Min största sorg

För tolv år sedan träffade jag den stora kärleken och med det människan jag vill leva mitt liv med. Allt stämde med en gång och inom en månad hade vi flyttat ihop och förlovat oss. Året därpå köpte vi hus och gifte oss. Förutom att jag fick en livskamrat fick jag också två barn på sju och elva år. Märkligt nog kändes vi fyra som familj från dag ett vilket jag är mycket tacksam och glad över. Att som vuxen kliva in i en befintlig familj är ju inte så enkelt. Redan då önskade vi oss fler barn och tänkte att varför vänta? Hade vi fått styra hade vi alltså köpt hus, gift oss och fått barn redan året efter att vi träffades. Så blev det dock inte. Istället passerade både ett och två år utan att vi blev med barn och i januari 2006 påbörjade vi vår första fertilitetsutredning.

Vet inte riktigt om en skall kalla den där första utredningen för det eftersom de då bara utredde mig. Min man hade ju redan två biologiska barn och då verkade läkaren utgå från att problemet måste ligga hos mig. Det utredningen konstaterade var att jag har polycystiskt ovarialsyndrom PCOS. Vad det innebar fick jag inte veta förutom att det påverkade fertiliteten. Allt jag idag vet om PCOS har jag fått ta reda på själv och stödet från vården har varit helt obefintligt. Hade jag fått stöd redan i den första utredningen då kanske vår situation hade sett annorlunda ut idag. Bemötandet i vår första utredning var riktigt dåligt och gav mig mycket skuldkänslor. Min vikt pekades ut som en faktor till att vi inte blev med barn och barnmorskan påpekade att jag skulle sluta med godis och kakor om jag ville bli med barn. Vad de inte berättade var att min övervikt och min PCOS hänger ihop. Det dröjde drygt två år innan vi åter sökte för vår ofrivilliga barnlöshet. Två år då jag konstant försökte gå ner i vikt och kände ett stort självförakt över att jag inte lyckades. Då hade vi flyttat till Munkedal och jag fick fint stöd från barnmorskan som remitterade oss vidare för ytterligare utredning som påbörjades i januari 2009. Den här gången kändes allt betydligt mer seriöst och utredningen omfattade även min man. Det som då konstaterades var att utöver min problematik hade min man en mycket låg spermietäthet. Enda alternativet för oss att bli med barn var således genom IVF. För att få göra fertilitetsbehandlingar krävdes dock ett BMI under 35. Mitt BMI låg då på 43 och min förtvivlan visste inte några gränser.

Under några månader försökte jag åter på egen hand gå ner i vikt men lyckades inte och kontaktade vården för hjälp. Under året som följde testade jag diverse olika mediciner som skulle hjälpa till med viktnedgången. Den ena medicinen visade sig ge skador på lever och hjärta och drogs tillbaka som godkänd medicin. Nästa medicin skulle göra att fel mat gav diarré. För min del innebar det att allt jag åt gav mig diarré och att jag till slut inte kunde lämna hemmet av rädsla att inte hinna till toaletten. Då tog min närmsta vän tag i mig och sa att det där var ohållbart och att nu fick det vara nog. Stärkt av min vän sökte jag åter hjälp på vårdcentralen och efter många turer fick jag en remiss till att göra en gastric bypass operation (GBP). Det kändes som ett nederlag att inte klara av att gå ner i vikt på egen hand men jag är evigt tacksam över möjligheten och att jag tog steget. I september 2012 opererades jag och började med det ett nytt kapitel i livet.

Det är inte lämpligt att bli gravid under det första året efter en GBP och det var onekligen en frustrerad väntan på grund av detta. Under hösten 2013 tog vi ny kontakt för att kunna gå vidare med IVF. Dessvärre fick jag ett tråkigt bemötande då läkaren påpekade att min vikt var i högsta laget och att jag var gammal. Veckan innan hade jag fyllt 34 år och kände mig inte särskilt gammal. Dessutom visade det sig att läkaren tittade på gamla uppgifter och hade missat att jag istället hade ett BMI på 28. I november 2013 när alla nya prover var tagna skulle en remiss skickas till Sahlgrenska och vi skulle äntligen få ta nästa steg. När tre månader passerat utan att Sahlgrenska hörde av sig kontaktade jag dem och fick veta att de aldrig fått någon remiss. Det krävdes många turer innan remissen till sist skickades iväg och vår väntan åter kunde börja. Den här gången kontrollerade jag redan efter några dagar att Sahlgrenska fått remissen.

Först i augusti 2014 hade vi vårt första möte i Göteborg och i november samma år gjordes vårt första äggplock och två dagar senare en embryoåterföring. Jag blev sjuk i samband med behandlingarna och mådde riktigt dåligt i nästan två månader efteråt. Under den tiden gick även min far bort vilket gjorde det till en synnerligen svår tid i livet. I mars gjorde vi nästa äggplock men fick inte möjlighet att göra någon embryoåterföring då äggen inte blivit befruktade. Det vi inte visste förrän då var att ett äggplock räknas som ett försök vilket innebar att nu var två av våra tre försök över. Efter många diskussioner valde vi att tämligen omgående genomföra det tredje och sista försöket. Raimo var tveksam till att fortsätta eftersom jag mått så pass dåligt av alla hormoner men för mig fanns det inte något alternativ. Eftersom vi nu var framme vid vårt sista försök fick vi frågan om vi ville sätta tillbaka två embryon om det var möjligt. Det skulle ge en något högre chans och vi tackade ja till detta. Även detta försök misslyckades och men vi hade fortfarande en chans kvar eftersom ett embryo gick att frysa ner.

Så snart det var möjligt bestämde vi därför att göra ett försök att återföra det frysta embryot. Ett embryo som var odlat i ett laboratorium i fem dagar det låter onekligen som sience fiction. Vid det här laget hade vi gett upp hoppet om att behandlingarna skulle lyckas och vågade inte tro att det skulle klara att tinas upp. Hela förmiddagen då återföringen skulle ske då gick vi och väntade på att Sahlgrenska skulle ringa och säga att det tyvärr inte hade fungerat. Det kom aldrig något samtal och till sist var det dags att åka för att göra det sista som fanns kvar att göra för att kunna bli med barn. Jag trodde fortsatt inte på att det skulle kunna lyckas och glömde till och med bort att göra ett graviditetstest dagen jag skulle göra det. Kom på det dagen efter och testade mest för att ha det gjort. Plötsligt fanns där resultatet som talade om att jag var gravid. Efter allt vi gått igenom var vi äntligen med barn och jag har nog aldrig varit gladare än i den stunden. Raimo och jag började planera för att livet skulle ändra riktning och förändras helt när en ny liten människa skulle bli en del av vår familj. Att något skulle kunna gå fel fanns inte ens i mina tankar nu när vi äntligen var med barn. Dessvärre dröjde det inte länge innan jag fick missfall. För att göra allt ytterligare mer komplicerat blev vi sedan med barn på egen hand så att säga. Den här gången ville lyckan inte infinna sig, vi litade helt enkelt inte på att det skulle fungera. Vår känsla visade sig vara rätt och vi fick åter ett missfall. Chansen att vi skulle bli med barn igen på egen hand är minimal. Jag vet ju om våra svårigheter och inser att vi blev med barn var ungefär lika vanligt som att vinna storvinsten på lotto. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att acceptera barnlösheten om jag aldrig blivit gravid. Även om jag var gravid bara ett kort tag så är sorgen desto större. Jag sörjer barnet som kunde ha blivit, vår familj som den hade sett ut med en medlem till och det liv som kunde ha blivit vårt.

Det är och har varit svårt att acceptera att jag aldrig kommer att vara gravid igen och föda ett barn. Missfallet gjorde det än svårare att acceptera. För mig är inte det viktiga att mitt barn är min biologiska avkomma. Jag har ju reda fyra underbara flickor samt barnbarnet som jag har förmånen att dela livet med. Det jag saknar är möjligheten att få vara med från första dagen. Att se bebisen växa till småbarn, till barn och sedan tonåring och till sist att bli vuxen. Det är en enorm sorg att acceptera att jag aldrig kommer att ha en bebis. Att jag aldrig kommer kunna relatera till sådant som hör småbarnsåren till. Ibland känns det som om jag helt kommer att gå sönder. Andra dagar känns det ganska bra, det kunde trots allt varit värre. Dessutom har jag en liten kompis på två och ett halvt år som jag känt i hela hennes liv. En liten tjej som blir uppriktigt glad över att träffas och som jag har förmånen att vara en viktig vuxen för.

Det kommer att dröja innan jag helt gått vidare och kanske kommer det alltid kännas svårt. Just nu blir jag nästan arg på människor som påpekar att jag är ung och att det finns tid, om jag bara slappnar av lite så ska jag se att det ordnar sig. Det kommer inte att ordna sig, men jag kommer helt garanterat att överleva! Raimo och jag kommer att fortsätta att vara ett vi även utan de barn vi hade tänkt oss, men det blir ett annat liv än det vi trodde. För mig är det här en livssorg, samtidigt försöker jag påminna mig om att jag är bara ofrivilligt barnlös. Jag är frisk, lever i fred och frihet, har ett hem, en familj och behöver aldrig oroa mig för om jag har mat nästa dag. Detta är inte alla förunnat och där försöker jag att lägga mitt fokus.

Raimo och jag är fortfarande vi, nu ska vi bara fundera ut hur vårt liv ska se ut när det inte blev som vi tänkt

Kvinnoideal

Sista tiden har jag funderat mycket över det här med kvinnoideal. Ämnet känns viktigt med tanke på att jag har fyra döttrar och jag vill skicka med dem kraft och styrka inför deras liv som vuxna. Känns som om det är tufft att vara ung tjej idag, tuffare än vad det var på min tid. Det är mycket fokus på hur kvinnor ska se ut. Vad som är rätt och vad som är fel. Tjejerna själva har extremt bra koll på vad som är rätt och inte. Till och med min åttaåriga tjej vet vad som är rätt och hur man som tjej "ska" se ut. Är man uppväxt med Top model är det klart att mycket fokus riskerar att handla om tjejers utsida snarare än insida. När jag själv växte upp var pressen inte lika stor, vi hade inte heller det enorma mediaflödet. Idag kan jag ta flera hundra bilder med min kamera på en enda dag medan jag då fick välja om det skulle vara en rulle med 24 eller 32 bilder. I bästa fall tog det några dagar innan bilderna framkallades, men det kunde lika gärna ta flera månader. Idag är man ständigt medveten om hur man ser ut, det är ju bara att ta en bild sen har man beviset framför sig.

Som tonåring kände jag stark press på mig att inte vara tjock, det värsta som kunde hända var nog att vara tjock. Som tonåring var jag inte tjock utan såg ut som de flesta andra, men rädslan över att kunna bli tjock styrde många av mina val. Jag tränade och åt rätt men inte i första hand med målet att jag skulle må gott och ha ett sunt liv utan istället för att jag inte skulle gå upp i vikt. Testade alla möjliga bantingskurer eftersom det trots allt var möjligt att vara smalare än vad jag var. Glömde ofta bort att äta eftersom jag alltid hade fullt upp, tänkte att det kanske bara var bra eftersom då höll jag mig ju smal. Nu långt senare har jag svårt att förstå de tankar jag hade då och hur jag gjorde mina val. Det värsta i livet är inte övervikt! Det finns oändligt många saker som är värre. När jag var runt 20 år började jag gå upp kraftigt i vikt. På några få år gick jag från att vara en normalviktig tjej till att vara någon med kraftig övervikt. Förändringen var inte enkel att hantera, inte på något sätt. Jag följdes ständigt över skuldkänslor och känslan över att inte ha kontroll. Hur kunde man låta sig själv förfalla så? Önskar att jag vetat då vad jag vet idag, att det inte handlade om dålig kontroll eller om förfall. Det handlade istället om en hormonrubbning, en sjukdom som heter PCOS som jag fick veta att jag hade när vi gjorde vår första fertilitetsutredning. PCOS påverkar inte bara möjligheten att bli med barn utan också vikten och mycket annat. För min del innebar det att jag äntligen kunde släppa alla känslor av skuld inför min egen vikt. Jag är jag och stolt över den jag är!

Det här är jag och det är helt ok att se ut som jag gör!