Cliffs of Moher

Helt plötsligt var våren över och det är åter sommar. Ljuvliga, ljuvliga sommar som jag alltid längtar efter så! Tänker tillbaka på förra årets sommar som innehöll galet många resor och konstaterar att i år kommer det att bli betydligt lugnare. Av alla platser jag besökte förra sommaren är det en av dem som jag gärna hade återvänt till även i år är Cliffs of Moher på Irlands västra kust.

En gråmulen dag under roadtripen på Irland besökte vi de dramatiska Cliffs of Moher. Flera lager kläder var nödvändigt för att inte frysa trots att det var precis i början av augusti. Himlen var täckt med regntunga moln och hotet om regn kändes onekligen närvarande. Fast just de timmarna hade vi turen p vår sida, vi slapp regnet och kunde njuta av utsikten. Jag skulle gärna se platsen i solsken men tror att oavsett väder är detta en av de vackraste platser jag har besökt.

Det är inte möjligt att beskriva detta landskap som annat än dramatiskt! Klippor som störtar rakt ner i havet och möts av virvlande vågor. Den här dagen blåste det friska vindar och vågorna slog hårt mot klippväggarna. Ett landskap i rörelse!

 Vackert också med kontrasterna i färgerna. Den gröna växtligheten mot klippans dova färger och havets alla nyanser av blått.

Det finns ett utsiktstorn på området som en kan klättra upp i längs en svindlande brant spiraltrappa. Upp gick ganska bra att gå men på vägen ner insåg jag att det klokaste sättet var att gå baklänges för att slippa se hur högt upp jag faktiskt var. Jag trotsade dock min höjdrädsla och belönades av en spektakulär utsikt. Inte bara över hav och klippor utan också in mot landen över de böljande gröna fälten.

På avstånd ser utsiktstornet litet ut och det är svårt att förstå att det krävdes stort mått av mod för en höjdrädd att våga ta sig an utmaningen.

Under timmarna vid Cliffs of Moher tog jag bild efter bild efter bild. Allt var ju så vackert och allt var värt att fästa på bild. När jag gick igenom bilderna till det här inlägget hade jag flera hundra bilder att  välja bland och hade mer än gärna lagt upp varenda bild. Så fint att ha alla dessa detaljer med sig hem och kunna resa i minnet och uppleva platsen igen och igen.

Att bila på Irland är verkligen en upplevelse eftersom där är så otroligt vackert. Jag hade gärna tillbringat flera veckor och verkligen ha tiden att stanna på varje plats som väcker min nyfikenhet. Det finns ju de givna landmärkena som Cliffs of Moher men lika intressant var det spännande landskapet som bjöd på överraskningar. Som på vägen till de omtalade klipporna när vi råkade köra fel och hittade ett slott.

Skiftet mellan vinter och vår

Tiden som är precis nu är nog min favorit om året. Stunden då världen skiftar från livlös och karg till att åter livfullt grönska. Skiftet mellan vinter och vår är egentligen ett ögonblick kort och på någon dag har mark och träd blivit gröna. Jag är lika hänförd varje år över hur det kan fungera varje år, att världen åter fylls av liv och att sommaren kommer tillbaka.

I helgen som gått kom värme och sol med besked. En sådan där helg som en egentligen skulle ha tillbringat i trädgården med att röja och rensa och förbereda inför trädgårdssäsongen. När det inte var möjligt då gäller det istället att se till att skapa sig utrymme att njuta av våren. Skiftet är ju så kort och då går det inte att tänka att en har några dagar ledigt längre fram. Våren väntar inte och då gäller det att njuta precis nu.

Så trots att jag tillbringat helgen på kurs på Viskadalens folkhögskola så har jag sett till att hitta stunder för att komma ut. I lördags morse fick jag en alldeles ljuvlig löprunda i den vackra miljön runt folkhögskolan. Såg till att komma ut extra tidigt eftersom jag ville ha tiden att verkligen kunna vara ute. Jag kan ibland vara en ganska motvillig löpare, men den här morgonen kände jag mig ivrig att springa och ville inte alls gå in. Lite som att bli utsläppt på grönbete kan jag tänka mig.

Sist jag tog den här vägen var det snö och kallt och det kändes mest plågsamt. Var helt genomfrusen när jag kom fram. Nu var det helt ljuvligt och trots att vägen var precis lika lång så kändes det helt annorlunda.

Så fint att kunna följa grönskan. Hur det faktiskt händer mycket på bara några timmar!

Förutom löpning tidigt om morgonen såg jag också till att komma ut när solen var på väg ner. Jag hade tänkt springa men distraherades helt av den fantastiska fågelsången. Det är verkligen en ynnest att ha tiden att gå en sakta promenad genom skogen och lyssna till fåglarna. På mjuka stigar som tidigare var okända för mig men som jag nu ser fram emot att åter trampa.

När en varit tvungen att tillbringa en ljuvlig vårhelg inomhus då får en också ta med sig våren in. Min tjusiga retroklänning med rosor blev ett sätt att känna att jag tog med mig våren.

Att köra fel och hitta ett slott

I somras var jag på Irland och reste runt under en veckas tid. Under åren min syster bodde i Dublin besökte jag landet många gånger men oftast bara området runt just Dublin. Har länge velat se mer av landet men det har aldrig blivit tillfälle. Så i somras kom det perfekta tillfället när en väninna skulle gifta sig på Irland. Då var det ju helt givet att ge sig ut på roadtrip och se mer av den gröna ön. Resans första mål blev byn Lisdoonvarna på västkusten. Från byn är det inte långt till de kända klipporna Cliffs of Moher. På vägen dit körde vi lite fel och hamnade på en slingrig väg som ledde ner mot havet.

Doonagore Castle

Mitt ute i ingenstans hittade vi ett slott med fantastisk utsikt över vidderna. Det visade sig vara slottet Doonagore som är byggt på 1300-talet. Det har en lång historia och har erövrats och bytt ägare många gånger. På 1970-talet var slottet i riktigt dåligt skick och renoverades av en privatperson. Idag är slottet ett semesterboende för en privat ägare och inte öppet för allmänheten.

Onekligen en udda sommarstuga! Platsen är otroligt vacker och utsikten från tornet bör vara helt fantastisk.

Intill slottet låg en stuga med en lika vidunderlig utsikt som själva slottet. Även en sommardag blåste det och det var lätt att föreställa sig hur vindpinad platsen måste vara om vintern.

Så fint att ta en oplanerad väg och genom det upptäcka platser som en annars aldrig hade sett. Att låta slumpen ibland få avgöra vart i världen du hamnar. I livet behövs visserligen viss planering men ibland är det nog klokt att fara längs oplanerade vägar för att kunna göra nya upptäckter.

På väg från slottet drog molnen in över landskapet och regnet hängde i luften. Var så säker på att regnet skulle vräka ner en stund senare men istället var det uppehåll hela dagen. Vi följde en slingrande väg genom landskapet och hamnade till sist i en liten by precis intill havet.

Från stranden kunde vi se slotten vi nyss besökt men också det som var resans egentliga mål, Cliffs of Moher.

Mest fascinerande var att se bäckarna som rann ut i havet. Eftersom landskapet slutade helt tvärt och störtade ner i havet blev bäckarna till vattenfall som rann ner över klippkanten. Onekligen både märkligt och intressant. Hade vi kört rätt från början, då hade vi missat allt detta. Nu fick vi istället förmånen att upptäcka ett vackert landskap som vi inte visste fanns och efter det lyckades vi till sist hitta vägen som ledde dit vi skulle från början

Längs älven

Det har gått tretton år sedan min familj en sensommardag svängde in i Kvistrum i Munkedal. Precis innan stenbron som leder över Örekilsälven svängde vi höger och fortsatte färden i ytterligare någon mil för att för första gången titta på huset i Hult. Sedan dess har jag passerat Kvistrum och stenbron åtskilliga gånger men har aldrig stannat till där och promenerat. Det blå huset ligger precis intill älven och från köksfönstret ser jag den fina gamla stenbron.

Gott om vatten i älven och den lilla bänken som sportfiskarna använder är nästan helt under vatten.

Tänk så många gånger jag har kört över den där bron och inte haft en aning om det vackra promenadstråk som löper längs älven. Det är verkligen något märkligt i att upptäcka något nytt med en plats som är så bekant.

Om jag har gott om tid om morgonen då börjar jag dagen med en promenad längs älven. Ofta är det dimma tidigt om morgonen och en stund in på förmiddagen. Det blir nästan magiskt vackert när solen bryter igenom.

Svårt att hitta vackrare miljö att promenera i

På andra sidan älven går vägen som leder in till Munkedal. Numera passerar någon bil då och då och det är sällan mycket trafik. Förr var vägen en del av E6an genom Bohuslän och trafiken betydligt mer omfattande. Tänker att på den tiden hade min morgonpromenad inte alls varit lika tyst och stilla som den är idag.

Längs älven finns en gammal övergiven småbåtshamn

Jag är lite svag för sådant som är övergivet och som befinner sig i ett mellanrum. Det vill säga tillståndet mellan att en plats varit något och tills den åter är något och används. Ibland kanske mellanrummet blir det permanenta tillståndet och ibland kan en plats förvandlas helt. Längs min promenadväg finns en övergiven småbåtshamn med trasiga bryggor. Den är övergiven men samtidigt syns det så tydligt att den varit använd och hur människor tillbringat sin tid där. Det finns ett gistet gammalt picknickbord där jag gärna slår mig ner och bara tittar. För trots sitt förfall är det en vacker plats.

Utsikten från altanen

Skulle jag inte ha tid att promenera har jag ändå alltid tid att beundra utsikten. Det är verkligen en förmån att kliva ut på altanen om morgonen och mötas av den här vyn. Sånt gör gott för både kropp och själ.

En skånsk sommarkväll

Det blåser och regnar ordentligt i Hult idag, ett riktigt höstrusk helt enkelt. Det är lätt att tänka att sommaren nu är förbi för den här gången men jag hoppas fortfarande. Augusti är ju en sommarmånad och stor del av september kan ju faktiskt vara sommar även den. En sådan här dag känns det fint att ha tankat på med fina sommarminnen under den tid som har passerat. Märker att det som oftast stannar kvar efteråt är de där ljumma sommarkvällarna då en kanske gjorde just ingenting. Förvisso är det härligt med alla utflykter och upplevelser men just de där kvällarna är något alldeles särskilt.

En sådan där riktigt vacker kväll var när jag befann mig på roadtrip i Skåne för några veckor sedan. Regina, Sophie och jag bodde på ett litet bed and breakfast i den lilla orten Borrby. Det var en otroligt vacker måne den där kvällen som lockade ut mig med min kamera. Landskapet är vackert dagtid men i stort sett magiskt om kvällen i månens sken.

Hittade en katt som satt och spanade över sitt revir.

Hen verkade lite fundersam över min närvaro och tycktes vara lite skeptiskt inställd till att bli fotograferad. Vi kunde dock enas om att platsen var stor nog åt oss båda.

Tänk att se den här utsikten varje dag!

Det enkla är ofta det bästa. En kort promenad en ljum sommarkväll i ett vackert landskap blir till minnen för den kommande vintern. Ser på bilderna och befinner mig nästan åter bland fälten och känner sommarens alla lukter och ljud. Det är inte mycket som krävs för att återskapa känslan, men känslan i sig är mycket värd.

Med mossa på taket

Även om höstens färgprakt till stor del är borta så är gräset fortfarande grönt och luften är mild. Jag har ännu min tunna kappa på mig om dagarna och det känns inte aktuellt att byta den mot ullkappan ännu. Att landskapet fortfarande innehåller mycket grönt gör att det inte känns så tung att det redan är november. Ibland kan det ju dessutom bli riktigt kallt redan tidigt i oktober och då riskerar vintern onekligen att bli lång.

Fördelen med att löven är borta är att det är faktiskt lite lättare att se detaljer. Det finns en söt liten stuga utmed en vinglig och krokig väg nära där vi bor. Har försökt att fotografera den förut men det är svårt att få till en bra bild med all grönska. Nu däremot så syns den fina lilla stugan väl.

Den är som hämtad ur en saga och har till och med mossa på taket!

För att komma till stugan måste man ta sig över en bäck. Tänker att det kan inte vara helt lätt att komma hem med tunga matkassar eller kanske med en ny soffa. Fast i sagans värld brukar sådana där värdsliga detaljer inte finnas.

Det här är nog ett av de mest pittoreska hus jag någonsin har sett tror jag. Stugan är onekligen söt, men kombinationen av hus och läge är oslagbar!

Det är vackrast när det skymmer

Augusti månad är här sedan en tid tillbaka och som vanligt följer mörkret med månaden. Tänk att under de ljusa månaderna hinner man nästan glömma bort att det kan bli mörkt om kvällen igen. Fast jag tycker allt att det är lite skönt när det är mörkt utanför fönstret när det är tid att sova. Är det inte mörkt då tycks inte min kropp förstå att det faktiskt är kväll. Jag har varit sjuk i några dagar  men bestämde mig trots bristande ork att trots allt gå på träffen med bokcirkeln jag är med i. Även om jag är helt slut nu så var det verkligen värt det. Vi har under de senaste veckorna läst Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman. Det var bara en av oss som faktiskt hunnit läsa hela boken men diskussionen blev trots detta riktigt bra. Timmarna gick utan att samtalen tog slut och det tycker jag onekligen är ett gott betyg för en kväll.

Hult i skymning