Fortfarande här hos oss

Det har gått två år och två veckor sedan vi fick beskedet att vår katt Elvis var döende. Prognosen var att han i bästa fall hade några veckor kvar att leva. Han borde inte leva eftersom han fortsatt är lika sjuk, men han lever och mår gott. Veterinären kan inte riktigt förklara hur det kan vara möjligt eftersom det rent faktiskt inte borde vara så. Vissa saker i livet går helt enkelt inte att förklara och kanske finns det någon mening med det. Vi är innerligt tacksamma över att Elvis fortsatt lever och mår gott. Han får medicin varje dag men utöver det finns det inte någonting som påminner om att han är sjuk. Han klättrar i träd, hjälper till att gräva i odlingslådorna (till mitt stora förtret) och följer med oss på promenaderna med Ida. Han vet helt enkelt inte om att han är dödssjuk och tycks inte heller vara särskilt påverkad av att det är så.

Hur länge han blir kvar hos oss är omöjligt att säga och det gäller ju egentligen varje varelses liv. Vi kan ana att han nog inte blir riktigt gammal. Å andra sidan skulle han ha varit död i två år och så blev det ju inte. Vissa har förmågan att överleva helt enkelt. Tänker många gånger att Elvis och min pappa är lika på det sättet. När jag föddes var min pappa redan dödssjuk och ingen trodde att han skulle leva särskilt länge till. Istället trotsade han alla odds och levde i ytterligare 35 år!

Livet består helt enkelt av många märkligheter och vi är tacksamma över att få ha vår lille mirakelkatt kvar hos oss.