Efter lång tids tystnad

Efter en lång tystnad är det märkligt svårt att ta steget att skriva igen. Att bestämma vad det första inlägget ska handla om. Jag valde i slutet av sommaren att helt pausa att blogga. Skrivandet rymdes inte i livet och bloggen blev till ett dåligt samvete istället för något kreativt och roligt. Under en tid valde jag att skala bort allt som inte gav energi och som inte kändes roligt. Allt som gav mig dåligt samvete sattes på paus om det var möjligt. Vissa saker är inte möjliga att välja bort, en har trots allt en del måsten i livet som inte är valbara. Det var svårt att välja bort sådant som jag tycker om att göra och som jag egentligen ser som viktiga. Första tiden gav det mig än mer dåligt samvete än att inte hinna med allt. Efter en tid ersattes det dåliga samvetet med en känsla av utrymme och frihet.

Efter ytterligare en tid märkte jag hur jag saknade somliga saker medan annat faktiskt kändes bra att ha släppt. Något som jag verkligen saknade var bloggen och skrivandet. Jag är en skrivande varelse, utan skrivandet är jag inte jag. Alltså skriver jag igen! Har ingen aning om hur ofta, däremot vet jag att jag kommer fortsätta så länge som det känns lustfyllt och kreativt. Tror att en paus var alldeles nödvändig för att jag skulle förstå hur viktigt skrivandet är för mig.

Välkommen till VisaLiza

Statistik hör inte till ett ämne jag varit särskilt förtjust i någonsin. I allla fall inte förrän jag började blogga, då blev jag lite smått besatt över statistiken här på VisaLiza. I början var det så pass få läsare att jag i stort sett kunde namnet på dem som läste eftersom det till största delen var vänner och familj. Sen gick åren och fler läsare kom till. Den sista tiden har det kommit ovanligt mycket nya läsare vilket jag tycker är fantastiskt roligt. Välkomna hit till VisaLiza! Jag som driver bloggen heter Liza Kettil och bor på landsbygden i Munkedal i mellersta Bohuslän. Jag är en skoälskande vintagefantast som helst tillbringar min tid i trädgården och tror bestämt att det går att förändra världen. VisaLiza speglar mig, det jag jag tycker om och det som engagerar mig. Det blir mycket vintage, skor och rosor men även mer allvarligt. Jag är politiskt engagerad sedan tonåren och har ett brinnande intresse för kvinnors rättigheter och för internationella frågor med särskilt fokus på södra Afrika. Av olika anledningar har livet fört mig till den delen av världen i flera omgångar. Minns så väl första gången jag for till Namibia hösten 2005. Då hade min väninna Linda och jag fått ett stipendium för att genomföra fältarbetet till vår kandidatuppsats. Tänkte då att det skulle vara en resa som en bara har möjlighet att göra en enda gång i livet. Fast det hjärtat är fullt av brukar en hitta vägar att återvända till.

Nu eller förr? När en bild är tagen är inte helt lätt att veta

VisaLiza är en tämligen spretig blogg, men här finns en röd tråd. Bloggen liknar mitt liv och även det har en tendens att spreta åt alla håll och kanter mellan varven. Vem är då Liza? Jag är en 37-årig lantis med sporadisk stadslängtan. Huset i Hult med dess trädgård är min oas och favoritplats på jorden. Samtidigt känner jag varje år när det är vinter, mörkt och kallt en stark längtan efter att istället bo i en stad med närhet till allt. Familjen hamnade i Hult av en slump, vi hittade ett renoveringsobjekt för den händige. Hade vi varit just händiga hade vi istället valt ett annat hus. Å andra sidan har det tvingat oss att bli händiga längs vägen och kan med stolthet säga att allt som finns i huset i Hult det har vi själva skapat.

Skor, klänningar och väskor hör till några av livets viktigheter

Jag har fyra barn varav två fortfarande bor kvar hemma medan två är utflugna och den äldsta till och med har ett eget barn. Känner mig ständigt tacksam över dessa barn eftersom jag är drabbad av ofrivillig barnlöshet. Litet märkligt begrepp i sammanhanget eftersom jag har många barn. Att inte ha biologiska barn är en sorg för mig. Inte för att just ha en biologisk avkomma utan för att aldrig fått möjligheten att vara med från barnets första dag. Har med åren insett vilket svårt ämne det där med barnlöshet är vilket gör att det blivit en viktig fråga för mig att prata om. För att bryta tystnaden, att visa ett vi är många drabbade och att det är en allt annat än enkel fråga. Utan mina barn tror jag att det varit en betydligt svårare process.

VisaLiza är jag och jag är min blogg, till viss del i alla fall. VisaLiza är de delar som jag väljer att dela med mig av. Min blogg är en viktig del av den jag är och har under många år varit plats för mig att samla mina tankar och mina bilder. Sen har jag genom det förmånen att ha fina bloggläsare som väljer att följa, läsa och kommentera vad jag skriver om vilket känns riktigt fint.

När orden tar slut

Det är lite märkligt det här när orden helt plötsligt tar slut. Jag har bloggat i över sex år och har nästan aldrig svårt att hitta orden. Fast ibland händer det att orden tar som helt slut. Inte bara så att det är svårt att hitta de rätta orden utan som om jag aldrig någonsin hade formulerat ett enda ord. Kan för mitt liv inte förstå hur det skall vara möjligt att sätta samman ord som bildar meningar. Dessutom skall det ju allra helst vara begripliga meningar som formar stycken och gör ett blogginlägg intressant att läsa. Den senaste veckan har orden och jag inte varit kompisar. Det är som att vi inte ens kände varandra och absolut inte hade en relation sedan trettio år tillbaka. En mycket märklig känsla för mig som verkligen älskar det skrivna ordet. Sedan dagen jag lärde mig att läsa inleddes en livslång relation. Just nu krisar vi lite, men så är det nog med alla förhållanden. Allt är ju inte en dans på rosor utan ibland är det mer av det svåra än av det enkla. Tror att vi hittar tillbaka till varandra, vi trivs ju egentligen alldeles utmärkt tillsammans. Kan inte ens föreställa mig ett liv utan mina ord. När jag lärde mig att foga samman ord till berättelser var det som att jag blev till jag. Det var då jag formade människan som jag är. Genom orden och genom fantasin spränger jag alla gränser. Det finns inte någonting som är omöjligt så länge som jag har mina ord. Genom dem kan jag ta mig var som helst i världen och till vilken tid jag så önskar. Orden gör allt möjligt, orden gör mig till en tidsresenär, till en som styr över människors liv och öden. Kort och gott gör orden mig till en författare!