Att vara i ett mellanrum

Befinner mig just nu i ett mellanrum. Jag är på väg hem och har avverkat den första etappen på min långa resa från Swakopmund till Munkedal. Imorse gick jag upp tidigt, packade mina saker, sa hej då till min familj här och blev upplockad av en buss. Sen färdades jag nästan fyrtio mil genom öknen för att komma tillbaka till Windhoek. Sedan har jag tillbringat dagen på Roof of Africa med kontorsarbete och att vänta på att bege mig till flygplatsen för resans nästa etapp. En lite märklig dag således men det kändes skönt att inte försöka hinna med att göra så mycket som möjlighet de här timmarna utan istället ta tag i mail och annat arbete som behövde göras. Det har varit en intensiv vecka iväg med otroligt många intryck. Jättefint att få träffa hela projektgruppen för Childrens movement här i Namibia och tillsammans gå igenom vad vi ska göra de kommande två åren. Att dessutom få åka ut till Jacob Muernge skolan och träffa ungdomar från olika skolor som är engagerade i verksamheten var ännu större. Där och då blev vårt projekt riktigt verkligt, ingen beskrivning i världen kan ersätta mötet människor emellan. Helt fantastiskt att se hur arbetet påverkar och skapar möjligheter för så många ungdomar här i Namibia. Det som alltid är svårare att hantera är besöken i kåkstäderna och den här gången särskilt besöket på ett barnhem. Har ju besökt flera barnhem förut men det påverkar mig alltid lika starkt.

När mina kamrater for hem till Sverige stannade jag kvar och begav mig till Swakopmund. Möjligheten att umgås med familjen där blev en kontrast mot det svåra som jag bar med mig. Jag njöt av möjligheten att kunna hämta upp min systerdotter efter skolan och kunna tillbringa några timmar helt själva. Med tanke på avståndet mellan våra hem är det ju inte något son hör till vanligheterna. Känner mig så otroligt priviligerad över möjligheten att fortfarande ha en koppling hit till Namibia och att nu kunna få vara med och bidra till utveckling och förändring. Jag är innerligt tacksam för de upplevelser jag bär med mig, både de som är svåra och de som är lätta att bära. Sammantaget ger de där upplevelserna mig energi och kraft att fortsätta mitt politiska engagemang. Varje liten handling bidrar till att förändra världen och det känns onekligen som något jag vill fortsätta med!

Som alltid lämnar jag Namibia uppfylld av möten och minnen

Längs saltvägen till Henties Bay

Sista dagen jag var och hälsade på Maggy i Swakopmund i april for vi på en utflykt. Målet för vår resa var den lilla staden Henties Bay nära åtta mil norr om Swakopmund. Att köra bil i Namibia var något av en utmaning för mig eftersom de har vänstertrafik. Därför var det skönt att komma ut ur staden och köra med havet till väster och öknen till öster. Vägen vi färdades på var en lite annorlunda väg eftersom det var en saltväg. När dimman drog in från havet blev det alldeles glashal att köra på. För att få bättre grepp på vägen var det bara att svänga ut lite i sanden och se till att däcken blev sandiga. Onekligen en lite annorlunda upplevelse.

Väl framme i Henties Bay möttes vi av en liten stad mitt ute i öknen. Det är en otroligt vacker plats men ändå lite svårt att förstå att någon en gång i tiden valt att bosätta sig på en så pass karg plats.

Atlantvågorna som slår in mot stranden är enorma. Trots att vi befann oss ute i öknen var det allt annat än varmt eftersom det blåste in starka vindar från Atlanten.

Stranden är ändlöst lång. Bara sand och hav så långt ögat kan nå!

Vi hittade lekfull konst med havet som fond. Tycker om hur konstnären har utgått från stenarnas naturliga form och använt i sitt konstverk.

När dimman drog in mojnade vinden och staden blev märkligt varm och tyst. Lite som att svepas in i spunnet socker tänker jag mig. Vi hittade ett trevligt litet café längs huvudgatan och serverades en riktigt god lunch följt av kaffe och möjligheten att bara sitta och njuta av tillvaron. Det var en sömnig liten stad vi besökte men den gjorde intryck på mig och jag har ofta återvänt dit i tanken. Det visade sig dessutom finnas mycket att upptäcka i omgivningarna vilket vi inte alls hann med vilket gör att jag helt klart måste åka tillbaka till Henties Bay nästa gång jag är i Namibia.

Precis utanför den lilla staden stannade Maggy och jag för att spana in ett vrak. Dessutom passade vi givetvis på att ta en gemensam bild. Vi kisar i den starka solen men jag älskar den här bilden. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans och jag kände att de där timmarna kommer för alltid att finnas kvar i mitt medvetande. Då gör det inget att jag gör märkliga miner på bilden, för det här är en bild där jag är rakt igenom lycklig!

Det kändes lite märkligt att svänga av vägen och åka ut på stranden. Där fanns ju till synes inte något annat än sand och hav.

Väl framme såg vi då skeppet som lidit skeppsbrott vid stranden. Fram till augusti 2008 var detta en båt som färdades längs havet och hade en besättning. Sedan skeppsbrottet har det istället blivit ett utflyktsmål på vägen till eller från Henties Bay.

Båtens besättning har ersatts av fåglar som numera ser detta som sitt hem.

Det blev en riktigt fin utflyktsdag längs saltvägen från Swakopmund. Mycket prat men också långa stunder av behaglig tystnad. En sådan där tystnad mellan två människor som känner sig helt trygga med varandra. Det är onekligen något riktigt fint att ha människor där en trivs med att vara tyst tillsammans.

Ett kartongskjul i öknen

Swakopmund som ligger precis där öken och hav möts. Precis vid havet är luften sval och skön och det är svårt att föreställa sig att öknens hetta ändå är så nära. Närmast havet ligger de fina husen, med trädgårdar och höga staket. Allra längst bort från havet ligger de informella bosättningarna där de allra fattigaste bor.

Intill järnvägsspåren, där hettan är i stort sett olidlig har en informell bosättning vuxit fram. Varje dag dundrar godstågen förbi. Tungt lastade av gruvnäringen.

Den som är som fattigast har inte mycket att välja på när det gäller att bygga sig ett hem. I andra delar av Namibia är skjulen byggda av plåt, men här i öknen består de till stor del av kartong, brädlappar, sopsäckar och annat som går att bygga av.

Trots knappa omständigheter lever människor sina liv här och försöker ordna tillvaron så gott det går. Det är ett hårt liv dessa människor lever med brännande sol som det inte riktigt går att värja sig från. När det blåser upp till storm är sanden obeveklig och tar sig in i varje skrymsle och vrå. När dimman drar in från havet och mörkret har lagt sig blir det isande kallt.

Allt tas tillvara och återanvänds så länge som det är möjligt. Att slänga något bara för att det förlorat sin ursprungsfunktion är inte något alternativ när en inte äger något alls.

Den största utmaningen är att kunna sköta sin hygien när det inte finns tillgång till varken vatten eller någon form av toaletter. Ett skjul byggt av sopsäckar rymmer en hink som fungerar som toalett. Att tvätta sig efteråt är inte möjligt och risken att sprida sjukdomar är stor.

Mellan skjulen går tung trafik som forslar byggmaterial till en närliggande byggplats.

Precis intill kartongskjulen byggs nu fina hus med både rinnande vatten och elektricitet. Ordentliga vägar håller också på att anläggas i området.

Fina hus med egen tomt och plats för både en och två bilar. Fast för människorna i kartongskjulen är detta inte en möjlighet att äntligen få bo i ett riktigt hus. Istället är detta hus med en hög prislapp och runt husen har även en mur börjat att byggas. Däremot har det visat sig svårt att sälja husen trots att de är alldeles nya och fina. Köparna känner sig osäkra och otrygga på grund av den informella bosättningen och tvekar därför inför att slå till. Alltså skall skjulen rivas och forslas bort. Människorna som bor där vet om detta men stannar ändå kvar, de har ju ingen annanstans att ta vägen. Många hoppas dessutom att de skall erbjudas någon form av alternativ. De har ju trots allt bott där de bor i åratal. Fast några alternativ har ännu inte getts och snart är rivningarna ett faktum.

Själv har jag möjligheten att åter sätta mig i bilen och köra tillbaka in till stan. Till mitt tillfälliga hem och med vetskapen att hemma i Hult väntar mitt hus, mitt hem som alltid är mitt. Jag behöver aldrig oroa mig för min säkerhet eftersom jag har en dörr som går att stänga och låsa och väggar som är solida. Känner en oändlig tacksamhet över att ha råkat vara född i en del av världen där jag är trygg och lever i både fred och frihet. Konstaterar att arbetet med att förändra världen är en ständigt pågående kamp som aldrig tar semester.

Att resa bort och komma hem

Lördagen inleddes med en tur på stan i Windhoek. Med besök på ett hanterkscenter, fika på stan och en stund i solen tillsammans med en kamrat från nätverksträffen. Sedan väntade en lång resa genom ödemarker ut till Swakopmund vid kusten.

Fängslande namibiskt landskap

Det är ett säreget landskap en färdas genom och jag tröttnar nog aldrig på scenerierna utanför fönstret. Den här resan hade jag dessutom ett riktigt intressant resesällskap. En läkare som forskar om tuberkulos och som verkligen inspirerande. Hon hade konstaterat att det fungerade inte att bara ge fattiga människor medicin mot sjukdomen, de behövde också mat för att det skulle fungera. Alltså hade hon startat upp ett matprogram kopplat till medicinprogramet och fått fantastiska resultat. Sånt där ger verkligen hopp om världen vilket kan behövas i dessa dagar.

Stranden i Swakopmund

Så for jag då genom öknen för att komma fram, för att komma hem! Det var nämligen känslan jag kände när jag såg Maggys hus. Det kändes skönt att komma hem efter en lång resa. Otroligt fint att ha rest till en annan del av världen och känna att jag har kommit hem. Så den här söndagen har jag haft något så märkligt som en helt ledig dag hemma. En dag då vi tittat på film, tagit det lugnt och svarat på alla frågor som en sexåring kan komma på. Att göra ingenting är synnerligen något ovanligt och dessutom riktigt skönt. Tänk då att dessutom avsluta en sådan dag med att i sakta mak strosa längs havet. Det är livskvalitet!

Längtan efter ljus

En stund idag satt jag i solen på en bänk vid en spårvagnshållplats. Det var inte kallt och solen tycktes faktiskt värma. Blundade en stund och insåg i den stunden hur mycket jag saknar ljuset. Inte en helt oväntad insikt precis så här i slutet av november. Där i solen tidigare idag när jag slöt mina ögon kom jag att tänka på tre platser med helt fantastiskt ljus.

Den första av dem är Skanör i Skåne som jag besökte i somras. Tittar ofta på bilderna från den där dagen Regina, Sophie och jag spenderade på stranden i Skanör. Det där ljuset var verkligen något alldeles särskilt.

Tanken på den skånska stranden fick mig så att tänka på Skagen och ljuset där. I min mening inte lika spektakulärt men onekligen omtalat. Molnen till trots var det en varm och skön dag då jag promenerade längs stranden i Skagen förra sommaren.

Båda de där stränderna och ljuset påminde mig om Namibia. Mitt älskade Namibia där havet möter öknen. Egentligen inte särskilt märkligt att tankarna vandrade även dit eftersom det idag är precis ett år sedan jag senast for därifrån. Undrar om det hör till den ökade mängden år i mitt liv att jag börjar tänka mer och mer på årsdagar. Ju äldre en blir desto mer finns det att minnas. Både det en gläds över, det en saknar och det en ångrar.

Där öken och hav möts finns en bit av mitt hjärta

Idag för ett år sedan vaknade jag tidigt om morgonen på ett hotell i Windhoek i Namibia. Kände mig lite omtumlad av alla upplevelser från de två veckor jag tillbringat i Kapstaden och av känslan att vara ensam. I över två veckor hade jag i stort sett inte varit ensam alls. Dagarna tillbringades på kurs och sedan delade jag boende med mina kurskamrater. Därför var det en märklig känsla att helt ensam fara till flygplatsen i Kapstaden och sedan ta ett plan på egen hand till Namibia. Den där måndagsmorgonen för ett år sedan vaknade jag tidigt på samma sätt som jag gjort hittills under resan. Skillnaden var att jag åt frukost ensam istället för tillsammans med Malin som även hon var morgonpigg. Efter frukosten packade jag ihop mina tillhörigheter och tog en buss genom öknen med Swakopmund som destination. Det var en resa på flera timmar på den skumpigaste av vägar. Vid sista stoppet såg jag plötsligt någon jag kände igen. Där var hon, Maggy min namibiska syster! Hon och hennes familj kom och mötte mig dryga timmen från Swakopmund. Är nog ett av de finaste välkomnande jag fått i mitt liv.

Så kom jag till sist till staden där havet möter öknen. En plats där jag varit förut men då inte haft tillräckligt med tid för att verkligen känna in platsen.

Det blev långsamma dagar med mycket familjetid, strosande längs havet och gott om tid att njuta av tillvaron. En total kontrast mot det tempo som mitt liv annars präglas av. Alldeles nödvändigt eftersom jag var sjuk under hela vistelsen. Att vara just där var precis vad jag behövde där och då för att processa allt jag varit med om och att få tid att verkligen umgås och ta igen förlorad tid. Inte helt enkelt det här med att bo i olika världsdelar.

Att tempot var lägre var alldeles nödvändigt efter den tidigare delen på resan. Det betyder däremot inte att upplevelserna var färre. Att tillbringa en dag på stranden och se vågorna slå mot sanden är en upplevelse och lite av en konst. Att känna hur du andas i takt med havet och hur sanden är varm mot huden.

Att vara en del av en familj och ett annat vardagsliv är svårare än vad en kan tro. Samtidigt är det smått fantastiskt att få vara med om. Att få möta upp vid förskolan vid dagens slut, att ta en promenad längs stranden och sedan handla lite till kvällens middag. Äta tillsammans och titta på TV och diskutera nyheterna tillsammans. Se hur väderprognosen bjuder på regn över hela södra Afrika utom just där vi var. Hos oss hade det inte regnat på två år och ämnet både oroade och engagerade.

Viktigast av allt var förmånen att hålla handen och vinna tilliten hos en femåring som inte träffat mig på flera år. Hon, hennes föräldrar, vardagen, ökensanden och havet allt det där sammantaget gör att en bit av mitt hjärta lämnades kvar. För att hjärtat skall vara helt måste jag helt enkelt ständigt återvända!

Lite trolleri...

Innan jag började blogga kunde jag egentligen ingenting alls om fotografering. Bloggandet och främst läsandet av andras fina bloggar fick mig att vilja bli en bättre fotograf. Det tekniska är fortfarande inte min grej, jag går mest på känsla och hoppas på det bästa. Har lärt mig en del om placering och ljus men önskar mig tålamod att helt lära mig det tekniska och hur en i detalj kan styra hur en bild blir. Nåväl tids nog finns det utrymme även för det. Så när blir istället redigeringen min trogna hjälp. Det är egentligen smått fantastiskt vilken skillnad det kan göra att förändra en bild genom beskärning och genom att ljusa upp eller kanske öka kontrasten.

Vissa bilder blir perfekta från början och behöver i stort sett inte någon redigering alls. Pioner och rosor är i min mening de bästa av motiv. De är stilla, alltid vackra och i stort sett omöjligt att misslyckas med så länge som det är bra ljus.

Människor är betydligt svårare tycker jag. De står sällan stilla och att få till ljuset kan onekligen vara lite trixigt. Bilder där människor står stilla och poserar är oftast inte de som är mest intressanta. De bästa bilderna är de som innehåller en berättelse. En rörelse och där människorna på bilden är upptagna med vad de gör och inte lägger märke till kameran. Med min kamera fångar jag barns lek vid vattnet. Ett fint motiv men inte helt lyckat att kapa ena barnet på hälften. Ser bildredigering nästan som en form av återbruk, det ger en andra chans till en bild som inte blev perfekt med en gång. Med lite trolleri kan den bli så som en skulle önska.

Genom att beskära hamnar min lilla kompis istället i centrum av bilden. Hon blir dess huvudperson och fokus. Genom att ljusa upp bilden fångas vattnets reflektioner bättre.

Minns när jag tog den här bilden i den informella bosättningen utanför Swakopmund. Minns det starka ljuset och de intensiva färgerna. Kontrasten mellan ökensanden och den intensivt blå himmeln. När jag tittade på bilden i datorn blev jag uppriktigt förvånad över den bleka kopia av verkligheten som bilden blivit. Här märks det att jag har mer att lära när det gäller inställningar och med det förmågan att fånga ögonblicket.

Med lite redigering var det dock möjligt att förstärka färgerna och genom det återskapa lite av de kontraster som miljön bjöd på. Nu stämmer bilden bättre överens med hur jag minns färgerna den dagen. Det där ljuset i kombination med hettan var smått överväldigande men syntes inte alls på den bleka bild som blev resultatet från fotograferingen.

Varför jag gör det jag gör

Under vårterminen 2013 ägnade jag mig åt att skriva på min mastersuppsats i etnologi. Eller snarare så att det var det jag skulle ägna min tid till. Istället kom livet emellan, min pappa var svårt sjuk och började tillbringa allt mer tid hemma i Hult. Det gjorde att jag hade förmånen att spendera min fars sista tid tillsammans med honom vilket onekligen var både fint och värdefullt. Fast skall jag vara helt ärlig var det inte bara livet som gjorde att den där uppsatsen aldrig blev klar. Mitt ämne var verkligen extremt tråkigt. Jag skrev om hur kulturarv kan användas för att skapa boendeattraktivitet. Borde ju egentligen vara ett spännande ämne men det var verkligen inte det. Så gick tiden och jag började allt mer acceptera att den där uppsatsen aldrig skulle bli klar. Jag skulle helt enkelt inte bli färdig med min utbildning eller ta ut min examen.

Väggmålning utanför Community House i Kapstaden

Så for jag till Kapstaden i höstas och med det förändrades allt. Minns första gången när jag klev in i Community House där utbildningen hölls och genast slogs av att det kändes som att jag befann mig mitt i historien. Kampen under apartheidtiden är levande gestaltad på väggarna i Community House och det går inte att värja sig ens om en skulle önska. Redan under den första dagen började jag att skriva observationer, inte bara anteckningar från utbildningens pass utan verkligen etnologiska observationer. Om hur människor rörde i sig i rummet om det sociala samspelet, allt det där som verkligen intresserar mig som etnolog. Just där och då såg jag dem som dagboksanteckningar, typ förstärkta minnesanteckningar. Som något för min egen skull helt enkelt.

En av väggarna i Community House

Så gick tiden, jag fortsatte från Kapstaden till Windhoek i Namibia och vidare till Swakopmund. For sedan så hem till Sverige, firade jul och var plötsligt ledig. Ägnade den där lediga tiden till att börja redigera bilder från Sydafrika och Namibia. Åter slogs jag av den där känslan av att befinna mig i historiens mitt, att en plats fick mig att känna av de processer och den verksamhet som brukade rymmas inom dess väggar. Det om något borde ju vara ett kulturarv tänkte jag, ett immateriellt sådant men ändå ett kulturarv.

En av föreäsningssalarna på Community House

Så såg jag då den där röda tråden i min utbildning som jag hade sökt. Den som inleddes i Namibia hösten 2005 då jag skrev kandidatuppsats om tre namibiska kvinnoorganisationer och som fortsatte med att jag under vårterminen 2008 var utbytesstudent i Namibia. Den delen av världen har alltid legat mitt hjärta närmast och just Namibia kommer jag alltid att betrakta som mitt andra hem. Det var ju också därför jag sökte utbildningen i Kapstaden, för att få möjligheten att åter arbeta med de frågor och den del av världen som engagerar mig som mest. Klart att det var tråkigt att skriva om kulturarv och boendeattraktivitet, det var ju helt fel ämne! Nu skriver jag då istället om folkbildning som immateriellt kulturarv och med ett särskilt fokus på utbildningen jag gått genom ABF.

Namibia

Har under våren genomfört en rad intervjuer och fått förmånen att höra om andra människors erfarenheter och upplevelser. Det där är onekligen något värdefullt! Vi har inte gått utbildningen tillsammans men vi delar en erfarenhet och vi delar kopplingen till en plats. Jag har så många fina berättelser att det är nu det riktigt svåra inleds. Att avgränsa, att prioritera och välja ut i ett material som med lätthet skulle kunna bli till en hel avhandling. Känner mig verkligen tacksam över den berättelseskatt som jag nu huserar över, men också mån om att lyfta dem och göra dem rättvisa. Människors berättelser är ju i grund och botten det som förändrar världen, som påverkar andra att utföra stordåd. Jag är tveksam till om jag hade fortsatt att engagera mig politiskt om det inte varit för den där första resan till Namibia tillsammans med en vän. Där och då blev det så otroligt tydligt varför politiskt engagemang är alldeles nödvändigt. På samma sätt blev det i höstas tydligt hur folkbildningen är en otroligt viktig kugge i arbetet med att förändra världen. Just därför gör jag det jag gör!

Langa i Kapstaden

Tidigare kände jag att jag inte visste hur jag skulle överleva att inte återse Namibia. Det hela handlade mycket om mitt eget förhållande till platsen och om min egen upplevelse som jag var helt uppfylld av. Idag ser jag annorlunda på det hela. Förvisso skulle jag gärna återse både Namibia och Kapstaden men det handlar inte längre om min egen upplevelse. Genom min uppsats förvaltar jag andras upplevelser och genom folkbildningen är det möjligt att väcka människors intresse här hemma. Att få andra att förstå hur lyckligt lottade vi är som råkar vara födda på en trygg och rik plats. Att det inte är en självklarhet och att vi tillsammans kan göra en annan värld möjlig!

Den södra våren

När det nu är vinter på riktigt och temperaturen onekligen är låg då passar det väl med lite tankar om våren. Trots att den känns fjärran just när det är så pass många minusgrader som nu så är de trots allt lite närmare än tidigare. Snart, snart blir luften åter ljum och världen skiftar i grönt. Alldeles nyss var det dock vår för mig. För drygt två månader sedan var det vår i Sydafrika och Namibia och för mig blev det årets tredje vår.

De där första dagen när vi landat i Kapstaden besökte vi Godahoppsudden. Det var onekligen ett spektakulärt landskap att besöka. Nästan svårt att fånga på bild hur otroligt vackert det faktiskt var.

Fast utöver de vackra vyerna fanns där sådant som en behövde titta en extra gång för att se. Som blommorna som tittade upp mellan brädorna på en gångbro.

Eller de där blommorna i en fantastiskt lila färg. Stannade så pass länge vid dem för att fotografera att när jag tittade upp hade resten av sällskapet hunnit långt längs vägen. Nackdelen med att se allt genom kameran är att en blir ett tämligt långsamt sällskap att ha med sig.

När en inte känner till floran blir alla blommor spännande.

På innergården på community house fanns blommor som dessa. Onekligen något att vila ögonen på under pauser mellan dagarnas många föreläsningar.

Tänk att det grönskade även på Taffelbergets höga höjd.

Märkligt också hur något kan vilja växa i Swakopmund. Där havet möter öknen finns inte de bästa förutsättningarna för just blommor och grönska

Trots det frodades blommor i härliga färger precis vid stranden.

Att få uppleva våren tre gånger på ett år har synnerligen varit något alldeles särskilt. En förmån och en ynnest som jag gärna upprepar. Det var tre mycket fina och vackra vårar jag fick vara med om förra året. Den i Zadar var alldeles ljuvlig kanske mest för att jag längtade så mycket efter vår precis då. Väl hemma dröjde det sedan inte länge innan det även var vår här. Årets tredje vår blev lite märklig eftersom den för min del kom när jag fortfarande var inställd på höst. Det tar några dagar för att tanken skall hinna ställa om från höst och att luften börjar bli kall och krispig till att åter befinna sig i ljus och värme. Att ställa om åt andra hållet tar märkligt nog än längre tid! Våren representerar förväntan och möjligheter, att då få uppleva den flera gånger på ett år har onekligen varit helt fantastiskt fint.

Jag skulle önska...

Något som varit utmärkande för min resa både till Sydafrika och till Namibia är att där är ett slående vackert landskap. Ett sådant där landskap där en faktiskt måste stanna upp och bara stå still för att helt kunna ta in vyernas skönhet. Om jag hade rest som turist då tror jag att de där vyerna varit det största intrycket jag hade haft med mig hem. Då hade mina tankar vilat i vackra bilder.

 Som här där vi stannade till en stund på vägen utanför Kapstaden på vår väg till Godahoppsudden.

Eller kanske den ändlöst långa stranden i Swakopmund. En strand där öken och hav möter varandra. Den där öknen har jag förälskat mig i, finns nog få landskap som är vackrare än just ett ökenlandskap.

Fast de intrycken jag har starkast med mig är de som handlar om fattigdomen i kåkstaden Langa. Att se hur människors vardag ser ut där är allt annat än enkelt. Samtidigt finns det otroligt mycket bra arbete som görs av olika organisationer som ger hopp om framtiden.

Den informella bostättningen i Swakopmund finns också med i mina tankar. Har tänkt mycket på människorna där särskilt sedan det blåste upp till storm i lördags. En storm i öknen gör att det är sand överallt. Även för den som har ett ordentligt byggt hus tampas med all den där sanden som letar sig in överallt. För den som bor i ett kartongskjul är det dock helt omöjligt att värja sig.

Så en del av mig skulle önska att det varit möjligt att bara ta in det vackra och ha med de fina bilderna hem. Samtidigt är det de svåra intrycken som jag är mest tacksam över. Allt det där svåra är själva grejen med att ha varit iväg. Det ger perspektiv på den egna tillvaron men också på hur viktigt det är att engagera sig och vara delaktig i att skapa förändring i världen.