Protester & aktivism!

För ett år sedan precis idag var jag med om en märklig dag. En sådan där dag som alltid kommer att finnas kvar starkt i mitt minne och som jag ofta tänker på. Jag befann mig då i Kapstaden i Sydafrika tillsammans med ABF. Det var första dagen på den praktik som ingick i utbildningen som jag gick där. En kamrat och jag skulle följa med en av journalisterna på tidningen Ground Up och bevaka en demonstration vid parlamentet. Just då pågick omfattande studentprotester till följd av förslag om höjda avgifter för universitetsstudier. Vi for till parlamentet där det samlats demonstranter som protesterade. Deras önskemål var att någon skulle komma och prata med dem och lyssna till deras krav. Människor sjöng och dansade och det kändes mer som en gatufest än som en demonstration. Det fick mig lite att tänka på en demonstration jag var på i Oslo för många år sedan då vi demonstrerade mot världsbanken. Även det var en positiv känsla med mycket sång och dans och glada människor.

Allt efter att tiden gick blev det tydligt att ingen tänkte bemöta demonstranternas krav. De satte en tidsfrist och när den inte möttes började röra sig bort från parlamentet. Det var många journalister med och bevakade demonstrationen och alla undrade vart vi var på väg. Fanns det alls ett mål med att flytta demonstrationen? Ingen lyckades där och då få något svar och vi fortsatte följa med demonstrationen. Den var fortfarande präglad och sång och dans men många uttryckte också en uppgivenhet.

Så kom vi till sist fram till centralstationen i Kapstaden och efter en viss förvirring förflyttade sig alla i riktning mot tågen och klev ombord på ett tåg. Under tågresan fortsatte sången och nu ryktades det att vi var på väg till universitetet.

Väl framme vid universitetets tågstation höll en av demonstranterna ett brandtal. Eldade upp de vid det här laget ganska trötta demonstranterna. Det hade ju nu pågått i flera timmar. Sedan tågade alla mot universitetsområdet och vidare in i själva universitetet. Det var nu mycket få journalister kvar och vi försökte hålla jämna steg med den som vi skulle skugga. Det ledde till att vi följde med demonstrationen hela vägen in i den aula där universitetets rektor höll ett möte. Även nu sjöng och dansade många men en av demonstrationens ledare manade till lugn och bad folk att sätta sig ner så de kunde samtala med universitetets ledning. De ville att de studenter som skulle skriva tentor skulle ha rätt att vara lediga för att kunna delta i demonstrationerna som pågick. Rektorn stod på sig i sitt nej och det hela urartade när demonstranterna började kasta flaskor på rektorn.

Det som varit en gemytlig folkfest hade nu ändrat karaktär och stunden kändes nu hotfull. Vi förstod att vi faktiskt befann oss i fara inne i aulan som var helt fylld med människor. Just då tänkte vi inte så mycket utan sprang för att komma ut, det var ju ingen som visste hur det hela skulle sluta. Även resten av demonstrationen tog sig ut ur universitetsbyggnaden och samlades åter på skolgården. Våldsamheterna inne i aulan avslutades med kastandet av flaskor, men människor var upprörda och flera höll tal. Journalisten som vi skuggade sa åt mig att stoppa undan kameran och kommenterade att vi nu var de enda journalisterna kvar. Under tiden som demonstrationen stod samlad kom en ny grupp människor som slog sig ner en bit bort. De började bända loss stenar från en mur som de sedan kastade ut på parkeringen. Där och då förstod jag uttrycket att luften tätnade, det som vibrerade i luften att något var på gång att ske. Det fanns inte längre någon glädje eller sång. Bara ilska och uppgivenhet. Just då kom chauffören som skulle hämta oss. Det innebar att vi var tvungna att ta oss mellan de båda folksamlingarna och passera precis där stenen låg. Det kändes fånigt att springa men det var ändå det vi valde att göra, det kändes som att det var sekunder kvar till stenarna skulle börja kastas. Vi for därifrån och kunde sedan andas ut i bussen och någonstans börja processa det vi varit med om. Minns hur jag kände mig upprymd och lite rädd på en och samma gång.

Just den dagen slutade protesterna ungefär samtidigt som vi for iväg. Fast det var långt ifrån över och redan dagen efteråt hade demonstrationerna på universitetet fortsatt. Då möttes demonstranterna av poliser som sprutade vattenkanoner och tårgas. Demonstranterna i sin tur eldade bildäck och vandaliserade en av universitetsbyggnaderna. Människor kom till skada, men då var vi inte där, vi kunde istället läsa om det som skett i efterväg. I den stunden kände jag mig liten och insåg också hur händelserna dagen innan kunde ha urartat än mer. Då var inte polisen på plats på universitetet vilket jag tror var en av anledningarna till att allt trots allt avlöpte ganska lugnt.

Tänker ofta tillbaka på den där dagen och konstaterar att den på många sätt är en av mina drivkrafter för mitt eget engagemang idag. Mina erfarenheter driver mig att fortsätta engagera mig internationellt för att skapa möjligheter för andra. Det blir också till en viktig påminnelse om att stå upp för det trygga samhälle jag själv lever i. Att låta det fortsatt vara öppet och välkomnande, att vara en fristad för människor på flykt och vara en plats där jag fritt kan uttrycka min åsikt utan rädsla. Att det fortsatt är ett land där även arbetarbarn som jag själv har tillgång till en kostnadsfri universitetsutbildning. Där min klassbakgrund inte skall vara det avgörande för vilka möjligheter jag har att leva ett gott liv.

Varför jag gör det jag gör

Under vårterminen 2013 ägnade jag mig åt att skriva på min mastersuppsats i etnologi. Eller snarare så att det var det jag skulle ägna min tid till. Istället kom livet emellan, min pappa var svårt sjuk och började tillbringa allt mer tid hemma i Hult. Det gjorde att jag hade förmånen att spendera min fars sista tid tillsammans med honom vilket onekligen var både fint och värdefullt. Fast skall jag vara helt ärlig var det inte bara livet som gjorde att den där uppsatsen aldrig blev klar. Mitt ämne var verkligen extremt tråkigt. Jag skrev om hur kulturarv kan användas för att skapa boendeattraktivitet. Borde ju egentligen vara ett spännande ämne men det var verkligen inte det. Så gick tiden och jag började allt mer acceptera att den där uppsatsen aldrig skulle bli klar. Jag skulle helt enkelt inte bli färdig med min utbildning eller ta ut min examen.

Väggmålning utanför Community House i Kapstaden

Så for jag till Kapstaden i höstas och med det förändrades allt. Minns första gången när jag klev in i Community House där utbildningen hölls och genast slogs av att det kändes som att jag befann mig mitt i historien. Kampen under apartheidtiden är levande gestaltad på väggarna i Community House och det går inte att värja sig ens om en skulle önska. Redan under den första dagen började jag att skriva observationer, inte bara anteckningar från utbildningens pass utan verkligen etnologiska observationer. Om hur människor rörde i sig i rummet om det sociala samspelet, allt det där som verkligen intresserar mig som etnolog. Just där och då såg jag dem som dagboksanteckningar, typ förstärkta minnesanteckningar. Som något för min egen skull helt enkelt.

En av väggarna i Community House

Så gick tiden, jag fortsatte från Kapstaden till Windhoek i Namibia och vidare till Swakopmund. For sedan så hem till Sverige, firade jul och var plötsligt ledig. Ägnade den där lediga tiden till att börja redigera bilder från Sydafrika och Namibia. Åter slogs jag av den där känslan av att befinna mig i historiens mitt, att en plats fick mig att känna av de processer och den verksamhet som brukade rymmas inom dess väggar. Det om något borde ju vara ett kulturarv tänkte jag, ett immateriellt sådant men ändå ett kulturarv.

En av föreäsningssalarna på Community House

Så såg jag då den där röda tråden i min utbildning som jag hade sökt. Den som inleddes i Namibia hösten 2005 då jag skrev kandidatuppsats om tre namibiska kvinnoorganisationer och som fortsatte med att jag under vårterminen 2008 var utbytesstudent i Namibia. Den delen av världen har alltid legat mitt hjärta närmast och just Namibia kommer jag alltid att betrakta som mitt andra hem. Det var ju också därför jag sökte utbildningen i Kapstaden, för att få möjligheten att åter arbeta med de frågor och den del av världen som engagerar mig som mest. Klart att det var tråkigt att skriva om kulturarv och boendeattraktivitet, det var ju helt fel ämne! Nu skriver jag då istället om folkbildning som immateriellt kulturarv och med ett särskilt fokus på utbildningen jag gått genom ABF.

Namibia

Har under våren genomfört en rad intervjuer och fått förmånen att höra om andra människors erfarenheter och upplevelser. Det där är onekligen något värdefullt! Vi har inte gått utbildningen tillsammans men vi delar en erfarenhet och vi delar kopplingen till en plats. Jag har så många fina berättelser att det är nu det riktigt svåra inleds. Att avgränsa, att prioritera och välja ut i ett material som med lätthet skulle kunna bli till en hel avhandling. Känner mig verkligen tacksam över den berättelseskatt som jag nu huserar över, men också mån om att lyfta dem och göra dem rättvisa. Människors berättelser är ju i grund och botten det som förändrar världen, som påverkar andra att utföra stordåd. Jag är tveksam till om jag hade fortsatt att engagera mig politiskt om det inte varit för den där första resan till Namibia tillsammans med en vän. Där och då blev det så otroligt tydligt varför politiskt engagemang är alldeles nödvändigt. På samma sätt blev det i höstas tydligt hur folkbildningen är en otroligt viktig kugge i arbetet med att förändra världen. Just därför gör jag det jag gör!

Langa i Kapstaden

Tidigare kände jag att jag inte visste hur jag skulle överleva att inte återse Namibia. Det hela handlade mycket om mitt eget förhållande till platsen och om min egen upplevelse som jag var helt uppfylld av. Idag ser jag annorlunda på det hela. Förvisso skulle jag gärna återse både Namibia och Kapstaden men det handlar inte längre om min egen upplevelse. Genom min uppsats förvaltar jag andras upplevelser och genom folkbildningen är det möjligt att väcka människors intresse här hemma. Att få andra att förstå hur lyckligt lottade vi är som råkar vara födda på en trygg och rik plats. Att det inte är en självklarhet och att vi tillsammans kan göra en annan värld möjlig!

I min egen lilla bubbla

Just nu befinner jag mig i min egen lilla bubbla, min uppsatsskrivarbubbla. Första intervjun till min mastersuppsats är genomförd och jag varvar transkribering med att läsa litteratur. Just det där att transkribera är vansinnigt tråkigt. Att skriva ner en intervju ord för ord tar oändligt med tid och just därför är det vansinnigt tråkigt. Har insett att det är lite lättare om jag har lyssnat igenom hela intervjun en eller två gånger innan men det är trots allt en tidsödande uppgift. Samtidigt är det en alldeles nödvändig del av processen och således något som helt enkelt måste göras. Alltså transkriberar jag en liten stund och gör sedan annat en stund innan jag återvänder. Kanske inte det mest effektiva sättet men det fungerar för mig.

Det är lite märkligt det här med att skriva uppsats och helt uppslukas av ett ämne. Inte så ofta som en har möjlighet att ge en enda fråga det mesta av ens uppmärksamhet. Jag skriver om ABF och folkbildning som ett immateriellt kulturarv. Mitt fokus ligger på ABFs utbildning i Kapstaden som jag själv hade förmånen att gå i höstas. Ämnet är abstrakt, lite svårt och vansinnigt roligt. Känner hur jag verkligen utmanas. Älskar verkligen den här processen när en ser hur materialet börjar ta form. Än så länge är utgången inte given, men snart kommer pusselbitarna börja falla på plats och uppsatsens berättelse ta form.

Blev riktigt glad när nästan hemmavid lyckades hitta en av böckerna jag sökte till uppsatsen. Den var inte uppdaterad till det senaste utlåningssystemet eller systemet innan dess heller. Sist den skulle vara återlämnad var 30 mars 1978. Alltså dryga året innan jag föddes. Helt fantastiskt att det tog mindre än tio minuter för personalen på biblioteket att lokalisera boken i sitt magasin. Så den här helgen skall ägnas åt ABFs historia samt åt att fira mor som fyllt 60 år den här veckan.

Ett öppet fönster

Det är som lite märkligt att jag som ateist ganska ofta kommer på mig själv med att citera bibeln. Fast även om en inte är troende finns det ju ändå vissa saker i den där boken som är kloka. Tänker ofta på det där om att när en dörr stängs öppnar herren ett fönster. Det ligger något fint i det att när en möjlighet inte längre är då kommer nya i dess ställe. Tror att det där är en viktig kunskap att bära med sig eftersom det i sin tur innebär att ingenting är omöjligt att förändra.

Igår satt jag och redigerade bilder från besök i kåkstäder i Kapstaden. Jag har medveten skjutit på uppgiften eftersom jag helt ärlig kände att det var en jobbig uppgift att ta tag i. Fast så hade jag bestämt att jag skulle skriva om det märkliga i att kåkstäderna även är turistattraktioner. Att det finns guidade turer som visar runt turisterna i kåkstadens vardag. Att gå igenom alla bilderna väckte många känslor från den där rundturen. Vet att jag där och då var mest förvånad över hur påverkad jag faktiskt blev av upplevelsen. Jag hade ju varit i en kåkstad förut, fast i Namibia och det var något helt annat. Där var jag på besök som inbjuden gäst och Katatura i Windhoek är något annat än Kapstaden. Jag trodde när jag kom till Sydafrika att jag var väl förberedd på vad jag skulle möta på grund av mina tidigare vistelser i Namibia. Kände mig tämligen självsäker och tänkte att det där livsomvälvande mötet det var jag med om redan för tio år sedan när jag första gången åkte till Namibia. Konstaterar ödmjukt att jag hade fel och att det är en lärdom i sig.

Ett öppet fönster i Langa i Kapstaden

Så efter att ha ägnat tid åt att redigera bilder, välja ut vilka som skulle vara med i mitt inlägg och sedan skriva då kändes det tungt. Så fick jag syn på bilden med det öppna fönstret och kom att istället tänka på alla de fantastiska organisationer som arbetar med att förändra vardagen för de som lever i fattigdom och utsatthet. De representerar ett öppet fönster och förändringsmöjligheter. Ingenting är omöjligt att förändra även om det ibland kan verka så! Läs gärna mitt inlägg Fattigdom som turistattraktion som handlar om rundvandringen i en kåkstad i Kapstaden.

Amazing race i Kapstaden

För två månader sedan var det första november och vi hade kommit till Kapstaden dagen innan. Känns märkligt att det redan hunnit gå två månader sedan dess. Jag var tämligen trött den där söndagsmorgonen. Dagen innan hade vi landat i Kapstaden efter en resa som började i Ytterby med tåg, fortsatte till Arlanda och därifrån flög vi till Kapstaden via Dubai. Det blev många timmars resa men istället för att vila när vi kom fram lämnade vi väskorna på hotellet och for iväg på utflykt.  På söndagen väntade sedan nya äventyr. Vi var indelade i grupper om fyra och fick en hög med kuvert med olika utmaningar att lösa, ett alldeles eget amazing race helt enkelt. Syftet med detta var att vi skulle bekanta oss med varandra och med staden och få se lite mer av den. En rolig tanke och trots att regnet fullkomligt vräkte ner gav vi oss ut med gott humör Linnéa, Victoria, Frans och jag.

Waterfront i Kapstaden, fotot är dock från en dag med aningens mindre regn!

Dagens första anhalt blev Waterfront, ett stort köpcentrum där all tänkbar lyx kan köpas. Värt att komma ihåg att samtidigt som vi under resan ställdes inför ofattbar fattigdom ställdes vi också inför lika ofattbar rikedom och överflöd. Redan under en kort språngmarsch från taxi till köpcentrumet hann vi bli helt genomblöta. Regnet var nästan som en vägg och helt omöjligt att värja sig mot.

Vi testade brillor på Dior och vet genom det vart en kan shoppa lyx i Kapstaden.

Från lyx till sand. Tanken var att vi egentligen skulle ha badat i Camps bay men tack vare regnet var bad inte nödvändigt, alla var ju redan blöta i vilket fall. Däremot fick vi sett stranden och konstaterade att oavsett väderlek var det onekligen en vacker plats att besöka.

Det är ändå något särskilt med just hav och regn. Starka krafter i rörelse!

Våra uppdrag tog oss verkligen över hela staden och vi fick se fantastiskt mycket. Bland annat distriktet med vingårdar som ligger otroligt vackert. För oss som kom direkt från hösten i Sverige var det onekligen härligt med all denna grönska.

 Det som visade sig vara dagens svåraste uppgift att lösa borde egentligen ha varit en enkel uppgift. Tanken var att vi skulle besöka Green Market Square där det finns en stor marknad för souvenirer och förhandla om priset. Eller rättare sagt det finns normalt sett en sådan marknad men inte en dag då himlen öppnat sig. Fast problem är till för att lösas och ingenting är omöjligt. Vi hittade en souvenirbutik intill torget och genom Linnéas förhandling lyckades vi köpa oss en synnerligen ful kanin till halva priset.

Vi fick till och med ett kvitto från butiksägaren för att kunna styrka att så var fallet!

Frans, Linnéa, Victoria och jag

Att besöka en vinylbutik hör inte riktigt till vanligheterna längre. Det fick vi möjlighet till under vår färd kors och tvärs över Kapstaden. Som tonåring brukade jag lägga mycket tid i just vinylskivaffärer och kände mig smått nostalgisk över att åter bläddra i skivbackar.

Roligaste uppgiften för dagen blev besöket på akvariet där vi fick alldeles fantastisk hjälp av en av guiderna och som verkligen engagerade sig för att hjälpa oss. Vi hade en hel rad frågor som skulle besvaras och dessutom skulle vi fotograferas tillsammans med clownfiskarna. En fin och pedagogisk miljö där en egentligen borde ha tillbringat betydligt mer tid och sett alla utställningarna ordentligt. Fast den stora fördelen är ju att Kapstaden finns kvar och då är det inte dumt att fortfarande ha saker kvar att uppleva där. Under några timmar åkte vi således kors och tvärs genom staden, löste uppgifter, skrev poesi och fick umgås med varandra. Vi lärde oss hur en tar sig fram i Kapstaden (med taxi) och började så smått att orientera oss. Många skratt tillsammans med härliga människor helt enkelt. Känns märkligt att det är två månader sedan. Å ena sidan känns det som om det nästan var igår och samtidigt så avlägset att det kunde ha varit flera år sedan.

Omtumlande upplevelser

Jag har påbörjat nästa steg på min afrikanska resa och nu är jag ensam. Har nog aldrig kännts så märkligt att vara just ensam. I mer än två veckor har jag umgåtts tillsammans med de övriga deltagarna på YGAP. Det har varit två mycket omtumlande veckor, kanske de mest omtumlande någonsin. Svårast har det varit att hantera kontrasterna i tillvaron. Dagtid har vi haft program och träffat olika organisationer som berättat om sin verksamhet. Det görs otroligt mycket bra och inspirerande arbete men Sydafrika är ett land med sådan enorm fattigdom och problematik att en undrar hur det alls skall vara möjligt att få till en förbättring. Jag har varit i kåkstäder och sett en fattigdom som jag innan inte ens kunde föreställa mig innan. Jag vet ju rent logiskt att människor lever under fruktansvärda omständigheter men att ha sett det på riktigt har som skakat om mig. Under den lediga tiden har det varit gott om upplevelser. Jag har stått på Taffelberget och blickat ut över Kapstaden och befunnit mig ovan molnen, har rest i timmar för att få se vithajar och har vistats i nuet. Har strosat runt i staden och fotograferat men haft svårt att hantera överflödet där i kontrast till misären i kåkstäderna. Fast det största intrycket jag har med mig är inte av Kapstaden utan istället av de människor jag rest med. Starka inspirerande folkbildare med fantastiskt mycket glöd och engagemang. De får mig att känna att det är möjligt att skapa förändring och att jag är en del av det.