En stilla stund på en trappa...

Tiden är märklig som jag ser det. Somligt känns som om det hände alldeles nyss när det i själva verket var länge sedan. Annat kan kännas långt borta fast det egentligen var alldeles nyss. Sen är det den där känslan när tiden passerar märkligt fort, när en inte riktigt hinner med. Idag är det ett år sedan jag stod på Spanska trappan i Rom. Det var strålande sol och arton grader varmt och jag var där med mannen som jag älskar. Ett år har passerat sedan dess. Ett år som varit fyllt med mycket märkligt. Somligt riktigt bra och annat riktigt svårt. Det känns som om dagarna passerat snabbare än andra år och att de stilla stunderna varit alldeles för få.

Den där förmiddagen då vi besökte Spanska trappan är en av de stilla stunderna. Det trots att vi där var omgivna av mängder av människor som i likhet med oss ville uppleva den historiska platsen. Vi tog oss tiden att gå nedför trappan i lugn och ro. Jag tror att mängden stilla stunder är avgörande för upplevelsen av hur snabbt ett år går. För mig känns det som om det var alldeles nyss vi var i Rom och i själva verket är det precis ett år sedan. Alltså har de stilla stunderna under året som gått varit alldeles för få.

Min målsättning är att det nästa år skall kännas som om en evighet passerat sedan jag stod i den där trappan. Om den känslan infinner sig då har året som kommer varit fyllt av stilla stunder.

Tidsperspektiv

Det där med tidsperspektiv är ibland lite märkligt. Vissa saker kan kännas som om det var alldeles nyss när det i själva verket var länge sedan. Samtidigt kan sådant som inte hänt för länge sedan ändå kännas som en evighet. Det är fyra år sedan vi hämtade hem vår lurviga familjemedlem Ida. Fyra år är inte särskilt länge mätt i år samtidigt är det idag omöjligt att tänka sig livet utan Ida. Är så tacksam över att det är just Ida som vi delar vårt liv med. Hon är ständigt vid vår sida, alltid glad och i stort sett aldrig till besvär. Vår tidigare hund Adde var visserligen högt älskad men han var inte en enkel hund och krävde otroligt mycket arbete för att han skulle trivas och må bra. Ida är nöjd så länge som hon får vara med familjen och då spelar det inte någon roll vad det är vi gör. Enda gången svansen inte viftar är när hon misstänker att vi är på väg ut och inte har planerat att ta henne med oss.

Ida i september 2014

Varje dag sedan hon kom till oss för fyra år sedan har hon gjort dagen lite bättre bara genom att finnas här. Innan vi hämtade hem Ida var vi utan hund i nio månader och det var en märklig tid. När en är van vid att ha hund blir tillvaron utan mycket konstig. Då kändes det nästan märkligt att ge sig ut på promenad, vad var det för mening att gå ut när en var själv? Livet känns som mer logiskt och komplett med hund.

Ida i september 2010

Jag har funderat mycket den senaste tiden kring vad som är livskvalitet. Ida hör till det som skapar hög kvalitet i livet bara genom att finnas här. Även när livet är svårt så viftar hon på svansen och vill bli klappad och det gör henne till en trygg och mycket uppskattad kamrat att dela livet med.

Svårt att anpassa mig

Efter vår långa ledighet i sommar känner jag att jag har svårt att anpassa mig till vårt normala tempo här i Hult. Normalt sett funkar jag som bäst när jag har mycket att göra och trivs med att ha det så. Ledigheten och det lugnare tempot i sommar var dock alldeles ljuvligt och dessutom helt nödvändigt. När så alla aktiviteter har satt igång för hösten känner jag att jag inte riktigt hänger med och undrar varför. Min egen analys är att kontrasten mellan sommaren och hösten gör det svårt att anpassa sig till det nya.

Fast kanske är det inte heller hela sanningen. Jag känner allt starkare att det måste finnas mer utrymme att göra sådant som jag verkligen vill göra. Just nu är tiden som ett tusenbitarspussel som jag försöker att lägga och det går inte riktigt ihop. Vissa saker måste prioriteras bort och det som är lätt att prioritera bort är oftast sådant som är roligt. Känner att det inte är så jag vill ha det. Möten som inte ger något kommer framöver inte att få min närvaro! Då lägger jag hellre den tiden på att läsa och kommentera på bloggar eller måla tavlor med barnen eller kanske gå på ett zumbapass. Känner att jag måste blir bättre på att prioritera rätt för mig. Att välja bort sådant som jag tycker är roligt och mår bra av är onekligen inte rätt väg att gå och förändringar behöver göras.

På samma sätt som att livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder så är livet för kort för att ägnas åt sådant som inte ger något. Sen är det enkelt att tänka men inte lika lätt att genomföra. Att komma på varför det känns som att jag inte hinner något alls känns dock som en bra början.

Att sitta i min rosenträdgård hör till sådant som absolut behöver prioriteras i livet!

Sakta på väg tillbaka

Veckan inleddes med en ny förkylningsomgång vilket inte riktigt fanns med i mina planer. Till en början gick det bra att kämpa på trots allt. Att greja här hemma, åka på föreläsningar, ha hejdå-lunch med Linda som flyttar till Berlin, handla julklappar och allt vad jag nu har gjort. Igår så sa kroppen helt enkelt stopp! Det gick inte att kämpa på längre, jag är faktiskt sjuk även om jag inte godkänt detta. Vilade en stund efter maten strax innan klockan fem på eftermiddagen och sov sedan ända till klockan åtta i morse. Är fortfarande trött men febern och hostan har lugnat ner sig lite. Inser att detta fick bli en lugn dag. Dessutom behöver jag verkligen bli frisk. På söndag ska vi ha glöggmys här i Hult vilket jag hoppas blir inledningen till en långvarig tradition. Nästa vecka ska jag dessutom åka till Dublin och hälsa på lilla syster yster!

Ut och fara

Det är märkligt hur vissa perioder i livet är med hektiska än andra- Just nu känns det som om vi sällan är hemma. Vi är ute och far hela tiden till olika saker och det jag önskar mig mest just nu är en hel helg då hela familjen är ledig och hemma. Man behöver de där helt lugna helgerna utan några krav för att kunna komma ner i varv och koppla av helt. Med helger fyllda av aktiviteter blir det istället under veckan som återhämtningen får ske vilket många gånger kan vara svårt med tanke på jobb, skola och andra aktiviteter. Nåväl nästa helg är än så länge ett blankt papper.

En dag för mig själv!

Den här dagen har till stor del tillbringats hos frisören. Jag har en tid tyckt att det krävs en förändring i frisyren och idag var det dags. Att gå från mörk till ljus är dock inte helt enkelt och det hela tog därför flera timmar. Flera timmar då jag satt och läste tidningar, blev serverad kaffe och dessutom fick sitta i massagestol en stund. Att jag sedan blev riktigt fin i håret känns nästan som en parantes i sammanhanget. Jag fick en dag i lugn och ro helt utan några krav på att något skulle presteras! Känner mig mer än nöjd med detta och tänker att det här borde jag göra ofta.

Att bara göra ingenting är egentligen en underksattad sak att göra. Det borde finnas med i varje veckoplanering, egen tid! Nå det kanske inte är helt genomförbart men viktigt att ändå ha med i tanken om man skall orka alla de där sakerna som man faktiskt måste orka göra. Tänker att jag fortsätter denna fredagskväll på temat lugn och ro.