Livet på landet

Ibland känns barndomen väldigt långt borta och ibland alldeles nära och ibland känns den faktiskt som ett helt annat liv. Märkligt är dock hur vissa saker är konstanta. När jag var tolv köpte mina föräldrar ett hus på landet alldeles nära havet. Till en början älskade jag det men i den sena tonåren kom jag att hata det och svor på att aldrig på landet igen. Så snart jag kunde skulle jag flytta in till centrala Göteborg och aldrig någonsin bo landet igen. Intressant då att jag sedan sju år tillbaka bor på landet och då betydligt mer ocentralt än hur jag bodde som barn. Även om jag som tonåring tyckte att vi bodde vid världens ände så tog det ändå bara en halvtimme från vår dörr in till centrala Göteborg. Idag har jag betydligt längre resväg. Märkligt det där hur jag som barn tyckte att mina föräldrar hade gjort helt fel val som flyttade ut på landet. Jag såg mig själv som en stadstjej och kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle flytta ut på landet igen.

Sverker och Rufsan på trappen till mitt barndomshem

Även om mitt liv som vuxen på många sätt skiljer sig mot livet som barn så är det också mycket som är lika. Jag bor på landet i ett hus med stor trädgård vilket jag även gjorde som barn. Då delade vi vårt liv med två katter och en hund. Som jag hade längtat efter de där djuren. Det krävdes tio års övertalning innan jag äntligen fick en hund och när vi flyttade ut på landet fick vi även två katter. Ibland tänker jag att det är barndomens längtan efter djur som gör att vi idag delar vårt liv med hundar, katter, kaniner och marsvin.