Det är helt okej att inte orka

Jag läste ett blogginlägg för en tid sedan som jag har gått och irriterat mig på. Det handlade om hur en på ett enkelt sätt kan hålla sitt hem stökfritt genom att passa på och plocka lite hela tiden och att utnyttja tiden på bästa sätt. Att till exempel passa på att plocka undan på köksbänken och fylla diskmaskinen under tiden som vattnet kokar i vattenkokaren. Förvisso smart tänkt men också ett skuldbeläggande! Jag kanske inte orkar vara effektiv medan vattnet kokar, vad jag behöver är kanske någon minut då jag kan titta ut genom fönstret och göra just ingenting. Mitt hem blir lätt en källa till ångest för min del. En organiserad mamma ska ju klara av att hantera familjen, lösa allt som måste lösas och dessutom se till att hemmet är prydligt. Ett stökigt hem är ett tecken på att du inte riktigt håller ihop. Tror att många av oss är fostrade till att vara duktiga flickor som får allt att funka samtidigt som hemmet dessutom är städat och propert.

På senare tid, egentligen i flera år har mitt liv snurrat ganska snabbt av olika skäl. Alltså står jag ofta sent på kvällen och laddar tvättmaskinen, städar köket och plockar undan medan just vattnet i vattenkokaren bubblar. Oftast leder det till att jag går och lägger mig efter midnatt och först när kag krupit ner i sängen kommer på att jag glömde bort att dricka mitt te som jag kokat vatten till. Jag hade så fullt upp med att vara effektiv att jag helt glömde att det jag skulle göra var att ta en kopp te, en smörgås och sitta en stund i fåtöljen med en bok. Alltså har vattnet kallnat, smörgåsen blev aldrig gjord och boken är fortfarande oläst. Förvisso är hemmet städat men jag fick aldrig den där stunden av lugn och ro som jag verkligen behövde. Så när jag kom hem sent igår satte jag på vattenkokaren och skulle som alltid börja plocka och vara effektiv när jag kände att nu räcker det! Det är okej att inte orka och det är okej att hemmet ibland, kanske till och med ofta är stökigt. Anledningen är ju att jag har fullt upp med att leva livet. Så jag väljer att titta ut genom köksfönstret och lyssnar på vattenkokaren. Gör sedan mitt te och går igenom mitt stökiga matrum och ut på altanen. Där sitter jag sedan under tystnad, tittar på älven precis nedanför och dricker mitt te. Jag är helt ineffektiv, hemmet är stökigt och det är helt okej!

En vit fläck på min karta

Vissa platser förblir märkligt nog en vit fläck på kartan trots att de egentligen känns välbekanta. Insåg igår att Fjällbacka är en sådan plats för mig. Att jag kört igenom samhället flera gånger men aldrig stannat och faktiskt besökt platsen. Känns lite som att jag fortfarande håller på och upptäcker den här delen av Bohuslän fast jag bott här så länge. Älskar att ge mig ut och åka längs slingriga landsvägar och på så vis upptäcka nya platser. Fast helt ärligt var jag själv lite förvånad när jag insåg att Fjällbacka faktiskt var en i stort sett okänd plats för mig.

Fjällbacka

Ibland saknar jag verkligen att bo nära havet. Det är något särskilt med havet och klipporna som jag tycker om oavsett årstid. En promenad längs havet ger mig alltid ett lugn inombords oavsett hur mycket kaos som än råder i övrigt.

Kungsklyftan

Jag har egentligen haft tanken i flera år på att åka till Fjällbacka och gå genom Kungsklyftan. Ni vet den som är med i filmen om Ronja Rövardotter. Igår var det en bitvis spännande promenad eftersom det fortfarande var gott om is på sina ställen. Det blev att klättra lite och se noga vart en satte sina fötter. Men en så imponerande plats! Titta på stenblocken som sitter fastkilade. De är gigantiskt stora men sitter ordentligt fast.

När en passerat Kungsklyftan finns det en trappa som leder upp på berget. Den är rejält brant vilket gör att det blir ett motionspass att ta sig upp. Det är dock helt värt ansträngningen eftersom utsikten är helt fantastisk. Hav och klippor så långt ögat kan nå. Dessutom var det vindstilla och solen värmde. Svårt att inte bli lätt om sinnet när våren och solen äntligen har kommit!

Uttrycket en lisa för själen kändes verkligen passande när jag stod och tittade på utsikten igår. Promenader i solen med en vacker utsikt är sådant som jag verkligen borde prioritera mer i vardagen.

14091 dagar

Idag har det gått precis 14091 dagar sedan jag föddes och påbörjade mitt liv, alltså lite drygt 38 år sedan. Fast plötsligt kändes mitt liv så oändligt mycket längre när jag ser det fördelat på alla mitt livs dagar. Hur har jag egentligen spenderat alla de där dagarna som jag hittills haft till mitt förfogande? De första si så där tusen dagarna minns jag inte särskilt mycket av utan får helt förlita mig till mammas minne och till alla mammas fotografier från den tiden. Några små fragment minns jag på egen hand och har frågat mamma genom åren om de där fragmenten verkligen kan vara minnen. Har några få minnesbilder av glittrande vatten, en arg svan som försöker bita mig i tårna och att det samtidigt åker förbi en hjulångare. Har alltid tänkt att det där kan inte vara ett minne men pratade med mamma om det för något år sedan och bekräftade lite förvånat att det där faktiskt hänt. Att vi en sommardag när jag skulle fylla tre år varit på utflykt, suttit på en brygga och tittat på en hjulångare samtidigt som det kom en arg svan. Märkliga små fragment som plötsligt kändes väldigt värdefulla, kanske är det där mina allra första minnen!

Ibland kan jag förvånas över hur jag helt kan glömma saker jag gjort. Att vissa saker är helt borta ur minnet innan jag tittar i ett fotoalbum, eller bland foton på datorn eller kanske rensar bland gamla saker. Då är det som att fotografiet eller saken fungerar som en nyckel och helt plötsligt är minnet tillgängligt igen. Jag har en låda i ett av mina förråd med saker från när jag var liten. Saker som inte passar in någonstans här hemma och som jag vet aldrig mer kommer att packas upp. Samtidigt är den där lådan riktigt viktig för mig eftersom det egentligen är en låda full med minnen. Några bokmärken, en naggad favoritmugg från barndomen, en neonrosa penna med glitter som en gång i tiden hade rosa bläck, en nästan utsliten frottékanin och liknande saker. Den lilla kaninen är faktiskt min första egna sak som jag äger. Den var en ständig följeslagare under mina första dagar, de som jag själv inte minns. Så trots att sakerna aldrig kommer att packas upp och användas igen är de viktiga, de innehåller ju minnet av många av mina dagar.

Något som följer mig som en röd tråd genom mina dagar, genom mitt liv är att jag har svårt att bara vara. Jag har svårt att känna att en dag varit värdefull om jag inte varit produktiv. Konstaterar att jag är en otroligt prestationsorienterad människa som faktiskt mår lite dåligt om jag slarvar med min tid. Det där är därför min prioritering varje dag, att kunna njuta av att inte göra något och inte se en dag som förspilld bara för att jag inte presterat något. Så för de tusentals dagar som väntar så hoppas jag att många av dem tillbringas med att bara vara och att jag lyckas göra det utan att få dåligt samvete.

En ögonblicksbild från en stund då jag stannade upp och njöt av solen och fångades på bild

Att vara en lantis

För en tid sedan läste jag en artikel som radade upp ett antal punkter som bevisade om du var en lantis. En av punkterna handlade om att om du missar bussen är det bara att gå de tre kilometerna hem från busshållplatsen eftersom det inte kommer någon mer buss den dagen. Riktigt så illa är det inte i Hult, i alla fall inte på vardagarna, men det är en viktig fråga att prata om. Livet på landet var onekligen en utmaning innan jag hade körkort och min egen bil. En annan av punkterna handlade om att när du bor på landet ser du inte till din närmsta granne men du kallar alla inom de närmsta kilometerna för granne. Det där är verkligen sant och även en av anledningarna till att jag valt att bo som jag gör. Jag tycker att det är skönt att min trädgård inte gränsar direkt till en annan tomt.

Min trädgård är ett av mina stora intressen. Något som jag delar med många både i stad och på landet!

Resterande punkter upplever jag däremot som bekymmersamma. De handlade om hur den som bor på landet alltid går klädd i bekväma kläder och att det spelar ingen roll om det är jord eller olja på dem ens om du åker in till affären. Det handlade om att den som bor på landet alltid har på sig foppatofflor vart den än åker och vad den än gör. Här blir det problematiskt eftersom att det nu handlar om att beskriva människor och att ge dem egenskaper. När jag är hemma och arbetar i trädgården i Hult har jag på mig kläder som är anpassade efter trädgårdsarbete. Så skulle det även vara om jag haft min trädgård mitt i ett samhälle. Det betyder däremot inte att jag inte är intresserad av kläder och inte skulle bry mig om hur jag ser ut. Det är ju inte bara en enda typ av människor som bor på landet och de så kallade lantisarna ser inte ut på ett och samma sätt. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi just har valt att bo på landet. Precis som i en stad finns det de som i likhet med mig älskar kläder och inte riktigt har koll på hur många skor en egentligen äger. Sen finns det både de i staden och på landet som inte alls är brydda och kan åka direkt från att mecka med bilen till att handla.

Några av alla de skor som ryms i min klädkammare

Själva ordet lantis har en negativ klang och om den som bor på landet då beskrivs som någon som inte ens kan klä sig ordentligt blir det inte bättre. För egen del är jag den typen av lantis som älskar att greja i min trädgård, har en förkärlek för höga klackar och vintagekläder. För mig var det ett absolut måste att ha ett hus tillräckligt stort för att rymma ett bibliotek och ett rejält kök. Någon av mina grannar är den typen av lantis att hen gillar att mecka med sina bilar, bygger gärna egna om möjlighet finns. Hen tycker också om att grilla på altanen runt huset. Den där altanen hörde till ett måste för hen när huset byggdes om. En annan av mina grannar har under många år sålt kläder och har ett stort intresse för mode, en annan har doktorerat, någon är bonde, någon lärare och en annan är konstnär. En brokig skara människor således vars gemensamma nämnare är just det där att vi har valt att bo på landet.

Den här sortens lantis är vegetarian med en förkärlek för paprika

Jag har valt att bo på landet, att vara en lantis men det gör mig inte dum. Det gör inte heller att jag måste vara på ett särskilt sätt. Enda skillnaden mot att bo i staden är att vi har lite mer yta här på landet, lite färre folk och sämre kollektivtrafik. I övrigt är livet precis som det är överallt annars. Här finns gott om alldeles fantastiska människor samtidigt som det finns en del som är fantastiskt korkade. Det finns människor som lever sina liv och kommer att fortsätta att leva sina liv oavsett fördomar kring hur en lantis är.

Kattliv

Att dela sitt liv med en katt eller fler är att acceptera att jag inte längre är den som styr i mitt hem. Ett hem som rymmer en katt är alltid kattens hem i första hand och ditt i andra hand. Hur en än försöker är det helt omöjligt att bestämma över en katt. De är egensinniga och självständiga varelser som konstaterar att deras mening med livet är att ha det gott och att bli klappade. Om en accepterar att katten är hemmets härskare då väntar en fin tillvaro.

Selmer

Katten Selmer har jag delat nästan 17 år tillsammans med och det är omöjligt att tänka mig tillvaron utan honom. Han är katternas katt och den som bestämmer i huset i Hult. Det senaste året har han blivit lite mer av en bekväm gubbe och ligger helst och sover på sin kudde på soffan i vardagsrummet. Nåde den som flyttar på Selmers kudde, då står han och jamar tills dess kudden är på sin rätta plats igen. Han är allt mer noga med att tala om när han inte är nöjd med tillvaron. Som när jag inte är snabb nog att öppna ytterdörren för honom. Resterande katter använder kattluckan, men inte Selmer. Han har sina egenheter Selmer men han är också den som känner av när jag inte mår bra. Som ligger och sover på min mage när jag är sjuk och som gärna inspekterar mitt arbete när jag sitter vid datorn. Vi känner varandra utan och innan Selmer och jag och står ut med varandras egenheter.

Nemi

Nemi är den yngsta av katterna i Hult. Jag ser henne fortfarande som min lilla kattunge men konstaterar att hon blir åtta år i år. Hennes mamma Saga var även hon en av katterna här i Hult. Liten och försynt men mycket saknad när hon lämnade oss. Nemi tillbringar helst sina dagar på elementet i vardagsrummet eller i fåtöljen på mitt rum. Hennes superkraft är att riva sönder papper och förvandla det till mycket små bitar. Ursäkten att hunden åt upp ens läxa kanske inte brukar vara sann. När det gäller ursäkten att katten strimlat läxan så har den ursäkten dessvärre varit sann.

Mirakelkatten Elvis

Miraklet i Hult heter Elvis! Han är svårt sjuk och borde enligt veterinären inte vara vid liv och definitivt inte må bra. Det har gått många år sedan vi fick besked att han troligen inte skulle överleva mer än några veckor till. Fast mirakelkatten överlevde och lever fortfarande och jag är tacksam över varje dag som han finns kvar. Elvis är min ständige följeslagare här hemma i Hult. Han följer med mig på promenader med hundarna, när jag arbetar i trädgården eller när jag lagar mat. Så länge som han får vara med är han till freds med livet. De kvällar jag är på möten sitter han på farstutrappen och väntar tills dess jag kommer.

Så om en accepterar kattens villkor ger den dig i gengäld villkorslös kärlek. En katt är en livskamrat och lojal på sitt eget lilla vis.

It´s the most wonderful time of the year

Det är måndag och jag har helt gått in i christmasmood. Jag förstår verkligen inte konceptet med julstress, istället väljer jag att njuta så mycket som det bara går. Spelar julmusik på hög volym och frossar i mat smaksatt med sådant som saffran och kanel. I övrigt tänker jag som så att det som hinns med det hinns med och det blir julafton oavsett. Kanske är det åldern som gör det enklare att förhålla sig till högtiden och i så fall är det onekligen en fördel med att åldras. Kanske är det också en insikt om att det är synd att stressa bort sin favorithögtid. Förr om åren har jag haft långa listor med alla måsten innan det fick lov att bli jul. Allt skulle vara perfekt städat, all mat skulle vara klar innan julafton, det skulle göras eget godis och bakas. Numera gör jag fortfarande allt det där men bara de delar som är roliga, annars låter jag det vara. Förr längtade jag efter stora julkalas, med huset fullt med folk och massor av mat och aktiviteter. Idag ser jag istället fram emot en stilla jul med bara familjen hemma. Vi har ingenstans vi behöver åka, inga tider att passa och helt enkelt inte några måsten alls. Skulle jag önska mig något mer är det i så fall ett strålande vackert väder. Det behöver inte vara snö, men jag önskar mig sol och långa promenader med vovvarna. Fast skulle vädret vara dåligt då tänder jag istället massor av ljus, spelar mer julmusik och ser det som en fin anledning att sitta i soffan och läsa.

Skulle inte köpa mer julpynt men kunde inte motstå en ljuslykta med texten till min favoritjulsång

Jag vill skratta mer!

När året nästan är slut känns det naturligt att blicka framåt. Känner mig nyfiken inför vad 2017 har att erbjuda. Detta trots, eller kanske just på grund av att de senaste två åren varit tunga. Tänker att 2017 vill jag ha anledning att skratta mer. Inte bara ett litet skratt så där i förbifarten. Jag vill skratta bubblande av glädje. Ett sådant där skratt som inte går att hejda!

Elvis får mig alltid på gott humör

Fast hur det än är med livet i stort finns det alltid tillfällen till skratt. Jobbar hårt på att se allt det positiva som sker även när livet är tungt. Jag kan ju faktiskt välja vad jag vill ge mest uppmärksamhet, det positiva eller det negativa. Att helt enkelt välja att vara glad är ju inte något som en bara kan göra. Däremot kan jag planera in sådant som jag vet gör mig glad. Som tid för min trädgård och tid för att fotografera.

Jag på Viskadalens folkhögskola i våras när jag pratade om sociala medier

Konstaterar när jag tittar igenom årets alla bilder så är det när jag föreläser eller håller kurs som jag trivs som allra bäst. Gillar utmaningen det ger och alla dessa fantastiska människor det gett mig möjligheten att möta. Mer av sånt och mindre av möten där människor mest bevakar sina egna positioner.

Från i somras när Regina skulle ta en bild på mig där jag skulle vara arg

Känner att jag det sista har sörjt så det räcker för en livstid. Har till och med skämts för att jag så att säga inte riktigt lyckas rycka upp mig och bli som förut. Fast det är ju så det fungerar med sorg, det är inte bara att gå vidare alla gånger. Fast helt utan förvarning kommer den där dagen då en känner att nu vill jag skratta mer. Nu vill jag göra det som är roligt och konstaterar att de lätta dagarna är fler än de svåra.

Dags att skolka lite

Drömmar är ju ofta ett bra sätt att avgöra om en är stressad eller ej. Eller rättare sagt så är det för min del men möjligen inte för alla. När jag i mina drömmar väver in saker från mina dagar på ett märkligt sätt brukar det vara dags att försöka varva ner och vara ledig. Som i valrörelse när jag drömde att en kamrat och jag var hemliga agenter på uppdrag och färdades med en undervattentandemcykel. Då var det bara att inse att jag behövde lite ledigt från politiken. Eller eventuellt söka professionell hjälp för drömtydning!

Nu befinner jag mig där igen där ledig tid nog är att prioritera. Drömde en natt alldeles nyss att jag var tvungen att åka till försäkringskassan för att få ett personbevis. I min dröm låg den enda tillgängliga försäkringskassan i Langa i Kapstaden. Förvisso var själva byggnaden en ytterst ordinär svensk myndighetsbyggnad men likväl låg den i en kåkstad i Sydafrika. Väl där fick jag vänta i timmar i olidlig värme innan det till sist var min tur. Något personbevis kunde jag dock inte få. Inte på grund av det faktum att detta sköts av skatteverket utan för att jag var tvungen att lösa en uppgift först. En väninna har strul med sin mail som inte vill fungera som den ska vilket onekligen är både frustrerande och irriterande för henne. Av någon anledning var jag tvungen ordna detta för henne innan jag kunde få mitt personbevis. Dessvärre misslyckades jag med uppgiften och lyckades istället vidarebefordra all hennes mail till en person som jag jagat den senaste tiden. Eller jagat är kanske inte rätt uttryck jag har snarare varit angelägen om att få besked i frågor som står stilla men eftersom jag misslyckats i detta har känslan av att vara tjatig istället infunnit sig!

Nåväl personen i fråga blir i min dröm upprörd över alla mail hen får skickat till sig och ringer och är mycket otrevlig och skäller ut min väninna. Hon svarar med en polisanmälan och båda är synnerligen irriterade på mig och försäkringskassan konstaterar att jag misslyckats helt med min uppgift. Förutom att jag inte får något personbevis måste jag därför ägna den kommande månaden åt att klistra igen och frankera alla deras kuvert!

 Konstaterar att jag just nu har många projekt som snurrar på samtidigt som jag inte har full kontroll över hela processen. Alltid svårt att behöva invänta andras medverkan samtidigt som det är alldeles normalt och bara att förhålla sig till. Undermedvetet känner jag nog just nu att mina vänner får stå tillbaka eftersom jag helt enkelt inte hinner med att träffa dem så som jag skulle önska. Resultatet blir således märkliga drömmar som ibland borde skrivas ner då de innehåller material nog att fylla en hel bok! Den stora fördelen med detta är att jag oftast vaknar på ett gott humör. Det är som omöjligt att vara sur när en har så märkliga drömmar att tolka.

Det enda rätta den här helgen har således varit att skolka från de flesta av mina måsten till förmån för viktiga saker. Sådant som att gå på loppis med kidsen, fika med barn och barnbarn, dricka kaffe hemma hos bästa vännen och fnittra åt just ingenting, dricka ännu mer kaffe fast i en vitsippsbacke, hänga i min trädgård och att tillbringa några timmar på gymmet. Alla mina måsten finns förvisso fortfarande kvar men märkligt nog känns de betydligt enklare att hantera.

Här någonstans ligger det enligt mina märkliga drömmar en svensk försäkringskassa!

Tiden då vitsippor blommar

Från en dag till en annan är trädgården plötsligt fylld med vitsippor. Igår blommade de inte och idag råder det ett överflöd. Det om något är värt att stanna upp en stund för och ta in ögonblicket. Bestämde mig för att ta med mig jobbet ut idag och sitta i trädgården och arbeta. Det dröjde dock inte länge innan blicken började vandra från penna och papper till blommande vitsippor. Tanken vandrade från det som skulle göras till att istället fundera över om det kanske är dags att så i odlingslådorna till helgen. Efter en stund hade jag slagit ihop min anteckningsbok och lagt pennan ovanpå. Satte mig istället tillrätta med ansiktet vänt mot solen. Blundade och lyssnade på fåglarnas sång. Arbetet finns kvar senare men den där stunden när vitsipporna precis börjat blomma är flyktig. Att stänga av mobilen och välja stundens stillhet kan vara svårt men är alldeles nödvändigt för att hålla balans i tillvaron.

Otålig längtan

Vårvärmen tar tid på sig i år och jag börjar att känna mig otålig. Längtar så efter elvakaffe i trädgården när jag kan sitta vänd mot solen och bara njuta en stund. Allra mest längtar jag dock efter att vitsipporna skall börja blomma. Så snart de blommar väntar nämligen besök på en av de vackraste platser jag vet. Återkommer till min vitsippsbacke varje år och slås alltid av häpnad över hur vackert där är. Otroligt egentligen med en plats som är vackrare än vad en minns. Ofta har jag med mig sällskap och gör besöket till en utflykt. Andra gånger passar jag bara på att stanna en stund när jag ändå passerar. Någon minuts promenad och sen väntar skönhet och stillhet. En stunds möjlighet att samla tankarna och helt enkelt bara vara.

Ida och Vida bland vitsipporna 2014

 Det finns en scen i Ronja där hon befinner sig i ett hav av vitsippor. Kommer ofta att tänka på den scenen när jag befinner mig bland vitsipporna. I filmen befinner hon sig i en stund av total lycka och jag tror att våren har den inverkan på människan.

Vitsippor representerar lycka för mig. Lycka i dess enklaste form. Många gånger är det lätt att tro att en som människa behöver mycket för att vara lycklig. Egentligen är det nog inte så mycket som behövs. En stunds stillhet i ett hav av vitsippor kan räcka långt!

Livsmål

Jag har ett antal livsmål, det vill säga saker som känns viktigt att genomföra i livet. En del av dem tämligen stora och andra lite mindre. Ett av mina mål satte jag upp för snart tre år sedan, att springa en mil. Jag började med löpning för lite mer än tre år sedan och upptäckte till min stora förvåning att det är något jag verkligen älskar. För två år sedan var jag på god väg och ökade distansen för nästan varje pass. Sedan skadade jag min fot och ett tag såg det ut som att jag kanske inte alls skulle kunna springa mer. Hårt arbete och envishet krävdes för att kunna fortsätta springa och nu i vår har det verkligen fungerat väl. Under morgonens löpning konstaterade jag att jag faktiskt inte var trött efter den sträckan jag tänkt mig. Funderade en stund på hur svårt det egentligen kunde vara att springa en mil. Det var ju bara att fortsätta i fyra kilometer till! Märklig känsla när jag insåg att jag lyckades med något som jag trodde låg flera månader bort. Ser verkligen fram emot att göra om det och se om det går att korta tiden något. Tävlingsmänniskan i mig har vaknat och vill gärna ha utmaningar.

Hur är det då med andra livsmål? Har inte alla nedskrivna men några av dem har jag skrivit ner. De som är enkla att definiera. Den dagen jag är gammal vill jag kunna titta tillbaka och se att jag har gjort saker i livet samtidigt som jag hoppas att jag då har nya mål att uppnå.

Springa en mil
Idag var dagen som jag lyckades genomföra målet om att springa en mil. Har sällan känt mig så nöjd och stolt!

Tidigare idag när jag precis sprungit en mil!

Ge ut min första bok
Att vara författare och att skriva böcker är något jag drömt om så länge som jag kan minnas. Den första boken kom ut i januari och två nya projekt är på gång.

Min första bok!

Uppfostra mina barn och följa dem ut i vuxenlivet
Det här är givetvis det som är det viktigaste av livsmålen. Att hålla barnens hand från barndom till vuxenliv. Att ge dem de verktyg de behöver för att bli kloka och ansvarstagande vuxna människor. Två av våra tjejer har hunnit bli vuxna så här långt och jag är otroligt stolt över dem båda. Två kvar hemma och fick jag bestämma skulle jag låta tiden gå mer långsamt. Att de skulle vara små lite längre tid helt enkelt.

Besöka alla världsdelar
Två världsdelar har jag hittills hunnit med och konstaterar att det finns mycket av världen kvar att upptäcka. Sydamerika står högt upp på min lista och verkar vara en spännande kontinent.

Godahoppsudden i november förra året

Avsluta mina mastersstudier
För tre år sedan skulle jag ägna våren till att skriva mastersuppsats. Istället ville livet annorlunda och det fanns inte utrymme och möjlighet att skriva klart. Det där har sedan dess gnagt mig och varit en ständig källa till irritation. Nu är jag dock på väg att uppfylla mitt mål. Jag har påbörjat min uppsats igen. Har bytt ämne och inriktning helt vilket var nödvändigt för att komma vidare. Nu har jag utgångspunkten i folkbildning som immateriellt kulturarv och har möjlighet att använda mig av mina egna erfarenheter från höstens resa till Kapstaden.

Kåkstaden Langa i Kapstaden i november 2015

Förändra världen
Vad menas egentligen med att förändra världen? För min del handlar det om att vilja skapa något bra för andra människor. Att ständigt se till kollektivets bästa och att inte låta medmänskligheten begränsas av något märkligt som nationsgränser. Ett mål som jag hoppas att jag aldrig ser som avslutat.

Göra min inre 85-åring nöjd med livet
Kort och gott är det den detaljen som är meningen med hela skiten. Att Liza 85 år kan titta tillbaka på sitt liv och känna sig nöjd och tillfreds med de val hon har gjort. Vi har haft en del samtal den senaste tiden och för att göra henne nöjd behöver jag göra mer av sådant som gör mig lycklig. Som att klara av att springa en mil, att lägga en eftermiddag på att sitta i vårsolen och bara njuta, att resa, att helt enkelt leva!

Min 85-åring har varit tillbaka i Namibia många gånger och hävdar att det är en plats på jorden där hon är som lyckligast!

Även i livets Bottenvik...

De senaste veckorna har varit lite märkliga på så vis att jag har jobbat i ett högre tempo än någonsin samtidigt som jag har varit sjuk. Dessutom har jag ställts inför flera livsomvälvande händelser som kommer att påverka hur livet ser ut framåt. Just att vara sjuk är något jag har som svårt att acceptera, blir nästan förolämpad över att inte kunna göra det jag vill. Nu får jag dock inse att jag kommer att vara sjuk under ganska lång tid framöver och förhålla mig till det oavsett om jag vill eller ej. Samtidigt är det skönt att veta vad jag har att förhålla mig till. Har börjat att sortera i de senaste veckornas intryck och händelser och konstaterar att förändring är utveckling och att det i sin tur är något synnerligen positivt.

Tänker mig livet lite som i Sjöväderrapporten med ett väder som istället för att vara klart till halvklart består av dåligt sikt och dimma. Fast även i livets Bottenvik skingras dimman och drar förbi...

Det är ju så att precis som att dimman skingras och vädret åter blir klart kommer även det som känns svårt i livet att förändras. Det som idag känns svårt kommer imorgon att te sig enkelt och när en tittar tillbaka kanske en inte ens minns det som en svårighet. Min inställning är och har alltid varit att ingenting är omöjligt att lösa och att varje problem också representerar minst en ny möjlighet. Det är lätt att tänka sig att livet alltid ska se ut så som det alltid har sett ut. Samtidigt tänker jag att det skulle vara synnerligen tråkigt. Hur skulle en då utmanas och utvecklas? Nu väntar istället många nya spännande utmaningar och jag ser fram emot att ta mig an dem!

När dimman skingrats är vädret åter klart!

Tre år av tacksamhet

Igår var det precis tre år sedan jag gjorde min gastric bypass operation och mitt liv började på nytt. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över att ha fått möjligheten att göra en operation och med det förbättra min hälsa. Vet att jag har skrivit om detta förut men kan inte nog betona hur härligt det är att ha en kropp som är frisk och stark och orkar hänga med i tempot i mitt liv. Ibland har jag svårt att förstå att det bara har gått tre år sedan operationen. Det känns som om livet alltid har varit så här. Idag är det svårt att förstå hur jag som älskar träning kunde bli så pass överviktig att jag behövde en operation för att klara hälsan. Faktorerna är många men det viktigaste av allt är att jag fick en möjlighet att börja på nytt. Har varje dag i tre års tid känt mig tacksam över detta. Det var inte ett enkelt val att välja operation men det var rätt val och jag har aldrig ångrat mig. För mig har alla fördelar vida överstigit nackdelarna. Fast det där hänger också ihop med träningen. Genom fokuserad träning och kostförändringar gav operationen bra resultat. Många ser en gastric bypass som en genväg och så är inte fallet. Det är en hjälp på vägen, ett verktyg men själva arbetet (och det är hårt arbete) får en göra helt själv.

Idag mår jag som allra bäst en dag som denna då dagen börjat med löpning och styrketräning. Kan komma på mig själv att verkligen längta efter att ta på mig mina löparskor och springa. Tävlar med mig själv och försöker alltid att springa lite fortare och lite längre. Hade till en början svårt att hantera bakslag som frånvaro från träningen på grund av sjukdom eller livspussel som verkligen inte gick att få ihop. Jag skadade min fot förra våren och nu i efterhand kan jag se att det ledde till något positivt. Det fick mig att börja styrketräna samt att hitta möjligheter till träning i vardagen. Det gjorde också att jag insåg att varje löprunda inte behöver vara en tävling för att förbättra sina tider. Den kan istället göras bara för att det är så attans kul att springa. Har också kommit till insikt om att hur mycket jag väger inte är relevant. Det som istället är relevant är just att orka springa, att inte bara orka leva utan också må bra nog att verkligen kunna njuta av livet.

Vad vill jag med min tid?

Den senaste tiden har jag funderat mycket över vad jag vill åstadkomma och vad jag gör med min tid. Gör jag rätt saker? Lägger jag rätt mängd tid på rätt saker? Har kommit fram till att jag faktiskt lägger alldeles för mycket tid på fel saker och betydligt hellre vill ägna min tid åt annat. Fast vad är då detta annat? Det jag vill ägna mer tid till är aktiviteter som får mig att må gott samt människor jag tycker om. Vill lära mig massor av nya saker hela tiden men tar som aldrig tag i det. Nu har jag bestämt mig för att ta tag i den saken. Det går ju faktiskt att lära sig, det handlar bara om att avsätta tid. Har tillbringat hela den här dagen i vår underbara trädgård. Hela trädgården i sig är ett riktigt bra bevis på att en kan lära sig om en bara vill. Trädgårdsskötsel och odling är fortfarande något jag håller på och lär mig men tänk för bara några år sedan kunde jag det inte alls.

Något jag har tänkt under flera år är att jag vill lära mig att sticka. När jag var fjorton år stickade jag mig ett par lovikkavantar i slöjden. Det tog otroligt lång tid, jag lärde mig flera nya svordomar under arbetet och svor dessutom på att jag aldrig någonsin mer skulle sticka någonting. Mina vantar bär jag med stor stolthet och jag håller noga reda på dem. När de en gång försvann var jag helt förtvivlad över detta. Den där stoltheten är något jag har tagit fasta på. Att tillverka något själv gör mig glad och stolt. Även om det förvisso tar tid så är belöningen stor. Dessutom tror jag att en är mer rädd om det som tillverkats för egen hand. Kvaliteten är ju också något att tänka på. Jag har inte några fler vantar som har klarat över tjugo års användning.

Min målsättning den här hösten är alltså att jag skall lära mig att sticka! Nu har jag skrivit det vilket innebär att jag också måste genomföra det. Skulle så gärna vilja kunna sticka fina vantar och lika vackra raggsockar som min mormor alltid gjorde. Vem vet kanske har jag råkat ärva en stickningsgen så själva genomförandet kommer av sig självt. Utöver det här med att lära mig att sticka ska jag se till att lägga mer tid på familj och vänner.

Ett annat tempo

Jag har de senaste veckorna fått anpassa mig till ett annat tempo än det jag är van vid. Har varit sjuk i flera veckor och tycks inte bli helt bra. Hostar om nätterna och tycker synd om mig själv. Om dagarna är jag enormt trött eftersom jag som sagt inte sover ordentligt. Skyller på vädret och tänker att hade det bara blivit soligt och varmt då hade jag snart varit frisk och piggelin igen. Just nu räcker orken knappt till allt det där jag måste göra vilket innebär att det jag vill göra orkas inte med. I detta väcktes dock en insikt om att jag prioriterar alldeles tokigt. Att en behöver det där som gör en lätt om hjärtat för att få energi. Så är det givetvis även när en är sjuk. Det jag längtar efter som jag tror kan ge mig energi och kraft är en strand, en varm sol och en bra bok. En strand har jag i närheten och böckerna jag vill läsa ligger på hög men hur beställer jag bra väder? Å andra sidan är det varmt och gott i mitt växthus oavsett väder. Alltså tänker jag imorgon flytta in i växthuset, läsa en bra bok och se hur månader av arbete växer och grönskar runt omkring mig.

Fantastisk sandstrand i Malahide på Irland

Inte enligt plan

Efter en intensiv helg sitter jag i min fåtölj hemma i Hult. Dricker te och är invirad i varma filtar och försöker att hålla värmen. Märkligt hur jag helt plötsligt när jag kom hem från Västerås igår fick hög feber och började hosta. Tänker att det är kanske kroppen som försöker säga åt mig att jag måste ta det lite lugnare. Problemet när en har så mycket roligt omkring sig är att det är svårt att välja bort. Helgen som har passerat har bestått av spännande möten, intressanta diskussioner, en fantastiskt rolig fest och har varit otroligt bra. Bäst av allt var dock att jag fick möjligheten att umgås med två fina vänner som jag bodde hemma hos. För första gången träffade jag också deras son som föddes i februari. Märkligt hur en så ny människa kan kännas alldeles självklar. Nu går det inte att föreställa sig mina vänner som något annat än föräldrar.

Att köra bil tur och retur till Västerås i helgen var lite av en utmaning eftersom jag tycker att det är så vansinnigt tråkigt. Förvisso är det trevligt att se ett föränderligt landskap som susar förbi men mest blir jag frustrerad över att behöva ägna tid åt att transportera mig själv från punkt A till punkt B. Att resa med tåg ser jag däremot som ren lyx och jag njuter verkligen av resan. Då kan jag läsa, se på film, titta på landskapet utanför fönstret.

Min plan för veckan var att börja beta av en lång lista med saker som behöver göras. Istället kapitulerar jag för feber och hosta och konstaterar att allt i livet går inte att styra eller planeras.

När ska jag andas?

Den här våren har nog varit den mest hektiska i hela mitt liv tror jag. Det är någonting hela tiden och de flesta kvällar sitter jag antingen i skypemöten sent eller så sitter jag och jobbar. För att detta alls skall vara möjligt har jag varit tvungen att planera in andningspauser med jämna mellanrum. Vår timme bland vitsipporna i söndags var en sådan planerad paus. Även vår resa till Zadar för en tid sedan var en sådan nödvändig paus. Förr hade jag svårt att växla mellan uppgifterna men har lärt mig att stänga av och vara i stunden. När jag har paus då finns inte något annat än där och då. Det behöver inte vara långa pauser för att jag skall orka med allt annat jobb men att de finns är alldeles nödvändigt. När en paus är slut bestämmer jag nästa och har på så vis alltid en paus i sikte.

Nu när sommaren är alldeles nära är behovet av att pausa märkligt mindre. Dessutom är det enklare att hitta de där stunderna i vardagen. Vår rosenträdgård är en sådan plats där jag alltid känner ro. Där kan jag sitta och bara vara och samla kraft. Att skapa den tog mycket tid och kraft men det är ett arbete som redan har lönat sig. Rosenträdgården ligger mitt i trädgården i Hult och jag brukar se den som hjärtat i vårt hem. Det är dit jag längtar när jag är ute och reser och befinner mig långt från Hult.

Fast det är inte alltid som en paus och tid att andas är det som bidrar till att fylla på energin. På förmiddagen idag mötte vi upp vår äldsta dotter och vårt barnbarn. Nu har vi förmånen att rå om vårt barnbarn i några dagar. Det innebär att vi har allt annat än lugn och ro men istället fyller vi på med ren glädje och det är värt mer. Snart kommer dock livet i Hult att bli lite lugnare och jag har en lång lista på saker som jag längtar efter att göra då. Det är dock inte en lista över måsten utan en lista över önskningar. Det som inte blir gjort finns kvar på listan och kan göras en annan dag eller kanske ett annat år eller för den delen årtionde. När allt är lite för mycket tittar jag på den där listan och tänker att snart, snart då blir det tid för andra saker.

Olika sorters lycka

Tänk att orsaker till lycka kan se så olika ut! När vi var iväg och reste tidigare i veckan kände jag mig lycklig över att tillsammans med min man strosa i en vacker stad och njuta av solen. Igår grävde jag åter kompost och fyllde de sista odlingslådorna med jord. Ida och Elvis följde mitt arbete från en punkt mellan odlingslådorna och komposten och ville helst bli klappade varje gång jag passerade dem. Ida försökte även hjälpa till i komposten och kunde inte alls förstå att jag inte ville ha hennes hjälp.

Våra odlingslådor är inte så vackra men så snart de fyllts med växande innehåll då spelar det ingen roll hur de ser ut. Då har bara innehållet betydelse! Arbetet i trädgården gör mig lycklig och ger mig chans att sortera mina tankar. Få saker i livet är dessutom så trevliga som att sitta och dricka kaffe med trädgården som utsikt.

Att se solnedgången vid Medelhavet hör också till de riktigt bra sakerna i livet i min mening. Att på samma vecka både få dricka kaffe i trädgården och vistas vid medelhavet är onekligen en ynnest. Nu väntar mer glädjande arbete. Det sista jobbet med odlingslådorna skall göras och i eftermiddag är det förhoppningsvis dags för sådd. Sen väntar reparation av växthuset. I biblioteket står alla växter som på sikt skall flytta in i växthuset och det skall verkligen bli roligt att börja den här säsongen med ett växthus. Förutom arbete med växthus och odlingslådor skall vi dessutom lyckas enas om vart det nya körsbärsträdet skall planteras. Det tog oss flera månader att komma fram till vart vi skulle flytta våra bärbuskar så uppgiften är inte enkelt. Fördelen är att trädet behöver i jorden vilket gör att snabba beslut krävs. I normala fall gillar jag att trädgården får ta sin tid men just idag känner jag mig resultatinriktad.

Lite guldkant på en dag

Den sista tiden har varit kantad av många svårigheter. Jag har flera gånger haft anledning att fundera över hur många och tunga bördor det är möjligt att bära. Det har varit svåra saker och många av dem kommer att påverka framtiden stort. Fast märkligt nog händer det nästan alltid något som gör att bördorna känns mindre tunga och faktiskt alldeles möjliga att hantera. Idag ringde vårt lilla barnbarn Amanda för att prata med mormor. Hon ringde till och med två gånger för att berätta viktiga saker som att hon skulle äta glass, hade varit i skogen och att hon ville titta på film. Så härligt att lyssna på en fyraåring som fullkomligt bubblar av saker att berätta. Så säger hon det där som får mig att känna mig varm ända in i själen: Mormor, jag saknar dig! När kommer du? Tänk så fantastiskt att få vara saknad av alldeles underbara lilla Manda

Manda och jag fikar och fotar. Det är på barnen som en märker hur tiden går. Nästan ett år har gått sedan bilden togs. För mig är ju ett år inte särskilt mycket medan det är stor skillnad mellan att vara tre eller fyra år.

En dag i soffan

Att vara sjuk har sina fördelar även om det inte är det en helst skulle önska. Raimo och jag är sjuka båda två vilket inte är helt lägligt. Vi har egentligen mycket annat som vi borde göra. Fast feber och förkylningar låter sig inte stoppas bara för att jag inte har tid med dem. Eftersom vi inte orkar göra något alls just nu har vi fått gott om tid att titta på serien Doctor Who vilket jag har velat göra länge men inte riktigt haft tid med. En dag i soffan är nog alldeles nödvändigt ibland, särskilt om dagen också bjuder på te och något bra att titta på. Då kan det faktiskt vara riktigt mysigt att vara sjuk och dessutom ha en bra anledning att skjuta måsten på framtiden.