med en gång. När hennes bok UnderbaraClaras garderob kom då blev det aldrig av att jag köpte den. Detta trots att jag verkligen tyckte om hennes första bok. Så tidigare i veckan strosade jag runt bland böckerna på en affär och såg boken som jag så många gånger tänkt köpa men inte köpt. Måste säga att jag är riktigt förvånad över boken nu när jag har läst den. Boken är nämligen inte vad den utger sig för att vara. Jag väntade mig en bok som rakt igenom skulle handla om tips och trix på hur jag kunde fixa och sy kläder. Den biten finns där och är mycket inspirerande. Det som istället sticker ut är de starkt feministiska texter som handlar om hur Clara hittat sin egen identitet, hur hon vågade säga ifrån på högstadiet och klarade av att gå sin egen väg. Helt fantastiska texter som gör att jag önskar jag haft dem att läsa under min egen högstadietid. Texter som jag tror kan komma att stötta min tioåring och min tolvåring inför deras stundande tonårstid. Det här är en bok som är så mycket mer än en vanlig bok för den som vill fixa och greja. Här sätter Clara in hela tanken om identitet, värdegrund, återbruk och hållbarhet i ett sammanhang. Att ägna sig åt loppis, återbruk och redesign är inte bara ett intresse för att pyssla, det är en del av en livsstil!

Vintage och ideal

Långt efter alla andra har jag nu äntligen börjat titta på Fröken Frimans krig. Onekligen en viktig och intressant serie att följa som lyfter många viktiga ämnen. Det är idag svårt att föreställa sig hur det skulle vara att leva i en tid då kvinnors rättigheter och möjligheter är så pass starkt begränsade. En tid då kvinnor inte ens ansågs förmögna att rösta! Vi har kommit långt sedan dess och för det är jag tacksam. Tacksam över att det för mig inte bara är möjligt att rösta utan också att engagera mig, arbeta och välja mitt liv. Viktigt dock att påpeka i sammanhanget att jämställdheten inte ännu är uppnådd men vi har kommit en bra bit på väg. Det finns mycket kvar som behöver åtgärdas som till exempel det faktum att kvinnor som grupp fortfarande tjänar betydligt mindre än män. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för hem och är oftare hemma med sjuka barn. Men det går åt rätt håll och många kloka och starka både kvinnor och män är duktiga debattörer och lyfter ständigt dessa frågor.

Min man frågade mig lite på skoj för några dagar sedan om jag var lika förtjust i forna tiders värderingar som jag är i kläderna. En på ytan lite fånig fråga kan man tycka men den rymmer mycket utrymme för eftertanke. Som kvinna och som feminist är det helt självklart att föredra den utveckling som har skett i samhället. Att jag har haft möjlighet att studera på universitet och själv välja min väg i livet. Däremot finns det ideal från tidigare generationer som är värda att plockas upp. Att värdera de saker man har och laga och vårda istället för att slita och slänga. Jag tänker mycket på det här med kvalitet när jag handlar både kläder och saker och vill att det jag köper skall hålla. Tänker på min farmors soffa och fåtölj som hon köpte 1961 och som jag fortfarande har kvar. Nu börjar de att se lite medfarna ut men istället för att slänga är planen att klä om eftersom själva möblernas stomme är bra. Jag har inte en aning om hur man klär om möbler men vet att jag har kloka människor i min närhet som gärna delar med sig av sitt kunnande och jag är villig att lära mig. Soffan vi köpte för några år sedan har inte alls samma hållbarhet trots att den är av betydligt nyare datum än farmors soffa.

Många unga kvinnor lockas idag av vintagetrenden och vid en första anblick är det lätt att förstå varför. Som flicka socialiseras du med hjälp av medier och samhällsvärderingar till att vara på ett visst sätt. Att bry sig om utseende och mode hör kvinnans sfär till och med det kan det vara lätt att lockas till vippiga kjolar från 1950-talet eller till mjuka lockar från 1940-talet. Som jag ser det är det dock något mer än en ytlig lockelse till kläder, smink och hår. Det är att välja att gå sin egen väg och välja något annat än dagens rådande kvinnoideal. Det är också ett ställningstagande vad gäller ekologisk hållbarhet att välja att återbruka kläder som redan finns till förmån för nyproducerat. Allt jag köper är inte vintage men jag gör alltid ett etiskt och ekologiskt övervägande när jag handlar. Varifrån en vara kommer och hur den är producerad är viktigt, inte bara för mig som konsument utan också för den som arbetar inom tillverkningsindustrin. När jag påbörjade mitt vuxna liv handlade jag loppis och second hand eftersom det var endast det som min ekonomi tillät. Idag väljer jag att handla och ser det som ett ideologiskt viktigt val. Jag väljer ekologisk hållbarhet genom att handla sådant som redan finns och det känns bra.

En fråga som ständigt kommer upp i diskussionen kring feminism är om man som feminist verkligen kan vara intresserad av kläder och smink. Som feminist borde man istället ställa sig över sådan ytlighet! Jag är feminist eftersom jag tror på jämställdhet och att jag som kvinna skall få göra mina egna val. Kläder intresserar mig, alltså väljer jag det på samma sätt som politik intresserar mig och också hör till det som jag har valt. Med samma logik är jag noga med att förse barnen här i Hult med verktygen att kunna göra sina egna val och att deras åsikter är av största betydelse.

När blev jag till jag?

Jag undrar vad det egentligen är som gör att jag har en förkärlek till allt som är lite gammalt? Redan när jag var barn älskade jag att se gamla svartvita matinéfilmer och försökte sedan klä mig lika tjusigt när jag lekte med mina utklädningskläder. Idag är det ju inte så särskilt ovanligt att tänka vintage, loppis och återbruk vilket jag tycker är mycket positivt. Inser också att för egen del är det där inte något nytt utan något som har hängt med sedan tidig barndom. Viss skuld kan nog läggas på mamma som tidigt tog med mig på både loppisar och auktioner, men det mesta är nog faktiskt en del av den egna personligheten. Det är ändå ganska spännande att grundläggande drag i personligheten redan finns där när man börjar skolan. Även om jag givetvis har växt och utvecklats en hel del sedan jag var sju kan jag ändå se att de grundläggande dragen i mitt jag fanns där redan då. Läser mina dagböcker från den tiden och konstaterar att anteckningarna där faktiskt inte är helt olika de jag skriver här på VisaLiza.

 Tonårsdottern som snart fyller arton var som sjuåring ett mycket nyfiket barn som ställde ungefär tvåtusen frågor i timmen och gärna följde med mig på politiska möten. Hon satt tyst och snällt och målade under tiden mötet pågick och verkade inte särskilt intresserad av det som pågick runtomkring henne. På väg hem från mötet kom alltid en strid ström av frågor om vad olika saker betytt och vem som sagt vad och varför. När som femtonåring kom att engagera sig politiskt då var jag inte särskilt förvånad, intresset hade ju funnits där länge. Hon är ju precis samma nyfikna tjej nu som då fast nu har hon drygt tio år mer i livserfarenhet. Kanske är det inte alltid lika tydligt, men jag tror att mycket bär vi med oss genom livet. Vad gäller de yngsta barnen så skulle min gissning vara att tjugo år från nu kommer musik fortsatt ha ett stort utrymme i deras liv. Kanske har jag fel, men det är bara att vänta och se!

Vem är jag?

Vem är jag? Det beror på vem som frågar, i vilket sammanhang och när. Att svara på frågan om vem man är blir till något tämligen komplicerat om man börjar reflektera över frågan. Så vem är jag? För några dagar sedan när jag var på föreläsning i skolan då presenterade jag mig som kulturvetare. I mötet med föräldrar till barnens kompisar då blir jag istället mamma till någon av småtrollen. När jag arbetar och möter nya vårdtagare då presenterar jag mig som Liza från hemvården. Alla dessa presentationer är ju rätt även om de bara representerar en mycket liten del av vem jag faktiskt är. Samtidigt är det ju helt omöjligt att i varje möte säga att jag är Liza Kettil, mamma till fyra, mormor till en, kulturvetare, hemvårdare, politiker, lantis, bloggare, inredningsfantast, skoälskare med en önskan om att en gång bli publicerad författare. Listan skulle kunna göras än längre, men det är inte relevant i sammanhanget. I mötet med andra människor presenterar vi det fragment av oss själva som är rätt och viktigt för stunden. Vem jag är kan inte heller ses som något konstant över tiden. Mitt femtonåriga jag och mitt trettiotvååriga jag har vissa saker gemensamt men vi är inte samma människa. Liza femton år hade tittat på mig och sett en tant som övergett många av sina drömmar. Mitt jag idag ser på mitt jag då och känner att en del av hennes drömmar  har förändrats, omvärderats och vissa också övergivits.  I det perspektivet skulle det vara intressant att höra hur mitt sextioåriga jag ser på livet och världen.

Hårfärg och frisyr blir även det en bild av vem man är. Här är jag!

Här är jag som jag ser ut just nu

Här är jag igen, ett annat jag

Även detta är jag. Känns som fyra olika människor. Fyra jag från fyra olika tider.