Min största sorg

För tolv år sedan träffade jag den stora kärleken och med det människan jag vill leva mitt liv med. Allt stämde med en gång och inom en månad hade vi flyttat ihop och förlovat oss. Året därpå köpte vi hus och gifte oss. Förutom att jag fick en livskamrat fick jag också två barn på sju och elva år. Märkligt nog kändes vi fyra som familj från dag ett vilket jag är mycket tacksam och glad över. Att som vuxen kliva in i en befintlig familj är ju inte så enkelt. Redan då önskade vi oss fler barn och tänkte att varför vänta? Hade vi fått styra hade vi alltså köpt hus, gift oss och fått barn redan året efter att vi träffades. Så blev det dock inte. Istället passerade både ett och två år utan att vi blev med barn och i januari 2006 påbörjade vi vår första fertilitetsutredning.

Vet inte riktigt om en skall kalla den där första utredningen för det eftersom de då bara utredde mig. Min man hade ju redan två biologiska barn och då verkade läkaren utgå från att problemet måste ligga hos mig. Det utredningen konstaterade var att jag har polycystiskt ovarialsyndrom PCOS. Vad det innebar fick jag inte veta förutom att det påverkade fertiliteten. Allt jag idag vet om PCOS har jag fått ta reda på själv och stödet från vården har varit helt obefintligt. Hade jag fått stöd redan i den första utredningen då kanske vår situation hade sett annorlunda ut idag. Bemötandet i vår första utredning var riktigt dåligt och gav mig mycket skuldkänslor. Min vikt pekades ut som en faktor till att vi inte blev med barn och barnmorskan påpekade att jag skulle sluta med godis och kakor om jag ville bli med barn. Vad de inte berättade var att min övervikt och min PCOS hänger ihop. Det dröjde drygt två år innan vi åter sökte för vår ofrivilliga barnlöshet. Två år då jag konstant försökte gå ner i vikt och kände ett stort självförakt över att jag inte lyckades. Då hade vi flyttat till Munkedal och jag fick fint stöd från barnmorskan som remitterade oss vidare för ytterligare utredning som påbörjades i januari 2009. Den här gången kändes allt betydligt mer seriöst och utredningen omfattade även min man. Det som då konstaterades var att utöver min problematik hade min man en mycket låg spermietäthet. Enda alternativet för oss att bli med barn var således genom IVF. För att få göra fertilitetsbehandlingar krävdes dock ett BMI under 35. Mitt BMI låg då på 43 och min förtvivlan visste inte några gränser.

Under några månader försökte jag åter på egen hand gå ner i vikt men lyckades inte och kontaktade vården för hjälp. Under året som följde testade jag diverse olika mediciner som skulle hjälpa till med viktnedgången. Den ena medicinen visade sig ge skador på lever och hjärta och drogs tillbaka som godkänd medicin. Nästa medicin skulle göra att fel mat gav diarré. För min del innebar det att allt jag åt gav mig diarré och att jag till slut inte kunde lämna hemmet av rädsla att inte hinna till toaletten. Då tog min närmsta vän tag i mig och sa att det där var ohållbart och att nu fick det vara nog. Stärkt av min vän sökte jag åter hjälp på vårdcentralen och efter många turer fick jag en remiss till att göra en gastric bypass operation (GBP). Det kändes som ett nederlag att inte klara av att gå ner i vikt på egen hand men jag är evigt tacksam över möjligheten och att jag tog steget. I september 2012 opererades jag och började med det ett nytt kapitel i livet.

Det är inte lämpligt att bli gravid under det första året efter en GBP och det var onekligen en frustrerad väntan på grund av detta. Under hösten 2013 tog vi ny kontakt för att kunna gå vidare med IVF. Dessvärre fick jag ett tråkigt bemötande då läkaren påpekade att min vikt var i högsta laget och att jag var gammal. Veckan innan hade jag fyllt 34 år och kände mig inte särskilt gammal. Dessutom visade det sig att läkaren tittade på gamla uppgifter och hade missat att jag istället hade ett BMI på 28. I november 2013 när alla nya prover var tagna skulle en remiss skickas till Sahlgrenska och vi skulle äntligen få ta nästa steg. När tre månader passerat utan att Sahlgrenska hörde av sig kontaktade jag dem och fick veta att de aldrig fått någon remiss. Det krävdes många turer innan remissen till sist skickades iväg och vår väntan åter kunde börja. Den här gången kontrollerade jag redan efter några dagar att Sahlgrenska fått remissen.

Först i augusti 2014 hade vi vårt första möte i Göteborg och i november samma år gjordes vårt första äggplock och två dagar senare en embryoåterföring. Jag blev sjuk i samband med behandlingarna och mådde riktigt dåligt i nästan två månader efteråt. Under den tiden gick även min far bort vilket gjorde det till en synnerligen svår tid i livet. I mars gjorde vi nästa äggplock men fick inte möjlighet att göra någon embryoåterföring då äggen inte blivit befruktade. Det vi inte visste förrän då var att ett äggplock räknas som ett försök vilket innebar att nu var två av våra tre försök över. Efter många diskussioner valde vi att tämligen omgående genomföra det tredje och sista försöket. Raimo var tveksam till att fortsätta eftersom jag mått så pass dåligt av alla hormoner men för mig fanns det inte något alternativ. Eftersom vi nu var framme vid vårt sista försök fick vi frågan om vi ville sätta tillbaka två embryon om det var möjligt. Det skulle ge en något högre chans och vi tackade ja till detta. Även detta försök misslyckades och men vi hade fortfarande en chans kvar eftersom ett embryo gick att frysa ner.

Så snart det var möjligt bestämde vi därför att göra ett försök att återföra det frysta embryot. Ett embryo som var odlat i ett laboratorium i fem dagar det låter onekligen som sience fiction. Vid det här laget hade vi gett upp hoppet om att behandlingarna skulle lyckas och vågade inte tro att det skulle klara att tinas upp. Hela förmiddagen då återföringen skulle ske då gick vi och väntade på att Sahlgrenska skulle ringa och säga att det tyvärr inte hade fungerat. Det kom aldrig något samtal och till sist var det dags att åka för att göra det sista som fanns kvar att göra för att kunna bli med barn. Jag trodde fortsatt inte på att det skulle kunna lyckas och glömde till och med bort att göra ett graviditetstest dagen jag skulle göra det. Kom på det dagen efter och testade mest för att ha det gjort. Plötsligt fanns där resultatet som talade om att jag var gravid. Efter allt vi gått igenom var vi äntligen med barn och jag har nog aldrig varit gladare än i den stunden. Raimo och jag började planera för att livet skulle ändra riktning och förändras helt när en ny liten människa skulle bli en del av vår familj. Att något skulle kunna gå fel fanns inte ens i mina tankar nu när vi äntligen var med barn. Dessvärre dröjde det inte länge innan jag fick missfall. För att göra allt ytterligare mer komplicerat blev vi sedan med barn på egen hand så att säga. Den här gången ville lyckan inte infinna sig, vi litade helt enkelt inte på att det skulle fungera. Vår känsla visade sig vara rätt och vi fick åter ett missfall. Chansen att vi skulle bli med barn igen på egen hand är minimal. Jag vet ju om våra svårigheter och inser att vi blev med barn var ungefär lika vanligt som att vinna storvinsten på lotto. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att acceptera barnlösheten om jag aldrig blivit gravid. Även om jag var gravid bara ett kort tag så är sorgen desto större. Jag sörjer barnet som kunde ha blivit, vår familj som den hade sett ut med en medlem till och det liv som kunde ha blivit vårt.

Det är och har varit svårt att acceptera att jag aldrig kommer att vara gravid igen och föda ett barn. Missfallet gjorde det än svårare att acceptera. För mig är inte det viktiga att mitt barn är min biologiska avkomma. Jag har ju reda fyra underbara flickor samt barnbarnet som jag har förmånen att dela livet med. Det jag saknar är möjligheten att få vara med från första dagen. Att se bebisen växa till småbarn, till barn och sedan tonåring och till sist att bli vuxen. Det är en enorm sorg att acceptera att jag aldrig kommer att ha en bebis. Att jag aldrig kommer kunna relatera till sådant som hör småbarnsåren till. Ibland känns det som om jag helt kommer att gå sönder. Andra dagar känns det ganska bra, det kunde trots allt varit värre. Dessutom har jag en liten kompis på två och ett halvt år som jag känt i hela hennes liv. En liten tjej som blir uppriktigt glad över att träffas och som jag har förmånen att vara en viktig vuxen för.

Det kommer att dröja innan jag helt gått vidare och kanske kommer det alltid kännas svårt. Just nu blir jag nästan arg på människor som påpekar att jag är ung och att det finns tid, om jag bara slappnar av lite så ska jag se att det ordnar sig. Det kommer inte att ordna sig, men jag kommer helt garanterat att överleva! Raimo och jag kommer att fortsätta att vara ett vi även utan de barn vi hade tänkt oss, men det blir ett annat liv än det vi trodde. För mig är det här en livssorg, samtidigt försöker jag påminna mig om att jag är bara ofrivilligt barnlös. Jag är frisk, lever i fred och frihet, har ett hem, en familj och behöver aldrig oroa mig för om jag har mat nästa dag. Detta är inte alla förunnat och där försöker jag att lägga mitt fokus.

Raimo och jag är fortfarande vi, nu ska vi bara fundera ut hur vårt liv ska se ut när det inte blev som vi tänkt

Idag saknar jag min far

Min pappa och jag hade en allt annat än enkel relation. Under många år pratade vi knappt med varandra vilket idag känns mycket märkligt. Den sista tiden av min pappas liv tillbringade han med min familj. Under en tid bodde han hemma hos oss och även efter att han skaffat en egen lägenhet så var han mer hos oss än där. Efter många år av frånvaro hade jag vant mig vid att ha honom här, att han var en del av mitt liv och en del av min vardag. Vi byggde upp en ny relation till varandra och lärde känna varandra på nytt. Jag är innerligt tacksam över att vi fick den möjligheten och de tiden tillsammans. Fast ibland tänker jag att livet just nu hade varit enklare om vi aldrig försonats och aldrig fått en relation. Om det varit så då hade jag inte saknat honom och känt en sådan sorg varje dag sedan han dog i december. Just nu känns det mest orättvist att när jag äntligen fick tillbaka min pappa så var det bara tillfälligt. Vissa dagar glömmer jag nästan bort honom men vissa dagar, som idag saknar jag honom enormt. Hör hans röst när han kommenterar det som händer i familjen och hur dagen såg ut. Jag kallar vår hund Ebba för råttan eftersom det är vad pappa hade kallat henne. Jag vet det fast han aldrig träffade henne. Sorg är inte enkel och när en minst anar då är den där igen. Just idag känner jag mig liten och saknar min pappa enormt. Försöker att inte tänka på de där åren som var allt annat än enkla och fokuserar på de senare åren men det är inte alltid lätt. Önskar helt enkelt att vi fått mer tid tillsammans. Samtidigt är jag innerligt tacksam över att vi hann reda ut allt som blivit fel och kunde bygga upp en ny relation. Är otroligt tacksam över att min pappa fick möjlighet att vara morfar till mina barn och är tacksam över att han är saknad.

Pappa när han trivdes som bäst

Frågor och svar

Då och då dyker det upp frågor i kommentarerna här på bloggen eller på Instagram. Jag har ständigt ambitionen att besvara dem men lyckas inte riktigt med detta. Alltså samlar jag ihop frågorna och ber om ursäkt för att vissa av svaren har dröjt.

Hur kan du redan vara mormor?
Min man och jag har ett alldeles ljuvligt barnbarn på 4 år som är en stor glädje för oss. Hennes mamma är vår äldsta dotter som fyller 24 i höst. Där är väl här frågan kommer in eftersom jag själv bara är 36 år. Jag hör till de lyckliga i livet som fått fyra barn fast jag inte kan få barn. Jag har alltså inte några biologiska barn men det där med biologin är i min mening inte det viktigaste. Det sägs att blod är tjockare än vatten men det där är bara strunt. Störst av allt är kärleken! Kärlek binder samman en familj och skapar tillhörighet inte vems gener barnen råkar bära på.

Vår bröllopsdag 11 september 2004. Här är våra stora flickor inte så stora

Manda hjälper mormor att baka tårta till morfar

Näst yngsta tösen och jag

Har vintage alltid varit din grej?
Ja det är nog faktiskt så att vintage alltid har varit min passion. Min allra första handväska köpte jag på en loppis som fyraåring och det är en vintageväska gissningsvis från 40-talet. Min första förälskelse som barn var nog i Marilyn Monroe. Hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Inte bara för att hon som människa var vacker utan för de vackra kläder och skor och givetvis även väskorna hon hade på sig. Det gjorde intryck på mig och satte tidigt min tanke om hur kläder som är fina skall se ut. Jag älskar vackra kläder och har lovat mig själv att inte låta mina vackra klänningar hänga inne i klädkammaren. Om jag sparade dem till särskilda tillfällen skulle de mycket sällan användas och det känns verkligen som slöseri. Med tiden har jag vågat att ta steget fullt ut och har lärt mig att göra vackra vintagefrisyrer och vintagesminkning. Jag känner mig vacker och stark i mina vintageoutfits. Dessutom är de ett ställningstagande som jag ser det. Vintagekläderna är tillverkade på ett sätt som gör att de håller för användning 50 år senare. Det är något att tänka på idag när klädindustrin har fast fashion som förebild.

Det här med vintage har blivit till ett intresse för mig utöver mina egna kläder. Jag fotograferar och stylar ofta alla i min närhet som har lust att vara med (eller inte springer tillräckligt fort). Ibland har bilderna ett särskilt syfte, då ofta att publiceras i Livåleva men ofta tar jag dem bara för att hela grejen är så himla rolig.

Maken och jag på vår bröllopsfest när vi firade 10 år som gifta förra året

Ett loppisfynd i min favoritfärg

Näst äldsta dottern Anna

En fotografering för Livåleva och artiklar som aftonkläder

Ditt liv i Hult verkar så mysigt, har du alltid velat bo på landet?
Som tonåring bodde jag på landet fast då precis utanför Göteborg. Jag tyckte att det var en absolut mardröm att bo på landet och lovade mig själv att vid första bästa tillfälle flytta till en lägenhet i stan och aldrig se mig om igen. Jag hamnade aldrig i Göteborg utan istället i en lägenhet i centrala Kungälv. Inte riktigt vad jag tänkt mig men gott nog och jag älskade att bo på en plats med nära till allt. Raimo och jag hamnade i Hult lite av en slump och jag är tacksam över de irrvägar som förde oss hit och till vårt renoveringsobjekt för den händige. Även om jag älskar vårt hus och vår trädgård så är det inte alltid ett enkelt liv. Vi har ägnat 11 år åt att renovera vårt hus och är långt ifrån klara. Kanske är vi klara om vi lägger ytterligare 10 år men jag är inte säker att vi är klara ens då. Blir en någonsin klar med ett hus? Även om livet i Hult är allt annat än enkelt och det tveklöst finns hus som varit mindre utmanande att leva i så är jag nöjd med livet. Det här är min plats på jorden, platsen som är mitt hemma och där jag trivs.

Huset i Hult, det eviga renoveringsobjektet. Dock är bilden några år gammal så lite mer har hunnit ske

Sommartid är Hult både den vackraste och ljuvligaste platsen jag vet

Vårt hem är stort nog att rymma många människor till stora kalas vilket jag älskar

Jag har läst att du gjort en gastric bypass, varför valde du operation?
Under många år hade jag kämpat med vikten och till slut nått en punkt där min vikt var en fara för min hälsa. Det har gått tre år sedan jag opererade mig och jag känner varje dag tacksamhet över möjligheten att förändra mitt liv. Jag tror inte att jag hade haft möjligheten att på egen hand gå ner så pass mycket i vikt. Att vara smal har aldrig varit målet för mig. Att känna att jag har en stark kropp som orkar med tempot i mitt liv har varit min önskan. Så är det idag! Jag har fått fantastiskt fin hjälp och stöd från min omgivning vilket har kompenserat för den bristande eftervården från sjukhuset. Idag tränar jag regelbundet och känner mig frisk och stark. Jag orkar med mitt liv och konstaterar att operation var det rätta valet för mig.

Jag är fortfarande samma person som för tre år sedan men förpackningen ser lite annorlunda ut nu mot då

Jobbar du heltid med politik?
Det finns en vanlig uppfattning om att alla politiker är heltidspolitiker och att vi dessutom har extremt bra betalt. Låt oss med en gång slå fast att det inte stämmer. Jag är fritidspolitiker i Munkedal vilket innebär att jag lägger just min fritid på mina politiska uppdrag. När vi har möten i kommunfullmäktige eller i kommunstyrelsen där jag sitter då får jag arvode för den tiden och har även möjlighet att få förlorad arbetsinkomst om jag varit tvungen att ta ledigt från mitt arbete. Den övriga tiden, det vill säga all inläsning av material och de förberedelser vi har inför våra beslutande möten de sker utan betalning. Utöver att jag har kommunala förtroendeuppdrag är jag studieorganisatör för Socialdemokraterna i Munkedal. Studier och folkbildning är det jag brinner för och det som jag lägger det mesta av mitt politiska engagemang på. Det finns en gammal devis som heter samla, skola, påverka vilket jag tycker är en bra vägledning för politiskt engagemang. För att kunna påverka måste vi vara många, vi måste lära oss och sedan kan vi förändra världen.

Här är jag och delar ut valmaterial vid tåget vid klockan sju på morgonen i valrörelsen 2014

Du har fantastiskt vackra rosor i din trädgård, har det alltid varit din passion?
Jag fullkomligt älskar rosor och det tycks vara ett intresse som kan bli hur omfattande som helst. Däremot är det ett intresse som bara sträcker sig tre år tillbaka i tiden och är något som jag upptäckt lite av en slump. För tre år sedan var trädgården i Hult i ett hopplöst tillstånd och vi hade ärligt talat gett upp alla försök att få den att se ordnad ut. En bekant till oss föreslog att vi skulle anlägga en rosenträdgård mitt bland alla nässlor och ogräs och erbjöd sig att hjälpa till att rita och bygga. Det blev en rosenträdgård och plötsligt såg resten av trädgården ut som en möjlighet snarare än ett problem. Vi började med två rosor i vår rosenträdgård och sedan dess har jag hunnit plantera ytterligare tjugofyra sorter. Dessutom har rosenträdgården byggts ut och till nästa år ryms där säkert dubbelt så många rosor som nu.

New Dawn var den första rosen som planterades i rosenträdgården i Hult

Du reser mycket, finns det något favoritresmål?
Att resa hör till det som sätter guldkant på tillvaron och jag är mycket tacksam över möjligheten att ha fått se mycket av världen. Jag brukar hävda att det är min pappas fel att jag reser mycket och ofta känner rastlöshet och vill ge mig av. Min pappa var nämligen sjöman och som barn var det bästa jag visste att höra talas om alla platser han besökte.

Den plats jag ständigt återkommer till är Dublin. Älskar staden och landet och känner ständigt en längtan dit

Oftast reser jag tillsammans med min livskamrat Raimo. Otroligt fint att kunna dela alla upplevelser med någon.

Namibia

Maggy och jag i Windhoek 2008

Det finns ett land som är en favorit över alla andra och det är Namibia. Fast jag ser det inte riktigt som att resa bort när jag kommer dit. Jag ser det istället som att komma hem. Under hösten 2005 och våren 2008 hade jag möjligheten att under några månader vistas i det som har kommit att bli mitt andra hem. Det finns inte någon plats på jorden som har gjort mer intryck på mig än den. Där träffade jag otroligt inspirerande människor som berörde mig på djupet. En av dem visade sig även vara min själsliga syster och vi håller kontakten. Hon har varit på besök hemma i Hult och det tycks inte spela någon roll att det går år mellan att vi ses. Känslan är fortsatt där och fortsatt lika stark

Lite guldkant på en dag

Den sista tiden har varit kantad av många svårigheter. Jag har flera gånger haft anledning att fundera över hur många och tunga bördor det är möjligt att bära. Det har varit svåra saker och många av dem kommer att påverka framtiden stort. Fast märkligt nog händer det nästan alltid något som gör att bördorna känns mindre tunga och faktiskt alldeles möjliga att hantera. Idag ringde vårt lilla barnbarn Amanda för att prata med mormor. Hon ringde till och med två gånger för att berätta viktiga saker som att hon skulle äta glass, hade varit i skogen och att hon ville titta på film. Så härligt att lyssna på en fyraåring som fullkomligt bubblar av saker att berätta. Så säger hon det där som får mig att känna mig varm ända in i själen: Mormor, jag saknar dig! När kommer du? Tänk så fantastiskt att få vara saknad av alldeles underbara lilla Manda

Manda och jag fikar och fotar. Det är på barnen som en märker hur tiden går. Nästan ett år har gått sedan bilden togs. För mig är ju ett år inte särskilt mycket medan det är stor skillnad mellan att vara tre eller fyra år.

Pappa, morfar och ett åldrande jag

Sedan min pappa flyttade hem till oss så har vi två morfäder och två pappor här i huset. Lite lätt förvirrande det där hur någon kan vara någons pappa och samtidigt vara morfar. Vem var det som avsågs när jag sa pappa, var det pappa som i min egen far eller pappa Raimo som avsågs? Inte helt lätt att hänga med alla gånger. Vårt lilla barnbarn fyller tre år om några veckor vilket känns lite märkligt. Vi har ju knappt hunnit vänja oss vid att vara den äldre generationen och nu har hon redan blivit så stor. Undrar lite om det känns på samma sätt för mina egna föräldrar?

I år fyller jag 35 år och blir då lika gammal som min pappa var när jag föddes. Tänk att jag som barn alltid tyckte att jag hade en så gammal pappa. När min syster föddes hade pappa hunnit bli 41 år och nästan uråldrig i min mening. Nu när jag själv är i den åldern som när min far blev förälder och inte känner jag mig uråldrig och definitivt inte gammal. Däremot insåg jag i ett samtal idag att jag inte heller är helt ung. Det var ett samtal som handlade om att vara kvinna i fertil ålder och möjligheten att göra någon form av karriär. Vi pratade på ett par års sikt och vad som skulle kunna ske och att barnledighet kunde ju faktiskt finnas på kartan eftersom vi fortsatt hoppas på fler barn här i Hult. Så insåg jag plötslig att med det tidsperspektiv vi diskuterade så skulle jag vara en bra bit över 40 och kanske var det där med barnledighet inte lika troligt då. Plötsligt kände jag mig precis så där uråldrig som jag som barn tyckte att min pappa var! Kändes som om pensionen låg alldeles om hörnet och att den där tänkta karriären inte fanns på kartan.

Nu är det ju i alla fall trettio år kvar till pensioneringen så nog hinner jag att arbeta i många år till. Däremot insåg jag att den stress jag känt av en tid och inte riktigt kunnat sätta fingret på nog faktiskt är en tickande biologisk klocka! Vi har ju länge vetat om att vi är drabbade av det som kallas för ofrivillig barnlöshet (vilket egentligen är ett märkligt begrepp) men det har aldrig varit något som har stressat mig. Nu plötsligt kändes det som att den där klockan förvandlats till ett timglas där sanden rinner ur i allt snabbare tempo. Även om det stressar mig så känns det skönt att komma på vad som stressar, så oändligt mycket enklare att hantera när en vet vad som felas. Jag kan ju inte påverka den där klockans tickande men nu när jag är medveten om den kanske jag kan sätta den på snooze ett tag.

Raimo och vårt älskade lilla barnbarn

Helg med guldkant

Det här är en synnerligen bra helg eftersom vi har förmånen att rå om vårt barnbarn Manda hela helgen. Fantastiskt roligt att ha ett yrväder på två och ett halvt i huset. Kul också för henne att ha sina mostrar att leka med samt alla katter och hunden Ida. Det är en bestämd liten dam vår lilla Manda som vet vad hon vill. Äta grönsaker hör inte till de saker som hon vill äta. När hon ser att alla mostrarna äter grönsaker då ber hon också om grönsaker och äter samma som det. Bra att ha goda förebilder att lära sig av.

När helgen kommer till Hult då är det allt som oftast full fart som gäller. Imorgon skall det hinnas med en loppistur, dansuppvisning, kalas och förberedelser för söndagens glöggmys. Att ha glöggmys i hemma i Hult börjar bli till en tradition vilket onekligen känns kul. En av orsakerna till att vi köpte detta stora hus var att vi drömde om ytor som gav möjligheten att ofta ha kalas. Så har det blivit och det känns verkligen härligt när allt hårt arbete vi har lagt genom åren har resulterat i uppfyllda drömmar. Även om jag gillar att ha ett högt tempo så ser jag verkligen fram emot julledigheten. Inga möten och nästan inte något jobb. Som egen är man ju egentligen aldrig ledig och vi publicerar artiklar på Livåleva varje dag. Förvisso är det inte Regina och jag som skriver varje dag, men allt material som publiceras är det vi som redigerar och lägger upp. Det är ett roligt jobb men innebär också att man aldrig är helt ledig. Nåväl bortsett från tidningen kommer vi att vara helt lediga hela jullovet och som jag längtar!

Träffas på en tisdag

Igår träffade vi vårt barnbarn eftersom vi var och hälsade på dottern som fyllde år. När man bor långt ifrån varandra blir det lyx att träffas mitt i veckan. Tio mil är visserligen inte ett enormt avstånd men det är tillräckligt långt för att man inte bara skall kunna ses lite kort i vardagen. Det innebär att det ibland kan gå veckor utan att man ses och att lilla fröken hunnit lära sig nya saker mellan gångerna. När Manda var mindre kändes det där riktigt jobbigt men nu när hon är lite större är det enklare. Tidigare var jag faktiskt orolig att hon inte skulle minnas oss mellan gångerna. Just därför har det varit viktigt för oss att ha henne hos oss över helgerna med jämna mellanrum. Dels för att hennes föräldrar skall få lite barnledig tid men främst är motiven helt själviska för vi vill få rå om henne själva. Att få barnbarn är givetvis speciellt när det än händer i livet. För vår del har första barnbarnet kommit medan vi själva har barn hemma. De barnbarn som kommer senare i livet kommer ha en annan tillgång till mormor och morfar om vi den dagen har utflugna barn. Samtidigt är det en ynnest att vara ung när man blir morförälder eftersom vi kommer kunna finnas där när hon får barn och det är onekligen ett trevligt att tänka sig barnbarnsbarn i framtiden. Det känns fint att veta att vi har möjlighet att finnas med under stor del av hennes liv tycker jag.

När Manda kommer hem till oss är vi i första läget inte så intressanta. Den hon alltid frågar efter först är vår hund Ida. De där två har älskat varandra från första stund! När Manda var en liten bebis släppte Ida inte henne med blicken och så snart tösen blev något större har de varit oskiljaktiga lekkamrater. Blir stolt över vovven som är så duktig med barn och känner sådan tacksamhet över att vi har henne. Känns som ett bra läge att börja dagen med tacksamhet!

Här är Manda i somras när hon hjälper mormor att vattna blommorna.

Förebilder

Visst är det mormors jobb att skryta om sitt barnbarn! Om inte så borde det vara det tycker jag. Är så fantastiskt glad att ha denna lilla dam i mitt liv och blir glad bara av att tänka på henne. Skulle önska att vi boddee närmare varandra men avståndet till trots har vi en nära relation. Min förhoppning är att när hon blir stor skall hon känna inför mig som jag kände för min farmor. Det känns som att jag har en fantastisk förebild i henne när det gäller att vara den äldre generationen. Efter mina föräldrar och syster var hon den som stod mig närmast. Ett tag bodde vi grannar och hon såg mitt köksfönster från hennes. När jag kom hem på kvällen och hon såg lyset tändas tog det inte många minuter innan hon ringde och undrade om jag hade ätit. Hade jag inte ätit så fick jag gärna komma ner eftersom hon hade en extra portion i kylen. Till saken hör att farmor inte var vegetarian. Hon lagade alltså en portion bara till mig.

Det har gått över tio år sedan min farmor dog och jag saknar henne fortfarande. Hon kommer alltid att fattas mig. Önskar så att hon hade fått träffa min man och mina underbara ungar. Hon kunde gott ha levt fortfarande hon hade ju bara varit 93 år nu. Genom min relation till min egen farmor vet jag väl hur jag vill har relationen till mina egna barnbarn. Än så länge är det ju bara ett men med tanke på att vi har flera barn kan det ju bli ganska många barnbarn på sikt. Jag tror att alla barn mår bra av att ha vuxna i sitt liv utöver föräldrarna. Genom att ha flera vuxna i livet har barnen också möjlighet att spegla sig mot olika sätt att vara under den egna identitetsprocessen.

Jag blir fantastiskt glad när vi är på besök hos Sofia och Manda tar på sig skorna för att åka med mormor och morfar hem. Det är nog det bästa betyget man kan få tror jag.

Hur tänkte mamma?

I vår trappa står mina träskor från när jag var liten. Mamma köpte dem till mig sommaren när jag var två år så jag har onekligen haft dem ganska länge. Har egentligen inte funderat så mycket på dem annat än att jag tycker mycket om dem. Minns hur jag kände mig längst i hela världen när jag hade dem på mig och att det lät roligt när jag gick. Tror att det var med dessa skor som min kärlek till skor med klackar föddes.

När vi hade Manda på besök i början av veckan kunde hon givetvis inte motstå att pröva mormors skor. Hon är ju i den åldern jag var när jag hade dem och de passade givetvis helt perfekt.

Skorna fick provas flera gånger innan hon var nöjd. Man måste ju vara säker på att de sitter som de ska! Hon prövade även att ha dem på händerna men kom fram till att skor nog trots allt skall sitta på fötterna.

Sedan vinglade hon förtjust runt i mormors träskor. Att hon knappt kunde stå på benen i träskorna var inte så noga, det lät ju så roligt när hon gick i dem tyckte hon. Jag kunde dock inte låta bli att undra: Hur tänkte mamma som köpte träskor till en tvååring!? Det är ju helt livsfarligt! Var till och med tvungen att ringa mamma och fråga. Hon lät lite förvånad över frågan och konstaterade att hon nog inte tänkte alls eftersom att alla gick i träskor då. Lite spännande att jag lyckades göra mamma förskräckt dryga trettio år senare.

Den jag älskar...

I snart tio år har vi levt tillsammans Raimo och jag. Efter tio år blir jag fortfarande sjukt stolt när han har en spelning och tycker att han är helt fantastisk och vill tala om för alla att han som sjunger, han är min. Efter alla dessa år tycker jag märkligt nog att det är charmigt när han varje gång vi skall äta tacos undrar varför det inte heter varsågodos istället! Ett skämt kan nästan inte bli mer utslitet men jag skulle sakna det om han struntade i att säga det! Han har givetvis många fel och brister likväl som goda fördelar, men framförallt är han den som jag älskar!

Maken spelade på Café Corner i Munkedal i fredags. Lite gulligt att flera av hans frus favoritsånger numera finns på repetoaren!

Raimo där han trivs som allra bäst, hemma i Hult med vovven och barnen. Här är det dock lånade barn. Det stora barnet är vår lilla Manda och det lilla barnet är Vida. Tänk att Manda som brukar kännas så lite plötsligt kändes som en jätte när hon träffade Vida som bara är tolv veckor.

Veckans slut

Helgerna susar förbi i en hög hastighet, men det är väl så det är när man har roligt. Den här helgen har vi firat vårt barnbarn Amanda som tidigare i veckan fyllde två år. Efter kalaset hade vi dessutom förmånen att få med oss Manda hem för att låna henne i några dagar. Livet här i Hult blir genast annorlunda när det är en liten i huset. Våra småtroll är inte längre minst vilket är lite svårt för dem att hantera alla gånger. Däremot tror jag att det är riktigt bra för dem att ibland ges möjligheten att känna sig stora och få vara förebilder till någon som är mindre. Visst är livet märkligt många gånger! Innan jag träffade Raimo var jag mycket tveksam till om jag någonsin skulle vilja ha barn. Jag var betydligt mer intresserad av att göra karriär och se världen. Idag konstaterar jag att det där kan man göra trots att man har barn, men det kommer aldrig att bli lika viktigt när man har barn eftersom de alltid kommer först. Det är dags att lägga den här veckan till handlingarna och invänta en ny. Veckan har fört med sig både sådant som är bra och sådant som varit svårt. Att få umgås med Manda är dock som balsam för själen vilket gör att veckan som kommer får en bra början.

Presenter är viktiga när man fyller år

Undrar vad Manda spanar så på?

Hon spanar på den fina tårtan med smurfarna som mamma gjort. Kan nog inte vänja mig vid att benämna Sofia mamma trots att det gått två år. För mig kommer hon nog alltid att vara liten trots allt.

Tårta smakar gott och skall ätas med hela ansiktet!

En viktig bemärkelsedag!

Idag är det två år sedan vårt barnbarn Manda föddes. Förstår inte riktigt hur det redan har gått två år. När det gäller små barn infinner sig det märklige tillståndet när man inte förstår hur fort tiden har gått och samtidigt inte kan föreställa sig livet utan dem. Hon börjar bli stor det lilla trollet och kan numera prata på telefonen med mormor och morfar. Vi hänger inte riktigt med alla gånger men hon verkar nöjd i alla fall. Till helgen skall hon firas ordentligt och idag får vi nöja oss med telefonprat.

Förutom att det är Mandas födelsedag är detta en viktig dag ur ett annat perspektiv. Förra våren skrev min masterklass en bok om Gamlestaden i Göteborg. Nu är den på väg att bli publicerad och under resans gång har vi kommit fram till att vi skall starta ett kooperativ i klassen. Först handlade det om att administrera boken men nu har det växt till att bli vad jag tror är en bärande idé för framtiden. Vi startade upp för två veckor sedan och idag har vi fört första ordinarie årsmöte. Jag står som valberedningens förslag till ordförande för kooperativet och jag bugar ödmjukt och ser med spänning fram emot de utmaningar som ett sådant uppdrag kan föra med sig. Hittills har vi ägnat oss åt det formella som att skriva stadgar och delegationsordning och liknande men nu väntar nya aktiviteter!

Manda och mormor!

Att fastna på bild

Försöker att få till lite fina bilder på mig till ett fotoalbum. Tänkte jag skulle göra ett album var till mor och far med aktuella kort på deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. På barnen har nog mina föräldrar ganska nytagna kort men de på min syster och undertecknad är nog de flesta från när vi var små. Gamla kort är så klart alltid trevligt att titta på men jag tänker att nutiden är inte så dum den heller. I vår familj har vi ju dessutom lite avstånd mellan familjemedlemmarna eftersom vi bort tio mil från där mina föräldrar bor och syster bor ju så långt borta som på Irland. Idag är det ju lätt att hålla kontakten över stora avstånd. Kan fortfarande tycka att det är lite märkligt att sitta vid min dator och se dem jag pratar med i Namibia. När jag var liten och såg barnprogrammet Från A till Ö då önskade jag mig en telefon precis som den Hedvig hade där hon och hennes syster kunde se varandra. När jag var utbytesstudent i Namibia då pratade jag med familjen på telefon vilket gjorde det enklare att vara ifrån dem. Tror att avståndet hade känts ännu kortare om vi sett varandra när vi pratat. Lite på samma sätt tänker jag vad gäller mamma och pappa. De pratar ju med oss ofta men det blir inte lika ofta som vi kan ses. Varsitt fotoalbum kanske kan hjälpa till att minska känslan av avstånd. Det vill säga om jag lyckas få till det här med att fastna på bild!

Att stå och se naturlig ut är inte det enklaste!

Så varför ens försöka?

Om tio år i min rosenträdgård

Plusgrader och regn gör att jag vädrar vår. Visst är det knäppt! Jag vet ju att det snart kommer att slå om till minusgrader igen och åter vara kall vinter. Än är det långt till våren och min längtan gör inte väntan kortare. Fast idag kunde jag ändå inte låta bli att gå ut i vår rosenträdgård och titta lite och tänka bort kylan och regnet och istället se hur vackert det kommer att bli där till sommaren. Tänker mig hur vackert det kommer vara där om tio år när rosorna fått växa till sig ordentligt och bildar en väv av blad och blommor ovanför mitt huvud. Undrar lite hur livet kommer att se ut då. Det är nästan lite svindlande att tänka på hur livet ter sig om tio år. Jag hade för tio år sedan aldrig kunnat ana vilka vägar livet skulle föra mig. För tio år sedan hade jag inte träffat Raimo och hade inte en aning om vart livet skulle ta vägen. Tänker ändå på hur det kan vara att sitta där i rosenträdgården om sommaren med en bok i mitt knä. Lilla barnbarnet Manda kommer nästan vara tonåring om tio år vilket känns som ett märkligt perspektiv Min förhoppning är att vi kommer ha fler barn i vår familj då. Kanske tittar jag på dem när de leker på gräsmattan. Förmodligen kommer Manda inte längre att vara vårt enda barnbarn. Hur livet kommer att se ut är omöjligt att veta men det jag känner mig säker på, hur säker man nu kan vara på framtiden, är att om tio år skall jag fortfarande njuta av min rosenträdgård.

Om att vara mormor och ofrivilligt barnlös

Tidigare under hösten blev jag intervjuad för en artikel i Aftonbladet som handlar om hur det är att vara  33-årig mamma till fyra samtidigt som jag är drabbad av ofrivillig barnlöshet. Detta är något jag gärna pratar mig varm om. Jag tror att ofrivillig barnlöshet är något som diskuteras alldeles för lite och att längtan efter en bebis kanske gör att man inte ser att det finns andra alternativ. Visserligen längtar jag fortfarande efter en bebis, det skulle vara helt fantastiskt att få vara med om att vara gravid och få en liten. Samtidigt är jag innerligt tacksam över de barn jag har förmånen att dela mitt liv med. Genom barnbarnet Amanda får jag dessutom ta del av upplevelsen att ha en bebis vilket är nytt för mig. Det var inte så här jag trodde att livet skulle bli men jag skulle inte vilja ändra på det! Länk till artikeln hittar du HÄR!

Vill du läsa mer om mina tankar kring barn och barnlöshet hittar du ett inlägg jag skrivit tidigare HÄR!

Sofia, jag, Amanda och Anna! Fotograf Anna Edlund

Härliga fredag

Den här dagen har jag haft förmånen att spendera med vårt barnbarn Amanda. Även om hon inte pratar så mycket ännu är det så tydligt att hon numera förstår mycket av det vi säger till henne. Det går att fråga henne frågor och få svar vilket nästan känns lite märkligt. För två år sedan fanns hon inte ens och nu är hon en egen individ med väldigt mycket vilja. Det är verkligen en förmån att få se världen ur hennes perspektiv. Att gå och handla blir för henne till ett äventyr där det är spännande att se hur saker åker iväg på ett band innan någon lägger dem i en kasse. Att få stå själv i rulltrappan och hålla mormor i handen fick den lilla pratkvarnen att bli helt tyst. Att vara med Manda är ett helt annat tempo än studier och arbete, det är glädje rakt igenom!

Förväntan

Sommarlovets sista dag har onekligen varit bra här i Hult. Först en lång sovmorgon följt av en tur ut i skogen vilket resulterade i mycket bär och svamp. Tillbaka efter turen i skogen hade vi fått besök av äldsta dottern med familj. Kan inte tänka mig något bättre sätt att avsluta sommarlovet än tillsammans med hela familjen samt syster, barnbarn och svärson. Nu har småtrollen gått och lagt sig även om det var nästan omöjligt att få dem att varva ner. De är onekligen förväntansfulla inför morgondagen, skolstart är viktigt när man är liten. När man är i Mandas storlek däremot så räcker det att äta middag för att livet skall bli spännande.

Manda äter kantarellsoppa

Dagens (barn)sko

Allt blir gulligt när det är i ministorlek. Fastnar gärna i timmar på barnavdelningen fast jag kanske egentligen inte hade tid. Fast man vet ju aldrig om Amanda kan behöva något. Ganska säkert måste hon ha en sådan, och en sådan där och två av det där.... Nåväl en mormors jobb måste väl vara att skämma bort sitt barnbarn! Hittade supersöta sommarskor på Pennys i Dublin. Pennys har fantastiskt fina barnkläder och skor. Gillar att även kläderna till tjej som passerat storlek 122 är lekvänliga. Annars tycker jag att så snart man går upp en storlek och hamnar på 128 då är det nästan som att tjejer skall sluta leka och bara vara söta! Alltså har jag sett till att fylla på med lekvänliga kläder till mina små troll inför sommaren.

Sommarskor till Manda

Gulligare än så här blir det nästan inte!

Många första

De senaste dagarna har vi haft ett fantastiskt väder här i Hult. Det är verkligen svårt att få något vettigt gjort när solen skiner och det är varmt och skönt ute. Just det härliga solskenet är viktigt för energipåfyllningen. Vi har haft galet mycket att göra en tid. Det har verkligen inte blivit mindre att göra men så snart vädret blev bättre kändes allt så mycket enklare. Från att ha varit trött och hängig känner jag mig pigg och full av energi. De senaste dagarna har varit många första dagar.

I söndags var vi på födelsedagskalas för vårt barnbarn Amanda som firade sin allra första födelsedag. Kanske inte den födelsedag som kommer vara viktigast för henne men för oss var det lite stort att hon redan är ett år. Vi har dessutom haft årets första middag i trädgården och igår invigde vi grillen och åt grillat för första gången i år. Igår var det ju dessutom Första maj vilket vi firade ordentligt i Örekilsparken i Munkedal. Bra tal och trevlig musik samt korvgrillning och solsken. I ett sådant läge känns politiken som en lätt börda att bära. Dessutom var Anna, vår dotter en av talarna. För henne var det däremot inte första gången hon talade på första maj, nu är hon ju veteran i sammanhanget eftersom hon gjorde sitt första tal för ett helt år sedan.

Nu sjunker solen precis under trädtopparna och då kanske jag för första gången idag kan koncentrera mig på det som skall göras istället för att sitta i solen och bara njuta.

Födelsedagstårta till Amanda som Sofia bakat

Amanda firar första maj för första gången

Anna håller tal

Grillpremiär