När orden tar slut

Det är lite märkligt det här när orden helt plötsligt tar slut. Jag har bloggat i över sex år och har nästan aldrig svårt att hitta orden. Fast ibland händer det att orden tar som helt slut. Inte bara så att det är svårt att hitta de rätta orden utan som om jag aldrig någonsin hade formulerat ett enda ord. Kan för mitt liv inte förstå hur det skall vara möjligt att sätta samman ord som bildar meningar. Dessutom skall det ju allra helst vara begripliga meningar som formar stycken och gör ett blogginlägg intressant att läsa. Den senaste veckan har orden och jag inte varit kompisar. Det är som att vi inte ens kände varandra och absolut inte hade en relation sedan trettio år tillbaka. En mycket märklig känsla för mig som verkligen älskar det skrivna ordet. Sedan dagen jag lärde mig att läsa inleddes en livslång relation. Just nu krisar vi lite, men så är det nog med alla förhållanden. Allt är ju inte en dans på rosor utan ibland är det mer av det svåra än av det enkla. Tror att vi hittar tillbaka till varandra, vi trivs ju egentligen alldeles utmärkt tillsammans. Kan inte ens föreställa mig ett liv utan mina ord. När jag lärde mig att foga samman ord till berättelser var det som att jag blev till jag. Det var då jag formade människan som jag är. Genom orden och genom fantasin spränger jag alla gränser. Det finns inte någonting som är omöjligt så länge som jag har mina ord. Genom dem kan jag ta mig var som helst i världen och till vilken tid jag så önskar. Orden gör allt möjligt, orden gör mig till en tidsresenär, till en som styr över människors liv och öden. Kort och gott gör orden mig till en författare!