Miss Penny Lane

Sedan i förra veckan när de första bilderna på Pinup Akademins fina kalender släpptes har frågorna varit många. De allra flesta rör möjligheten att beställa kalendern och det är riktigt enkelt, skicka ett mail till pinupakademin@gmail.com En kalender kostar 120 kronor plus 30 kronor i porto. All vinst går till bröstcancerfonden. Alla som jobbar med kalendern ställer upp helt ideellt för att få fram en troligt tjusig kalender med ett grymt bra ändamål.

Att känna sig som en filmstjärna varje dag borde egentligen vara en självklarhet!

Ett av mina motton i livet är att: livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder! Tror att det är en av anledningarna till att jag älskar att ta tjusiga outfitsbilder och jag älskar tjusiga vintageklänningar. Jag hade aldrig tidigare tänkt tanken på att vara pinupmodell men nu känns det egentligen alldeles givet. Det är något lite fult över att ta selfies vilket egentligen är dumt. Fler borde ta mer selfies för att sprida fler bilder av ur människor ser ut, hur kvinnor ser ut. Framförallt dagens unga tjejer behöver motvikter till idealen de matas med. Jag behöver motvikter och andra kvinnor att spegla mig mot för att själv inte tappa fokus. Att känna att en inte duger, inte är vacker nog är lätt även när en är en vuxen kvinna på 37 år. Även jag påverkas av det jag ser i medierna och just därför blir jag så fantastiskt glad över pinupkalendern och den motvikt den representerar. Att temat för årets kalender dessutom är kitschig femtiotal gör den ännu lite bättre.

Rosen Penny Lane

Mitt namn som pinuppa är Miss Penny Lane och då känns det onekligen passande att också visa upp rosen som inspirerat namnet. Tänker att jag måste göra en fotografering i sommar tillsammans med min ros när den blommar. 

Att känna sig vacker är något jag ser som en rättighet. Alla människor är vackra och vi borde hylla detta stället för att ägna oss åt att oroa oss för att inte klara av att uppfylla de normer som sätts. Normer kan brytas och förändras och jag tror att pinupkalendern är ett av många steg i rätt riktning.

Debut som pinuppa!

I början av oktober for jag från en studiekoferens i Stockholm till en fotografering i Göteborg. Jag hade fått äran att bli en av Pinup akademins kalenderflickor. Varje år ger de ut en kalender till förmån för bröstcancerfonden och i år är jag en av dem som fått förmånen att vara med. För mig är det en seger på så många sätt att vara med. Dels för att Pinup akademin gör en kalender som är kroppspositiv med fokus på att varje kvinna är fantastisk men dels också för min egen resa. Jag trodde aldrig att jag skulle ha självförtroende nog att ställa upp för en fotografering som pinuppa. Idag känner jag mig trygg med mig själv även om det har varit en lång väg dit. Dagens ideal är alldeles galna och så många framförallt unga kvinnor går genom livet med en känsla av att de inte duger. Just därför tycker jag att Pinup akademins kalender är helt fantastisk. Den bejakar att det finns inte några skönhetsideal bara skönheter. Det är en kroppspositivistisk kalender helt utan manlig blick. Den helt fantastiska fotografen är Jana Mäkinen. Dessutom går all vinst från kalendern till bröstcancerfonden. Skulle säga att det svåraste med att bli pinuppa var att komma på ett bra artistnamn. Funderade länge och väl innan jag insåg det självklara namnet Miss Penny Lane. Självklart eftersom Penny Lane är en av mina favoritrosor i min rosenträdgård. Otroligt vacker och alldeles unik, precis som varje pinuppa!

Den som är intresserad av att beställa kalendern gör det enklast via Pinup Akademin. De kostar 120 kronor med en fraktkostnad på 30 kronor.

You can call me Miss Penny Lane!

Det är inte okej att vara tjock!

Egentligen känner jag mig ganska färdig med min egen viktresa. Flera diskussioner den senaste tiden gör dock att ämnet åter känns aktuellt. Fyra år har gått sedan jag gjorde min gastric bypass och den stora skillnaden mellan då och nu handlar inte om vikt. Den handlar istället om bemötande och välbefinnande. Jag har en starkare kropp som orkar det jag vill idag. Den orkar att springa, dansa och leva i det tempo som jag trivs i. Det där är något positivt och som höjer livskvaliteten.

Det som gör mig beklämd är att jag idag får ett annat bemötande än när jag var tjock. Med vikten kommer också föreställningar om svag karaktär. Det är märkligt nog fullt acceptabelt att förlöjliga och göra sig rolig över den som är överviktig. Jag hamnade för en tid sedan i en diskussion om gastric bypass där en i sällskapet berättade vilket dåligt alternativ denna operation var. Hen menade att den aldrig blev bra och att lägga sig under kniven var ett synnerligen dumt alternativ. Hen och övriga i sällskapet hade många missuppfattningar kring operationen och till slut valde jag att påpeka att jag gjort just en gastric bypass. Att det finns många svårigheter men att det är det klokaste valet jag gjort i mitt liv. Efteråt fick jag kommentaren: har du gjort en gastric bypass? Du som är så tjusig! Kommentaren var välmenad men är problematisk. Den betyder ju faktiskt att jag är tjusig nu när jag gått ner i vikt men att jag inte skulle vara tjusig om jag var tjock. Skönhet och tjusighet sitter knappast i vikten. I min mening handlar det mer om attityd och utstrålning. Att känna sig trygg och bekväm i sin egen kropp är viktigare än vilken siffra vågen visar!

Samma tjej, samma leende och samma inställning till livet!

Norma Jean is gone...

Idag är det femtio år sedan Marilyn Monroe gick ur tiden. Hon var bara 36 år när hon dog men en legend redan i sin egen tid. Femtio år efter sin död är hon fortsatt aktuell. Hon är ett koncept som sysselsätter inredare likväl som klädskapare. När jag var sju år fick jag en bild av Marilyn Monroe och jag tyckte hon var den tjusigaste kvinna jag någonsin hade sett. Tjugo år senare har jag sett alla hennes filmer och hon är fortsatt en av de vackraste kvinnorna jag vet. Hon har något speciellt som gör att människor fortfarande intresseras av hennes arbete och av henne som person. Tidigare i våras kom TV-serien Smash som handlar om hur man skapar en musikal av Marilyn Monroes liv. Smash är otroligt välgjord men mycket bra musik och duktiga skådespelare. Musikalen de skapar om Marilyn Monroe skulle också vara spännande att se. Länk till musik från Smash hittar du HÄR! Mer att läsa om Smash HÄR! och mer att läsa om Marilyn Monroe HÄR!

En bild som känns mer Norma Jean än Marilyn

Marilyn Monroe filmstjärnan

Kvinnoideal

Sista tiden har jag funderat mycket över det här med kvinnoideal. Ämnet känns viktigt med tanke på att jag har fyra döttrar och jag vill skicka med dem kraft och styrka inför deras liv som vuxna. Känns som om det är tufft att vara ung tjej idag, tuffare än vad det var på min tid. Det är mycket fokus på hur kvinnor ska se ut. Vad som är rätt och vad som är fel. Tjejerna själva har extremt bra koll på vad som är rätt och inte. Till och med min åttaåriga tjej vet vad som är rätt och hur man som tjej "ska" se ut. Är man uppväxt med Top model är det klart att mycket fokus riskerar att handla om tjejers utsida snarare än insida. När jag själv växte upp var pressen inte lika stor, vi hade inte heller det enorma mediaflödet. Idag kan jag ta flera hundra bilder med min kamera på en enda dag medan jag då fick välja om det skulle vara en rulle med 24 eller 32 bilder. I bästa fall tog det några dagar innan bilderna framkallades, men det kunde lika gärna ta flera månader. Idag är man ständigt medveten om hur man ser ut, det är ju bara att ta en bild sen har man beviset framför sig.

Som tonåring kände jag stark press på mig att inte vara tjock, det värsta som kunde hända var nog att vara tjock. Som tonåring var jag inte tjock utan såg ut som de flesta andra, men rädslan över att kunna bli tjock styrde många av mina val. Jag tränade och åt rätt men inte i första hand med målet att jag skulle må gott och ha ett sunt liv utan istället för att jag inte skulle gå upp i vikt. Testade alla möjliga bantingskurer eftersom det trots allt var möjligt att vara smalare än vad jag var. Glömde ofta bort att äta eftersom jag alltid hade fullt upp, tänkte att det kanske bara var bra eftersom då höll jag mig ju smal. Nu långt senare har jag svårt att förstå de tankar jag hade då och hur jag gjorde mina val. Det värsta i livet är inte övervikt! Det finns oändligt många saker som är värre. När jag var runt 20 år började jag gå upp kraftigt i vikt. På några få år gick jag från att vara en normalviktig tjej till att vara någon med kraftig övervikt. Förändringen var inte enkel att hantera, inte på något sätt. Jag följdes ständigt över skuldkänslor och känslan över att inte ha kontroll. Hur kunde man låta sig själv förfalla så? Önskar att jag vetat då vad jag vet idag, att det inte handlade om dålig kontroll eller om förfall. Det handlade istället om en hormonrubbning, en sjukdom som heter PCOS som jag fick veta att jag hade när vi gjorde vår första fertilitetsutredning. PCOS påverkar inte bara möjligheten att bli med barn utan också vikten och mycket annat. För min del innebar det att jag äntligen kunde släppa alla känslor av skuld inför min egen vikt. Jag är jag och stolt över den jag är!

Det här är jag och det är helt ok att se ut som jag gör!