Välkommen till VisaLiza

Statistik hör inte till ett ämne jag varit särskilt förtjust i någonsin. I allla fall inte förrän jag började blogga, då blev jag lite smått besatt över statistiken här på VisaLiza. I början var det så pass få läsare att jag i stort sett kunde namnet på dem som läste eftersom det till största delen var vänner och familj. Sen gick åren och fler läsare kom till. Den sista tiden har det kommit ovanligt mycket nya läsare vilket jag tycker är fantastiskt roligt. Välkomna hit till VisaLiza! Jag som driver bloggen heter Liza Kettil och bor på landsbygden i Munkedal i mellersta Bohuslän. Jag är en skoälskande vintagefantast som helst tillbringar min tid i trädgården och tror bestämt att det går att förändra världen. VisaLiza speglar mig, det jag jag tycker om och det som engagerar mig. Det blir mycket vintage, skor och rosor men även mer allvarligt. Jag är politiskt engagerad sedan tonåren och har ett brinnande intresse för kvinnors rättigheter och för internationella frågor med särskilt fokus på södra Afrika. Av olika anledningar har livet fört mig till den delen av världen i flera omgångar. Minns så väl första gången jag for till Namibia hösten 2005. Då hade min väninna Linda och jag fått ett stipendium för att genomföra fältarbetet till vår kandidatuppsats. Tänkte då att det skulle vara en resa som en bara har möjlighet att göra en enda gång i livet. Fast det hjärtat är fullt av brukar en hitta vägar att återvända till.

Nu eller förr? När en bild är tagen är inte helt lätt att veta

VisaLiza är en tämligen spretig blogg, men här finns en röd tråd. Bloggen liknar mitt liv och även det har en tendens att spreta åt alla håll och kanter mellan varven. Vem är då Liza? Jag är en 37-årig lantis med sporadisk stadslängtan. Huset i Hult med dess trädgård är min oas och favoritplats på jorden. Samtidigt känner jag varje år när det är vinter, mörkt och kallt en stark längtan efter att istället bo i en stad med närhet till allt. Familjen hamnade i Hult av en slump, vi hittade ett renoveringsobjekt för den händige. Hade vi varit just händiga hade vi istället valt ett annat hus. Å andra sidan har det tvingat oss att bli händiga längs vägen och kan med stolthet säga att allt som finns i huset i Hult det har vi själva skapat.

Skor, klänningar och väskor hör till några av livets viktigheter

Jag har fyra barn varav två fortfarande bor kvar hemma medan två är utflugna och den äldsta till och med har ett eget barn. Känner mig ständigt tacksam över dessa barn eftersom jag är drabbad av ofrivillig barnlöshet. Litet märkligt begrepp i sammanhanget eftersom jag har många barn. Att inte ha biologiska barn är en sorg för mig. Inte för att just ha en biologisk avkomma utan för att aldrig fått möjligheten att vara med från barnets första dag. Har med åren insett vilket svårt ämne det där med barnlöshet är vilket gör att det blivit en viktig fråga för mig att prata om. För att bryta tystnaden, att visa ett vi är många drabbade och att det är en allt annat än enkel fråga. Utan mina barn tror jag att det varit en betydligt svårare process.

VisaLiza är jag och jag är min blogg, till viss del i alla fall. VisaLiza är de delar som jag väljer att dela med mig av. Min blogg är en viktig del av den jag är och har under många år varit plats för mig att samla mina tankar och mina bilder. Sen har jag genom det förmånen att ha fina bloggläsare som väljer att följa, läsa och kommentera vad jag skriver om vilket känns riktigt fint.

Att vara en lantis

För en tid sedan läste jag en artikel som radade upp ett antal punkter som bevisade om du var en lantis. En av punkterna handlade om att om du missar bussen är det bara att gå de tre kilometerna hem från busshållplatsen eftersom det inte kommer någon mer buss den dagen. Riktigt så illa är det inte i Hult, i alla fall inte på vardagarna, men det är en viktig fråga att prata om. Livet på landet var onekligen en utmaning innan jag hade körkort och min egen bil. En annan av punkterna handlade om att när du bor på landet ser du inte till din närmsta granne men du kallar alla inom de närmsta kilometerna för granne. Det där är verkligen sant och även en av anledningarna till att jag valt att bo som jag gör. Jag tycker att det är skönt att min trädgård inte gränsar direkt till en annan tomt.

Min trädgård är ett av mina stora intressen. Något som jag delar med många både i stad och på landet!

Resterande punkter upplever jag däremot som bekymmersamma. De handlade om hur den som bor på landet alltid går klädd i bekväma kläder och att det spelar ingen roll om det är jord eller olja på dem ens om du åker in till affären. Det handlade om att den som bor på landet alltid har på sig foppatofflor vart den än åker och vad den än gör. Här blir det problematiskt eftersom att det nu handlar om att beskriva människor och att ge dem egenskaper. När jag är hemma och arbetar i trädgården i Hult har jag på mig kläder som är anpassade efter trädgårdsarbete. Så skulle det även vara om jag haft min trädgård mitt i ett samhälle. Det betyder däremot inte att jag inte är intresserad av kläder och inte skulle bry mig om hur jag ser ut. Det är ju inte bara en enda typ av människor som bor på landet och de så kallade lantisarna ser inte ut på ett och samma sätt. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi just har valt att bo på landet. Precis som i en stad finns det de som i likhet med mig älskar kläder och inte riktigt har koll på hur många skor en egentligen äger. Sen finns det både de i staden och på landet som inte alls är brydda och kan åka direkt från att mecka med bilen till att handla.

Några av alla de skor som ryms i min klädkammare

Själva ordet lantis har en negativ klang och om den som bor på landet då beskrivs som någon som inte ens kan klä sig ordentligt blir det inte bättre. För egen del är jag den typen av lantis som älskar att greja i min trädgård, har en förkärlek för höga klackar och vintagekläder. För mig var det ett absolut måste att ha ett hus tillräckligt stort för att rymma ett bibliotek och ett rejält kök. Någon av mina grannar är den typen av lantis att hen gillar att mecka med sina bilar, bygger gärna egna om möjlighet finns. Hen tycker också om att grilla på altanen runt huset. Den där altanen hörde till ett måste för hen när huset byggdes om. En annan av mina grannar har under många år sålt kläder och har ett stort intresse för mode, en annan har doktorerat, någon är bonde, någon lärare och en annan är konstnär. En brokig skara människor således vars gemensamma nämnare är just det där att vi har valt att bo på landet.

Den här sortens lantis är vegetarian med en förkärlek för paprika

Jag har valt att bo på landet, att vara en lantis men det gör mig inte dum. Det gör inte heller att jag måste vara på ett särskilt sätt. Enda skillnaden mot att bo i staden är att vi har lite mer yta här på landet, lite färre folk och sämre kollektivtrafik. I övrigt är livet precis som det är överallt annars. Här finns gott om alldeles fantastiska människor samtidigt som det finns en del som är fantastiskt korkade. Det finns människor som lever sina liv och kommer att fortsätta att leva sina liv oavsett fördomar kring hur en lantis är.

På tur i blåbärsskogen

En söndag helt utan planer hör inte till vanligheterna hemma i Hult. Då passar det alldeles utmärkt att ge sig ut i skogen och plocka blåbär. Sophie och jag har tänkt i flera veckor att vi ska ge oss ut och plocka men det har hela tiden kommit saker emellan. Den här dagen visade sig dock vara en perfekt bärplockardag.

Katten Elvis följde med en bit på vägen men valde sedan att stanna kvar. Ofta följer han med ut i skogen men idag valde han att sitta och vänta tills vi kom tillbaka igen. Ebba och Ida njöt av att få springa fritt medan vi plockade bär. Ida älskar att äta blåbär direkt från riset och idag fick hon Ebba att testa samma sak. Knäppa, knäppa hundar jag har!

Det tar inte ens tio minuter att gå från huset i Hult till fantastiska blåbärsmarker. Det är verkligen att bo förmånligt och på rätt plats i världen. Förutom fin mark för bärplockning finns det också perfekta platser för fika. Friluftsliv och fika är en synnerligen bra kombination.

Skogen här i Hult är verkligen vacker och här tillbringar jag gärna mycket tid.

Några timmar i skogen är verkligen en lisa för själen. Är det dessutom i sällskap av en god vän är det än bättre. Det är många samtalsämnen som hinner avhandlas under tiden som blåbären plockas. Kidsen tröttnade däremot så snart fikastunden var avklarad och då passar det perfekt att vägen hem är kort.

Det låter och doftar vår

Den största fördelen med att arbeta hemifrån är att i samma stund som jag vill ta rast eller vara ledig då är jag hemma. När vovvarna tycker att jag är hemskt tråkig som sitter vid min dator hela dagen då kan jag välja att pausa och istället gå på långpromenad med dem. Det är en mulen och lite kylig dag här hemma i Hult, men det gör inte något eftersom våren nu är här på riktigt. Den där punkten har passerats då det fortfarande är osäkert om det är vår eller ej. Den vetskapen gör mig lätt om hjärtat och förväntansfull.

Det är inte bara jag som blir gladare till sinnes av att det nu är vår. Ebba och Ida nosar och kollar och nosar lite till. Svansarna viftar ständigt och det är verkligen roligt att vara på promenad med så glada kamrater. Även om jag som människa inte är utrustad med lika känslig nos som hundarna så känner också jag av vårens dofter. Känner hur det luktar av jorden från gärdet intill och att luften i sig tycks ha en doft. Fåglarna kvittrar och det blåser lätt i träden. Har aldrig funderat så mycket över att detta är en av skillnaderna mellan vinter och vår. Våren är inte bara en tid då grönskan kommer åter, det är också en tid för doft och ljud. Vintern har sin tjusning med vita vidder, isande kall luft och den totala tystnaden som infinner sig. I alla fall när en bor på landet. Fast jag är nog sådan att jag tycker om årstiderna med både doft och ljud. Älskar att vända på jorden i trädgården och känna lukten av jord. Eller som på sommaren när en rensar ogräs i rabatterna och känner hur gräs och blommor luktar. Som allra bäst trivs jag om kvällen vid mitt växthus. När odlingarna är vattnade brukar jag dröja mig kvar och lyssna till fåglarna och bara vara en stund.

En stunds promenad tillsammans med Ebba och Ida ger kraft och energi. Det där jag skrev på som kändes så svårt innan pausen känns plötsligt inte svårt att greppa. Återvänder således till datorn ännu en stund innan det är dags att ta lite påskledigt.

Saknad och försummelse

Den senaste tiden har jag kommit att sakna min blogg och alla fina diskussioner med bloggvännerna. Blir så glad över att ni fortfarande tittar in fast det är glest mellan uppdateringarna. Känner att jag försummar min blogg som vanligen brukar vara en viktig del av min vardag. Orsaken till att jag uppdaterar tämligen sporadiskt är två. Dels har jag jobbat varje dag sedan jag kom hem för dryga två veckor sedan vilket innebär att tempot har varit högt och pauserna få. Den andra orsaken till att jag gör färre inlägg är att jag helt enkelt har svårt att hitta tillbaka till min egen blogg. Att vara iväg var livsomvälvande och jag har med mig många nya perspektiv och insikter. Känner att jag har hittat tillbaka till mitt politiska engagemang. Jag engagerade mig ju politiskt för att jag ville förändra världen, istället har jag ägnat mycket tid åt tråkiga möten som inte leder någonstans. Konstaterar att jag fortfarande är en feministisk, socialistisk aktivist som vill förändra världen och att det i sin tur innebär en del förändringar för mig personligen.

Fast mitt i all förändring är det skönt att veta att somligt inte förändras. En promenad tillsammans med hundarna hör till det som gör livet särskilt gott. Hult är vackert när det skymmer och när dimman sveper in över fälten. Ibland när jag tänker tanken på att det skulle vara mer praktiskt att bo någon annanstans då är det just de där fälten som får mig att stanna upp. Det är onekligen vackert här hemma i Hult.

Ett säkert tecken på att jag är hemma är att klackskorna byts mot skodon som är mer praktiska här hemma i Hult. Förvisso hävdar jag att klackar alltid är rätt men får nog erkänna att det kanske inte är helt praktiskt under hundpromenader.

Loppis och vintage hör till det som sätter guldkant på tillvaron. Idag lyckades jag efter arbetsdagens slut hinna med en loppistur. Den resulterade i en alldeles fantastisk klänning för tjugofem kronor och en alldeles ljuvlig handväska från 60-talet för samma summa. De där riktigt fyndiga fynden är allt mer sällsynta i dessa dagar då intresset för både loppis och vintage är stort. Då blir det särskilt roligt när en hittar där fynden. Somligt är sig således likt och annat är förändrat.

Frågor och svar

Då och då dyker det upp frågor i kommentarerna här på bloggen eller på Instagram. Jag har ständigt ambitionen att besvara dem men lyckas inte riktigt med detta. Alltså samlar jag ihop frågorna och ber om ursäkt för att vissa av svaren har dröjt.

Hur kan du redan vara mormor?
Min man och jag har ett alldeles ljuvligt barnbarn på 4 år som är en stor glädje för oss. Hennes mamma är vår äldsta dotter som fyller 24 i höst. Där är väl här frågan kommer in eftersom jag själv bara är 36 år. Jag hör till de lyckliga i livet som fått fyra barn fast jag inte kan få barn. Jag har alltså inte några biologiska barn men det där med biologin är i min mening inte det viktigaste. Det sägs att blod är tjockare än vatten men det där är bara strunt. Störst av allt är kärleken! Kärlek binder samman en familj och skapar tillhörighet inte vems gener barnen råkar bära på.

Vår bröllopsdag 11 september 2004. Här är våra stora flickor inte så stora

Manda hjälper mormor att baka tårta till morfar

Näst yngsta tösen och jag

Har vintage alltid varit din grej?
Ja det är nog faktiskt så att vintage alltid har varit min passion. Min allra första handväska köpte jag på en loppis som fyraåring och det är en vintageväska gissningsvis från 40-talet. Min första förälskelse som barn var nog i Marilyn Monroe. Hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Inte bara för att hon som människa var vacker utan för de vackra kläder och skor och givetvis även väskorna hon hade på sig. Det gjorde intryck på mig och satte tidigt min tanke om hur kläder som är fina skall se ut. Jag älskar vackra kläder och har lovat mig själv att inte låta mina vackra klänningar hänga inne i klädkammaren. Om jag sparade dem till särskilda tillfällen skulle de mycket sällan användas och det känns verkligen som slöseri. Med tiden har jag vågat att ta steget fullt ut och har lärt mig att göra vackra vintagefrisyrer och vintagesminkning. Jag känner mig vacker och stark i mina vintageoutfits. Dessutom är de ett ställningstagande som jag ser det. Vintagekläderna är tillverkade på ett sätt som gör att de håller för användning 50 år senare. Det är något att tänka på idag när klädindustrin har fast fashion som förebild.

Det här med vintage har blivit till ett intresse för mig utöver mina egna kläder. Jag fotograferar och stylar ofta alla i min närhet som har lust att vara med (eller inte springer tillräckligt fort). Ibland har bilderna ett särskilt syfte, då ofta att publiceras i Livåleva men ofta tar jag dem bara för att hela grejen är så himla rolig.

Maken och jag på vår bröllopsfest när vi firade 10 år som gifta förra året

Ett loppisfynd i min favoritfärg

Näst äldsta dottern Anna

En fotografering för Livåleva och artiklar som aftonkläder

Ditt liv i Hult verkar så mysigt, har du alltid velat bo på landet?
Som tonåring bodde jag på landet fast då precis utanför Göteborg. Jag tyckte att det var en absolut mardröm att bo på landet och lovade mig själv att vid första bästa tillfälle flytta till en lägenhet i stan och aldrig se mig om igen. Jag hamnade aldrig i Göteborg utan istället i en lägenhet i centrala Kungälv. Inte riktigt vad jag tänkt mig men gott nog och jag älskade att bo på en plats med nära till allt. Raimo och jag hamnade i Hult lite av en slump och jag är tacksam över de irrvägar som förde oss hit och till vårt renoveringsobjekt för den händige. Även om jag älskar vårt hus och vår trädgård så är det inte alltid ett enkelt liv. Vi har ägnat 11 år åt att renovera vårt hus och är långt ifrån klara. Kanske är vi klara om vi lägger ytterligare 10 år men jag är inte säker att vi är klara ens då. Blir en någonsin klar med ett hus? Även om livet i Hult är allt annat än enkelt och det tveklöst finns hus som varit mindre utmanande att leva i så är jag nöjd med livet. Det här är min plats på jorden, platsen som är mitt hemma och där jag trivs.

Huset i Hult, det eviga renoveringsobjektet. Dock är bilden några år gammal så lite mer har hunnit ske

Sommartid är Hult både den vackraste och ljuvligaste platsen jag vet

Vårt hem är stort nog att rymma många människor till stora kalas vilket jag älskar

Jag har läst att du gjort en gastric bypass, varför valde du operation?
Under många år hade jag kämpat med vikten och till slut nått en punkt där min vikt var en fara för min hälsa. Det har gått tre år sedan jag opererade mig och jag känner varje dag tacksamhet över möjligheten att förändra mitt liv. Jag tror inte att jag hade haft möjligheten att på egen hand gå ner så pass mycket i vikt. Att vara smal har aldrig varit målet för mig. Att känna att jag har en stark kropp som orkar med tempot i mitt liv har varit min önskan. Så är det idag! Jag har fått fantastiskt fin hjälp och stöd från min omgivning vilket har kompenserat för den bristande eftervården från sjukhuset. Idag tränar jag regelbundet och känner mig frisk och stark. Jag orkar med mitt liv och konstaterar att operation var det rätta valet för mig.

Jag är fortfarande samma person som för tre år sedan men förpackningen ser lite annorlunda ut nu mot då

Jobbar du heltid med politik?
Det finns en vanlig uppfattning om att alla politiker är heltidspolitiker och att vi dessutom har extremt bra betalt. Låt oss med en gång slå fast att det inte stämmer. Jag är fritidspolitiker i Munkedal vilket innebär att jag lägger just min fritid på mina politiska uppdrag. När vi har möten i kommunfullmäktige eller i kommunstyrelsen där jag sitter då får jag arvode för den tiden och har även möjlighet att få förlorad arbetsinkomst om jag varit tvungen att ta ledigt från mitt arbete. Den övriga tiden, det vill säga all inläsning av material och de förberedelser vi har inför våra beslutande möten de sker utan betalning. Utöver att jag har kommunala förtroendeuppdrag är jag studieorganisatör för Socialdemokraterna i Munkedal. Studier och folkbildning är det jag brinner för och det som jag lägger det mesta av mitt politiska engagemang på. Det finns en gammal devis som heter samla, skola, påverka vilket jag tycker är en bra vägledning för politiskt engagemang. För att kunna påverka måste vi vara många, vi måste lära oss och sedan kan vi förändra världen.

Här är jag och delar ut valmaterial vid tåget vid klockan sju på morgonen i valrörelsen 2014

Du har fantastiskt vackra rosor i din trädgård, har det alltid varit din passion?
Jag fullkomligt älskar rosor och det tycks vara ett intresse som kan bli hur omfattande som helst. Däremot är det ett intresse som bara sträcker sig tre år tillbaka i tiden och är något som jag upptäckt lite av en slump. För tre år sedan var trädgården i Hult i ett hopplöst tillstånd och vi hade ärligt talat gett upp alla försök att få den att se ordnad ut. En bekant till oss föreslog att vi skulle anlägga en rosenträdgård mitt bland alla nässlor och ogräs och erbjöd sig att hjälpa till att rita och bygga. Det blev en rosenträdgård och plötsligt såg resten av trädgården ut som en möjlighet snarare än ett problem. Vi började med två rosor i vår rosenträdgård och sedan dess har jag hunnit plantera ytterligare tjugofyra sorter. Dessutom har rosenträdgården byggts ut och till nästa år ryms där säkert dubbelt så många rosor som nu.

New Dawn var den första rosen som planterades i rosenträdgården i Hult

Du reser mycket, finns det något favoritresmål?
Att resa hör till det som sätter guldkant på tillvaron och jag är mycket tacksam över möjligheten att ha fått se mycket av världen. Jag brukar hävda att det är min pappas fel att jag reser mycket och ofta känner rastlöshet och vill ge mig av. Min pappa var nämligen sjöman och som barn var det bästa jag visste att höra talas om alla platser han besökte.

Den plats jag ständigt återkommer till är Dublin. Älskar staden och landet och känner ständigt en längtan dit

Oftast reser jag tillsammans med min livskamrat Raimo. Otroligt fint att kunna dela alla upplevelser med någon.

Namibia

Maggy och jag i Windhoek 2008

Det finns ett land som är en favorit över alla andra och det är Namibia. Fast jag ser det inte riktigt som att resa bort när jag kommer dit. Jag ser det istället som att komma hem. Under hösten 2005 och våren 2008 hade jag möjligheten att under några månader vistas i det som har kommit att bli mitt andra hem. Det finns inte någon plats på jorden som har gjort mer intryck på mig än den. Där träffade jag otroligt inspirerande människor som berörde mig på djupet. En av dem visade sig även vara min själsliga syster och vi håller kontakten. Hon har varit på besök hemma i Hult och det tycks inte spela någon roll att det går år mellan att vi ses. Känslan är fortsatt där och fortsatt lika stark

Mitt hem

För en månad sedan skrev jag om att jag har haft funderingar på ett annat hem. Att huset i Hult kanske inte är det enda hus som vår familj skulle kunna se som vårt hem. Sedan dess har det blivit lite ljusare och med det dagarna lite längre. Det finns hopp om våren men min tanke om att flytta har funnits kvar. Har tittat på flera annonser på hus som faktiskt varit riktigt intressanta både vad gäller läge och hus. Fast så kommer tanken på alla timmar vi har lagt på huset här i Hult. I både i trädgården och i huset är det timmar och åter timmar av hårt arbete som ligger bakom alla framsteg. I över tio år har vi lagt det mesta av vår lediga tid på vårt hem här i Hult. Om vi skulle sälja vårt Hult och flytta till ett annat hus då innebär det också att någon annan skulle flytta in i vårt hus. Tänk om den som flyttar in inte tycker om rosor och gräver upp alla mina älskade rosor! Eller tänk om näste ägare inte trivs med ett grönt tak med en takmålning i gästrummet. Eller ve och fasa, tänk om någon skulle få för sig att byta tapet i trappan. Tänk om jag en dag skulle åka förbi och min älskade syren skulle vara borta eller att huset skulle vara helt lämnat åt sitt öde.

Ett öde fönster i Hult, fast inte vårt

Innan oss bodde här en familj i över fyrtio år. De byggde om huset från att vara en affär till ett stort härligt lanthus. De tapetserade den fina tapeten i trappan och även den i gästrummet. Tapeter som är så självklara att de inte går att byta ut trots att de är över femtio år. Så länge de fortfarande ser fina ut kommer de att vara där de är. Den där familjen sålde sitt hus i slutet på 80-talet och fick sedan uppleva hur huset övergavs. Att dörren till balkongen stod öppen i många månader och hur trädgården växte igen helt. Vi träffade av en händelse kvinnan som ägt vårt hus kort efter att vi köpt huset. Raimo hade börjat gräva i trädgården och vid första spadtaget hittade han en guldring som vi med lite hjälp kunde konstatera hörde till dem som bott här förut. När vi mötte kvinnan som en gång ägt vårt hus uttryckte hon sin sorg över hur det blivit med huset i Hult. Att det som en gång varit deras hem under många år stod helt öde och övergivet. Det slår mig att vi har inte bara investerat tid och pengar i det som är vårt hem här i Hult utan också en del av oss själva. Allt arbete har inte bara varit arbete utan det har också varit upplevelser som vi har lärt oss av. På grund av alla misstag och alla svårigheter så har vi också lärt oss och blivit till de vi är idag. Hade vi vetat vad vi gav oss in på när vi köpte det här huset då hade vi inte köpt det. Frågan är vilka människor vi hade varit då och vart livet hade tagit oss. Kanske hade det livet också passat bra men jag har svårt att se oss leva ett annat liv än det vi gör. Så även om jag kan tänka mig att flytta kan jag inte tänka mig att låta någon annan bo i mitt hus. Alltså blir jag kvar där jag är.

Kvällsfunderingar

Det stormar fortfarande här i Hult och under vägen hem började det dessutom att snöa ordentligt. Blötsnö och storm känns inte som en rolig kombination och färden hem gick mycket sakta. Nu är kvällen sen och vi sitter nästan och väntar på att strömmen skall gå. Det har blinkat några gånger redan så nog är det på gång. Snart kommer risken för strömavbrott vid storm vara i stort sett obefintlig eftersom våra ledningar skall grävas ner. Det kommer att ske samtidigt som det grävs för fibernätet här hemma. Telenätet i Sverige håller på att monteras ner där det inte är lönsamt. För att vi på landet skall få internet och telefon i framtiden krävs det att vi själva organiserar oss och själva bekostar utbyggnaden av fibernät på landsbygden. Den egna insatsen är inte liten och för många kan det vara svårt att klara. Att välja att stå utanför är dessutom svårt eftersom det blir dyrare att ansluta sig senare och att fastigheter som inte har fiber kan bli svårsålda. El och telefoni känns som sådant som borde finnas oavsett om det är lönsamt eller ej. Nåväl en storm som Sven bryr sig inte om vart den drar fram, då är stad och land lika även om risken för skador är större i staden. Nu väntar natten så får vi se imorgon hur Sven härjat under natten.

Det som är fördelen med strömavbrott är att det är mysigt med tända ljus

På landet

Vilken fantastisk höst det har varit i år. Mild temperatur och härligt färgsprakande. För någon vecka sedan promenerade jag och ena dottern genom Hult och som alltid förundras jag över hur vackert här är. Det finns så klart många vackra platser runtomkring och vackrast blir nog den plats som man älskar och känner sig hemma på.

En av de stora fördelarna med Hult är att vi verkligen bor mitt ute i skogen men samtidigt har nära till det mesta. Det tar oss tjugo minuter ungefär att komma till närmsta samhälle och Göteborg ligger ytterligare en timme bort. Norge och även kusten ligger inte allt för långt borta så onekligen ligger Hult strategiskt placerat i centrala storskogen. Hästhagen ligger här i Hult och bara en kort promenad från där vi bor. Där har vår granne byggt om sin lada till en festlokal. Vi har inte varit där och tittat inuti ännu men från utsidan ser det riktigt fint ut. Vi har en tid letat efter lokal att hålla vår bröllopsfest i nästa år och lämpligare avstånd går nog inte att hitta. Nästa år är det tio år sedan vi gifte oss och redan inför bröllopet bestämde vi oss för att spara festen tills det gått tio år.

Jag är inte särskilt förtjust i vinter och kyla. Trots det älskar jag när temperaturen faller om hösten och man känner hur det biter lite i kinderna när man är ute och går. Luften blir som lite klarare då och jag kan inte annat än älska det.

Att gå på promenad hemma i Hult är sällan något man gör ensam. Jag har alltid med mig hunden Ida när jag går ut och då följer även katten Elvis med. Han följer troget och fint med vart vi än går. Det händer att han tröttnar och då vill han åka på någons axlar. Finns viss risk att han är lite bortskämd den där Elvis!