Det där får du allt tåla!

I hela mitt vuxna liv har jag varit politiker. Jag var inte ens 20 år när jag för första gången blev vald till ett kommunalt förtroendeuppdrag. Att vara politiker i en kommun innebär att det är något jag gör på min fritid. En del spelar fotboll, andra sysslar med orientering men jag ägnar mig åt politik och det är fantastiskt roligt. Det är verkligen både spännande och utvecklande att få vara med och påverka hur kommunen ser ut. Däremot upplever jag att något har förändrats de senaste åren. Dels är min upplevelse att de flesta jag möter tror att jag som politiker arbetar heltid med detta och även har en hög heltidslön. Så är det alltså inte! I den kommun där jag bor är det bara en enda politiker som arbetar med politik på heltid och det är kommunalrådet. Som politiker bestämmer jag vad som skall göras i en kommun men hur det skall göras är en fråga för förvaltningen. Det vill säga kommunens personal. Det innebär att jag har inflytande över mycket men verkligen inte allt.

Det som är den största förändringen på de här åren jag har varit politiker är bemötandet. I en Facebookgrupp gick människor till angrepp på en av mina bästa vänner som även hon är politiker.  Hon hade gjort precis det som många frågade efter. Svarat på varför hon valt att fatta ett beslut i en fråga. Hon var tydlig och saklig och förklarade i en öppen status på Facebook. Hon förklarade vad hon som politiker kan bestämma över och vad förvaltningen bestämmer. De kallade henne för riktigt otrevliga saker i gruppen och skrev dem även till henne på Facebook. Någon skrev Tvi för politiker som dig! De var sedan helt oförstående när hon efter flera riktigt otrevliga kommentarer valde att ändra inställningarna på sitt inlägg så bara de som är vänner kunde se vad hon skrivit. Diskussionerna i gruppen fortsatte och flera menade att hon var lättstött. De kritiserade ju henne som politiker inte som privatperson menade en annan. "Att vara en politiker innebär ju att man får räkna med personangrepp i denna form..." Här håller jag inte med! Det ingår inte i mitt uppdrag att bli hånad och att ta personangrepp. Dessvärre börjar även jag bli van vid detta vilket känns helt galet. Det som däremot ingår i uppdraget är att lyssna till människor, att stå för de beslut jag fattar och att kunna förklara varför jag valt att agera som jag gör. Att lyssna innebär däremot inte att jag alltid kommer att hålla med den jag talar med. Däremot respekterar jag den som uttrycker en åsikt som inte stämmer överens med min egen. Respekt är som jag ser det grunden för alla samtal oavsett om det är ett samtal öga mot öga, via sociala medier, från en talarstol eller i telefon. Jag är sällan lättstött men jag reagerar på att bemötas med otrevligheter enbart för att jag är politiker.

Vad gäller min väninna var det just på grund av att hon ville vara tydlig och tillgänglig i en fråga som berör många som gjorde att hon blev till en måltavla för människors hat. Jag tror att det är lätt att glömma bort att det en skriver faktiskt påverkar en riktig människa, för det är precis vad vi är de där politikerna. Vi är inte något diffust långt borta istället är det så att politikerna i en kommun bor och lever på samma sätt som resten av invånarna i kommunen. Vi hämtar och lämnar barn på förskolan, åker bil eller kollektivt till arbetet, är ibland sjuka och behöver gå till vårdcentralen, vi arbetar inom kommunen, på företag eller är kanske företagare. Enda skillnaden är egentligen den där lilla faktorn att vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt. Jag räknar inte med att det ska generera några hyllningar men jag skulle verkligen önska att det inte skulle innebära att utsättas för näthat och förakt. Det som gör mig mest frustrerad är att den här typen av påhopp är ett direkt hot mot demokratin. Vem kommer att våga engagera sig politiskt om engagemanget innebär att du ska räkna med personangrepp? Alla har möjlighet att engagera sig politiskt, det är inte ens särskilt svårt. Det gäller bara att välja ett parti, bli medlem och sedan börja gå på partiets verksamhet. Det är egentligen något alldeles fantastiskt att alla har möjlighet till detta. Det är inte alltid enkelt eller ens roligt att vara politiskt engagerad däremot är det alltid givande. Jag vet att det jag gör har betydelse för andra människor och det känns onekligen gott.

Personangrepp och otrevligheter är alltså inte något som jag anser att någon bör utsättas för. Däremot välkomnar jag diskussion och frågor eftersom det är något som främjar demokratin.

Liza Kettil, en alldeles vanlig människa som råkar ha politik som fritidsintresse

Du borde skämmas!

Jag väljer att engagera mig politiskt för att jag tycker att det är så roligt. Det är spännande att vara med och påverka samhället och veta att jag gör en viktig insats med min tid. Allt i livet är politiskt vilket är en slående insikt. När det pratas om politik är det dock inte vardagen som nämns i första hand utan istället ofta sådant som utrikespolitik och andra stora nationella frågor. Den politik som påverkar som mest i vardagen är den som förs i kommunen där människor lever sina liv. Den politiken förs av alldeles vanliga människor som bara råkar vara ovanligt intresserade av politik.

I helgen befann jag mig i Stockholm helt privat för att umgås med vänner. Jag gjorde sådant som en normalt gör på en privat semester. Bodde på hotell, shoppade, umgicks med vänner och var på fest. Just det där att vara på fest resulterade i ett argt meddelande från en bekant. Hen undrade hur jag kunde med att festa på skattebetalarnas bekostnad och att jag borde skämmas! Blev först lite ställd över meddelandet, jag var ju på semester, på min egen lediga tid. Fast jag har insett att som politiker ses jag som politiker dygnet runt och oavsett vad jag gör. Att allt jag gör är politiskt eftersom kunskapen om vad en politiker egentligen är inte är så stor. En första tanke var att kanske är det så att en som politiker inte alls bör lägga upp något privat på sociala medier. Att tänka över vad en lägger upp är klokt oavsett vad en har för sysselsättning. Det är ju trots allt så att vad vi lägger upp påverkar bilden av oss som människor. Just det där att vara människor är en viktig grej. Att jag som politiker är en alldeles vanlig människa, som lever som de allra flesta fast mitt fritidsintresse är politik. För till skillnad mot vad många tror är de allra flesta politiker just fritidspolitiker. Det vill säga vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt på samma sätt som andra väljer att engagera sig i fotboll, i orientering eller kanske som frimärkssamlare. De uppdrag jag är vald till i kommunen får jag arvode för och även förlorad arbetsinkomst. Det handlar om några möten i månaden för min del och med uppehåll över sommaren. Det stora jobbet är däremot ideellt och omfattar möten innan möten där det skall fattas beslut, det är all den tid en lägger på att läsa in sig på handlingar, att organisera partiets verksamhet, möta väljare, åka på kurser för att vidareutbilda sig och att driva valrörelse.

Bilden av en politiker är ju annars att vi lever långt från verkligheten och på heltid ägnar oss åt politik och det dessutom med en tämligen hög lön och många förmåner. I själva verket är en politiker ofta som jag en trettiosexårig mamma till fyra som försöker pussla med livet och tiden för att allt ska hinnas med. Funderar precis som de flesta andra över hur andra lyckas ha det så där städat och fint hemma som jag aldrig tycks hinna med. Jag kör barn mellan aktiviteter, går på möten i skolan, när min pappa levde hade jag kontakten med hans hemtjänst och drabbades ofta av dåligt samvete av att inte hinna med att träffa honom oftare. Min verklighet är den som finns här i kommunen där jag också är politiker. Jag påverkas av besluten som fattas kring skola, taxor, skolskjutsar, resurser till kultur och bibliotek och allt annat som som ingår i kommunens verksamhet.

Fast ser övriga politiker ut som jag? Givetvis inte! Någon av mina kamrater i kommunpolitiken är en tjugofemårig undersköterska och mamma till ett barn, en annan han är nära pensionsåldern och med vuxna utflugna barn, en är året äldre än jag och ordförande på fackklubben på pappersbruket. Flera är undersköterskor, någon är socionom, några är bönder, bara jag är etnolog och bara en var under tjugo när hon valdes i senaste valet. Några av oss bor i hus på landet och andra i lägenhet eller kanske hus i tätorterna. Gemensamt för oss alla är att vi är som folk är mest!

Liza Kettil, en ovanligt vanlig politiker