Hatkärlek

I normala fall ondgör jag mig över rönnspirean i min trädgård som jag ständigt slåss mot. När vi köpte huset täckte den större delen av trädgården och det senaste tio åren har jag kämpat för att hålla den borta. Jag har sällan svurit så mycket som över den förhatliga rönnspirean. Det är dock lite av en hatkärlek eftersom när den är tuktad och växer där jag vill då är den riktigt fin. När rönnspirean blommar lockar den gott om fjärilar och bara det gör den till en trevlig invånare i min trädgård. Det som gör att jag till och med går så långt som att tycka om den förhatliga rönnspirean är att den är först ut att grönska. Redan nu i februari har den gröna knoppar trots att det alldeles nyss var snö och kallt är den ett löfte om att våren är i antågande.

 Så här års tar jag alltid in några kvistar av rönnspirea och sätter i vaser lite här och var i huset. Det tar bara någon dag för kvistarna att slå ut. Fint att kunna ta in våren när den ännu inte anlänt Hult.

 Tänk att något jag avskyr tämligen stor del av året just nu ger mig en känsla av lycka. Lite som livet är i stort tänker jag. Att allt inte är svart eller vitt. Att hur en ser på saker förändras över tid eller beroende på situationen. Egentligen inte särskilt mycket att fundera över utan istället bäst att konstatera att det är härligt att kunna ta in våren och bara njuta.