Tre år senare

Idag är det tre år sedan Ebba blev en del av familjen och nu känns det märkligt att hon inte alltid har varit här. Numera är det konstigt att tänka att Ida länge var ensam hund i familjen. När Ebba kom tvivlade jag på om hon skulle kunna stanna. Hon hade bott i flera hem tidigare och var rädd för precis allt. Trots att hon var nästan två år var hon inte helt rumsren och hon skällde konstant. Att någon reste sig upp ur soffan var tillräckligt för att hon skulle skälla besinningslöst i någon timme. Hon har ett gällt skall som skär i huvudet och situationen var ohållbar. I mötet med andra människor blev hon så rädd att hon bara skakade. Helt ärligt var jag beredd att ge upp och tänkte att det bästa för henne kanske inte var att fortsätta försöka. Så en dag när jag satt och tittade på TV då hoppade hon upp i mitt knä och kröp nära intill mig. I den stunden kände jag att den rädda lilla hunden litade på mig och kände att jag ville henne väl. En tid senare började hon för första gången att vifta på svansen och var en allt gladare hund.

Solälskande vovven Ebba

Idag är Ebba en trygg, men bestämd liten dam. Om hon vill bli klappad då duger det inte att greja med datorn eller att göra något annat eftersom hon helt enkelt lägger sig på tangentbordet. Hon sover helst under täcket nära de människor hon älskar. När hon blir rädd då kryper hon upp i famnen och litar på att vi ska ta hand om henne.

Ebba vill gärna sova nära och hålla tass

När det kommer besök då skäller hon fortfarande och jag inser att det där lyckas jag nog aldrig få henne att sluta med helt. Däremot så finner hon sig efter någon minut och när hon fått hälsa brukar hon vara nöjd och accepterar att det kommer in gäster i hennes hem. Det har varit ett hårt arbete att få henne att bli en trygg och glad hund men det är verkligen värt varje möda. Hon är en ljuvlig liten varelse som jag är innerligt tacksam över att ha i mitt liv. Hon är smart, rolig, söt och även lite knäpp. Om en hund kan sägas ha humor då passar det in på Ebba!

Trygg tillsammans med storasyster Ida

Hunden Ida var inte helt förtjust över att behöva dela sin familj med en jobbig liten hund. Ebba dyrkade genast sin storasyster medan Ida länge var avvaktande mot den nya familjemedlemmen. Ida är fortfarande noga med att markera att hon är den som bestämmer av de båda. Hon skulle aldrig acceptera att Ebba hälsar först när jag kommer hem. Ebba har till sist lärt sig och väntar snällt på sin tur numera. Så fint att se dessa båda tillsammans när de är ute på promenad eller ligger och sover. Ida hade blivit en ganska bekväm vovve innan Ebba men den lilla sätter fart på henne. Ida är till skillnad från Ebba en hund som alltid varit trygg och alltid varit omgiven av människor som älskar henne. Hon är lugnet och Ebba är kaos och tillsammans är de båda helt underbara!

Vissa mornar

Vissa mornar finns möjligheten att när barnen gått till skolan att ta det lite lugnt. Då tar jag med mig en kopp kaffe och datorn och kryper ner i sängen igen till hundarnas stora förtjusning. Ebba och Ida fullkomligt älskar de där dagarna när jag går och lägger mig igen. Ebba kryper ner under täcker och lägger sig vid mina fötter medan Ida sträcker ut sig bredvid mig. Sen går jag igenom dagens mail och tar hand om sådant som kan hanteras via datorn. När kaffet är slut och alla mail lästa kan vi sedan ta en promenad längs älven. Så här års är det en frisk promenad då luften biter i kinderna. Ida fullkomligt älskar kylan och blir helt lycklig om det dessutom skulle vara snö. Ebba däremot avskyr kylan och vill helst att jag ska bära henne om det är snö eller frost på marken. Hon har en blå tröja som min mamma har stickat till henne som hon är mycket förtjust i. Tror faktiskt att hon skulle vägra att gå ut om hon inte hade sin blå tröja. När vi kommer in igen byter vi till en rosa luvtröja och det är svårt att hitta någon som är sötare än Ebba då.

Ebba

Det är givetvis inte möjligt att börja alla dagar på det här viset men de dagar det är möjligt känns särskilt fina. Just den här morgonen när regnet vräkte ner nöjde vi oss med att stanna kvar länge i sängen för att sedan göra en mycket snabb promenad. Inte en meter mer än nödvändigt när temperaturen är låg och hela världen är blöt.

Ida

Att umgås med Ebba och Ida är verkligen något som ger både glädje och energi. De blir glada när vi går upp för dagen och ännu gladare om vi går och lägger oss igen. De blir helt lyckliga över frågan om vi ska gå ut och gå men precis lika glada när vi går in igen. De är fullt nöjda så länge som de får lov att vara med och om de får en klapp då och då. Det är få relationer en har i livet som är så okomplicerade som relationen mellan människa och hund. Så länge som du ger din hund vad den behöver kommer den att älska dig villkorslöst. Särskilt fint är det att det spelar inte någon roll om jag är borta i tio minuter eller i några timmar, jag får ändå ett översvallande mottagande.

En som älskar och en som hatar

Sedan en vecka tillbaka råder vinter i Hult. Onekligen en märklig november eftersom vi har snö och sol istället för regn och grått. Hunden Ida fullkomligt älskar vintern, då är hon i sitt rätta element. Ju mer snö desto lyckligare hund.

Snön är i Idas tycke alldeles fantastisk. Du kan inte ha tråkigt i snön enligt Ida och hon är nästintill omöjlig att få med sig in i huset. Jag är själv inte särskilt förtjust i snö men det är som omöjligt att inte känna förtjusning när en ser Idas totala lycka.

Det går som inte att ta miste på hennes totala lycka!

Ebba är mer lik sin matte och är skeptisk till snön. Så här års vill hon helst vara inomhus och då med sin blå tröja som min mamma stickat till henne. Fast den räcker inte riktigt till, får hon bestämma ligger hon även nerbäddad under en varm filt.

Två hundar och två helt olika individer. En som älskar snö och kyla och en som fullkomligt hatar vintern. Det är nästan så att hon vägrar att gå ut så här års. Om sommaren däremot då ligger hon gärna mitt i solen och njuter, ju varmare dag desto bättre i hennes tycke.

Älskade Ida

Känner att jag ofta just nu undrar vart tiden egentligen tog vägen. Hur kan åren gå så fort som de gör? Idag fyller älskade vovven Ida 6 år. På samma gång som jag undrar hur fort tiden gått kan jag inte tänka mig en tillvaro utan Ida. Hon är en rakt igenom alldeles underbar hund som gör livet lite bättre bara genom att hon finns. Hon är busig, snäll och helt fantastisk. Hon har sina små egenheter i likhet med alla andra varelser. Hon älskar stenar och plockar gärna in dem från trädgården. Dessutom älskar hon vitkål och vill därför alltid vara med när marsvinen och kaninen ska få mat. Då sitter hon och väntar tålmodigt till även hon får den efterlängtade kålen.

 Att få Ida kändes synnerligen märkligt efter att jag varit van vid den tidigare hunden Adde. Han var en omplaceringshund som krävde otroligt mycket arbete. Dessutom var han en stor hund som krävde mycket aktivering varje dag.  Ida däremot hon bara är. Vill jag greja i trädgården då följer hon mig i trädgården hela dagen. Hon lägger sig i skuggan och tittar på när jag gräver. Ibland kan hon få för sig att hjälpa till men då räcker en enkel tillsägelse för att hon ska låta bli.

Lite lat har hon blivit med åren Ida men det löste sig när hunden Ebba flyttade in. Bra att ha en liten kompis som aktiverar. Dessutom är jag helt övertygad om att den största anledningen till att Ebba idag är den lugna och trygga hunden hon är beror på Ida. Det kändes lite läskigt att gå från att ha en hund till att ha två. Tänk om det inte skulle fungera! Tänk om den nya hunden inte skulle vara lika enkel att hantera som Ida. Ebba är verkligen ett yrväder och helt olik Ida. Två Ebba hade en inte orkat med men dessa två tillsammans fungerar utmärkt. Ebba får upp farten och busigheten hos Ida. Ida jordar Ebba och får henne att komma ner i varv. En perfekt kombination!

Firar älskade Ida idag och tänker att jag verkligen är lyckligt lottad som har en så fin kamrat i mitt liv. En liten solstråle som sprider glädje vart hon än kommer.

Ett år med Ebba

För ett år sedan hade jag börjat fundera på att det skulle vara roligt med två hundar istället för en. Hann knappt tänka klart den tanken innan Ebba lite märkligt flyttade hem till oss. Hon hade inte möjlighet att bo kvar i sitt hem och vart skulle hon då ta vägen? Hon skulle snart bli två år och var en nervös tjej som varit med om många uppbrott i sitt korta liv.

Redan innan frågan ställdes om hon kinde flytta in kände jag en stark samhörighet med Ebba. Kände att hon skulle trivas och ha det gott i Hult. Jag hade ju egentligen tänkt mig en cockerspaniel till. En vovve till som var lika snäll och fin som Ida. Istället blev det en dvärgpinscher med stor mängd energi.

Så har ett år passerat och Ebba blir snart tre år. Hon är trygg, glad och ibland lite väl kaxig. Hon mår gott i livet helt enkelt. Hon sätter bra fart på Ida vilket kan behövas eftersom hon tenderar att vara lite lat. Samtidigt följer Ebba sin stora kompis och vill alltid vara nära och är mån om hennes uppmärksamhet. Ibland kan alltså det mest oplanerade bli alldeles fantastiskt bra!

Livet på landet

Ibland känns barndomen väldigt långt borta och ibland alldeles nära och ibland känns den faktiskt som ett helt annat liv. Märkligt är dock hur vissa saker är konstanta. När jag var tolv köpte mina föräldrar ett hus på landet alldeles nära havet. Till en början älskade jag det men i den sena tonåren kom jag att hata det och svor på att aldrig på landet igen. Så snart jag kunde skulle jag flytta in till centrala Göteborg och aldrig någonsin bo landet igen. Intressant då att jag sedan sju år tillbaka bor på landet och då betydligt mer ocentralt än hur jag bodde som barn. Även om jag som tonåring tyckte att vi bodde vid världens ände så tog det ändå bara en halvtimme från vår dörr in till centrala Göteborg. Idag har jag betydligt längre resväg. Märkligt det där hur jag som barn tyckte att mina föräldrar hade gjort helt fel val som flyttade ut på landet. Jag såg mig själv som en stadstjej och kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle flytta ut på landet igen.

Sverker och Rufsan på trappen till mitt barndomshem

Även om mitt liv som vuxen på många sätt skiljer sig mot livet som barn så är det också mycket som är lika. Jag bor på landet i ett hus med stor trädgård vilket jag även gjorde som barn. Då delade vi vårt liv med två katter och en hund. Som jag hade längtat efter de där djuren. Det krävdes tio års övertalning innan jag äntligen fick en hund och när vi flyttade ut på landet fick vi även två katter. Ibland tänker jag att det är barndomens längtan efter djur som gör att vi idag delar vårt liv med hundar, katter, kaniner och marsvin.

Två istället för en

I snart fem år har vi haft vår älskade vovve Ida. Hon är en fantastiskt trevlig cockerspanielflicka som gör världen lite bättre bara genom att finnas i den. Ida är en högt skattad familjemedlem som får oss att må bra. För något år sedan började vi prata om att vi kanske skulle skaffa en hund till. Vi tänkte att det skulle vara roligt för Ida att få en kompis att leka med. Fast när en har världens bästa hund då är det inte helt enkelt att ta steget att skaffa en ny hund. Tänk om den nya hunden inte skulle vara som Ida! Så efter lite diskussion fram och tillbaka blev det aldrig mer än en diskussion.

Så för ett par veckor sedan behövde hunden Ebba ett nytt hem. Hon är inte en cockerspaniel, vi skulle ju aldrig ha en annan ras hade vi tänkt. Hon är inte alls som Ida, men vi älskar henne redan. Ebba är ett litet energiknippe med mycket vilja. Hon ger sig gärna ut på egna äventyr och allt är spännande. Ida trivs istället så länge som hon är i närheten av oss och brukar sällan ge sig ut på egen hand. De båda hundarna kompletterar dock varandra fint. Ebba gör att Ida får upp farten och busar mer än tidigare. Ida får Ebba att hålla sig på tomten och i närheten av oss.

Två hundar skulle kunna vara dubbelt så mycket jobb men i själva verket är det dubbelt så kul!

Ebba är morgontrött och ligger gärna kvar i sängen när resten av familjen har gått upp. Allra bäst är det att ligga i värmen under täcket.

Ida som alltid har varit aningens bortskämd tyckte till en början inte om att dela oss med en ny familjemedlem. Först var vi oroliga att vi gjort något galet som tagit oss an Ebba och att det aldrig skulle fungera. Så en morgon låg båda vovvarna och sov intill varandra i sängen och vi kunde pusta ut.

Det fanns en mening med att vi aldrig kunde bestämma oss gällande en hund till. Hade vi lyckats bestämma oss förra sommaren då hade Ebba aldrig blivit en del av vår familj. Hon har bara varit här i några veckor och nu går det inte riktigt att tänka sig tillvaron utan henne.

Tidsperspektiv

Det där med tidsperspektiv är ibland lite märkligt. Vissa saker kan kännas som om det var alldeles nyss när det i själva verket var länge sedan. Samtidigt kan sådant som inte hänt för länge sedan ändå kännas som en evighet. Det är fyra år sedan vi hämtade hem vår lurviga familjemedlem Ida. Fyra år är inte särskilt länge mätt i år samtidigt är det idag omöjligt att tänka sig livet utan Ida. Är så tacksam över att det är just Ida som vi delar vårt liv med. Hon är ständigt vid vår sida, alltid glad och i stort sett aldrig till besvär. Vår tidigare hund Adde var visserligen högt älskad men han var inte en enkel hund och krävde otroligt mycket arbete för att han skulle trivas och må bra. Ida är nöjd så länge som hon får vara med familjen och då spelar det inte någon roll vad det är vi gör. Enda gången svansen inte viftar är när hon misstänker att vi är på väg ut och inte har planerat att ta henne med oss.

Ida i september 2014

Varje dag sedan hon kom till oss för fyra år sedan har hon gjort dagen lite bättre bara genom att finnas här. Innan vi hämtade hem Ida var vi utan hund i nio månader och det var en märklig tid. När en är van vid att ha hund blir tillvaron utan mycket konstig. Då kändes det nästan märkligt att ge sig ut på promenad, vad var det för mening att gå ut när en var själv? Livet känns som mer logiskt och komplett med hund.

Ida i september 2010

Jag har funderat mycket den senaste tiden kring vad som är livskvalitet. Ida hör till det som skapar hög kvalitet i livet bara genom att finnas här. Även när livet är svårt så viftar hon på svansen och vill bli klappad och det gör henne till en trygg och mycket uppskattad kamrat att dela livet med.

De där djuren

Att ha många djur innebär också mycket jobb. Vad som är många är kanske lite av en definitionsfråga. Särskilt som vi bor på landet där det inte alls är ovanligt att ha ett helt gäng med kor, grisar eller kanske får. Just får är något som jag gärna vill ha men maken är lite tveksam till detta. Han menar att vi redan nu har ganska fullt upp med de djur som bor här i Hult. Vi delar ju vårt hem med fem katter, fem marsvin, två kaniner och en hund. Det har egentligen inte varit planerat att det skulle bli så många utan det har snarare blivit så allt eftersom. Fast även om det är mycket jobb känner jag tacksamhet varje dag över att de här små varelserna förgyller min tillvaro. Det är något särskilt att höra marsvinen bli alldeles tokiga av lycka och börja vissla när de hör någon i trappan.

Katten Selmer är en trogen följeslagare som har delat liv med mig i dryga 14 år nu. Jag hävdar givetvis att det är Selmer som bor hemma hos oss men han skulle nog hävda motsatsen. Den här herren ser sig som flockens ledare och styr upp om det skulle bråkas och då spelar det inte någon roll om det är de andra katterna eller barnen som bråkar. Han går emellan och styr upp och ingen skulle komma på tanken att säga mot honom.

Katten Elvis till vänster är vår lille mirakelkatt. Förra våren fick vi besked att han hade kort tid kvar att leva på grund av förstorat hjärta och lungödem. Sedan gick månaderna och katten som då fick medicin mådde allt bättre. Veterinären menar att katten inte borde vara i livet och definitivt inte må bra. Men bra mår han och lever gör han och veterinären påpekar ofta det märkliga i detta. Vi är tacksamma över att ha honom kvar hos oss oavsett hur lång tid det blir

Om jag skulle definiera lycka då skulle jag kanske säga att det är att vakna med en kurrande katt på magen. Så vaknar jag de flesta dagar och tycker att det är otroligt mysigt. Djuren ger ovillkorligt kärlek och älskar dig så länge som du behandlar dem väl. Jag mår gott av att ha dem som följeslagare i livet och tänker att vilken tur jag har som har dem. Hunden Ida är även hon en trogen följeslagare som trivs som allra bäst om hon får vara precis där vi är. Hon är ständigt glad vilket också påverkar det egna humöret. Det är svårt att själv vara på dåligt humör när en har en viftande svans i närheten. Så även om de skapar jobb så skulle jag tro att belöningen en får är betydligt högre än den insats som läggs. Huset i Hult hade onekligen var ett tomt hus utan våra lurviga små vänner.

Utanför min dörr

Så här års finns det bara fördelar med att bo som vi gör. Vi har skog och sjö alldeles inpå knutarna och det i kombination med sommar och sol är onekligen helt fantastiskt.

Vi har en runda i skogen som vi går de flesta dagar men ändå blir vi inte trötta på vägen. Det är en lagom lång slinga att gå för både hund och människa.

Ibland går vi sträckan hastigt men ofta väljer vi att sakta strosa och då har jag gärna kameran med mig. Finns så mycket fint att titta på och lite längre fram finns både bär och svamp att plocka med sig hem

Ida springer lös under promenaden och trivs då som allra bäst. En vissling och sedan är hon vid min sida igen och viftar på svansen. Snart sätter hon iväg igen bland ormbunkar och snår men är ständigt nära oss. Svansen är aldrig stilla och nosen ständigt mot backen och följer spännande spår.

I år tycks blåbärsrisen ha hämtat sig från förra vintern. Redan nu är där fullt av bär som väntar på att mogna. Jag längtar redan nu och planerar för att fylla frysen riktigt ordentligt. Det har varit en tråkig vinter utan bär så i år får vi kompensera detta och plocka extra mycket.

Där är då mitt älskade hus här i Hult. Clownhuset kallar barnen det för eftersom det är vitt, rött och blått och dessutom med en grön ytterdörr. Nåväl tids nog blir hela huset i samma färg och tills dess passar det ganska bra att vår cirkusfamilj bor i ett clownhus.

Avskydd av alla

Idag har jag lyckats med konststycket att bli utsedd till den värsta människan i Hult! I alla fall om det vore upp till våra djur att avgöra en sådan fråga. Vi har haft kloklippning och pälsvård på våra fem marsvin, två kaniner, fem katter och även hunden. Konstaterar att det är vid sådana tillfällen som jag inser att vi faktiskt har många djur! Det har ju inte riktigt varit planerat att det skulle bli så många som det har blivit, men jag är verkligen innerligt glad över var och en av dem. En viktig stund varje dag är min pratstund med våra marsvin och kaninerna, gnagisarna som vi kallar dem. Vi pratar om viktiga saker och kaninen Sixten vill gärna bli kliad mellan öronen. Tack vare gnagisarna känns det roligare att rensa kirskål i rabatterna eftersom jag vet att det avskydda ogräset blir till efterlängtad favoritmat.

Ida är vår ständiga följeslagare här hemma. Alltid glad och alltid full fart. Vi har en tid funderat på att skaffa en hundkompis till Ida. Det skulle i så fall vara en cocker spaniel till men dessvärre har vi fått inse att just nu är det inte rätt i livet för att skaffa en valp. Att ha en vuxen hund är givetvis tidskrävande även det men inte på samma sätt som en valp.

Imorgon är en ny dag och djuren i Hult brukar sällan vara långsinta. Imorgon är det fullt möjligt att jag åter är en populär människa hos mina djur. Skulle så inte vara fallet får jag se till att vara den som ger dem morgonmaten eftersom mat tycks vara vägen till våra djurs hjärtan!

Glädje i det enkla

Går med en oro just nu då kylan som var på besök gjorde att vår katt Elvis börjat hosta. Han lever ju på lånad tid och borde enligt veterinären inte vara frisk och välmående som han är. Så skönt att vi har bra och förstående veterinärer att vända oss till som tar min oro på allvar oavsett om det gällt katt, hund, kanin eller marsvin. Elvis har problem med både hjärta och lungor och just kylan gör att han fått det kämpigare än vanligt. Fast veterinären lugnar mig när jag berättar att han hostar en till två gånger om dagen och i övrigt är sitt friska pigga jag. Nu när plusgraderna kom åter försvann hostan helt och vi andas ut ett tag. Många djur så som vi har innebär mycket glädje men också mycket jobb och oro. Just nu upptar pälsvård mycket av min tid då vi har en lurvig hund, en fluffig kanin och ett korthårigt marsvin som visade sig bli ordentligt långhårigt! Mat är också något som upptar tiden och planeringen. Av våra fem katter äter tre samma mat medan två av katterna behöver specialkost och då inte samma sort. Fast man löser det och man vänjer sig och det blir till slut rutiner som är en del av vardagen.

Vi har ju valt att skaffa oss de djur vi har och med det kommer både det roliga och det svåra. Även om det ibland kan kännas tungt och som att det kanske är lite för mycket så är det ett ansvar vi har tagit på oss som sträcker sig hela deras levnad. Just nu passar det oss bra att ha många djur och vi planerar för att förhoppningsvis kunna skaffa höns under nästa år. Genom djuren upplever jag att det är lättare att se det enkla i livet och glädjas åt det lilla. Tänk marsvinen som varje dag blir helt överlyckliga när vi lägger in hö i buren eller hunden Ida som blir lycklig av att få gå ut på promenad. Viktigt att tänka på, att det finns glädje i det enkla.

Glädjeämnen

Det bästa i livet är oftast det enkla. Tidigare i veckan var vi och badade tillsammans med några vänner och deras lilla valp Dixie. Första gången vår Ida och Dixie träffades var de båda väldigt försiktiga men nu är det full fart som gäller. Så spännande att se hur Dixie är lite större för varje vecka som går. Kan inte låta bli att undra om vår Ida verkligen varit så där liten och måste titta på valkort för att försäkra mig om att det är så.

Fördelen med att åka på tur med någon annan är att man får se nya platser. Även om vi har bott några år i Munkedal så är det många smultronställen som återstår att upptäckas. Den här gången var vi vid en sjö som heter Viksjön och där var verkligen vackert. Riktigt positivt också att där fanns både vindskydd och en iordningställd grillplats. Tråkigt bara att båda dessa råkat ut för skadegörelse.

Att man inte kan lära gamla hundar att sitta tror jag är en myt! Ida har alltid vägrat att ge sig ut i vatten. Det spelar inte någon roll om det är en sjö eller ett badkar, hon avskyr det. I leken med Dixie glömde hon visst bort sin tidigare avsky. Hur hade det sett ut om Ida inte vågade något som Dixie vågade? 

Sötaste vännerna! Måste erkänna att jag har kommit på mig själv med att åter titta på valpannonser. Vi har ju bestämt att valp får vänta tills vår Elvis inte är med oss längre, men man kan ju alltid titta lite. Vad gäller katten Elvis så har nästan tre månader gått sedan besöket hos veterinären. Han är friskare och starkare än någonsin och vi är så tacksamma över att ännu ha honom hos oss.

Ida & Dixie

Igår var vi och hälsade på några goda vänner som precis har skaffat en liten valp. Om en vuxen cocker spaniel är gudomligt söt så är det bara förnamnet på hur söt en cockervalp är. Vi hade egentligen bestämt oss för att skaffa en kompis till Ida nu i sommar, men valde att avstå trots allt. Med tanke på att vår Elvis har kort tid kvar så kändes det inte rätt att ta in en ny familjemedlem. Tänk vilken tur att våra vänner valde att skaffa valp precis nu så Ida fick en lekkamrat i alla fall.

Normalt sett tycker jag att Ida är en liten hund men nu blev hon plötsligt gigantiskt stor i jämförelse med lilla Dixie. Ida var jätteduktig med att träffa en liten valp men hon var lite fundersam på om det verkligen var roligt att leka med en sådan liten. Hon hade ju aldrig träffat en valp förut och mycket sällan träffat hundar som är mindre än hon själv.

Vår längtan efter en hund till har inte dämpats av att träffa lilla Dixie, men kanske har den lindrats lite. När läget är annorlunda då kommer det att flytta hit en liten krabat lika söt som denna.

Varken Raimo eller jag hade någon erfarenhet av cocker spaniel innan vi köpte Ida. Eftersom vi tidigare hade haft en stor hund som dessutom var en omplaceringshund så kände vi att vi var ute efter något annorlunda. Vi ville ha en lätt hund som fungerade väl i familjen. En robust hund som orkar mycket men som inte kräver timmar i träning varje dag. Vår tidigare hund blev dessutom svårt sjuk och fick tas bort innan han ens var fyra år vilket gjorde att vi ville ha en så frisk ras som möjligt. Alla vill så klart ha en frisk hund men vissa raser är ju mer kända för problem än andra. 

Resultatet av våra krav och efterforskningar blev en cocker spaniel. I höst har vi haft Ida hos oss i tre år och vi kan nog inte vara mer nöjda med vår hund. Hon är alltid glad och mycket sällan till något besvär alls. Sedan hon lyckades skrämma iväg en älg för någon vecka sedan har hon blivit lite kaxig och skäller på alla, men det skall vi nog få ordning på igen. Nu skall hon ju vara en förebild för lilla Dixie och då måste hon ju uppföra sig riktigt bra!

De ljusa kvällarna

Vid den här tiden på året finns det bara fördelar med att bo i Hult som jag ser det. Om vintern undrar jag många gånger om vi verkligen är normalt funtade som bor mitt ute i storskogen. Så här års finns det inte någon annanstans där jag vill vara. Jag älskar att ha skogen precis utanför huset och bara kunna ge mig ut när jag vill. Det finns inte någonstans jag känner samma ro som här hemma i Hult.

Tycker om att följa samma väg som jag alltid går oavsett årstid. Jag kan den så väl nu och ser minsta förändring. Vet vilka träd där löven ännu inte slagit ut och vet vart jag i sommar kommer kunna plocka hallon.

Katten Elvis följer som alltid med på promenad med Ida. Är så tacksam över att vi fortfarande har honom hos oss och att han mår fortsatt gott.

Hult är inte särskilt stort och nu är vi redan på väg ut ur byn. Förr var det nog lite mer rörelse här tänker jag. I vårt hus fanns det ju affär och dessutom fanns det skola, lådfabrik, grustag och växelstation utöver bondgårdarna.

Älskar verkligen färgen på de helt nyutslagna löven. Den är så intensivt grön och vacker.

Under våren har det avverkats mycket skog här i Hult och jag undrar om jag kommer känna igen mig i svampskogen. Timret ligger uppstaplat utmed vägen och det kommer timmertransporter vid de mest märkliga tidpunkter på dygnet. Vaknade en natt vid 03 av ett fasligt oväsen och konstaterade att det var en timmertransport som väckt mig!

Efter att Ida skällde på en älg för några dagar sedan verkar hon ha tuffat till sig. Numera skäller hon även på hästen som vi passerar varje dag. Tidigare har hon inte brytt sig om den alls och nu plötsligt skäller hon och talar om hur farlig hon är. Hästen tittade förvånat upp och konstaterade att det inte var något att bry sig om och fortsatte lugnt att äta.

De ljusa kvällarna är verkligen helt underbara och jag har svårt att komma i säng. Vem vill sova när det är ljust ute? Tänker att jag får ha samma argumentation till mig själv som jag har till barnen. De vill nämligen inte heller sova när det är ljust ute.

Äntligen dags för trädgårdsarbete

Strålande sol i Hult denna lördag och idag skall vi göra något som Ida älskar. Vi skall ägna dagen åt trädgården vilket gör att vi kommer ha en mycket nöjd och glad liten vovve. Det finns några saker i livet som hon verkligen älskar. Att vara med oss ute, att ligga i sängen och sova bredvid oss och att leka med bästa kompisen Elvis. Nu på morgonen har vi legat kvar länge i sängen och klappat på både hund och katt och nu är det dags för trädgårdsarbete. Jag har ännu inte vågat mig på att inventera vad som överlevt den långa vintern så det får bli en av dagens sysslor. Jag är lite orolig för rosorna som vi planterade i rosenträdgården förra året. Jag håller både tummar och tår för att de skall ha överlevt. Idag skall vi även plantera blommor i krukor att ställa på farstutrappen och vid vägen. En ny kruka i metall har köpts in och vi får hoppas att den inte går samma öde till mötes som den tidigare krukan. Det här känns som en riktigt härlig dag och en riktigt bra helg.

Ida min trogna följeslagare i livet

Förföljd

Jag förstår inte varför men ibland känner jag mig lite övervakad här hemma! Utöver övervakarna på bordet ligger Ida vid mina fötter. Fast jag ska verkligen inte klaga både katter och hund är onekligen trevligt sällskap. Nu ska vi se vad den här dagen kan ha att erbjuda. God morgon!

Nemi, Saga och Selmer övervakar noga mitt arbete vid datorn