Att förlora sig själv

De senaste dryga två åren har varit något av det värsta i mitt liv. Förvisso har det varit år då det hänt otroligt mycket bra saker men detta har överskuggats av de många sorgerna. På kort tid förlorade jag två nära anhöriga, jag genomgick IVF, fick tre missfall inom loppet av ett år och blev dessutom sjuk. Mitt sätt att hantera allt detta var att öka tempot, att göra mer och mer för att helt enkelt inte ha tid att tänka och känna. Att ta in allt var för svårt och allt för mycket att mäkta med. Under en kort tid är det kanske möjligt att hantera svårigheter genom att inte hantera dem men i det långa loppet fungerar det inte. För mig resulterade det i att jag helt förlorade mig själv. Jag visste helt enkelt inte vem jag var längre, vad jag tyckte om eller vad jag ville med mitt liv. 

När hela ditt inre är i uppror blir dina val och hur du agerar därefter. Inte särskilt genomtänkt eller välgrundat och kanske helt i motsats till hur du brukar agera. Det kommer dessutom förr eller senare leda fram till den punkten då det inte fungerar att fortsätta öka tempot. Med några månaders distans till allt som skett och hur jag valde att hantera det blir det smärtsamt tydligt hur jag förlorade mig själv helt. Hur jag tappade intresse för det som tidigare har varit viktigt för mig. Det kom till och med att påverka mina allra närmaste relationer. När en inte orkar med det egna jaget är det svårt att vara uppmärksam och tillgänglig för människorna i ens närhet. När en inte hanterar sina egna känslor blir det dessutom svårt att tolka andra människor. Risken för feltolkningar är uppenbar och det öppnar upp för än mer av det svåra. När en bara pratar utan att lyssna till svaren blir kommunikationen sällan helt bra.

Att se tillbaka och se sig själv agera som en främmande människa är märkligt. Så mycket som jag skulle vilja gå tillbaka och rätta till men att gå bakåt är inte möjligt. Den enda vägen är som alltid framåt, nu med skillnaden att det finns en ny insikt. En insikt om att jag åter har hittat mig själv.

Idag saknar jag min far

Min pappa och jag hade en allt annat än enkel relation. Under många år pratade vi knappt med varandra vilket idag känns mycket märkligt. Den sista tiden av min pappas liv tillbringade han med min familj. Under en tid bodde han hemma hos oss och även efter att han skaffat en egen lägenhet så var han mer hos oss än där. Efter många år av frånvaro hade jag vant mig vid att ha honom här, att han var en del av mitt liv och en del av min vardag. Vi byggde upp en ny relation till varandra och lärde känna varandra på nytt. Jag är innerligt tacksam över att vi fick den möjligheten och de tiden tillsammans. Fast ibland tänker jag att livet just nu hade varit enklare om vi aldrig försonats och aldrig fått en relation. Om det varit så då hade jag inte saknat honom och känt en sådan sorg varje dag sedan han dog i december. Just nu känns det mest orättvist att när jag äntligen fick tillbaka min pappa så var det bara tillfälligt. Vissa dagar glömmer jag nästan bort honom men vissa dagar, som idag saknar jag honom enormt. Hör hans röst när han kommenterar det som händer i familjen och hur dagen såg ut. Jag kallar vår hund Ebba för råttan eftersom det är vad pappa hade kallat henne. Jag vet det fast han aldrig träffade henne. Sorg är inte enkel och när en minst anar då är den där igen. Just idag känner jag mig liten och saknar min pappa enormt. Försöker att inte tänka på de där åren som var allt annat än enkla och fokuserar på de senare åren men det är inte alltid lätt. Önskar helt enkelt att vi fått mer tid tillsammans. Samtidigt är jag innerligt tacksam över att vi hann reda ut allt som blivit fel och kunde bygga upp en ny relation. Är otroligt tacksam över att min pappa fick möjlighet att vara morfar till mina barn och är tacksam över att han är saknad.

Pappa när han trivdes som bäst

Tid för tvåsamhet

Det har blåst ordentligt i några dagar vilket förändrat landskapet drastiskt. I början av veckan skiftade skogarna mellan rött, gult och orange men nu har många löv blåst bort. Vi åkte igår genom höstlanskapet här hemma, trots att oktober närmar sig sitt slut såg vi många betande djur. Värmen håller i sig och många bönder har valt att låta djuren gå ute ett tag till eftersom de släpptes ut så sent i våras.

Veckan som gått har bjudit på mycket regn men i Kärnsjön är vattennivån fortsatt märkligt låg. De äldre av mina grannar säger att de aldrig har varit med om att vattennivån varit så låg. En ljuvlig sommar som den vi haft i år kan således ge även negativa konsekvenser. Även regnet behövs om sommaren även om man önskar dess frånvaro.

Även om det blåser är hösten varm och inbjuder till promenader. Fördelen med den låga vattennivån i Kärnsjön är att det går att promenera längre ut än vanligt och med det fånga landskapet på bild på ett sätt som annars inte är möjligt.

Längs stranden ligger drivved huller om buller likt ett jättelikt plockepinn. Många av stockarna har fått en vacker silvergrå yta som är alldeles len.

Tycker om kontrasten mellan trä och mark.

Lyckas fånga maken på bild när han inte är uppmärksam. Allt som oftast försöker han undvika min kamera och därför blir jag särskilt glad när jag får honom att fastna. Tänk att vi redan hunnit leva tillsammans i tio år. Å ena sidan känns det som om åren har gått fort men å andra sidan kan jag knappt komma ihåg livet innan. Är så van att vara ena delen av en tvåsamhet att jag har svårt att tänka mig något annat.

Sedan flera veckor tillbaka hade vi beslutat att vara helt lediga igår. Vi skulle prioritera bort allt annat och bara umgås med varandra. Ofta när vi är lediga ägnas tiden till att renovera eller göra annat som måste göras hemma. Det är sällan vi umgås själva utan barnen och vi borde bli bättre på att prioritera oss. Vår tvåsamhet är ju själva grunden för vår familj.