Fördelen med ogräs

Äntligen tycks jag vara i fas med tiden och livets alla uppgifter. Så pass i fas att jag äntligen har tid att ägna mig åt min trädgård på allvar. Hittills har varje ledig stund fått ägnas åt mina odlingar och växthus och i övrigt har ogräset fått frodas. Först skapade det tämligen mycket stress och ångest men till sist förlikade jag mig med att jag gjort rätt prioritering. Ätbart först och sådant som är vackert i andra hand. När jag väl tog tag i att börja rensa ogräs var planteringarna tämligen överväxta och vid en första anblick såg det ut som om jag medvetet planterat kirskål. Den stora fördelen med att låta ogräset växa till sig ordentligt är att det blir lättare att rensa. Det ligger något riktigt befriande i rensa ogräs i en överväxt rabatt. Skillnaden blir rejäl och det syns verkligen att arbetet har gjort skillnad. När jag till sist gav upp hade jag fyllt en skottkärra med ogräs, fått en plantering som åter var fin och dessutom fått ett helt gäng knottbett.

Sju år av väntan...

För sju år sedan planterades ett plommonträd i trädgården i Hult. Ett träd som flyttats för att en ny gårdsplan skulle få plats och som varit attackerat av rådjur. Det har växt till sig ordentligt de senaste åren men aldrig blommat. Inte förrän nu alltså.

Förvisso en blygsam blomning med bara fem blommor totalt, men att det blommar är onekligen något stort. 

Jag älskar kvällarna i min trädgård och sitter gärna och bara tittar. Det är lite av en utmaning att se allt ogräs och inte ta tag i det. Lite tar jag givetvis tag i men samtidigt vill jag passa på att njuta av fåglarna som kvittrar och att kvällen är ljum

Rensa ogräs kommer jag kunna göra resten av sommaren. Att njuta av de första riktiga sommarkvällarna det kan jag däremot bara göra precis nu!

Alltså tittar jag på allt vackert som blommar i mina planteringar och väljer att inte se ogräset som växer där. Idag njuter jag av att sommaren äntligen har kommit till Hult och att plommonträdet blommar efter sju långa år.

Ljuvligheter

Det ord jag främst förknippar med våren är ordet ljuvligt. Tror inte det finns ett bättre ord att beskriva våren med. Det är verkligen helt ljuvligt när vinden blir lite ljummare, när solen åter värmer och när trädgården här hemma i Hult börjar blomstra igen.

De senaste åren har jag satt massor med olika sorters lökar i trädgården. Jag önskar mig ett hav av krokus och andra fina vårblommor. Det krävs nog lite mer tålamod och än fler planterade lökar innan jag får mitt krokushav. Däremot är det fler och fler blommor i mina planteringar för varje år. I höstas gjorde jag iordning en helt ny plantering som nu blommar för allra första gången. Tidigare var där bara en slänt med ogräs och nu är det en fin plantering med vackra vita krokus.

Just krokusen är en blomma som får mig fånigt glad. Tänker att det kanske är att den är så pass färgglad som gör en lätt om både hjärta och sinne. Den gör sig både ensam och i grupp dessutom.

Det är något alldeles särskilt att se den egna trädgården växa och blomstra. Allt som finns där har jag själv planterat och planerat. Det fanns några få blommor och buskar i trädgården i Hult när vi köpte huset. Allt annat är ett resultat av eget arbete och det är onekligen fint när det egna arbetet blomstrar!

Odling högt och lågt

Odlingssäsongen är i gång för fullt och i mitt bibliotek gror det som så småningom skall bli till skörd. För första gången sedan jag började odla känner jag att jag har full kontroll över processen. Första säsongen sådde jag alldeles för mycket av allt. Alla fönster i huset i Hult var under några månader fyllda med plantor. Till sist var det så pass många att jag fyllde hela köksbordet med plantor och familjen fick äta vid matsalsbordet i stället. Tur att vi hade två bord att använda oss av. Dessutom tur att matsalsbordet inte står i bra ljus. Annars finns risken att även det bordet varit helt fyllt med plantor. Andra året jag odlade hade jag lärt mig lite mer än året innan men då ville jag ha fler sorters grödor i min köksträdgården.

Odling på höjden i biblioteket

Förra året flyttade jag in allt i biblioteket här hemma i Hult eftersom det är rummet i huset med bäst ljus. Där finns två fönster till bredden fyllda av plantor och numera även två små växthus som gör det möjligt att odla på höjden. Jag odlar fler sorter än tidigare år men det märks inte alls. Här råder för första gången inte kaos utan en nästan märklig ordning. Vem vet kanske väntar kaos vid nästa omskolning men då blir det en betydligt kortare tid av oordning än någonsin tidigare.

Målbilden

Tidigare har förarbetet varit en pina. Först när allt varit på plats i växthuset har jag kunnat andas ut och njuta av odlingarna. Just nu kan jag inte låta bli att hela tiden ta en tur in i biblioteket och titta till allt som växer där. Det går faktiskt att se förändring från dag till dag och det dröjer inte länge innan det äntligen är dags att flytta ut allt.

Vi är en och densamma

Den här helgen har till stor del spenderats i trädgården och med trädgårdsarbete. Det har varit ett alldeles ljuvligt väder och vi har till och med grillat i trädgården för första gången den här säsongen. Det är något särskilt med att åter kunna grilla och sitta ute i trädgården. Att åter kunna vistas i trädgården känns helt fantastiskt.

Det börjar bli riktigt grönt även om vintern gjorde ett återbesök 

När resten av familjen gått in dröjde jag mig kvar och tittade på min trädgård som så sakta vaknar till liv igen. Det slog mig då att vi är lika min, trädgård och jag. På samma sätt som trädgården vaknar ur sin dvala efter vintern gör även jag det. Vintern får mig att bli trött och inte alls vara den kreativa människa jag annars är. Konstaterar att jag inte bara tycker om min trädgård, jag är beroende av den! Behöver vistas i min trädgård för att tanka energi och må gott helt enkelt. Förvisso finns den där även under vintern men det är inte samma sak!

Elvis är som alltid min ständige följeslagare i trädgården

Vi är en och densamma trädgården och jag känns det verkligen som. Den finns ständigt i mina tankar under den här delen av året. Just nu mest i planering men också lite praktiskt. Det allt som skall sås i förväg är nu sått. Dessutom är alla tomater omskolade och ser ut att trivas i sina nya krukor. Det som återstår att så är det som skall direkt ner i odlingslådorna och det får vänta några veckor till. Just nu är det lite för tidigt för många av trädgårdens sysslor vilket gör att jag mest ägnar tiden i trädgården till att njuta. Onekligen en viktig syssla det med!

Vid den här tiden varje år

En fördel med att ha bloggat under många år är att jag har ett fantastiskt arkiv med samlade funderingar och betraktelser. En del är ögonblicksbilder från mitt liv, från trädgården, från resor och annat som varit aktuellt precis där och då. Andra inlägg handlar om sådant som jag tycker och tänker och vill dela med mig av till världen. En blandad kompott av det som rör sig i mitt huvud således. Det som är lite intressant är att det finns en del som är återkommande. Då menar jag inte återkommande teman utan snarare återkommande innehåll i mina inlägg. Varje år vid den här tiden skriver jag om hur jag åter har insett hur mycket jag påverkas av att det är mörkt och kallt och hur jag borde skaffa mig en plan för att hantera det till nästa år. Det här året hade jag faktiskt en plan som gick ut på att åka till Sydafrika i början av februari. Av olika skäl fick jag tänka om och det blev inte någon resa dit den här månaden. Att ha en plan var dock ett stort steg framåt tänker jag.

Något som jag också skriver inlägg om vid den här tiden varje år är hur jag älskar våren och min trädgård. Om mina planer för den här säsongen och vilken fantastisk plats jag råkar bo på. Varje år drabbas jag av en innerlig längtan efter att ta nästa steg i lantlivet och utöka djurskaran i Hult till att även omfatta höns. Längre fram på säsongen brukar jag inse att jag inte hinner bygga något hönshus i år heller, men vid den här tiden är drömmen ytterst levande. Så när jag tog med mig min kaffekopp ut i trädgården idag började jag åter stega upp vart hönshuset skulle byggas. Solen sken och fåglarna kvittrade och livet kändes så där fantastiskt som det bara gör när en befinner sig i en solig vårträdgård.

När jag gick in sökte jag lite här på bloggen om mina tidigare planer för hönsen. Det är ju dumt att uppfinna hjulet flera gånger tänker jag. Då upptäcker jag min egen vana att vid den här tiden ständigt längta och skriva om att skaffa höns. Nåväl i år är kanske året då jag bygger mig ett hönshus!

Härliga frigående höns hos min väninna på Gadderöd gård

Gammal kärlek rostar...

Jag har en förkärlek får sådant som är rostigt och fyller gärna min trädgård med rostigheter. Min älskade rosenträdgård är byggd med rostig armeringsmatta vilket är en fin kontrast till de vackra rosorna. Det är något särskilt med den där kontrasten mellan det som grönskar och det som rostar. Särskilt fint blir det att plantera i gamla rostiga konservburkar och placera ut dem i trädgården. Det är en riktigt fiffig form av återbruk eftersom det i de flesta hem plockas hem konservburkar varje månad. Jag sparar alla lite större konservburkarna här hemma eftersom de blir bra krukor. En del av de mindre sparas också, särskilt för att klä i papper och använda som krukor när jag ska ge bort blommor. När konservburkarna diskats ur ställer jag ut dem för att rosta. Jag har en undangömd plats i trädgården där mina blivande krukor står på rostning. Efter några månader då de utsatts för väder och vind blir de vackert rostiga och redo att använda till sommarsäsongen. Viktigt bara att göra några hål i bottnen så vattnet kan rinna ut. En stor fördel med konservkrukorna är att det inte gör något om en skulle råka glömma ställa undan dem när säsongen är slut. Till skillnad från lerkrukor är de inte känsliga för minusgrader. Till sist har krukans botten en tendens att rosta sönder men även då är de användbara i trädgården. Genom att använda krukorna utan botten blir det möjligt att skapa spännande arrangemang i planteringarna.

Rost och grönska i fin kombination

Allt ljuvligt som väntar

Februari kommer alltid med ett löfte om våren. Även om det skulle vara så att Hult är inbäddat i snö och det råder minusgrader så kommer februari med en förändring. Det börjar åter bli ljust och med det finns den första tanken om att våren är på väg hur kallt det än skulle vara. Den där första känslan av vår känns nästan nödvändig för att klara av februarikylan.

Förra veckan såg jag för första gången i år hur det tittade upp något grönt i min trädgård. Jag blir nästan fånigt lycklig över att det åter grönskar i min trädgård. Förvisso mycket, mycket blygsamt men ett definitivt tecken på att våren kommer åter även i år.

För när det är kallt och mörkt är det nästan omöjligt att tro att världen åter skall bli varm och grönskande grön. Att solen åter skall värma och att vinden skall vara ljum och träden skifta i skir grönska. Den där känslan är svår att slå, känslan när en för första gången lägger märke till den gröna skiftningen i träden.

Jag längtar så efter min trädgård, min alldeles ljuva trädgård och oas i livet. Det känns som att min själ krymper när jag inte har möjlighet att på samma sätt vistas i min trädgård. Hur tung till sinnes jag än kan vara blir jag lättare i tanken av att gräva i mina odlingslådor eller att rensa ogräs. Jag har noga inspekterat mina odlingslådor och planerat hur jag ska plantera i år. Nu väntar jag bara på att det skall bli vår och med det dags att börja arbetet.

Längtar också tills dess min gräsmatta översållas av vitsippor. För varje år har de blivit fler i antalet och det skall bli spännande att se hur detta året blir. Första våren i Hult var det bara någon enstaka vitsippa och sedan dess har de blivit hundratals. Så länge som vitsipporna blommar är det förbjudet att klippa gräset här i Hult. Tiden de blommar är ju så kort och då vill jag hellre njuta av vitsippornas skönhet än av en prydligt klippt gräsmatta.

Tänk så mycket ljuvligt som väntar! Allt det vackra ligger framför oss som ett oskrivet blad och ett löfte om vackra dagar. Dagar då himlen är blå och bäst betraktas liggandes i ett av av vitsippor. Dagar då allt känns möjligt bara för att solen skiner och världen är grön.

Rosendrömmar

Till advent brukar vi sätta upp ett ljustnät i taket i rosenträdgården. Dessvärre höll inte det senaste nätet för en av stormarna som passerade Hult förra vintern vilket innebar att jag var tvungen att köpa ett nytt. Det är ju första advent om en vecka och då skall trädgården lysa upp som vanligt. Om sommaren har vi en rosenträdgård i Hult men om vintern blir det till en ljusgård istället. När  behagliett nytt ljusnät var inhandlat stannade tanken kvar i rosenträdgården och jag kände viss längtan till sommaren. Sommaren som gick ägnades till att bygga om köket vilket gjorde att det blev inte mycket tid över till trädgården. Sommaren som kommer då utgår jag från att det kommer att råda behaglig sommarvärme och jag flyttar ut i trädgården.

Alla dessa fantastiska rosor finns i min rosenträdgård redan idag men jag drömmer om fler. Jag har gjort en lång lista över vilka rosor jag vill ha och börjat läsa in mig på deras egenskaper. Planen för nästa år är att förtäta rosenträdgården samt att förlänga säsongen. Jag vill ha ett överflöd av blommor under så lång tid som det bara går. Både honungsrosen och rosen Flammentanz har växt till sig riktigt fint på några få år och blommar dessutom alldeles överdådigt. Dessvärre blommar de bara under en period vilket gör att jag nu söker efter en ros med samma egenskap, det vill säga att verkligen vräka ut sig, att blomma helt fantastiskt och dessutom hela sommaren. Skulle det dessutom vara en doftande ros då är det helt perfekt.

Det är smått fantastiskt ändå att när sommaren åter är här då kommer också alla dessa vackra rosor åter. Det är både en trygghet och en tröst när novembermörker och kyla råder.

Min rosenträdgård var verkligen ett oväntat intresse för mig. Idag har jag svårt att föreställa mig trädgården här i Hult utan alla mina rosor. Har så smått börjat inse att det som idag är en avgränsad rosenträdgård troligen inte kommer att räcka till. Med tiden tror jag att det kommer att växa rosor över hela trädgården och att trädgården som helhet blir till en rosenträdgård. Fast just nu råder november och rosenträdgården skall förvandlas till en fantasifull ljusträdgård.

I rosors sällskap

Alltså september, denna ljuvliga månad! Dagarna är ljumna och soliga och min trädgård blommar vackert vidare. Efter en stunds paus hos de flesta av rosorna i rosenträdgården är det nu åter dags för blomning. Har jag tur håller den i sig i någon månad till. Oktoberrosorna är nog som allra vackrast eftersom då de är ganska ensamma om att blomma och med det verkligen lyser upp i trädgården.

Louise Odier är verkligen en otroligt vacker ros. Den i likhet med flera andra tog mycket stryk under vintern men har nu hämtat sig fint och blommar otroligt vackert.

Rosen Sympathie är vacker men har varit lite av ett sorgebarn ända sedan start. Konstaterar att den nog verkligen inte trivs på sin plats. Även mot den var vintern tuff och den har nätt och jämt hämtat sig. Låter den vara trots allt men tänker att om den överlever vintern är det nog klokt att fundera över en ny placering.

Leonardo da Vinci blommar alldeles fantastiskt just nu och är helt översållad med sina vackra rosa blommor. Den har inte pausat sedan den började blomma i juli utan bara fortsatt att vara vacker.

Elmshorn är en lite enklare ros men jag älskar verkligen färgen. Den planterades förra hösten när rosenträdgården utökades. Tanken är att den och övriga rosor som planterades då ska skapa en blommande slänt. Just nu är det glest mellan blommorna men jag försöker att ha lite tålamod. När blommorna växer till sig kommer det bli riktigt bra. Det gäller bara att ge sig till tåls.

Har en ny ros som inte bör vara en tålamodsprövning. Rosenholm har små vackra rosa blommor och skall tydligen ha ett mycket kraftigt växtsätt. Den ska som jag förstår verkligen kunna vräka ut sig och det hoppas jag på. Det är egenskaper som även min  honungsros besitter och det har verkligen blivit riktigt fint.

Rosenholm är helt översållad med knoppar och har redan hunnit växa till sig sedan den planterades för någon månad sedan. Nu pryder den ingången till den nya delen av rosenträdgården.

På andra sidan av den nya ingången finns en alldeles nyplanterad ros med namnet Uetersen Klosterrose. När jag körde hem den doftade hela bilen av den enda blomma som då blommade. Om en enda blomma kan dofta så pass intensivt då kommer min trädgård fyllas av härlig rosendoft framöver.

Vissnande skönhet

I många år drömde jag om att ha vackra hortensior i min trädgård. Anledningen till att det bara var en dröm var först att min trädgård var en otämjd djungel. När jag senare fått ordning på trädgården då kunde jag inte alls komma på vart jag skulle sätta några hortensior. Så märkligt det där hur det ibland kan vara helt omöjligt att tänka vart något skulle passa in.

Så förra året köpte jag mig helt enkelt en hortensia och flyttade runt den i trädgården. Testade ett stort antal planteringar innan jag till sist kände mig nöjd och grävde ner den. När den väl var på plats var placeringen så självklar att jag undrade hur det alls kunnat vara ett problem.

Nu växer det fram en ny plantering där den första hortensian planterats. Den har i år fått sällskap av en pion och ännu en hortensia. När jag väl hade en utgångspunkt finns det ingen hejd på kreativiteten.

Den milt gula hortensian har precis börjat blomma medan den rosa närmar sig slutet på blomningen. Den har varit ett fantastiskt blickfång under sommaren och har verkligen en härlig färg. Det jag särskilt tycker om med hortensior är att de är vackra även när de vissnat. De vissnade blommorna kan om en har tur stå sig fint genom större delen av vintern.

Trädgården lockar...

Egentligen skall jag just nu lägga all ledig tid på att arbeta med min mastersuppsats, men våren distraherar mig. Även om ämnet för min uppsats är spännande så är det svårt att inte lockas av trädgården just nu. Det börjar ju åter grönska och vakna till liv där ute. Helt fantastiskt egentligen hur trädgården vaknar till liv år efter år oavsett hur tuff en vinter har varit.

Lite snö finns det fortfarande kvar, men jag skulle tro att den är borta om någon dag. Bilden är tagen från trappan i den nya delen av rosenträdgården. Än så länge ser där tämligen tråkigt ut, men snart kommer mina rosor åter att blomma. Genom att utöka rosenträdgården kommer jag i år att kunna plantera nästan dubbelt så många rosor som redan växer i Hult. Ser det som en fantastisk möjlighet att verkligen kunna frossa i rosor. Ju mer jag lär mig desto fler rosor känner jag att jag absolut måste ha. Det är ju i stort sett omöjligt att välja när det finns en oändlig mängd att välja mellan.

Växthuset och odlingslådorna runt om är än så länge tomt. Fast inte så länge till! I mitt bibliotek växer det så det knakar i mitt lilla innomhusväxthus för plantor. Tomater, paprika, chili, physalis, gurka och pumpor är snart redo för en första omskolning.

I väntan på mina älskade rosor finns det annat att glädjas åt. Kärleksörten är bland det första som tittar upp i planteringarna trots att den är bland det sista att blomma. Den är med hela säsongen och säger sedan farväl genom att blomma i sprakande färg. Har sett att det börjar titta upp grönt i den nya planteringen där jag satte en stor mängd lökar i höstas. Skall bli så spännande att se om resultatet blir var jag föreställt mig.

Inspekterar mina odlingslådor och tänker att det är dags att gräva i dem och fylla på med jord och kompost. Hårt jobb tänker jag och plötsligt känns uppsatsarbetet åter lockande. Bra att spara på uppgifterna och ha lite trädgårdsarbete att göra under en ledig dag. Eller kanske snarare bra att ha trädgården som pausarbete när en jobbar med annat. Även om det är arbete även att arbeta i trädgården så är det en annan typ av arbete. Jag är nog aldrig så tillfreds med livet som när jag är i min trädgård. De oavsett om jag sitter med en kopp kaffe eller om jag gräver i jorden. Min trädgård är onekligen en lisa för själen.

Jag är sällan ensam i trädgården eftersom katten Elvis gärna gör mig sällskap. Alltid nyfiken på vad jag gör och vill vara med och titta. Fotograferar jag närbilder på blommor vill han också vara med och titta. Just därför har jag oräkneliga bilder som innehåller en kattass, nos eller morrhår fast det egentligen inte var tänkt så.

Även mobilen är spännande enligt Elvis! Varför ger matte den där grejen så mycket uppmärksamhet när hon skulle kunna klappa mig? Han har ett fantastiskt tålamod Elvis som är med i trädgården även om jag är ute i timmar. Så länge som han får vara med är han nöjd och jag trivs med sällskapet. Hade aldrig kunnat föreställa mig att vi fortfarande skulle ha honom hos oss. Nu har det gått nästan tre år sedan vi fick besked om att han är svårt sjuk och inte hade långt kvar att leva. Tre år senare är han fortsatt lika sjuk, men verkar inte alls vara medveten om det. Veterinären menar att det borde inte vara möjligt varken att han lever eller att han mår bra. Jag konstaterar att han är fortsatt är här och är tacksam över det.

Rosenlängtan

Två dagar av fantastiskt vårväder följdes av en dag med dimma och kyla. Märkligt ändå hur snabbt en vänjer sig vid sol och värme. De senaste dagarnas värme har nästan smält bort all snön men än finns det vitt kvar i trädgården. Jag har spanat runt i mina rabatter för att se vad som kan tänkas vara på väg upp men än så länge är det snö i dem. I höstas satte jag flera hundra lökar vilket gör att jag är mycket förväntansfull inför hur det kommer att se ut när de tittar upp. Min förhoppning är ett färgsprakande överflöd som får längtan efter rosorna att mildras något. Har inspekterat rosenträdgården idag och känner lite oro för hur mina älskade rosor egentligen mår. De är ju min stora stolthet i trädgården och det är dem jag längtar som mest efter. Den där oron jag känner efter dagens inspektion har jag känt varje vår sedan rosenträdgården anlades. Det ligger många timmars arbete och mycket tanke bakom varje planterad ros. Jag har verkligen blivit en riktig rosentok som pratar med mina rosor, pysslar om dem och månar om dem. Alltså är jag lika orolig varje vår att de inte skall ha klarat sig genom vintern. En oro som hittills varit obefogad.

Honungsrosen hör till de första jag planterade i rosenträdgården och är en riktig favorit. Den har hunnit breda ut sig ordentligt under den senaste säsongen och än mer lär det blir. Älskar att sitta på stentrappan i rosenträdgården och känna lukten av hundratals blommor på honungsrosen. Allra bäst är det om kvällen när trädgården i Hult är stilla och jag sitter ensam med mina tankar.

Grand award är den tjusigaste av alla mina rosor. Det har hunnit bli ett trettiotal rosor och alla är utvalda just för att det är något särskilt med dem. Fast just Grand award är nog ändå rosornas ros. Helt fantastiskt vacker och doftar himmelskt. Jag flyttade den förra året eftersom dess första placering inte gjorde den rättvisa. Nu har den en central placering i rosenträdgården med möjlighet att breda ut sig ordentligt.

Rhapsody in blue heter rosen ovan fast jag skulle nog hävda att den är lila. Tänk att det faktiskt finns en ros precis i min favoritnyans av min favoritfärg!

New Dawn är rosenträdgårdens första ros och även den som blommar längst. I regel är den både först och sist att blomma under säsongen. Nu har min New Dawn blivit så pass stor att jag kan unna mig att plocka in rosor och göra buketter. Trodde aldrig att jag skulle bli en sådan människa som ständigt har rosor i vas i mitt hem. Fast det går som inte att motstå att plocka in det vackra, jag vill ju ständigt omge mig med det som är vackert!

Omöjliga projekt!

Solen skiner i Hult idag och trots de många minusgraderna finns det ett löfte om vår i solskenet. Jag ägnade en stund igår till att inspektera trädgården inför den kommande säsongen. Än så länge ligger den i dvala även om det här och var tittar upp lite grönt. Onekligen ett gott tecken att de lökar jag har satt är på väg upp. Så här vid vinterns slut inser jag hur mycket jag har saknat min trädgård och hur viktig den är för mitt välbefinnande. Bara att vistas i trädgården gör gott för själen. Det allra bästa jag vet när jag har mycket arbete och stress är att gå ut och gräva och arbeta i trädgården. Där får tankarna vila.

Trädgården i Hult 2012

Trädgården jag älskar så har dock inte alltid varit den avkopplande oas den är idag. Under många år gav den mig mest ångest eftersom jag inte visste hur det alls skulle vara möjligt att komma i ordning. Vart skulle vi börja? Arbetet kändes oöverstigligt och helt ärligt alldeles omöjligt. Idag fungerar trädgården som en påminnelse om att även det som ter sig omöjligt och är en källa till stress och ångest är helt möjligt att förändra. Tror att det i sig är en anledning till att jag trivs så gott i min trädgård. Min trädgård är min ständiga påminnelse om att allt är möjligt, det handlar bara om vilja och beslutsamhet!

Växthuset 2013

Det allra mesta i trädgården har vi gjort själva men de större arbetena har vi fått leja bort. Att göra två gårdsplaner samt att plana ut den nedre delen av trädgården var inte möjligt på egen hand.

Att det här skulle bli ett funktionellt växthus kändes inte särskilt troligt den dagen vi ställde det på plats. Det tog mycket tid och mycket arbete att bli klara men resultatet överträffade alla mina förväntningar. Just därför är det ibland klokt att titta tillbaka på gamla bilder för att påminna sig om hur långt en har kommit och hur mycket arbete som har krävts. Jag tycker om att arbeta och blir stolt när jag ser resultatet av den tid jag investerar i sådant som är viktigt för mig.

Midsommar 2013

En gång i tiden var här en djungel av två meter hög rönnspirea. Ett antal år senare byggde vi en altan. Under maj 2013 slet Raimo för att den skulle vara klar till vår midsommarfest det året. Altanen blev färdig men när det var dags att sätta sig till bords öppnade sig himlen. Minns när jag tog det här kortet att jag tänkte att vi skulle ha byggt ett uterum istället.

Sommaren 2015

Året därpå började därför bygget av vårt uterum med förhoppningen att bli klara till dotterns student 2014. Då hade taket ännu inte kommit på plats och vädret tvingade oss åter att hålla kalas inomhus. Tur att huset i Hult är stort och med lätthet rymmer många människor.

Förra sommaren bjöd på allt annat än behagligt väder men familjen har nog aldrig tillbringat mer tid i trädgården. Vädret till trots flyttade vi nästan ut i uterummet. I stort sett alla middagar och frukostar åts där under sommarmånaderna. I uterummet befinner en sig mitt ute i trädgården men ändå under tak.

Rosenträdgården 2015

De få dagar vädret var gott nog intogs middagarna och även frukost, lunch och kvällsmat i rosenträdgården. Tänk att det här är precis samma plats som den första bilden!

Växthuset 2015

Det där växthuset som jag var tveksam till är en plats som jag nu längtar efter. Att gå där inne och vattna och pyssla om mina växter är något av det bästa jag vet. Att verkligen se hur mitt arbete bär frukt är en härlig känsla.

Vid växthuset 2015

Hur många uteplatser behövs i en trädgård? Så många som det krävs tänker jag! Ju mer tid jag tillbringade i växthuset och vid odlingarna desto tydligare blev det att det också behövdes en plats där för vila. En plats att dricka kaffe och utrymme att sitta och filosofera över livet och allt dess innehåll. Den allra bästa platsen jag vet för eftertanke och reflektion är i min trädgård. Mitt i själva beviset för att ingenting är omöjligt men att det ibland kan ta lite tid att nå dit en vill!