Avsked

Senare idag ska jag på begravning, vilket av förklarliga skäl inte är något jag ser fram emot. Den här gången är det inte egentligen jag som ska på begravning utan jag följer med min mamma som sällskap i en svår stund. Oavsett vems begravning det är drabbas jag alltid av stundens allvar och av vemod. Varje begravning väcker tankar på de begravningar man tidigare varit på, tankar om de nära och gärna som man under livet har förlorat. Det som förenar oss människor är de förluster vi bär med oss.

Somliga förluster kan vara sorgliga men ändå enklare att bära än andra. Att förlora den äldre generationen i mitt fall farmor och mormor, när farfar gick bort var jag för liten att riktigt förstå var svårt men ändå möjligt att acceptera. Farmor var en stor del av mitt liv och jag har saknat henne i nio år nu och önskar att hon fått träffa min man och mina barn. När en av mina jämnåriga väninnor dog för några år sedan var detta helt omöjligt att acceptera, jag har fortfarande inte vant mig vid tanken. Begravningar påminner om livets ändlighet och det sköra i tillvaron. Hur väl vi än planerar kan vi varken förbereda oss på hur det kommer att kännas eller när det kommer att ske.