Höstens projekt

Mitt projekt för hösten är att lära mig att sticka. Har ju tänkt i flera år att jag skulle ta tag i det men det har inte blivit av. Den här gången såg jag till att skriva här på bloggen att i höst ska jag lära mig att sticka och då måste jag ju genomföra vad jag har skrivit. För att komma igång beställde jag tre stickningsböcker som enligt recensionerna skulle vara bra nybörjarböcker. Efter detta inhandlade jag garn och stickor och satte mig med de olika beskrivningarna för att börja lägga upp maskor. Tre böcker visade tre olika metoder och jag förstod inte någon av dem. Hittade i en av böckerna en enkel väst som jag tänkte skulle vara ett bra första projekt. Fast för att börja sticka krävdes ju fortfarande den där lilla detaljen att lägga upp maskor. Sökte på Youtube och hittade gott om pedagogiska klipp på olika metoder. Trots att jag tittade, pausade, tittade igen och tittade om från början så fick jag inte ordning på hur jag skulle göra. Här krävdes helt enkelt en riktig expert.

Mamma fick således kallas in för att lära mig att lägga upp maskor och komma igång. Hon visade och jag härmade, plötsligt var det ju riktigt enkelt att lägga upp dem. Övade på räta och aviga maskor och kände även där att det gick riktigt bra. Kort in i mitt projekt ställdes jag inför en svårighet. En olöslig knut på garnet som gjorde att garnet behövde kapas. Fick även där god handledning av mamma och när jag ställdes inför samma problem idag då kunde jag lösa det på egen hand. De första dagarna fick jag kramp i händerna och kunde bara sticka två varv åt gången innan jag fick göra något annat. Attans så jobbigt att sticka! Minns inte alls att jag fick kramp när jag sist stickade för tjugo år sedan. Nu går det dock riktigt bra att sticka varv efter varv. Nästa målsättning är att kunna titta upp medan jag stickar. Kan tyckas som en ickefråga men är faktiskt lite viktig. Var och fikade idag och hade stickningen med mig. Konstaterade snabbt att jag nästan är en äkta tant eftersom jag stickar och dricker kaffe ur kopp med fat. Däremot klarar äkta sticktanter att titta på dem de pratar med och sticka samtidigt. Större delen av kvällens samtal satt jag med blicken riktad nedåt och det finns viss risk att då uppfattas som mindre social.

Nu när jag är igång känns det riktigt roligt att jag valde ett bra projekt att börja med. Västen är till en liten tvåårig tjej och hon har godkänt färgen men jag fick absolut inte mäta om storleken var rätt. Nåväl för liten kommer den definitivt inte att bli och fördelen är att just tvååringar har en tendens att växa sig större med tiden. Jag längtar redan efter att känna mig så pass varm i kläderna att jag vågar ge mig in på det egentliga målet med stickandet. Att kunna sticka egna raggsockar. Varje hem behöver gott om raggsockar och vill en att de skall vara riktigt fina då måste de vara hemstickade också. Tänker dessutom att det är bra för barnen att se hur lång tid det tar att tillverka en enda socka eller som mitt nuvarande projekt en väst. Att sticka är verkligen motsatsen till modeindustrins fast fashion.

Mitt nuvarande stickprojekt

Vad vill jag med min tid?

Den senaste tiden har jag funderat mycket över vad jag vill åstadkomma och vad jag gör med min tid. Gör jag rätt saker? Lägger jag rätt mängd tid på rätt saker? Har kommit fram till att jag faktiskt lägger alldeles för mycket tid på fel saker och betydligt hellre vill ägna min tid åt annat. Fast vad är då detta annat? Det jag vill ägna mer tid till är aktiviteter som får mig att må gott samt människor jag tycker om. Vill lära mig massor av nya saker hela tiden men tar som aldrig tag i det. Nu har jag bestämt mig för att ta tag i den saken. Det går ju faktiskt att lära sig, det handlar bara om att avsätta tid. Har tillbringat hela den här dagen i vår underbara trädgård. Hela trädgården i sig är ett riktigt bra bevis på att en kan lära sig om en bara vill. Trädgårdsskötsel och odling är fortfarande något jag håller på och lär mig men tänk för bara några år sedan kunde jag det inte alls.

Något jag har tänkt under flera år är att jag vill lära mig att sticka. När jag var fjorton år stickade jag mig ett par lovikkavantar i slöjden. Det tog otroligt lång tid, jag lärde mig flera nya svordomar under arbetet och svor dessutom på att jag aldrig någonsin mer skulle sticka någonting. Mina vantar bär jag med stor stolthet och jag håller noga reda på dem. När de en gång försvann var jag helt förtvivlad över detta. Den där stoltheten är något jag har tagit fasta på. Att tillverka något själv gör mig glad och stolt. Även om det förvisso tar tid så är belöningen stor. Dessutom tror jag att en är mer rädd om det som tillverkats för egen hand. Kvaliteten är ju också något att tänka på. Jag har inte några fler vantar som har klarat över tjugo års användning.

Min målsättning den här hösten är alltså att jag skall lära mig att sticka! Nu har jag skrivit det vilket innebär att jag också måste genomföra det. Skulle så gärna vilja kunna sticka fina vantar och lika vackra raggsockar som min mormor alltid gjorde. Vem vet kanske har jag råkat ärva en stickningsgen så själva genomförandet kommer av sig självt. Utöver det här med att lära mig att sticka ska jag se till att lägga mer tid på familj och vänner.

Vinterns bästa

Det bästa med vintern är att jag får anledning att använda mina fina lovikavantar. Utan tvekan är dessa vantar de allra bästa om vintern för att slippa frysa om händerna.

Det som gör mig särskilt förtjust i dem är att jag faktiskt har stickat dem alldeles själv. Det är förvisso tjugo år sedan och det tog mig en hel syslöjdstermin när jag gick i åttan. Jag svor över dem många, många gånger innan jag äntligen var klar men det var onekligen värt arbetet. Med tanke på allt arbete som krävdes för att göra dem är jag också mycket rädd om dem. Andra vantar har jag en märklig förmåga att slarva bort men dessa har jag alltid koll på.

Trots att jag använt dem i tjugo år är de fortfarande lika fina och varma. Det lönar sig således med arbete när resultatet håller så pass länge!