Där öken och hav möts finns en bit av mitt hjärta

Idag för ett år sedan vaknade jag tidigt om morgonen på ett hotell i Windhoek i Namibia. Kände mig lite omtumlad av alla upplevelser från de två veckor jag tillbringat i Kapstaden och av känslan att vara ensam. I över två veckor hade jag i stort sett inte varit ensam alls. Dagarna tillbringades på kurs och sedan delade jag boende med mina kurskamrater. Därför var det en märklig känsla att helt ensam fara till flygplatsen i Kapstaden och sedan ta ett plan på egen hand till Namibia. Den där måndagsmorgonen för ett år sedan vaknade jag tidigt på samma sätt som jag gjort hittills under resan. Skillnaden var att jag åt frukost ensam istället för tillsammans med Malin som även hon var morgonpigg. Efter frukosten packade jag ihop mina tillhörigheter och tog en buss genom öknen med Swakopmund som destination. Det var en resa på flera timmar på den skumpigaste av vägar. Vid sista stoppet såg jag plötsligt någon jag kände igen. Där var hon, Maggy min namibiska syster! Hon och hennes familj kom och mötte mig dryga timmen från Swakopmund. Är nog ett av de finaste välkomnande jag fått i mitt liv.

Så kom jag till sist till staden där havet möter öknen. En plats där jag varit förut men då inte haft tillräckligt med tid för att verkligen känna in platsen.

Det blev långsamma dagar med mycket familjetid, strosande längs havet och gott om tid att njuta av tillvaron. En total kontrast mot det tempo som mitt liv annars präglas av. Alldeles nödvändigt eftersom jag var sjuk under hela vistelsen. Att vara just där var precis vad jag behövde där och då för att processa allt jag varit med om och att få tid att verkligen umgås och ta igen förlorad tid. Inte helt enkelt det här med att bo i olika världsdelar.

Att tempot var lägre var alldeles nödvändigt efter den tidigare delen på resan. Det betyder däremot inte att upplevelserna var färre. Att tillbringa en dag på stranden och se vågorna slå mot sanden är en upplevelse och lite av en konst. Att känna hur du andas i takt med havet och hur sanden är varm mot huden.

Att vara en del av en familj och ett annat vardagsliv är svårare än vad en kan tro. Samtidigt är det smått fantastiskt att få vara med om. Att få möta upp vid förskolan vid dagens slut, att ta en promenad längs stranden och sedan handla lite till kvällens middag. Äta tillsammans och titta på TV och diskutera nyheterna tillsammans. Se hur väderprognosen bjuder på regn över hela södra Afrika utom just där vi var. Hos oss hade det inte regnat på två år och ämnet både oroade och engagerade.

Viktigast av allt var förmånen att hålla handen och vinna tilliten hos en femåring som inte träffat mig på flera år. Hon, hennes föräldrar, vardagen, ökensanden och havet allt det där sammantaget gör att en bit av mitt hjärta lämnades kvar. För att hjärtat skall vara helt måste jag helt enkelt ständigt återvända!

Genom öken och ödeland

Att åka buss i Namibia är lite av ett äventyr. Redan när jag köpte biljetten på internet stod det att det är en resa där det kristna budskapet kommer att proklameras. Nu är det inte så att jag åker på en kristen resa utan har köpt bussbiljett på motsvarande Swebus. Så när vi välkomnades ombord på bussen med en bön kändes detta trots allt lite märkligt. Under den fortsatta resan visas uppbygglig kristen film. Konstaterar att jag aldrig mer ska klaga på vägstandarden hemma igen efter att ha skumpat på vägen mellan Windhoek och Swakopmunde. Det är en väg genom ödeland och öken där det inte finns mycket alls. Här och var sitter en babian under ett träd eller så går ett vildsvin och bökar. Har också sett vattenbuffel och någon sorts antilop. Försökte  sova under resan men det visade sig vara helt omöjligt på grund av skumpigheten. Samtidigt behöver jag bara göra om den här resan igen i slutet av veckan. Tänker på busschauffören som kör den här sträckan varje dag. Pratade lite med honom när vi pausade första gången  och det visade sig att han kört den här sträckan sex dagar i veckan de senaste sju åren. Inte särskilt bra arbetsmiljö att tala om. Långa timmar bakom ratten på en skumpig väg i ett ödeland kan nog bli ganska tärande till sist.

Konstaterar som så många gånger den här resan att Afrika är ett bra tillfälle för mig att träna på tålamod. Istället för att effektivt utnyttja restiden för sömn eller arbete så har jag fått flera timmar i ensamhet med mina egna tankar. Inte ofta det sker men jag konstaterar att det borde ske oftare. Reflektion och eftertanke är något jag lite ofta missar i det tempo jag lever. Det krävs visst extrema omständigheter för att jag ska ta mig den tiden. 

Vid resans andra paus har ödelandet förvandlats till öken. Undrar hur det alls kommer sig att det faktiskt finns några samhällen i ett så ogästvänligt landskap. Kliver ur bussen för att sträcka på benen och röra lite på mig. Efter tre timmar på bussen var jag tämligen mör. Så helt plötsligt står hon bara där, min namibiska syster och orsaken till att jag åter befinner mig i landet. Hon och hennes man hade bestämt sig för att överraska mig och hämta mig där det var en timme kvar att resa. Väskorna packades istället in i bil och vi susade iväg genom öknen. Har nu landat i ett township utanför Swakopmunde och har ännu en dag med omtumlande erfarenheter med mig. Har haft två intensiva veckor då jag bott på ett ganska stillsamt hotell. Nu har detta istället bytts ut mot ett myllrande liv i townshipet och med det har tempot åter växlats upp.

Det vackra och det svåra

Jag befinner mig sedan några dagar tillbaka i Kapstaden i Sydafrika. Har knappt hunnit pausa alls sedan vi kom eftersom det händer något hela tiden. Vi har ett intensivt program och upplevelserna är många. Idag har vi besökt två kåkstäder och det har kännts riktigt jobbigt på flera sätt. Dels är det alltid svårt att ställas inför fattigdom. Här är människor fattiga på ett sätt som det nästan är svårt att föreställa sig Jag har ju mött det förut i Namibia men tror att jag delvis har förträngt hur det verkligen var. En vill som inte ta in att människor faktiskt har det så svårt. Den andra biten som känns svår är sättet vi besökte kåkstäderna på. Eller kanske inte just vi egentligen. Jag upplever att vi alla visade respekt och höll bra på gränserna. Fast det blir märkligt att visas in där människor bor och även i en skola. Människorna där möts av turistgrupper flera gånger om dagen, Barnen sjunger sina inövade sånger för ännu en grupp vita turister och det blir på hela taget en obehaglig känsla i kroppen. Det här är ett land med många kontraster och mycket som kommer att ta lång tid att bearbeta. Lika svårt som de mänskliga mötena varit idag lika hänförande är landskapet. Här är verkligen otroligt vackert och det går som inte att få nog av hur här ser ut. Skönt att det vackra får balansera upp det svåra tänker jag.

För tio år sedan

Precis nu för tio år sedan var jag i Namibia i södra Afrika. Då hade jag varit på plats i nästan två veckor och började så smått ana att detta var ett land jag alltid skulle vilja återvända till. Få platser i världen har jag känt mig så hemma som där. Om tre veckor kommer jag äntligen att vara tillbaka igen. Det är sju år sedan jag senast var där och jag ser verkligen fram emot att återvända. Idag landar jag i Kapstaden där jag skall tillbringa två veckor tillsammans med ABF. Jag ska få lära mig mer om föreningsarbete, om arbetares situation och om livet i stort i Kapstaden. Dessutom skall jag under några dagar få praktisera på en av organisationerna som medverkar i utbildningen. Detta skall bli otroligt intressant och spännande. När de två veckorna är till ända skall jag sedan fortsätta till mitt älskade Namibia för ytterligare en vecka på resa. Då skall jag besöka Maggy, hon som blivit min syster och som jag träffade första gången jag var i Namibia för tio år sedan.

Då för tio år sedan tillbringade jag två månader i huvudstaden Windhoek. Genom att stanna så pass länga hinner en få vardag även när en är iväg och kommer lite närmare livet i det andra landet. Den där första gången stannade vi i Windhoek hela tiden medan jag vid nästa besök hade möjlighet att se lite mer av landet.

Såg två vackra regnbågar i Tsumeb i norra Namibia och konstaterade att även om vissa saker är annorlunda mot hemma är andra saker helt lika. Regnbågen är densamma vart du än i världen far. Onekligen en bra symbol för priderörelsen.

En del av charmen med att komma bort är att se sådant som är annorlunda än hemma. Landskapet i Namibia är onekligen något som skiljer sig från det hemma i Hult.

Utsikt från trappan till Namibias parlament

Här är jag i Namibia för tio år sedan

Maggy och jag allra sista dagen i Namibia 2005. Då visste vi inte om vi någonsin skulle ses igen med tanke på avståndet mellan våra hem. Redan 2008 var jag tillbaka i Namibia som utbytesstudent och senare samma år kom hon på besök till Sverige. För tre år sedan var hon här igen på besök och nu är det äntligen min tur att besöka dem igen. Tekniken gör avstånden kortare i tanken och gör det möjligt att hålla kontakten. Fast nog är det så att ett riktigt besök är det allra bästa.