Välkommen till VisaLiza

Statistik hör inte till ett ämne jag varit särskilt förtjust i någonsin. I allla fall inte förrän jag började blogga, då blev jag lite smått besatt över statistiken här på VisaLiza. I början var det så pass få läsare att jag i stort sett kunde namnet på dem som läste eftersom det till största delen var vänner och familj. Sen gick åren och fler läsare kom till. Den sista tiden har det kommit ovanligt mycket nya läsare vilket jag tycker är fantastiskt roligt. Välkomna hit till VisaLiza! Jag som driver bloggen heter Liza Kettil och bor på landsbygden i Munkedal i mellersta Bohuslän. Jag är en skoälskande vintagefantast som helst tillbringar min tid i trädgården och tror bestämt att det går att förändra världen. VisaLiza speglar mig, det jag jag tycker om och det som engagerar mig. Det blir mycket vintage, skor och rosor men även mer allvarligt. Jag är politiskt engagerad sedan tonåren och har ett brinnande intresse för kvinnors rättigheter och för internationella frågor med särskilt fokus på södra Afrika. Av olika anledningar har livet fört mig till den delen av världen i flera omgångar. Minns så väl första gången jag for till Namibia hösten 2005. Då hade min väninna Linda och jag fått ett stipendium för att genomföra fältarbetet till vår kandidatuppsats. Tänkte då att det skulle vara en resa som en bara har möjlighet att göra en enda gång i livet. Fast det hjärtat är fullt av brukar en hitta vägar att återvända till.

Nu eller förr? När en bild är tagen är inte helt lätt att veta

VisaLiza är en tämligen spretig blogg, men här finns en röd tråd. Bloggen liknar mitt liv och även det har en tendens att spreta åt alla håll och kanter mellan varven. Vem är då Liza? Jag är en 37-årig lantis med sporadisk stadslängtan. Huset i Hult med dess trädgård är min oas och favoritplats på jorden. Samtidigt känner jag varje år när det är vinter, mörkt och kallt en stark längtan efter att istället bo i en stad med närhet till allt. Familjen hamnade i Hult av en slump, vi hittade ett renoveringsobjekt för den händige. Hade vi varit just händiga hade vi istället valt ett annat hus. Å andra sidan har det tvingat oss att bli händiga längs vägen och kan med stolthet säga att allt som finns i huset i Hult det har vi själva skapat.

Skor, klänningar och väskor hör till några av livets viktigheter

Jag har fyra barn varav två fortfarande bor kvar hemma medan två är utflugna och den äldsta till och med har ett eget barn. Känner mig ständigt tacksam över dessa barn eftersom jag är drabbad av ofrivillig barnlöshet. Litet märkligt begrepp i sammanhanget eftersom jag har många barn. Att inte ha biologiska barn är en sorg för mig. Inte för att just ha en biologisk avkomma utan för att aldrig fått möjligheten att vara med från barnets första dag. Har med åren insett vilket svårt ämne det där med barnlöshet är vilket gör att det blivit en viktig fråga för mig att prata om. För att bryta tystnaden, att visa ett vi är många drabbade och att det är en allt annat än enkel fråga. Utan mina barn tror jag att det varit en betydligt svårare process.

VisaLiza är jag och jag är min blogg, till viss del i alla fall. VisaLiza är de delar som jag väljer att dela med mig av. Min blogg är en viktig del av den jag är och har under många år varit plats för mig att samla mina tankar och mina bilder. Sen har jag genom det förmånen att ha fina bloggläsare som väljer att följa, läsa och kommentera vad jag skriver om vilket känns riktigt fint.

Veckans avsnitt

Missa inte veckans avsnitt av CamiLiza Podd. Den här veckan pratar vi om kläder och hur svårt det kan vara att hitta rätt bland alla valmöjligheter. Dessutom pratar vi lite om min utmaning att inte köpa nytillverkade kläder under det kommande året. Det är ett avsnitt om konsumtion, kläder och tankar kring hur en basgarderob ska vara. In och lyssna och glöm inte att gilla vår sida på Facebook också.

Äntligen torsdag igen!

Det är åter torsdag vilket innebär att nu finns det ett NYTT AVSNITT av Camillas och min podd CamiLiza att lyssna på. Glöm inte att gilla vår sida på Facebook så du inte missar några avsnitt eller nyheter. Varsågoda!

Dagens stora premiär!

Idag är dagen då det är premiär för CamiLiza Podd. Det är en podd där Camilla och jag pratar om livets viktigheter. Camilla och jag har länge velat driva något projekt tillsammans men märkligt nog inte förrän nu tänkt att det var en podd vi skulle starta. Mycket märkligt egentligen då det är något som intresserar oss båda. Det kändes lite nervöst idag när första avsnittet skulle presenteras. Alltid lite spännande så där när en börjar med något nytt tänker jag. Varje torsdag kommer ett nytt avsnitt och med det ett nytt ämne. Både Camilla och jag gillar utmaningar och är inte rädda för diskussion eller för att kasta oss in i sådant som är nytt eller oväntat. Omöjligt är ett ord som inte finns som begrepp för någon av oss. Möjligen utmanande eller svårt men aldrig omöjligt vilket onekligen är ett perspektiv som gör livet spännande. Så in och lyssna på vår podd och gilla oss på Facebook!

Du borde skämmas!

Jag väljer att engagera mig politiskt för att jag tycker att det är så roligt. Det är spännande att vara med och påverka samhället och veta att jag gör en viktig insats med min tid. Allt i livet är politiskt vilket är en slående insikt. När det pratas om politik är det dock inte vardagen som nämns i första hand utan istället ofta sådant som utrikespolitik och andra stora nationella frågor. Den politik som påverkar som mest i vardagen är den som förs i kommunen där människor lever sina liv. Den politiken förs av alldeles vanliga människor som bara råkar vara ovanligt intresserade av politik.

I helgen befann jag mig i Stockholm helt privat för att umgås med vänner. Jag gjorde sådant som en normalt gör på en privat semester. Bodde på hotell, shoppade, umgicks med vänner och var på fest. Just det där att vara på fest resulterade i ett argt meddelande från en bekant. Hen undrade hur jag kunde med att festa på skattebetalarnas bekostnad och att jag borde skämmas! Blev först lite ställd över meddelandet, jag var ju på semester, på min egen lediga tid. Fast jag har insett att som politiker ses jag som politiker dygnet runt och oavsett vad jag gör. Att allt jag gör är politiskt eftersom kunskapen om vad en politiker egentligen är inte är så stor. En första tanke var att kanske är det så att en som politiker inte alls bör lägga upp något privat på sociala medier. Att tänka över vad en lägger upp är klokt oavsett vad en har för sysselsättning. Det är ju trots allt så att vad vi lägger upp påverkar bilden av oss som människor. Just det där att vara människor är en viktig grej. Att jag som politiker är en alldeles vanlig människa, som lever som de allra flesta fast mitt fritidsintresse är politik. För till skillnad mot vad många tror är de allra flesta politiker just fritidspolitiker. Det vill säga vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt på samma sätt som andra väljer att engagera sig i fotboll, i orientering eller kanske som frimärkssamlare. De uppdrag jag är vald till i kommunen får jag arvode för och även förlorad arbetsinkomst. Det handlar om några möten i månaden för min del och med uppehåll över sommaren. Det stora jobbet är däremot ideellt och omfattar möten innan möten där det skall fattas beslut, det är all den tid en lägger på att läsa in sig på handlingar, att organisera partiets verksamhet, möta väljare, åka på kurser för att vidareutbilda sig och att driva valrörelse.

Bilden av en politiker är ju annars att vi lever långt från verkligheten och på heltid ägnar oss åt politik och det dessutom med en tämligen hög lön och många förmåner. I själva verket är en politiker ofta som jag en trettiosexårig mamma till fyra som försöker pussla med livet och tiden för att allt ska hinnas med. Funderar precis som de flesta andra över hur andra lyckas ha det så där städat och fint hemma som jag aldrig tycks hinna med. Jag kör barn mellan aktiviteter, går på möten i skolan, när min pappa levde hade jag kontakten med hans hemtjänst och drabbades ofta av dåligt samvete av att inte hinna med att träffa honom oftare. Min verklighet är den som finns här i kommunen där jag också är politiker. Jag påverkas av besluten som fattas kring skola, taxor, skolskjutsar, resurser till kultur och bibliotek och allt annat som som ingår i kommunens verksamhet.

Fast ser övriga politiker ut som jag? Givetvis inte! Någon av mina kamrater i kommunpolitiken är en tjugofemårig undersköterska och mamma till ett barn, en annan han är nära pensionsåldern och med vuxna utflugna barn, en är året äldre än jag och ordförande på fackklubben på pappersbruket. Flera är undersköterskor, någon är socionom, några är bönder, bara jag är etnolog och bara en var under tjugo när hon valdes i senaste valet. Några av oss bor i hus på landet och andra i lägenhet eller kanske hus i tätorterna. Gemensamt för oss alla är att vi är som folk är mest!

Liza Kettil, en ovanligt vanlig politiker

Varför en till?

Idag har jag startat upp en ny blogg. Varför då kan en ju undra, hur många bloggar kan egentligen behövas? Så många som behövs är kanske det allra enklaste svaret. Jag har under en längre tid känt att jag vill skriva mer politiskt. Det naturliga skulle ju då vara att helt enkelt bli mer politisk på VisaLiza. Samtidigt så är inte det här en politisk blogg. Det här är en blogg om stort och smått i livet och så mycket som möjligt om allt som rör vintage. Det är dock inte en politisk blogg! Sen är det ju egentligen svårt att dra gränsen för vad som är politik och inte. Skall en vara riktigt ärlig så är allt i livet egentligen politik.

Hur vi bor är i allra högsta grad en politisk fråga. Hur får en bostad se ut för att anses vara tillräckligt bra för att människor ska kunna bo där?  Byggs det tillräckligt med bostäder och har människor råd med de bostäder som byggs. Finns det bostad och arbete på samma ort?

Att välja att odla sin egen mat är onekligen en politisk fråga. Att välja att odla själv och att dessutom odla ekologiskt blir ett sätt att slippa köpa grönsaker. Det blir också en möjlighet att veta precis hur mycket arbete som krävs från frö till borg.

 Vintage är även det synnerlige politiskt. Dels är det en livsstil och med det ett uttryckssätt. Det fungerar nämligen alldeles utmärkt att vara både feminist och ha en passion för vackra klänningar, skor och handväskor. Fast främst handlar vintage enligt mig om kläders hållbarhet. Att det är något särskilt bra med kläder som tillverkats för femtio år sedan och fortfarande håller att användas. Det är en fin motvikt till dagens fast fashion. Att handla både kläder och saker på loppis är klimatsmart. Genom att dessutom skänka bort det jag själv inte har användning för bidrar jag till att skapa ett kretslopp för både saker och kläder. Bra för mig och riktigt bra för miljön.

Att fika är även det politik! När en väljer att gå ut och fika är det alltid klokt att fundera över hur de anställda har det. Får de avtalsenlig lön och bra arbetsvillkor? Det är enkelt att kolla upp om de helt enkelt har Schysta villkor och om så inte är fallet helt enkelt välja ett annat café. Mat som helhet är otroligt politiskt intressant. Hur har den tillverkats? Hur har den transporterats och vem har möjlighet att köpa maten? 

Hur vi mår är även det en politisk fråga. Träning och hälsa är något jag brinner för och jag är otroligt tacksam för att det är så. Däremot är det mycket som pekar på att vi svenskar mår sämre, att vi stressar, äter och sover dåligt. Detta trots att tillgången till kunskap är större än någonsin!

 Vem jag älskar är även det politiskt. I Sverige har jag möjligheten att gifta mig oavsett om den jag älskar är kvinna eller man. Jag har även möjlighet att bilda familj i en samkönad relation vilket även det är riktigt bra.

Det jag skriver om här på VisaLiza är således politiskt. Fast samtidigt är det en del av min vardag och det som jag tycker gör livet intressant och roligt. I den nya bloggen, den andra bloggen kommer det inte att handla varken om vardag eller om vintage. Den kommer istället att bara vara politisk.

Frågor och svar

Då och då dyker det upp frågor i kommentarerna här på bloggen eller på Instagram. Jag har ständigt ambitionen att besvara dem men lyckas inte riktigt med detta. Alltså samlar jag ihop frågorna och ber om ursäkt för att vissa av svaren har dröjt.

Hur kan du redan vara mormor?
Min man och jag har ett alldeles ljuvligt barnbarn på 4 år som är en stor glädje för oss. Hennes mamma är vår äldsta dotter som fyller 24 i höst. Där är väl här frågan kommer in eftersom jag själv bara är 36 år. Jag hör till de lyckliga i livet som fått fyra barn fast jag inte kan få barn. Jag har alltså inte några biologiska barn men det där med biologin är i min mening inte det viktigaste. Det sägs att blod är tjockare än vatten men det där är bara strunt. Störst av allt är kärleken! Kärlek binder samman en familj och skapar tillhörighet inte vems gener barnen råkar bära på.

Vår bröllopsdag 11 september 2004. Här är våra stora flickor inte så stora

Manda hjälper mormor att baka tårta till morfar

Näst yngsta tösen och jag

Har vintage alltid varit din grej?
Ja det är nog faktiskt så att vintage alltid har varit min passion. Min allra första handväska köpte jag på en loppis som fyraåring och det är en vintageväska gissningsvis från 40-talet. Min första förälskelse som barn var nog i Marilyn Monroe. Hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Inte bara för att hon som människa var vacker utan för de vackra kläder och skor och givetvis även väskorna hon hade på sig. Det gjorde intryck på mig och satte tidigt min tanke om hur kläder som är fina skall se ut. Jag älskar vackra kläder och har lovat mig själv att inte låta mina vackra klänningar hänga inne i klädkammaren. Om jag sparade dem till särskilda tillfällen skulle de mycket sällan användas och det känns verkligen som slöseri. Med tiden har jag vågat att ta steget fullt ut och har lärt mig att göra vackra vintagefrisyrer och vintagesminkning. Jag känner mig vacker och stark i mina vintageoutfits. Dessutom är de ett ställningstagande som jag ser det. Vintagekläderna är tillverkade på ett sätt som gör att de håller för användning 50 år senare. Det är något att tänka på idag när klädindustrin har fast fashion som förebild.

Det här med vintage har blivit till ett intresse för mig utöver mina egna kläder. Jag fotograferar och stylar ofta alla i min närhet som har lust att vara med (eller inte springer tillräckligt fort). Ibland har bilderna ett särskilt syfte, då ofta att publiceras i Livåleva men ofta tar jag dem bara för att hela grejen är så himla rolig.

Maken och jag på vår bröllopsfest när vi firade 10 år som gifta förra året

Ett loppisfynd i min favoritfärg

Näst äldsta dottern Anna

En fotografering för Livåleva och artiklar som aftonkläder

Ditt liv i Hult verkar så mysigt, har du alltid velat bo på landet?
Som tonåring bodde jag på landet fast då precis utanför Göteborg. Jag tyckte att det var en absolut mardröm att bo på landet och lovade mig själv att vid första bästa tillfälle flytta till en lägenhet i stan och aldrig se mig om igen. Jag hamnade aldrig i Göteborg utan istället i en lägenhet i centrala Kungälv. Inte riktigt vad jag tänkt mig men gott nog och jag älskade att bo på en plats med nära till allt. Raimo och jag hamnade i Hult lite av en slump och jag är tacksam över de irrvägar som förde oss hit och till vårt renoveringsobjekt för den händige. Även om jag älskar vårt hus och vår trädgård så är det inte alltid ett enkelt liv. Vi har ägnat 11 år åt att renovera vårt hus och är långt ifrån klara. Kanske är vi klara om vi lägger ytterligare 10 år men jag är inte säker att vi är klara ens då. Blir en någonsin klar med ett hus? Även om livet i Hult är allt annat än enkelt och det tveklöst finns hus som varit mindre utmanande att leva i så är jag nöjd med livet. Det här är min plats på jorden, platsen som är mitt hemma och där jag trivs.

Huset i Hult, det eviga renoveringsobjektet. Dock är bilden några år gammal så lite mer har hunnit ske

Sommartid är Hult både den vackraste och ljuvligaste platsen jag vet

Vårt hem är stort nog att rymma många människor till stora kalas vilket jag älskar

Jag har läst att du gjort en gastric bypass, varför valde du operation?
Under många år hade jag kämpat med vikten och till slut nått en punkt där min vikt var en fara för min hälsa. Det har gått tre år sedan jag opererade mig och jag känner varje dag tacksamhet över möjligheten att förändra mitt liv. Jag tror inte att jag hade haft möjligheten att på egen hand gå ner så pass mycket i vikt. Att vara smal har aldrig varit målet för mig. Att känna att jag har en stark kropp som orkar med tempot i mitt liv har varit min önskan. Så är det idag! Jag har fått fantastiskt fin hjälp och stöd från min omgivning vilket har kompenserat för den bristande eftervården från sjukhuset. Idag tränar jag regelbundet och känner mig frisk och stark. Jag orkar med mitt liv och konstaterar att operation var det rätta valet för mig.

Jag är fortfarande samma person som för tre år sedan men förpackningen ser lite annorlunda ut nu mot då

Jobbar du heltid med politik?
Det finns en vanlig uppfattning om att alla politiker är heltidspolitiker och att vi dessutom har extremt bra betalt. Låt oss med en gång slå fast att det inte stämmer. Jag är fritidspolitiker i Munkedal vilket innebär att jag lägger just min fritid på mina politiska uppdrag. När vi har möten i kommunfullmäktige eller i kommunstyrelsen där jag sitter då får jag arvode för den tiden och har även möjlighet att få förlorad arbetsinkomst om jag varit tvungen att ta ledigt från mitt arbete. Den övriga tiden, det vill säga all inläsning av material och de förberedelser vi har inför våra beslutande möten de sker utan betalning. Utöver att jag har kommunala förtroendeuppdrag är jag studieorganisatör för Socialdemokraterna i Munkedal. Studier och folkbildning är det jag brinner för och det som jag lägger det mesta av mitt politiska engagemang på. Det finns en gammal devis som heter samla, skola, påverka vilket jag tycker är en bra vägledning för politiskt engagemang. För att kunna påverka måste vi vara många, vi måste lära oss och sedan kan vi förändra världen.

Här är jag och delar ut valmaterial vid tåget vid klockan sju på morgonen i valrörelsen 2014

Du har fantastiskt vackra rosor i din trädgård, har det alltid varit din passion?
Jag fullkomligt älskar rosor och det tycks vara ett intresse som kan bli hur omfattande som helst. Däremot är det ett intresse som bara sträcker sig tre år tillbaka i tiden och är något som jag upptäckt lite av en slump. För tre år sedan var trädgården i Hult i ett hopplöst tillstånd och vi hade ärligt talat gett upp alla försök att få den att se ordnad ut. En bekant till oss föreslog att vi skulle anlägga en rosenträdgård mitt bland alla nässlor och ogräs och erbjöd sig att hjälpa till att rita och bygga. Det blev en rosenträdgård och plötsligt såg resten av trädgården ut som en möjlighet snarare än ett problem. Vi började med två rosor i vår rosenträdgård och sedan dess har jag hunnit plantera ytterligare tjugofyra sorter. Dessutom har rosenträdgården byggts ut och till nästa år ryms där säkert dubbelt så många rosor som nu.

New Dawn var den första rosen som planterades i rosenträdgården i Hult

Du reser mycket, finns det något favoritresmål?
Att resa hör till det som sätter guldkant på tillvaron och jag är mycket tacksam över möjligheten att ha fått se mycket av världen. Jag brukar hävda att det är min pappas fel att jag reser mycket och ofta känner rastlöshet och vill ge mig av. Min pappa var nämligen sjöman och som barn var det bästa jag visste att höra talas om alla platser han besökte.

Den plats jag ständigt återkommer till är Dublin. Älskar staden och landet och känner ständigt en längtan dit

Oftast reser jag tillsammans med min livskamrat Raimo. Otroligt fint att kunna dela alla upplevelser med någon.

Namibia

Maggy och jag i Windhoek 2008

Det finns ett land som är en favorit över alla andra och det är Namibia. Fast jag ser det inte riktigt som att resa bort när jag kommer dit. Jag ser det istället som att komma hem. Under hösten 2005 och våren 2008 hade jag möjligheten att under några månader vistas i det som har kommit att bli mitt andra hem. Det finns inte någon plats på jorden som har gjort mer intryck på mig än den. Där träffade jag otroligt inspirerande människor som berörde mig på djupet. En av dem visade sig även vara min själsliga syster och vi håller kontakten. Hon har varit på besök hemma i Hult och det tycks inte spela någon roll att det går år mellan att vi ses. Känslan är fortsatt där och fortsatt lika stark

Instagram

Jag skaffade mig ett konto på Instagram förra sommaren och kände inte alls att det var min grej. Förvisso mycket fina bilder men ändå inte riktigt något för  mig. Fast med så mycket annat kan uppfattningen ändras när en fått vänja sig lite. Vet att för många har Instagram nästan helt kommit att ersätta bloggandet. För min del finns det för lite utrymme för text för att det skulle kännas som ett alternativ. Nåväl jag finns där och tycker att det är ett hemskt roligt socialt media. Välkommen att följa mig!

Trädgård, fika, vintage, vänner och lite mer fika är sådant som hamnar på bild även på Instagram!

Blogginspiration

För lite mer än tre år sedan började jag att blogga på VisaLiza. Hade tidigare prövat på det där med bloggande när jag var utbytesstudent i Namibia men såg då bara bloggen som ett enkelt sätt att uppdatera familj och vänner om vad jag gjorde där i en annan del av världen. Då uppdaterade jag så ofta jag hade tillgång till internet och lyckades aldrig förstå hur det funkade att lägga in bilder i bloggen. På sommaren 2010 föreslog min väninna Regina att jag borde börja blogga och skriva om alla mina olika renoveringsprojekt. Just då var jag som besatt i att måla om möbler. Många av möblerna här i Hult gick från att vara i en brokig färgskara till att alla bli enhetligt vita. I början av mitt bloggande kände jag mig nästan nervös inför varje blogginlägg och ville att allt skulle vara perfekt innan jag tryckte på publicera. Det resulterade i mycket få blogginlägg och lika få läsare. Det som fick mig att börja våga lite mer var att jag började läsa fler bloggar och konstaterade ganska snart att det perfekta inte finns. Däremot hittade jag otroligt inspirerande bloggar som fick mig att vilja utveckla min egen blogg, mitt skrivande, mitt hem och min förmåga att fotografera. Ibland kan jag höra från andra att vi bloggare bara sysslar med kreativa pyssel för att få uppmärksamhet när vi lägger upp dem på bloggen. Det stämmer att jag gör betydligt fler kreativa projekt sedan jag började blogga än innan. Fast som jag ser det handlar det om att den kreativa processen det är att läsa och skriva bloggar helt enkelt föder en önskan till mer kreativitet. Under en tid läste jag flera intressanta bakningsbloggar och inspirerades av detta och kände en otrolig lust att lära mig att baka. Känner mig mig otroligt tacksam över förmånen att kunna inspireras av alla otroliga bloggare inte bara i Sverige utan också runt om i världen. Genom bloggandet har jag lärt känna människor som jag annars inte hade mött och även det är något att vara tacksam för.

VisaLiza är för mig betydligt mer än de ord och bilder som jag publicerar.
Det är min källa till kreativitet och något som gör mig glad varje dag!

Bloggandet har blivit en del av min vardag och idag är det svårt att tänka sig ett liv utan bloggen. Delar av mitt liv speglas på bloggen men inte helheten. VisaLiza är mitt kreativa utrymme där jag har möjligheten att leka med både ord och bild. Det är en ständigt pågående process av lärande och på så vis en otrolig resa att befinna sig på. Ibland saknas inspirationen helt men då räcker det med ett besök ute i bloggsfären för att åter finna inspiration. Det finns så otroligt många kloka och kreativa människor som jag ständigt känner mig tacksam över att få följa. Har du själv funderat på att börja blogga? Tveka inte! Det måste inte vara perfekt men det kommer garanterat vara roligt. Läs gärna min artikel på Livåleva om att börja blogga som inspiration för att komma igång.

Anna Norrgran, min dotter och snart kommunpolitiker!

Kvällen är nästan natt och det är hög tid att sova. Har varit på ett långt möte nu ikväll som slutade sent. Ett av kvällens beslut resulterade i att min dotter nu står på Socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige i Munkedal i höstens val. Har nog sällan känt mig så stolt över henne som idag. Tycker hon är en tuff och stark tjej som redan nu vill ge sig in i kommunpolitiken. Är övertygad om att hon kommer att göra ett bra jobb.

Hon vet vad hon vill min Anna och det är bra. Inte helt lätt dock att argumentera med en tonåring som är lika bevandrad i retorik och argumentation som jag själv. Det kan bli debatt på hög nivå ibland här hemma i Hult.

Själv står jag ju också på den där listan. Tänkte ett tag att tjugo års politiskt engagemang kanske kunde räcka. Sen insåg jag att förutom att jag verkligen gillar att få vara med och bestämma så tycker jag att det är vansinnigt intressant. Jag har ju varit engagerad hela mitt vuxna liv så jag vet inte hur ett liv utan politiken fungerar. Som synes är förresten håret fortfarande i lockar. Börjar vänja mig vid dem nu och konstaterar att övning gav färdighet. Det blev ett betydligt bättre resultat på andra försöket!

Farmor och jag

Min farmor Anny Viola Karlsson var en av de viktigaste människorna i mitt liv och trots att mer än tio år har gått sedan hon dog tänker jag på henne ofta. Jag hade precis blivit vuxen när hon dog och jag önskar att hon hade fått se vilken riktning mitt liv tog. Fast samtidigt vet jag att hon hade varit både nöjd och stolt. Som människor är vi väldigt olika farmor och jag. Själv har jag alltid trivts med att både synas och höras medan det inte alls passade farmor. Samtidigt som vi är olika är det från hennes värderingar som grunden till vem jag är kommer. Hon är den som till stor del har lärt mig att ta tillvara på det jag har och att vara nöjd och tillfreds med det lilla. Av henne lärde jag mig att städa miljövänligt med grönsåpa och ättika. Fast för henne handlade det inte om miljötänkande utan det var helt enkelt så som hon alltid hade städat. Varje dag har jag nytta av de saker som hon lärde mig vilket gör mig tacksam över att hon tog sig tiden att lära mig. Vi människor behöver kunna så många olika saker för att leva våra liv och saknas en del då kan det blir svårt att få helheten att fungera. Det är lätt att se hushållsarbete som mindre viktig kunskap men hur skulle livet se ut utan den kunskapen?

Pappa tycker att vi är lika farmor och jag. Särskilt när jag klär mig som en tant säger han. Jag har försökt förklara det här med retro och vintage för far men konstaterar att det där är en fråga där vi får enas om att vi tycker olika. För honom är mina kläder gamla tantkläder, sådant som hans mamma gick klädd i. Kan nog trots allt förstå att han ser det så. Har svårare att se likheten mellan oss och insåg när jag tittar på bilden av henne att jag sällan ser allvarlig ut på kort. På den tiden var det en stor sak att bli fotograferad, det var något högtidligt som man inte gjorde så ofta i livet. Idag fotograferar vi otaliga gånger på en dag och blir fotograferade lika många gånger. Ser på kort på mig själv från för tio år sedan och ser att jag är betydligt mer bekväm framför kameran idag än jag var då.

Till slut lyckas jag hitta två bilder på mig där jag ser lite mer allvarlig ut. Det gör mig glad att pappa tycker att vi är lika eftersom min farmor var en människa jag beundrar. En sak som hon dock aldrig lärde sig att acceptera är min piercing i näsan. Som jag ser det är den liten och diskret men farmor hon var förfärad när jag kom hem och hade gjort den. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och sa: Men lilla Liza hur skall du kunna bli kommunalråd nu? Jag har förvisso inte blivit kommunalråd men är kommunpolitiker och det trots den lilla pärlan i näsan.

Ett års skillnad

För ett år sedan skrev jag för första gången om min gastric bypass operaton och hur jag då gått ner 28 kilo. Då hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle gå ner mer i vikt utan jag var helt själaglad över resultatet. Eftersom jag redan gått ner så otroligt mycket så verkade det helt galet att gå ner mer. Mitt fokus har hela tiden legat på hälsoeffekterna men det är helt omöjligt att inte också tänka en del på vågens siffror under vägen ner. Det senaste halvåret har jag fortsatt att minska i vikt men inte i samma rasande tempo som tidigare. Det är bra eftersom det ger möjlighet att vänja sig vid förändringen. Samtidigt har det också varit svårt att acceptera att inte ständigt gå ner i vikt, det är lätt att bli fixerad.

På bilden från 2012 är det 28 kilos viktminskning och på bilden från 2013 är det 44 kilo. Den största skillnaden från förra året är de träningsvanor som jag har skaffat mig. Idag känns det fullt naturligt att göra några pass i veckan på gymmet. Blir glad av att springa på löpbandet och har upptäckt att jag är lite av en tävlingsmänniska. Vill gärna springa på lite bättre tid varje gång. Mitt mål är att klara av att springa en mil och det känns fullt möjligt att uppnå. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli en människa som springer.

Lätt att bli lite besatt när det egna jaget befinner sig i en förändringsprocess. Jag är så fantastiskt glad över att ha fått den här möjligheten. Det känns som ett helt nytt liv!

Nyförälskad!

Jag är nyförälskad och aningens besatt! Ni vet så där precis i början när det är nästan helt omöjligt att tänka på något annat. Man försöker men så plötsligt är tankarna där igen. Tro nu inte att jag har bytt ut maken. Jag må ha haft honom ganska länge men han får allt stanna där han är. Min förälskelse gäller istället mitt nya bokprojekt. Jag har skrivit berättelser ända sedan jag lärde mig att skriva och har ständigt minst ett projekt jag arbetar med. En färdig och en nästan klar bok har det blivit genom åren men dessvärre har jag hittills inte fått något napp vad gäller utgivning. Att skriva är för mig lika nödvändigt som att andas och en viktig del av vem jag är. På senare år har det blivit allt svårare att få tiden att räcka till vad gäller mina skönlitterära texter. Istället har jag skrivit många texter i skolan, på bloggen och på Livåleva. 

Ytterligare en faktor som gjort att det varit svårt att få det att fungera rent praktiskt är att jag tidigare alltid har skrivit för hand vilket inte är särskilt effektivt. Har alltid haft ett anteckningsblock med mig i väskan för att kunna skriva när som så lusten faller på. Många bussresor till och från skolan har ägnats åt att skriva och även tiden då jag väntat mellan bussbyten. Detta omständiga arbetssätt har lett till att allt skrivet måste renskrivas på dator och sedan bearbetas. Omständigt och tidskrävande. Har testat att skriva direkt på datorn men blivit helt tokig när jag har varit iväg och inte haft tillgång till min text och således inte kunnat skriva när andan har fallit på. Nu har jag löst det rent tekniska genom en fiffig liten app som jag har tillgång till på dator, Ipad och mobil och på så vis har jag ständigt min text med mig. Har faktiskt ständigt alla mina anteckningar med mig och jag är nästan lite häpen över denna förträffliga möjlighet till struktur. Nåväl tekniken är en sak och inspirationen en annan. Just nu känner jag mig fullkomligt förälskad i min text och i berättelsen som växer fram. Detta trots att det inte är en särskilt trevlig historia som skrivs. För första gången på länge har jag ett riktigt bra flyt i skrivandet och det är bara att hänga på känner jag. Kan komma på mig själv att bli irriterad när jag måste göra annat och inte kan ägna mig helt åt min text, men det är väl så det är att vara nyförälskad tänker jag. Tids nog kommer vardagen igen, en vardag där varje sida kan vara en kamp att producera. Alltså passar jag på att njuta av förälskelsen så länge som den varar!

Vad gäller det där med publicering så finns det ju idag många möjligheter till egen publicering om ett förlag inte skulle nappa. Att bli publicerad är ju inte det allra enklaste och många böcker som inte publiceras borde onekligen ha fått en chans att läsas av många. Fast publicering ligger än så länge långt borta, först måste ju texten blir klar!

Liza Kettil bloggare, företagare och författare!

Att driva en egen tidning

Igår var det precis ett år sedan Regina och jag publicerade den första artikeln på vårt livsstilsmagasin Livåleva. Känns som om tiden gått sanslöst fort på samma gång som det känns märkligt att det bara gått ett år. Ibland har vi fått frågan varför vi inte bara kallar det för blogg när nu Livåleva ändå finns på nätet i ett bloggliknande format. Vi funderade mycket kring just den frågan innan vi startade upp och efter många diskussioner kände vi att innehållet gör att det är ett livsstilsmagasin snarare än en blogg.

Genom att skriva artiklar inom olika ämnen har jag lärt mig massor under året som gått. Vissa artiklar har krävt omfattande arbete medan andra nästan har skrivit sig själva. Vi hade en artikelserie inför studenten i våras som krävde otroligt mycket arbete. Dels skulle vi fotografera både studentkläder och balkläder och sedan göra efterforskningar kring vad själva studenten kostar med mera. I slutändan blev det några riktigt bra artiklar som lästes av många och var uppskattade och då känns det verkligen som att allt arbete var värt det.

 Jag är oftast den som fotograferar till artiklarna i Livåleva och jag har verkligen lärt mig otroligt mycket under året som har gått. Visserligen har jag fotat till VisaLiza tidigare men i Livåleva kändes det som att jag ville att bilderna skulle ha en högre kvalitet än tidigare. Alltså har jag läst in mig på fotografering, övat och även lärt mig redigera. Det jag kan konstatera är att jag idag är väldigt medveten om hur lite jag egentligen kan. Det i sin tur sporrar mig till att lära mig mer!

Jag är otroligt tacksam över familj och fina vänner som gärna ställer upp som fotomodeller. Ibland har det varit isande kallt när vi fotograferat men de har ändå varit positiva och glada. Utan dem hade det inte blivit några tjusiga modefotograferingar! 

 På bilden ovan ser Magda nöjd ut med tillvaron, klädd i en tunn klänning. Det som inte syns på bilden är att det bara är några få plusgrader ute. Bilden är förvisso tagen i början av maj, men maj i år bjöd ju inte på några normala temperaturer.

 Den här bilden är tagen samma dag och här kan man ana att Anna och Magda faktiskt fryser. Tycker de är så himla fina på den här bilden. Klänningen som Anna har på sig kommer från Magdas mamma och användes på 60-talet. Den gula klänningen som Magda har på sig är faktiskt min klänning och ett av mina bästa loppisfynd. Vi lånade den till en modevisning förra våren och när vi lämnade tillbaka den kunde jag inte sluta tänka på den. Min dröm var att kunna ha den på vår tioåriga bröllopsfest i september 2014. Då innan min operation kändes det som en omöjlighet och jag köpte aldrig klänningen. Så i våras besökte jag samma loppis för att låna kläder till en fotografering och upptäckte att klänningen fanns kvar. Den hade hängts undan året innan och aldrig kommit ut i butiken igen. Den här gången tvekade jag inte, trots att klänningen fortfarande inte passade. Numera sitter klänningen nästan bra och till bröllopsfesten nästa år då kommer den att sitta perfekt, gör den inte det då får vi helt enkelt sy om den lite!

Lätt att komma från ämnet när man börjar tänka på tjusiga klänningar! Att starta en tidning verkade lite galet när vi började tänka på det, men idag undrar vi båda varför vi inte startade tidigare. Så här i efterhand inser vi att vi kunde ha gjort saker annorlunda i början men det är kunskap som vi plockat upp längs vägen och inte hade då. Det jag vet är att Livåleva är ett riktigt roligt projekt som jag är mycket stolt över!

Stil och skor

Kom på att jag inte har tipsat om nästa arrangemang som Regina och jag planerar. 9 november arrangerar vi Dress In the Dark som kommer innehålla stilcoachning, skoskola, mingel med bubbel och dessutom visning av kläder från House of Lola. Det känns som ett riktigt spännande projekt och jag ser fram emot möjligheten att få prata om både stil och skor. Vi har valt att jobba med stilcoachning eftersom det handlar om att hitta sin egen stil, att vårt jobb bara är att komma med verktygen för att hitta dit. Visst kan det vara spännande och roligt att göras om helt, men sedan ska det ju vara något man trivs med och att kläderna inte bara blir hängande i garderoben. Läs mer om Dress In the Dark på Livåleva.

Tid: Lördag 9 november kl.17.30-20.00

Plats: Dreambody i Munkedal, Uddarne Industriväg 3, 455 35 Munkedal

Pris: 100 kronor per person betalas med kort på plats

Anmälan: info@makemydayevent.se
Sista anmälan 5 november, observera att anmälan är bindande!

Dagens föreläsning om härskartekniker

Vi tävlade mot strålande sol och härligt höstväder och undrade om vi eller solen skulle locka mest idag. Det visade sig att många var intresserade av att lära sig med om härskartekniker vilket både Regina och jag tycker är roligt.

Lilla Vän! Är en föreläsning på temat härskartekniker och handlar om hur man identifierar och motverkar dem på arbetsplatsen, i skolan och i vardagen.

För flera var begreppet nytt men när vi beskrev situationer när härskartekniker använts nickade de flesta igenkännande. För egen del har jag med åren mer och mer förstått vikten av att synliggöra detta fula sätt att ta sig makt. I början av min politiska bana trodde jag ofta att jag behandlades på ett visst sätt på grund av min ålder. Med åren insåg jag att det istället handlade om makt och egentligen inte alls handlade om mig som person.

Både Regina och jag trivs i rollen som föreläsare. Idag kombinerade vi dessutom ett riktigt intressant ämne med en engagerad publik. Frågorna och tankarna från publiken var många och det är verkligen kul när det blir så.

Det är också intressant att se vart vårt företag har tagit oss. MakeMyDay Event började som ett företag som ordnade en livsstilsmässa med en modevisning. Idag arrangerar vi föreläsningar på teman som retorik och härskartekniker och driver dessutom Livåleva som är ett livsstilsmagasin på nätet. Fast vi har inte släppt det där med mode helt heller. Nästa föreläsning handlar som jag tidigare berättat om stilcoachning, skoskola och underkläder. Den som läst VisaLiza en tid vet att skor är en av mina passioner så jag tror att vi gör klokt i att införa strikt talarbegränsning. Det är onekligen kul att driva eget när ämnena kan variera från retorik till skor och det är vi själva som sätter riktningen. Man får lov att vara intresserad av viktiga ämnen så som härskartekniker, politik, feminism, ekologisk hållbarhet och även tycka det är roligt med skor, smink och kläder. Det ena utesluter inte det andra. Däremot kan det vara bra att veta att det i samhället finns krafter som anser att kvinnor inte skall bry sig om svårare saker än just smink och mode. Fast det är en helt annan föreläsning, kanske har vi ännu ett tema att ta upp!

Så här glada är vi efter en föreläsning som gav gensvar! Jag föreläste ofta förr och har först nu insett att det är något jag verkligen saknar. Är otroligt tacksam över att ha en klok och kompetent kollega att driva spännande projekt tillsammans med och genom det få möjligheten att hålla föreläsningar, skriva artiklar och mycket annat.