Det där får du allt tåla!

I hela mitt vuxna liv har jag varit politiker. Jag var inte ens 20 år när jag för första gången blev vald till ett kommunalt förtroendeuppdrag. Att vara politiker i en kommun innebär att det är något jag gör på min fritid. En del spelar fotboll, andra sysslar med orientering men jag ägnar mig åt politik och det är fantastiskt roligt. Det är verkligen både spännande och utvecklande att få vara med och påverka hur kommunen ser ut. Däremot upplever jag att något har förändrats de senaste åren. Dels är min upplevelse att de flesta jag möter tror att jag som politiker arbetar heltid med detta och även har en hög heltidslön. Så är det alltså inte! I den kommun där jag bor är det bara en enda politiker som arbetar med politik på heltid och det är kommunalrådet. Som politiker bestämmer jag vad som skall göras i en kommun men hur det skall göras är en fråga för förvaltningen. Det vill säga kommunens personal. Det innebär att jag har inflytande över mycket men verkligen inte allt.

Det som är den största förändringen på de här åren jag har varit politiker är bemötandet. I en Facebookgrupp gick människor till angrepp på en av mina bästa vänner som även hon är politiker.  Hon hade gjort precis det som många frågade efter. Svarat på varför hon valt att fatta ett beslut i en fråga. Hon var tydlig och saklig och förklarade i en öppen status på Facebook. Hon förklarade vad hon som politiker kan bestämma över och vad förvaltningen bestämmer. De kallade henne för riktigt otrevliga saker i gruppen och skrev dem även till henne på Facebook. Någon skrev Tvi för politiker som dig! De var sedan helt oförstående när hon efter flera riktigt otrevliga kommentarer valde att ändra inställningarna på sitt inlägg så bara de som är vänner kunde se vad hon skrivit. Diskussionerna i gruppen fortsatte och flera menade att hon var lättstött. De kritiserade ju henne som politiker inte som privatperson menade en annan. "Att vara en politiker innebär ju att man får räkna med personangrepp i denna form..." Här håller jag inte med! Det ingår inte i mitt uppdrag att bli hånad och att ta personangrepp. Dessvärre börjar även jag bli van vid detta vilket känns helt galet. Det som däremot ingår i uppdraget är att lyssna till människor, att stå för de beslut jag fattar och att kunna förklara varför jag valt att agera som jag gör. Att lyssna innebär däremot inte att jag alltid kommer att hålla med den jag talar med. Däremot respekterar jag den som uttrycker en åsikt som inte stämmer överens med min egen. Respekt är som jag ser det grunden för alla samtal oavsett om det är ett samtal öga mot öga, via sociala medier, från en talarstol eller i telefon. Jag är sällan lättstött men jag reagerar på att bemötas med otrevligheter enbart för att jag är politiker.

Vad gäller min väninna var det just på grund av att hon ville vara tydlig och tillgänglig i en fråga som berör många som gjorde att hon blev till en måltavla för människors hat. Jag tror att det är lätt att glömma bort att det en skriver faktiskt påverkar en riktig människa, för det är precis vad vi är de där politikerna. Vi är inte något diffust långt borta istället är det så att politikerna i en kommun bor och lever på samma sätt som resten av invånarna i kommunen. Vi hämtar och lämnar barn på förskolan, åker bil eller kollektivt till arbetet, är ibland sjuka och behöver gå till vårdcentralen, vi arbetar inom kommunen, på företag eller är kanske företagare. Enda skillnaden är egentligen den där lilla faktorn att vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt. Jag räknar inte med att det ska generera några hyllningar men jag skulle verkligen önska att det inte skulle innebära att utsättas för näthat och förakt. Det som gör mig mest frustrerad är att den här typen av påhopp är ett direkt hot mot demokratin. Vem kommer att våga engagera sig politiskt om engagemanget innebär att du ska räkna med personangrepp? Alla har möjlighet att engagera sig politiskt, det är inte ens särskilt svårt. Det gäller bara att välja ett parti, bli medlem och sedan börja gå på partiets verksamhet. Det är egentligen något alldeles fantastiskt att alla har möjlighet till detta. Det är inte alltid enkelt eller ens roligt att vara politiskt engagerad däremot är det alltid givande. Jag vet att det jag gör har betydelse för andra människor och det känns onekligen gott.

Personangrepp och otrevligheter är alltså inte något som jag anser att någon bör utsättas för. Däremot välkomnar jag diskussion och frågor eftersom det är något som främjar demokratin.

Liza Kettil, en alldeles vanlig människa som råkar ha politik som fritidsintresse

Protester & aktivism!

För ett år sedan precis idag var jag med om en märklig dag. En sådan där dag som alltid kommer att finnas kvar starkt i mitt minne och som jag ofta tänker på. Jag befann mig då i Kapstaden i Sydafrika tillsammans med ABF. Det var första dagen på den praktik som ingick i utbildningen som jag gick där. En kamrat och jag skulle följa med en av journalisterna på tidningen Ground Up och bevaka en demonstration vid parlamentet. Just då pågick omfattande studentprotester till följd av förslag om höjda avgifter för universitetsstudier. Vi for till parlamentet där det samlats demonstranter som protesterade. Deras önskemål var att någon skulle komma och prata med dem och lyssna till deras krav. Människor sjöng och dansade och det kändes mer som en gatufest än som en demonstration. Det fick mig lite att tänka på en demonstration jag var på i Oslo för många år sedan då vi demonstrerade mot världsbanken. Även det var en positiv känsla med mycket sång och dans och glada människor.

Allt efter att tiden gick blev det tydligt att ingen tänkte bemöta demonstranternas krav. De satte en tidsfrist och när den inte möttes började röra sig bort från parlamentet. Det var många journalister med och bevakade demonstrationen och alla undrade vart vi var på väg. Fanns det alls ett mål med att flytta demonstrationen? Ingen lyckades där och då få något svar och vi fortsatte följa med demonstrationen. Den var fortfarande präglad och sång och dans men många uttryckte också en uppgivenhet.

Så kom vi till sist fram till centralstationen i Kapstaden och efter en viss förvirring förflyttade sig alla i riktning mot tågen och klev ombord på ett tåg. Under tågresan fortsatte sången och nu ryktades det att vi var på väg till universitetet.

Väl framme vid universitetets tågstation höll en av demonstranterna ett brandtal. Eldade upp de vid det här laget ganska trötta demonstranterna. Det hade ju nu pågått i flera timmar. Sedan tågade alla mot universitetsområdet och vidare in i själva universitetet. Det var nu mycket få journalister kvar och vi försökte hålla jämna steg med den som vi skulle skugga. Det ledde till att vi följde med demonstrationen hela vägen in i den aula där universitetets rektor höll ett möte. Även nu sjöng och dansade många men en av demonstrationens ledare manade till lugn och bad folk att sätta sig ner så de kunde samtala med universitetets ledning. De ville att de studenter som skulle skriva tentor skulle ha rätt att vara lediga för att kunna delta i demonstrationerna som pågick. Rektorn stod på sig i sitt nej och det hela urartade när demonstranterna började kasta flaskor på rektorn.

Det som varit en gemytlig folkfest hade nu ändrat karaktär och stunden kändes nu hotfull. Vi förstod att vi faktiskt befann oss i fara inne i aulan som var helt fylld med människor. Just då tänkte vi inte så mycket utan sprang för att komma ut, det var ju ingen som visste hur det hela skulle sluta. Även resten av demonstrationen tog sig ut ur universitetsbyggnaden och samlades åter på skolgården. Våldsamheterna inne i aulan avslutades med kastandet av flaskor, men människor var upprörda och flera höll tal. Journalisten som vi skuggade sa åt mig att stoppa undan kameran och kommenterade att vi nu var de enda journalisterna kvar. Under tiden som demonstrationen stod samlad kom en ny grupp människor som slog sig ner en bit bort. De började bända loss stenar från en mur som de sedan kastade ut på parkeringen. Där och då förstod jag uttrycket att luften tätnade, det som vibrerade i luften att något var på gång att ske. Det fanns inte längre någon glädje eller sång. Bara ilska och uppgivenhet. Just då kom chauffören som skulle hämta oss. Det innebar att vi var tvungna att ta oss mellan de båda folksamlingarna och passera precis där stenen låg. Det kändes fånigt att springa men det var ändå det vi valde att göra, det kändes som att det var sekunder kvar till stenarna skulle börja kastas. Vi for därifrån och kunde sedan andas ut i bussen och någonstans börja processa det vi varit med om. Minns hur jag kände mig upprymd och lite rädd på en och samma gång.

Just den dagen slutade protesterna ungefär samtidigt som vi for iväg. Fast det var långt ifrån över och redan dagen efteråt hade demonstrationerna på universitetet fortsatt. Då möttes demonstranterna av poliser som sprutade vattenkanoner och tårgas. Demonstranterna i sin tur eldade bildäck och vandaliserade en av universitetsbyggnaderna. Människor kom till skada, men då var vi inte där, vi kunde istället läsa om det som skett i efterväg. I den stunden kände jag mig liten och insåg också hur händelserna dagen innan kunde ha urartat än mer. Då var inte polisen på plats på universitetet vilket jag tror var en av anledningarna till att allt trots allt avlöpte ganska lugnt.

Tänker ofta tillbaka på den där dagen och konstaterar att den på många sätt är en av mina drivkrafter för mitt eget engagemang idag. Mina erfarenheter driver mig att fortsätta engagera mig internationellt för att skapa möjligheter för andra. Det blir också till en viktig påminnelse om att stå upp för det trygga samhälle jag själv lever i. Att låta det fortsatt vara öppet och välkomnande, att vara en fristad för människor på flykt och vara en plats där jag fritt kan uttrycka min åsikt utan rädsla. Att det fortsatt är ett land där även arbetarbarn som jag själv har tillgång till en kostnadsfri universitetsutbildning. Där min klassbakgrund inte skall vara det avgörande för vilka möjligheter jag har att leva ett gott liv.

Första maj

Att fira första maj är något som jag verkligen tycker om. Det är något både speciellt och högtidligt med den dagen.. Känns fint att vara delaktig i något som sker över hela världen på samma dag och dessutom har pågått i 125 år. Just eftersom firandet är en tradition som har pågått under lång tid är det ganska självklart att den under tiden har förändrats. Förr slöt människor upp i mängder för att demonstrera från en punkt till en annan. Längst fram i ledet gick ofta en blåsorkester som följdes av ett långt led med fanbärare, plakatbärare och övriga demonstranter. När jag började engagera mig i SSU för tjugo år sedan då var jag med och demonstrerade och tyckte att det var pinsamt och kul på samma gång. Som jag ser det hade den typen av firande av första maj sin tid i ett annat samhälle. Däremot tror jag att första maj som dag är lika aktuell som för 125 år sedan.

Vi är några stycken som är med och planerar första maj i Munkedal varje och och det är alltid lika nervöst. Kommer folk att komma? Vågar vi vara ute och vågar vi lita på vädret? Kommer de som kommer att gilla programmet som vi har gjort för dem? I år kunde vi konstatera att vädret inte var att lita på men att folk dök upp i alla fall. De gillade programmet och var nöjda med helheten. Jag hade förmånen att vara konferencier för dagen och fick genom det möjligheten att fråga ut våra ledande politiker samt hålla ett tal om engagemang. Det där med engagemang är något som engagerar mig och således något jag kan tala om länge. Det är något riktigt fint tycker jag att det finns människor som lägger sin tid på att tillsammans göra världen lite bättre. Vi hade dessutom besök från min hemstad Kungälv eftersom Kenneth G Forslund var inbjuden som talare. 

Det var en lång och riktigt lyckad dag. Dessutom hittade jag tidigare i veckan den perfekta klänningen för dagen. Vad kan vara mer rätt än en röd vintageklänning? Ett riktigt fint fynd som något lagt tid på att sy. En hade kunnat tro att den var sydd för mig så det vara bara att slå till på denna och ytterligare en klänning i samma stil.

Makten att härska

Idag är det nitton år sedan jag beslutade mig för att börja engagera mig politiskt. Då skulle jag precis fylla 15 år och det var valår. jag hade länge känt att jag på något sätt ville engagera mig och göra skillnad och när ungdomsförbunden kom på besök i min skola så valde jag att ta chansen att bli medlem i ett av dem. Nitton år är en ofattbart lång tid och samtidigt känns det som om det var alldeles nyss. Det som i sammanhanget kan göra mig frustrerad är att jag ibland fortfarande ses som ung och oerfaren. visst låter det galet, men är helt sant. Vid 34 års ålder och med ett engagemang som har pågått i mer än halva mitt liv så kan jag fortfarande avfärdas som ung och oerfaren. Lägg dessutom till att jag har flera barn så har jag ju egentligen erfarenhet som räcker att bli statsminister!

Det där med makt är en viktig fråga! För att någon skall ges makt krävs det som regel att någon kan tänka sig att släppa ifrån sig makt. Makt låter otrevligt och fult men det behöver det inte vara. Makt är ju egentligen bara ett verktyg till att kunna påverka och förändra. För att kunna ta bra beslut krävs många röster och olika erfarenheter. Visst är det så att min dotter som snart fyller 18 år inte har lika mycket livserfarenhet som jag men det gör inte hennes erfarenheter mindre värda. Hon är formad av den tid hon växt upp i och jag av min, tillsammans tror jag att vi kan fatta riktigt kloka beslut. För egen del har jag inte några problem med att släppa ifrån mig makt för att släppa in henne eller andra unga människor så de får möjligheten att påverka på riktigt. Mycket av mitt engagemang handlar om att hon när hon är 34 år skall ses som en tillgång och inte som någon man kan avfärda!

Tidigare i veckan skrev jag artikeln Härskartekniker för Livåleva som tar upp det här och andra mindre smickrande sätt man kan behålla sin makt. Det finns många strategier för att motverka dessa härskartekniker och jag tror att något av det viktigaste är att dela på makten och att ge fler tillgång och möjlighet att vara med och påverka på riktigt!

Anna och Alexandra är två tjejer jag beundrar. De är båda starka tjejer som vet vad de vill, de är politiskt engagerade och dessutom skribenter på Livåleva. Anna är min dotter och Alexandra dotter till min goda vän Magdalena.

Långa dagar

Börjar känna mig trött och att mitt huvud inte riktigt är mitt just nu. Jag älskar egentligen att syssla med politik men det börjar att bli lite för mycket av den varan. Förra veckan var jag på kongress stor del av veckan och denna har jag varit på möten två kvällar på raken och idag är det heldag med kommunstyrelsen. Annars är det fantastiskt roligt att vara politiskt engagerad särskilt när man som jag är lokalt engagerad. Jag kan vara med och påverka frågor dom rör vardagen i Munkedal. Gillar också att det på en liten ort blir korta avstånd mellan politiker och väljare. Här blir inte väljarna något abstrakt och diffust utan det är människor jag känner till både namn och utseende. Insåg i förra veckan att jag har varit politiskt engagerad i snart nitton år och konstaterar att det nog är ett livslångt engagemang. Jag har försökt att inte engagera mig i perioder men konstaterar att jag gillar att vara med och bestämma.

Något som är lite spännande är hur andra tror att det är att vara politiker. Många tror att alla politiker har politiken som heltidssyssla och att det är väldigt bra betalt samt att vi allesammans tillbringar våra dagar på kommunhuset. Jag är fritidspolitiker vilket innebär att jag precis som det låter är engagerad på min fritid. Visserligen får jag arvode när jag går på kommunala sammanträden men det är inget man blir rik på. Vill man tjäna pengar på fritiden är det nog snarare ett extra arbete man skall skaffa sig. Gillar man att få vara med och påverka i samhället då är politiken det rätta. Det är verkligen fantastiskt roligt att se hur idéer man själv har föreslagit blir till verklighet. När något är alldeles galet har jag dessutom ett forum att kunna påverka i.

Det som är riktigt tråkigt är dock åldersfördelningen inom politiken och det här gäller alla partier. Med mina 33 år hör jag fortfarande till de yngsta förtroendevalda i kommunen. Det finns bara en enda politiker som är yngre än jag och så borde det inte vara. Vad det beror på kan diskuteras i oändlighet men jag ser två faktorer som är starkare än andra. Den ena är att jag tror att många helt enkelt inte vet vad ett politiskt uppdrag innebär och att det känns ganska skrämmande att engagera sig. Det andra är att jag tror att de politiska partierna många gånger är dåliga på att släppa fram nya och oprövade förmågor.

Själv tycker jag att det är fantastiskt roligt och jag skulle verkligen uppmana andra att våga pröva på!