När orden tar slut

Det är lite märkligt det här när orden helt plötsligt tar slut. Jag har bloggat i över sex år och har nästan aldrig svårt att hitta orden. Fast ibland händer det att orden tar som helt slut. Inte bara så att det är svårt att hitta de rätta orden utan som om jag aldrig någonsin hade formulerat ett enda ord. Kan för mitt liv inte förstå hur det skall vara möjligt att sätta samman ord som bildar meningar. Dessutom skall det ju allra helst vara begripliga meningar som formar stycken och gör ett blogginlägg intressant att läsa. Den senaste veckan har orden och jag inte varit kompisar. Det är som att vi inte ens kände varandra och absolut inte hade en relation sedan trettio år tillbaka. En mycket märklig känsla för mig som verkligen älskar det skrivna ordet. Sedan dagen jag lärde mig att läsa inleddes en livslång relation. Just nu krisar vi lite, men så är det nog med alla förhållanden. Allt är ju inte en dans på rosor utan ibland är det mer av det svåra än av det enkla. Tror att vi hittar tillbaka till varandra, vi trivs ju egentligen alldeles utmärkt tillsammans. Kan inte ens föreställa mig ett liv utan mina ord. När jag lärde mig att foga samman ord till berättelser var det som att jag blev till jag. Det var då jag formade människan som jag är. Genom orden och genom fantasin spränger jag alla gränser. Det finns inte någonting som är omöjligt så länge som jag har mina ord. Genom dem kan jag ta mig var som helst i världen och till vilken tid jag så önskar. Orden gör allt möjligt, orden gör mig till en tidsresenär, till en som styr över människors liv och öden. Kort och gott gör orden mig till en författare!

Skriverier

När jag lärde mig att läsa och skriva inleddes en livslång kärleksrelation till det skrivna ordet. Jag älskar att läsa och än mer att skriva. Började redan som barn att skriva berättelser och sedan har det fortsatt. Det märkligt med skrivandet är att det är verkligen en speciell relation. Ibland fungerar allt så där bra, en är nyförälskad och allt är bara härligt. Då befinner en sig i ett flow och texten bara kommer. Sen kommer vardagen, när förälskelsen har gått över. När varje sida är en kamp att få till och en som undrar hur det alls gått att skriva mer än några ord i taget. En tvivlar på berättelsen och på den egna förmågan att berätta. I det där stadiet tappar jag ofta sugen och släpper projektet och inväntar nästa förälskelse och med det ny inspiration och ett nytt flow. Fast så har jag den där berättelsen jag började skriva för två år sedan, som nästan skrev sig själv under ovanligt lång tid. Sen kom livet emellan och att skriva var inte möjligt. Det fanns som inte utrymme varken praktiskt eller tankemässigt. Skillnaden var att jag inte kunde släppa berättelsen eller de människor som befolkade den. Undrade hur det gick för dem och kände att de allt oftare pockade på min uppmärksamhet. Försökte några gånger att sätta mig och skriva men det var helt omöjligt. Orden ville inte komma till mig trots att både människorna och deras historier fanns där så tydligt och nära till hands.

I Kapstaden hade jag med mig två böcker att läsa. En som tog slut alldeles för fort och en som jag snabbt insåg att jag inte skulle läsa ut. Så vad göra när en ville läsa något innan det var dags att sova? Jag började helt enkelt att läsa min egen bok, en text som blivit liggandes i nästan ett år. Det tog några dagar att läsa igenom allt och sedan började jag om igen fast gjorde noga anteckningar och började redigera och bearbeta den text som redan fanns. När det så var gjort fortsatte jag helt enkelt bara att skriva och skriva och skriva.... mitt flow var tillbaka! Jag är åter förälskad i min text fast det är inte den där blinda passionen som ofta kännetecknar den första förälskelsen. Snarare är det som en gammal kärlek där en ny gnista har tänds och med det ett tillstånd av nyförälskelse. Onekligen märkligt hur relationen till skrivandet verkligen är som en kärleksrelation.

Vi har det bra min text och jag och känslan av att ha flow är smått fantastisk. Synnerligen intressant att ha saknat människor som inte finns på riktigt utan rent faktiskt bara är ett resultat av min egen fantasi!

Nyförälskad!

Jag är nyförälskad och aningens besatt! Ni vet så där precis i början när det är nästan helt omöjligt att tänka på något annat. Man försöker men så plötsligt är tankarna där igen. Tro nu inte att jag har bytt ut maken. Jag må ha haft honom ganska länge men han får allt stanna där han är. Min förälskelse gäller istället mitt nya bokprojekt. Jag har skrivit berättelser ända sedan jag lärde mig att skriva och har ständigt minst ett projekt jag arbetar med. En färdig och en nästan klar bok har det blivit genom åren men dessvärre har jag hittills inte fått något napp vad gäller utgivning. Att skriva är för mig lika nödvändigt som att andas och en viktig del av vem jag är. På senare år har det blivit allt svårare att få tiden att räcka till vad gäller mina skönlitterära texter. Istället har jag skrivit många texter i skolan, på bloggen och på Livåleva. 

Ytterligare en faktor som gjort att det varit svårt att få det att fungera rent praktiskt är att jag tidigare alltid har skrivit för hand vilket inte är särskilt effektivt. Har alltid haft ett anteckningsblock med mig i väskan för att kunna skriva när som så lusten faller på. Många bussresor till och från skolan har ägnats åt att skriva och även tiden då jag väntat mellan bussbyten. Detta omständiga arbetssätt har lett till att allt skrivet måste renskrivas på dator och sedan bearbetas. Omständigt och tidskrävande. Har testat att skriva direkt på datorn men blivit helt tokig när jag har varit iväg och inte haft tillgång till min text och således inte kunnat skriva när andan har fallit på. Nu har jag löst det rent tekniska genom en fiffig liten app som jag har tillgång till på dator, Ipad och mobil och på så vis har jag ständigt min text med mig. Har faktiskt ständigt alla mina anteckningar med mig och jag är nästan lite häpen över denna förträffliga möjlighet till struktur. Nåväl tekniken är en sak och inspirationen en annan. Just nu känner jag mig fullkomligt förälskad i min text och i berättelsen som växer fram. Detta trots att det inte är en särskilt trevlig historia som skrivs. För första gången på länge har jag ett riktigt bra flyt i skrivandet och det är bara att hänga på känner jag. Kan komma på mig själv att bli irriterad när jag måste göra annat och inte kan ägna mig helt åt min text, men det är väl så det är att vara nyförälskad tänker jag. Tids nog kommer vardagen igen, en vardag där varje sida kan vara en kamp att producera. Alltså passar jag på att njuta av förälskelsen så länge som den varar!

Vad gäller det där med publicering så finns det ju idag många möjligheter till egen publicering om ett förlag inte skulle nappa. Att bli publicerad är ju inte det allra enklaste och många böcker som inte publiceras borde onekligen ha fått en chans att läsas av många. Fast publicering ligger än så länge långt borta, först måste ju texten blir klar!

Liza Kettil bloggare, företagare och författare!