Wolwerivier, platsen där hoppet saknas

Vissa platser gör större intryck i ens medvetande än andra. En plats jag ofta återkommer till i tanken är Wolwerivier utanför Kapstaden. Det är en plats som på många sätt representerar uppgivenhet och hopplöshet. En plats där människor inte vet hur livet skall kunna bli bättre. Det är verkligen grymt eftersom människorna i Wolwerivier flyttats från informella bosättningar och total misär till vad de trodde skulle bli ett bättre liv. Förvisso är bostäderna bättre än de skjul byggda av skräp som finns i de informella bosättningarna, men det är långt ifrån en god boendestandard. De har dessutom flyttats till en plats flera mil utanför Kapstaden och det är mycket svårt att kunna ta sig in till staden. Invånarna har inte heller haft möjligheten att själva välja att flytta, de har flyttats med tvång och något annat alternativ gavs inte. I Wolwerivier finns inte någon möjlighet till försörjning och inte heller några affärer. Människorna som bor där är fattiga och har inte råd med egen bil och är då beroende av taxi. Att köra hela vägen till Wolwerivier är långt och med det en risk för taxichauffören. Det är långt ifrån säkert att taxin får med sig några passagerare tillbaka och förlorar då pengar på resan. Alltså är det få som väljer att köra vilket gör att invånarna blir mycket isolerade.

Området är gigantiskt och varje gata ser likadan ut. Här finns bara sand och plåtskjul och få möjligheter att skapa sig ett bra liv. Min först tanke när vi körde in i området var att det påminde om ett koncentrationsläger snarare än en plats att leva på.

Husen är små och mycket enkla. De är byggda helt i plåt vilket innebär att de blir mycket varma om sommaren och kalla om vintern.

Ungefär hälften av området står tomt och stora delar saknar tillgång till vatten och elektricitet.

Varje bostad består av ett enda rum och en toalett. Rummets enda taklampa finns inne på toaletten. Däremot finns det inte något handfat på toaletten. Golvet består av betong och lär knappast vara enkelt att hålla rent. Lägg till att utemiljön till största delen består av jord och sand och du har en omöjlig uppgift att hålla ett rent och snyggt hem. Det om något borde ju vara en lägstanivå känns det som. Att kunna hålla sitt hem rent borde vara något alla har möjlighet till.

Det lilla handfatet är det enda som indikerar att bostaden också ska rymma ett kök.

Vid några hus har invånarna gjort försök att hägna in området och skapa något som liknar en trädgård och ett eget utrymme. Hade området legat i en annan miljö hade det varit möjligt för invånarna att faktiskt skapa egna trädgårdar och med det odla mat till sin egen försörjning. En trädgård skulle kunna vara skillnaden mellan hopp och uppgivenhet.

En kvarglömd docka var det sista jag fotograferade innan vi satte oss i bilen och for tillbaka in till staden. Det är flera kilometer ut till stora vägen och under vår färd passerade vi många människor som vandrade längs den dammiga vägen. Alla med sänkta huvuden och med trötta steg. Ju längre vi kom från Wolwerivier, desto lättare kändes det att andas. Det fanns ingen glädje i Wolwerivier och det i kombination med hopplösheten och uppgivenheten kändes onekligen beklämmande. Det skapade också en känsla av skuld. Hur kommer det sig att jag har haft turen att födas i ett land med radikalt andra möjligheter? Hur hade mitt liv istället sett ut om jag levt mitt liv i en informell bosättning eller i Wolwerivier? Hade jag varit född hundra år tidigare i Sverige hade mitt liv kunnat likna livet i kåkstäderna med usla möjligheter och undermåliga bostäder.

På landet

Vilken fantastisk höst det har varit i år. Mild temperatur och härligt färgsprakande. För någon vecka sedan promenerade jag och ena dottern genom Hult och som alltid förundras jag över hur vackert här är. Det finns så klart många vackra platser runtomkring och vackrast blir nog den plats som man älskar och känner sig hemma på.

En av de stora fördelarna med Hult är att vi verkligen bor mitt ute i skogen men samtidigt har nära till det mesta. Det tar oss tjugo minuter ungefär att komma till närmsta samhälle och Göteborg ligger ytterligare en timme bort. Norge och även kusten ligger inte allt för långt borta så onekligen ligger Hult strategiskt placerat i centrala storskogen. Hästhagen ligger här i Hult och bara en kort promenad från där vi bor. Där har vår granne byggt om sin lada till en festlokal. Vi har inte varit där och tittat inuti ännu men från utsidan ser det riktigt fint ut. Vi har en tid letat efter lokal att hålla vår bröllopsfest i nästa år och lämpligare avstånd går nog inte att hitta. Nästa år är det tio år sedan vi gifte oss och redan inför bröllopet bestämde vi oss för att spara festen tills det gått tio år.

Jag är inte särskilt förtjust i vinter och kyla. Trots det älskar jag när temperaturen faller om hösten och man känner hur det biter lite i kinderna när man är ute och går. Luften blir som lite klarare då och jag kan inte annat än älska det.

Att gå på promenad hemma i Hult är sällan något man gör ensam. Jag har alltid med mig hunden Ida när jag går ut och då följer även katten Elvis med. Han följer troget och fint med vart vi än går. Det händer att han tröttnar och då vill han åka på någons axlar. Finns viss risk att han är lite bortskämd den där Elvis!

Kettilska kollektivet i Hult!

I början av året trodde vi att min far var nära slutet på sitt livs resa. Fast jag borde ha lärt mig att min far likt katten har minst nio liv och att ingenting tycks rå på honom. Nu är han piggare och friskare än på många år och har tillbringat stor det av sommaren hemma hos oss. Kul tycker vi att ha pappa på besök och han trivs med att kunna hjälpa till med att greja med det lilla han orkar. Här får han en funktion att fylla och det tror jag är viktigt för att man skall känna livsglädje. Kunskapen är det ju inte något fel på även om kroppen blivit skraltigare. För oss har hans kunnande varit till stor hjälp när vi har grejat här hemma i sommar.

Igår fick vi ännu ett tillskott här i Hult då min syster flyttade hem till Sverige igen. Hon mellanlandar hos oss tills hon vet vart i världen hon tänker sig. Vi förespråkar givetvis Munkedal men märkligt nog tycks systrar ha en egen vilja så vi får se vart hon till slut landar. Just nu är hon är och det är allt tur att huset i Hult är stort så det finns gott om plats för alla människor. Det här är faktiskt anledningen till att vi drömde om ett stort hus, att det skulle vara en plats där familjen rymdes gott och väl.

New Dawn är en av klätterrosorna som planteras i rosenträdgården. Undrar om den hinner slå ut lagom till lördagens kalas?

Morgon i Hult

Veckan inleds med strålande sol från klarblå himmel här i Hult. Det märks att vardagen har återkommit på allvar eftersom kalendern börjar fyllas på med möten och andra måsten. Fast alla måsten kan vänta medan Ida och jag tar oss en liten tur i skogen. Jag älskar stigarna i skogen här i Hult, det där är vad som ger mitt boende mervärde. Närheten till naturen får mig att må gott och vara i balans. Det går inte att skynda sig utan det gäller bara att följa stigen och njuta av livet medan Ida springer som en tok. Jag har ofta hört att cocker spaniel är en ras som skall ha lätt att bli tjocka och att de gärna kan vara lite lata. Ida har nog inte hört det som hon far omkring.

 Jag tycker om att göra många saker samtidigt och trivs med ett högt tempo i livet, men då behövs också stunder som dessa. Stunder då det bara är jag och mina egna tankar och så klart Ida. Ibland kan jag önska att vi skulle bo lite närmare allt. Närmare till skola och arbete, vänner och aktiviteter. Fast då skulle vi komma längre bort från det här och det skulle jag inte vilja.

 I skogen finns lämningar efter skogsarbete. Den här delen av skogen vårdas enligt gammal tradition. Ett träd i taget tas om hand vilket innebär att det är glest mellan träden och det finns inte något ris som annars så vanligt är.

Ida älskar att kunna springa som hon själv vill på promenaden. Hennes matte borde dock bli lite mer disciplinerad och lära henne att gå ordentligt med koppel också.