Barndomsminnen

Inne i Annas rum står en möbel som jag inte kan gå förbi utan att barndomsminnen gör sig påminda. När min mormor dog för dryga tre år sedan fick Anna ärva hennes toalettbord. I alla år stod det i mormors badrum i lägenheten i Hovmantorp. Jag brukade låsa dörren om mig och titta på allt som doldes bakom det blommiga draperiet. Där fanns alltid små tvålar formade som rosor, fjärilar och annat. De var alltid rosa och de luktade alltid av rosor. Golvet i mormors badrum var mörkt rött och jag tyckte att det var tjusigt att det var så. Med tiden, när jag blev lite äldre insåg jag att det var ganska galna färgkombinationer i hennes badrum. Till det röda golvet hade hon ett orange duschdraperi! Fast när jag var riktigt liten då var mormors badrum det lyxigaste badrum jag någonsin hade sett. Hon hade både dusch och badkar och en kunde stå i duschen medan den andre badade. Tänk när jag var sisådär fyra år då var det höjden av bekvämlighet. Idag står toalettbordet inne i Annas rum och representerar fortfarande spänning och nyfikenhet. Inte längre för mig men för Annas båda mindre systrar. Bakom draperiet finns alla Annas smycken och annat spännande som små flickor tycker om.

Mormors toalettbord

Arbetsro

Att ha en egen arbetsplats i hemmet när man studerar är som jag ser det helt nödvändigt. När jag pluggar behöver jag ha mina böcker uppslagna och spridda runt mig så jag snabbt och lätt kan hitta det jag söker. Förra omgången när jag pluggade då bodde Raimo, våra stora flickor och jag i en trea. Där fanns det inte någon möjlighet för mig att ha en egen arbetsplats. Varje morgon när barnen gått till skolan och Raimo till jobbet då bar jag fram min dator och alla böcker och spred ut dem på köksbordet. När resten av familjen kom hem var det bara att packa ihop igen eftersom köksbordet behövdes för mellanmål, läxläsning, middag och kvällsmat. Prövade någon gång att sitta vid vardagsrumsbordet men i längden var det inte så bekvämt och där var det inte heller möjligt att låta böckerna ligga framme. Nu har jag min egen vrå i biblioteket med utsikt från två fönster. Vi har öppen planlösning på entréplanet men i biblioteket sitter jag ändå för mig själv när familjen är hemma. Samtidigt är det mysigt att höra resten av familjen när jag jobbar. De minsta tjejerna som gör läxor, Ida som snarkar i soffan och Raimo som grejar i köket. När det är tid för andra aktiviteter behöver jag inte plocka ihop något, när jag kommer tillbaka är allt som jag lämnade det. Som jag njuter av min arbetsplats i biblioteket. Tror att hälften av arbetsglädjen kommer från att jag har en egen och dessutom mysig plats att sitta på!

Just nu får jag trängas med lite extra blommor eftersom vi fortfarande har adventsstakar i våra fönster. Snart är dock ordningen återställd och skrivbordet är mitt, bara mitt igen!

De minsta vännerna i Hult

I barnens lekrum har vi öppnat upp en av krypvindarna och gjort i ordning för familjens marsvin och kaniner. När vi gjorde iordning utrymmet för drygt två år sedan hade vi ett målat trägolv men insåg ganska snart att det inte var riktigt praktiskt. Hur duktig man än är på att hålla rent efter djuren så blir det alltid lite spill från spån, hö och halm. Till en början hade vi inte heller en ordentlig vägg i utrymmet så när vi satte upp väggen passade vi också på att lägga in en plastmatta. Kanske var det finare tidigare, bortsett från väggen men oj så mycket mer praktiskt det är nu. Anledningen till att vi har valt att ha våra små gnagisar i lekrummet är att det skall vara lätt att umgås med dem. Även om kaniner också trivs i vinterbonad bur ute så blir det svårare för barnen att umgås med dem då. Marsvin är däremot känsliga små varelser som inte klarar när det är för kallt. Både marsvin och kaniner är mycket sociala djur och gillar att vara där vi människor är. Varje gång vi går i trappan här hemma börjar marsvinen vissla och vill ha uppmärksamhet. Tänk att jag trodde i så många år att jag inte tyckte om kaniner eller marsvin. Tyckte att de verkade vara ganska tråkiga och menlösa små djur. Vår första kanin  kom till oss av en slump men det dröjde inte länge innan jag förälskat mig i kaninen Tistel. Efter att Tistel kom till oss på sommaren 2005 har kaniner och marsvin blivit en självklar del av familjen i Hult.

Här bor kaninen Betty och marsvinet Kurre. Betty hittade vi märkligt nog i vår trädgård för ett år sedan och vi fick aldrig någon klarhet i varifrån hon kom. Då var hon bara skinn och ben men nu är hon en riktigt ståtlig kanin. Kan inte låta bli att presentera dem lite närmare. Trots att hon har varit hos oss länge nu så är hon fortsatt mycket skygg. Det har tagit lång tid att bygga upp ett förtroende hos henne och det är egentligen först nu man får lov att klappa henne. Marsvinet Kurre är det annorlunda med. Han blir djupt förorättad om man passerar buren utan att klia honom under hakan!

Betty

Kurre, vår lille fighter som överlevde att operera bort en stor tumör i höstas

Här har vi nästa bur som bebos av kaninen Sixten och marsvinen Wilma, Lowa och Greta. Även kaninen Sixten är en överlevare. Han opererades för en riktigt elak böld när han bara var några månader gammal. Det såg mörkt ut för honom ett tag men han överlevde och är idag en frisk och charmig kaninkille.

Lowa

Greta

Wilma, mamma till Lowa

I Hult har vi många djur och med det kommer också ett stort ansvar. När djuren mår bra och allt funkar är det ju lugnt men det gäller att ha planerat även för svårigheter. De mindre djuren har vi inte försäkrade däremot har vi ett särskilt konto där vi sätter över pengar för deras räkning varje månad. På så vis behövde vi inte fundera över om vi hade råd att operera kanin eller marsvin. Det fanns pengar på kontot som väntade på att användas i sådana stunder. Har även ett konto för våra katter eftersom det är mycket som inte täcks av försäkringarna.

Jag packar inte ner julen!

Sedan 27 december har de sociala medierna svämmat över av tillkännagivanden om att nu har julen städats ut. De senaste åren har det onekligen skett en förändring vad gäller jultraditionern. Vi pyntar allt tidigare och kastar ut pyntet tidigare. Förr skulle ju granen stå till tjugondag knut vilket i år infaller 13 januari. I Hult har vi haft fullt hus hela jul och nyår och större delen av barnens lov har varit fyllt med aktiviteter. Nu njuter jag av att det åter är vardag i huset i Hult och tänker minsann inte störa friden med att börja packa ner alla julsaker. Fram till helgen får granarna stå lika gröna och vackra i stugan och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Nu i några dagar tänker jag njuta av att ha dagarna för mig själv och med det möjligheten att djupdyka i tentor som skall skrivas. I högskolans märkliga värld är det ju ännu hösttermin och med det ännu lite arbete som skall göras innan vårterminen startar. Helt undanplockat kommer julpyntet däremot inte att bli eftersom vi i nästa vecka ska börja med att riva krypvinden där vi brukar förvara sådant som bara används ibland. Undrar hur mycket kaos det kommer att bli här hemma medan vi renoverar!

Som sagt granarna blir kvar några dagar till!

Titanic

Sitter som bäst och planerar hur jag vill att den här våren skall se ut. Tror att min min mastersuppsats kommer att må bra av några extra turer till min syster i Dublin. Att bara ha sig själv att tänka på i några dagar gör onekligen underverk med studierna. Sist jag var på besök passade jag på att plugga medan min syster var på jobbet och sedan hade vi kvällarna att umgås. Sen passade vi på att åka till Belfast på helgen och det var ett mycket trevligt besök. Vårt besök på Titanicmuseumet är fortfarande något jag tänker på. Vad är det egentligen som gör att Titanic fortsätter att intressera trots att över hundra år har passerat sedan skeppet sjönk? Kanske är det inte själva slutet för Titanic som gör att människor fortsätter att intresseras. Det var ett gigantiskt lyxfartyg som sysselsatte arbetarna i Belfast under många år när det byggdes.

Belfast påminner mig på många sätt om Göteborg. Det är en stad med nära kontakt med havet och med tydlig småstadskaraktär. Den känns trevlig och gemytlig. Kanske är det likheten med Göteborg som gjorde att jag genast kände mig hemma.

Här har vi min syster Rebecka Kettil som poserar framför Titanicmuseumet. Museumet är den glittriga byggnaden till höger om min syster.

Redan innan vi kommer in i museumet märks det tydligt hur påkostat det är. Byggnaden är pampig och passar bra in i området.

Vi blir inte besvikna av vad museumet har att erbjuda. Stora delar av utställningen består av stora skärmar med bilder eller filmer. Utställningen är både innovativ och överraskande. Efter en stunds vandring bjuds vi på en kortare åktur där vi får möjlighet att på nära håll uppleva hur lyxfartyget byggdes.

Här ser man hur arbetarna svetsar i ett litet utrymme. Arbetsförhållandena var inte de bästa. Idag är det svårt för oss att förstå att människor har arbetat under sådana förutsättningar. Lätt att glömma bort att i andra delar av världen är outhärdliga arbetstillfällen fortfarande en verklighet.

Det här var nog det som imponerade mest på mig. Det är en film från sjösättningen av Titanic 1911. Tänk så häftigt att faktiskt kunna se hur det gick till fastän över hundra år har hunnit passera.

Museumet kändes lyxigt och bara själva byggnaden var en upplevelse.

I en av utställningarna hade man byggt upp hytterna så som de såg ut. Den fasta miljön kompletterades sedan med två spökliga personer som pratade i hytten.

Här har vi Titanic idag. Den allra sista delen av utställningen handlar om när skeppet sjönk och hur det ser ut där det ligger idag. Jag tycker att det är positivt att man inte frossar i tragedin utan man konstaterar mer att skeppet sjönk och så här gick det till. Man lägger betydligt mer fokus på de efterlevandes vittnesmål och de rättsliga efterspel som följde efter katastrofen. Allra sist får vi se en film på storbild som visar när man dykt och dokumenterat kring vraket Titanic.

De flesta museum har en butik och oftast brukar jag tycka om att lägga tid i dem. Butiken på Titanicmuseumet känns däremot lite makaber. Jag känner inte behov av att visa upp föremål från en tragedi.

När vi är klara med utställningen och gör oss redo att gå får vi en trevlig överraskning. En stor kör samlas mitt i museumet och sjunger. De sjunger givetvis My heart will go on men också lite stämningsfulla julsånger. Åker du till Belfast kan jag verkligen rekommendera ett besök på Titanicmuseumet.

Vinterträd

Snön är borta och med det är världen åter i färgskalan gråbrun. Även om jag innerligt avskyr snö så måste jag erkänna att världen blir vackrare när den täcker marken. Har tagit en tur i min trädgård idag och funderar på vad som skall odlas till våren. Önskar att vintern var över så jag kunde sätta igång GENAST! Magda och jag har så smått börjat planera hur mycket som kan mäktas med på en sommar. Förra året handlade det om att skapa något som liknade en trädgård, i år handlar det om att utveckla det som finns och våga vara lite fantasifull. Fast än är det ett tag kvar innan världen åter blir grön och vacker igen. I väntan på våren har vi tillverkat ett eget träd så vi får lite grönska att glädjas åt.

Att skapa ett eget träd är mycket enkelt! Det som krävs är en kruka som fylls med sten. En metallpinne, en mosskrans, mossa att lägga i krukan och sedan något som dekoration. Enkelt, snabbt och fint resultat!

Stale gruva

Igår var det underbart soligt och det fanns ett löfte om vår i luften. Jag vet att jag riskerar att bli gruvligt besviken när hela mitt jag hoppas att vintern är över för den här gången, men det är så lätt att hoppas när solen skiner. Igår passade vi verkligen på att njuta av dagen och gick på utflykt tillsammans med Magda och hennes familj. Vi besökte Stale gruva som ligger precis utanför samhället och trots att jag bott här i flera år nu hade jag aldrig hört talas om den. Det är en gammal fältspatsgruva och den nås genom en promenad i skogen. Idag är det verkligen svårt att se att det en gång i tiden har varit en arbetsplats ute i skogen. Det är en otroligt naturskön miljö som naturen åter har gjort till sin. Gruvan har varit nerlagd sedan i mitten på 1900-talet och på den tiden hinner mycket förändras. Tänk så härligt att promenera i solen när solen åter värmer. Dagar som dessa är ren energipåfyllning!

Precis utanför Munkedals samhälle befinner man sig på landet. Verkligen på landet.

Isen håller på och smälter bort och jag kan som sagt inte låta bli att hoppas att det här är det sista vi ser av snö och is för den här säsongen. Nu vill jag ha vår! Nu vill jag åter börja gräva i min trädgård.

Hade vi inte vetat om att det varit en industri i skogen hade vi kanske missat spåren efter den. Märkligt egentligen hur sådant får lov att ligga kvar.

Ju närmare den gamla gruvan vi kom desto fler spår kunde vi ana här och var i skogen.

Här är då den gamla gruvan. Idag ser det mer ut som en tjärn i skogen och det är svårt att ana att under isen döljer sig ett riktigt djupt gruvshackt.

Isen på gruvan hade en ovanligt vacker färg, den skimrade i turkos och jag undrar om det kan vara fältspaten som gör den vackra färgen.

Här kan man se sten som kasserats ur gruvan. På vägen till gruvan fanns fullt av lustiga små kullar som bestod av restmaterial.

Efter lite sökande hittade jag en bild på Stale gruva 1964. Redan då tycks gruvan vara övergiven. Här syns det till skillnad mot mina bilder att gruvan är djup. Lite roligt att även denna bild är tagen på vintern i likhet med mina bilder. Tänk så spännande att gå på upptäcksfärd i sin egen hembygd. Det finns så mycket som man inte vet om trots att man har bott på en plats under lång tid.