Hult om vintern

Jag är inte vidare förtjust i kyla och tycker därför att vintern är något vi skulle kunna hoppa över. Den här morgonen är det så pass kallt på nedre plan att jag istället har valt att sitta i sängen och plugga. Är ensam hemma och då får man passa på att lyxa till det genom att unna sig lite värme till studierna. Fast även om jag inte tycker om vinterns kyla så kan jag inte låta bli att förundras över hur vackert det blir när världen täcks av snö. Det är plötsligt ett helt nytt landskap än det som tidigare var där. Inser att jag mot min vilja faktiskt tycker om vintern, hur gick det till egentligen? Nåväl nu skall jag njuta en stund av att det är helt tyst i huset och att det bara är jag hemma. Eller bara jag? Jag fem katter, Ida samt några marsvin och kaniner är det som är hemma i huset i Hult. Om några timmar kommer barnen från skolan och huset fylls åter med liv och rörelse. På dagens planering står pepparkaksbak och även bakning av lussekatter.

Vägen genom Hult en kall decembereftermiddag.

Allt blir plötsligt vackert!

Mitt lilla snömonster som verkligen älskar snö. Fick Ida bestämma skulle det vara snö jämt!

I mitt bibliotek

Biblioteket är ett rum här i huset i Hult där jag verkligen trivs. För en tid sedan flyttade vi vårt skrivbord från gästrummet in till biblioteket och nu är det min favoritstudieplats. Märkligt hur det kan kännas helt annorlunda att flytta skrivbordet från ett rum till ett annat. I gästrummet trivdes jag aldrig med att studera, men i biblioteket där känner jag mig hemma. Sen är det ju onekligen en fördel att här har jag alla mina böcker samlade och behöver inte gå långt för att hitta den bok jag söker.

Skall jag klaga på något så är det väl att det drar kallt här inne. Biblioteket ligger i den del av huset som byggdes 1916 och var fram till 50-talet husets kök. Här finns det nog inte en enda rät vinkel och golvet lutar åt mer än ett håll. Om man håller en fjäder eller ett tunt papper på ett visst ställe på golvet så ser man hur draget får det att fladdra! Trots detta är biblioteket ett av de mest trivsamma rummen här i huset och även det rum som de flesta av våra gäster fastnar för. Här borde jag egentligen sitta än mer än vad jag gör eftersom skrivbordet är min arbetsplats. På senare tid har det dock varit svårt att kombinera de olika delarna i mitt liv och jag har kommit efter i mina studier. Några dagar i Dublin hjälpte dock och jag kände att jag hade ro att se över mina studier, planera i vilken ordning saker skall göras och sedan börja beta av dem.

På den rosa stolen brukar Ida sitta och hålla mig sällskap när jag pluggar. Katterna däremot de är lite mer rakt på och talar om när jag är tråkig. Både Cleo och Selmer har för vana att lägga sig på tangentbordet. Effektivt är det onekligen! Helt omöjligt att skriva när det ligger en katt i vägen!

Luciafirande

Att gå i kyrkan hör inte till något jag gör särskilt ofta. Det har dock blivit oftare på senare år eftersom småtrollen sjunger i kyrkans barnkör. Igår fick de möjlighet att sjunga tillsammans med Munkedals lucia i Foss kyrka vilket var stort för båda flickorna. Fast småtrollen hade mer vana än de stora tjejerna eftersom barnkören var med även förra året. Nu kan det ju låta som hemskt många barn men från kören var det tre flickor allt som allt som deltog. Risken finns att jag är en partisk förälder men från där jag satt hörde jag mina flickor sjunga klart och tydligt. Till skillnad från de äldre tjejerna har de ännu inte lärt sig att man borde vara lite nervös inför att sjunga i en fullsatt kyrka. Nåväl jag hoppas att de aldrig lär sig och fortsätter att sjunga med glädje.

Allt var väldigt stämningsfullt arrangerat och kändea väldigt välkomnande

Några sånger fick publiken sjunga med i vilket var trevligt. Körledaren Karin hade dessutom satt ihop en lite ovanlig repetoar vilket var trevligt. Kul när det inte alltid är samma sånger som sjungs.

Alexandra var med som tärna och sjöng även solo. Oj så nervös hon var men det gick riktigt bra och hon kan vara stolt över att ha vågat!

Idag blir det fullt upp med luciafiranden för oss här i Hult. Småtrollen skall åka till sociala dagverksamheten för äldre och lussa och till kvällen blir det luciafirande med ena barnets klass. Känns som att vi kommer att fylla lussekvoten med råge i år!

Märkligt

Jag går här och pysslar lite hemma hos min syster. Om några timmar lyfter planet med Rygge som destination och som vanligt får jag en känsla av overklighet. Nu är jag i ett land om några timmar i ett annat på väg till ett tredje. Mina väskor är snart packade. Jag har packat om dem flera gånger för att allt skall rymmas och för att jag ska ha rätt saker i handbagaget. Skolböcker och dator får åka med mig och resten i den stora resväskan. Även idag har jag promenerat fast den här gången in till centrala Dublin. Jag har suttit i lugnt och ro med en sojalatte och studerat människor som passerar förbi utanför på gatan. Åkt buss hem till min syster igen och nu är det som sagt det allra sista innan det är dags att bege sig till flyget. Även om jag fått nästan hela dagen här i Dublin sa jag hej då till min syster redan på morgonen eftersom hon skulle till sitt arbete. Även om jag har haft det riktigt trevligt är så känner jag att nu är det dags att åka hem. Jag har hemlängtan efter familjen och djuren i Hult.

Har vant mig vid den här utsikten under några dagar men nu är det dags att fara hem!

Promenad med morgonfrost

Min vanliga morgonpromenad är mig så välbekant att jag knappt reflekterar över vägen där jag går. Samtidigt vet jag att där är vackert, så väldigt vackert. Fast när man följer en väg varje dag blir man till slut blind för det som känns så välbekant. En morgonpromenad där min syster bor blir något annat, det blir inte bara en promenad utan också lite av en upptäcksfärd. Igår när vi kom från Belfast pekade Becka åt ett håll och sa att där skulle finnas en park och denna park blev målet för min promenad. Becka bor vackert vid floden Liffey. Det är samma flod som jag tidigare skrivit om där Ha'Penny Bridge med alla sina hänglås finns. Fast den bron ligger inne i centrum och min syster bor istället vid Pheonix Park.

Efter att ha vistas några dagar i ett milt väder var jag förvånad över att känna hur kylan bet i kinderna när jag klev ut. Det var faktiskt någon minusgrad ute och marken var täkt av frost. Desto skönare att promenera en stund när man vet att värme och kaffe väntar som belöning.

Tänk så förvånad jag blev när jag plötsligt fick syn på en liten simmande krabat med en fisk i munnen. Det är inte riktigt vad man förväntar sig inne i staden. Fast å andra sidan är det här staden som har vilda rådjur i stadsparken så jag borde ju inte bli förvånad!

Det frusna gräset knarrade så härligt under fötterna. Inte som snö men nästan samma ljud. Tänk hur en temperaturväxling kan förvandla en plats.

Stod och tittade en lång stund på floden med dimman som låg någon meter över vattenytan. Verkligen vackert och nästan lite magiskt. Det är lätt att förstå hur människor förr trodde att det fanns älvor i dimman.

Dublin är en stad med märkligt många parker. Bara ett stenkast bort från parken jag promenerade i idag ligger Pheonix Park. Fast egentligen är det inte särskilt konstigt att en stad har många parker. Jag tror att även människan i staden behöver ha naturen nära inpå. Att kliva in i en park blir en möjlighet att pausa staden en stund. Visserligen hörs trafiken fortfarande likt en brusande vårflod men du befinner dig inte längre mitt i den.

Med rosiga kinder och iskalla händer beslutar jag att det är dags att gå tillbaka och ägna mina böcker några timmar istället. Den där koppen kaffe kändes onekligen som en trevlig belöning väl inne i värmen. Nu skall jag se till att hålla disciplin i studierna för att sedan belöna mig själv med en tur in till centrum innan lillsyster kommer hem.

Staden vaknar

Staden har vaknat och så även vi. Tidig morgon i Dublin och snart dags att bege sig till tåget. Idag skall vi äntligen åka till Belfast och när jag har vaknat ordentligt så tänker jag vara mycket förväntansfull. Enligt de min syster har pratat med är Belfast en ful och tråkig stad vilket inte känns så hoppfullt. Däremot har jag pratat med någon som bott nära som menar att Dublin istället är en ful och tråkig stad och att jag kommer att älska Belfast. Tydligen är det så att om man bor i Dublin så ska man tycka illa om Belfast och tvärtom. Om några timmar kan lillsyster och jag lämna vårt eget omdöme i frågan. Innan dess väntar en tågresa på 17 mil och det skall bli spännande att se lite mer av Irland. Tidigare har jag ju bara varit någon mil utanför Dublin och tänker därför passa på att se landskapet under resan.

Vardagsögonblick

Jag sitter på Starbucks i Dublin och skall egentligen plugga, men distraheras ideligen. Det är ju så mycket mer spännande att studera de andra människorna som också sitter här och fikar. Egentligen borde det ju dessutom räknas som en etnologisk studie eftersom just observation är en viktig metod inom etnologi. Mitt emot mitt bord sitter tre män i en livlig diskussion. De diskuterar pingisbollar och har flera olika sorters bollar framför sig på bordet. De är alla tre mycket engagerade i diskussionen och två av dem dessutom oeniga om vilka bollar de skall satsa på under våren. Färg och form tycks vara viktigt för att förbättra spelet. Två av männen ser ut att vara i femtioårsåldern och den tredje kanske 25-30. den yngre mannen argumenterar för att de skall börja använda orange bollar och menar att färgen gör att man ser bollen bättre och på så vis får några sekunder till på sig att reagera och genom det blir en snabbare spelare. De båda äldre männen är lite mer konservativa och menar att bollarna skall vara vita. Den yngre mannen protesterar och menar att "We need an actionplan!" Tänk så spännande att höra passionerade diskussioner om pingisbollar!

Till höger om mig sitter en kvinna i trettioårsåldern djupt försjunken i en bok. Hon har inte ens rört sitt kaffe under den senaste halvtimmen. När hon tog upp boken halkade bokomslaget i tyg av och avslöjade att boken hon läser är Fifty Shades of Grey. Jag har själv inte läst den men vad jag förstår kan även en frigjord själ rodna av innehållet. När vi senast träffades i bokcirkeln diskuterade vi just denna bok och det är lite lustigt att se att människor verkligen vill dölja vilken bok de läser.

Nere i höger hörn av rummet sitter tre tonårspojkar i skoluniform och dricker kaffe. Däremot pratar de inte alls med varandra, de bara sitter. Kanske skolkar de från skolan jag passerade på väg hit eller har skoldagen slutat tidigt eftersom det är fredag? Till vänster om mig sitter ett ungt par som tycks vara helt omedvetna om någonting utöver dem själva. Tänk att vara så där nyförälskad när den ende som existerar i hela världen är kvinnan eller mannen du just förälskat dig i. De ser varandra djupt i ögonen och sitter tysta, ord tycks inte behövas. Undrar vart de båda befinner sig om tio år? Är de kanske gifta, har en hel hop med ungar eller var den här förälskelsen bara något flyktigt som de vagt minns när de passerar Starbucks på väg till bussen.

Där männen som tidigare diskuterade pingisbollar satt sitter nu istället två kvinnor och diskuterar på vad jag tror är japanska. Ibland blandas ett engelskt ord in i språket, men på det stora hela är det helt omöjligt för mig att tjuvlyssna och förstå vad samtalet handlar om däremot är det spännande att lyssna till melodin i språket som skiljer sig så från mitt eget språk.

En grupp med människor kommer in i rummet och dominerar plötsligt allt. Det är sju människor i de rätta kläderna med de rätta tillbehören. Så fort de satt sig åker deras mobiler fram och de pratar och hanterar telefonerna simultant. Bara en i gruppen skiljer sig från de andra, en kvinna med kort knallila hår och en helt egen klädstil. Hon intresserar mig genast, vem är hon och hur hamnade hon i gruppen med de "rätta" människorna? Eller snarare hur hamnade de med henne? Kanske tillför hon deras ytliga tillvaro djup och mening? Fast kanske är det bara barndomsvänner som håller ihop. Möjligheterna är många.

För en liten stund sammanstrålade våra liv med varandra innan alla fortsätter vidare i livet