Förra veckan såg jag för första gången i år hur det tittade upp något grönt i min trädgård. Jag blir nästan fånigt lycklig över att det åter grönskar i min trädgård. Förvisso mycket, mycket blygsamt men ett definitivt tecken på att våren kommer åter även i år.
För när det är kallt och mörkt är det nästan omöjligt att tro att världen åter skall bli varm och grönskande grön. Att solen åter skall värma och att vinden skall vara ljum och träden skifta i skir grönska. Den där känslan är svår att slå, känslan när en för första gången lägger märke till den gröna skiftningen i träden.
Jag längtar så efter min trädgård, min alldeles ljuva trädgård och oas i livet. Det känns som att min själ krymper när jag inte har möjlighet att på samma sätt vistas i min trädgård. Hur tung till sinnes jag än kan vara blir jag lättare i tanken av att gräva i mina odlingslådor eller att rensa ogräs. Jag har noga inspekterat mina odlingslådor och planerat hur jag ska plantera i år. Nu väntar jag bara på att det skall bli vår och med det dags att börja arbetet.
Längtar också tills dess min gräsmatta översållas av vitsippor. För varje år har de blivit fler i antalet och det skall bli spännande att se hur detta året blir. Första våren i Hult var det bara någon enstaka vitsippa och sedan dess har de blivit hundratals. Så länge som vitsipporna blommar är det förbjudet att klippa gräset här i Hult. Tiden de blommar är ju så kort och då vill jag hellre njuta av vitsippornas skönhet än av en prydligt klippt gräsmatta.
Tänk så mycket ljuvligt som väntar! Allt det vackra ligger framför oss som ett oskrivet blad och ett löfte om vackra dagar. Dagar då himlen är blå och bäst betraktas liggandes i ett av av vitsippor. Dagar då allt känns möjligt bara för att solen skiner och världen är grön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar