En stilla stund på en trappa...

Tiden är märklig som jag ser det. Somligt känns som om det hände alldeles nyss när det i själva verket var länge sedan. Annat kan kännas långt borta fast det egentligen var alldeles nyss. Sen är det den där känslan när tiden passerar märkligt fort, när en inte riktigt hinner med. Idag är det ett år sedan jag stod på Spanska trappan i Rom. Det var strålande sol och arton grader varmt och jag var där med mannen som jag älskar. Ett år har passerat sedan dess. Ett år som varit fyllt med mycket märkligt. Somligt riktigt bra och annat riktigt svårt. Det känns som om dagarna passerat snabbare än andra år och att de stilla stunderna varit alldeles för få.

Den där förmiddagen då vi besökte Spanska trappan är en av de stilla stunderna. Det trots att vi där var omgivna av mängder av människor som i likhet med oss ville uppleva den historiska platsen. Vi tog oss tiden att gå nedför trappan i lugn och ro. Jag tror att mängden stilla stunder är avgörande för upplevelsen av hur snabbt ett år går. För mig känns det som om det var alldeles nyss vi var i Rom och i själva verket är det precis ett år sedan. Alltså har de stilla stunderna under året som gått varit alldeles för få.

Min målsättning är att det nästa år skall kännas som om en evighet passerat sedan jag stod i den där trappan. Om den känslan infinner sig då har året som kommer varit fyllt av stilla stunder.