Dags att skolka lite

Drömmar är ju ofta ett bra sätt att avgöra om en är stressad eller ej. Eller rättare sagt så är det för min del men möjligen inte för alla. När jag i mina drömmar väver in saker från mina dagar på ett märkligt sätt brukar det vara dags att försöka varva ner och vara ledig. Som i valrörelse när jag drömde att en kamrat och jag var hemliga agenter på uppdrag och färdades med en undervattentandemcykel. Då var det bara att inse att jag behövde lite ledigt från politiken. Eller eventuellt söka professionell hjälp för drömtydning!

Nu befinner jag mig där igen där ledig tid nog är att prioritera. Drömde en natt alldeles nyss att jag var tvungen att åka till försäkringskassan för att få ett personbevis. I min dröm låg den enda tillgängliga försäkringskassan i Langa i Kapstaden. Förvisso var själva byggnaden en ytterst ordinär svensk myndighetsbyggnad men likväl låg den i en kåkstad i Sydafrika. Väl där fick jag vänta i timmar i olidlig värme innan det till sist var min tur. Något personbevis kunde jag dock inte få. Inte på grund av det faktum att detta sköts av skatteverket utan för att jag var tvungen att lösa en uppgift först. En väninna har strul med sin mail som inte vill fungera som den ska vilket onekligen är både frustrerande och irriterande för henne. Av någon anledning var jag tvungen ordna detta för henne innan jag kunde få mitt personbevis. Dessvärre misslyckades jag med uppgiften och lyckades istället vidarebefordra all hennes mail till en person som jag jagat den senaste tiden. Eller jagat är kanske inte rätt uttryck jag har snarare varit angelägen om att få besked i frågor som står stilla men eftersom jag misslyckats i detta har känslan av att vara tjatig istället infunnit sig!

Nåväl personen i fråga blir i min dröm upprörd över alla mail hen får skickat till sig och ringer och är mycket otrevlig och skäller ut min väninna. Hon svarar med en polisanmälan och båda är synnerligen irriterade på mig och försäkringskassan konstaterar att jag misslyckats helt med min uppgift. Förutom att jag inte får något personbevis måste jag därför ägna den kommande månaden åt att klistra igen och frankera alla deras kuvert!

 Konstaterar att jag just nu har många projekt som snurrar på samtidigt som jag inte har full kontroll över hela processen. Alltid svårt att behöva invänta andras medverkan samtidigt som det är alldeles normalt och bara att förhålla sig till. Undermedvetet känner jag nog just nu att mina vänner får stå tillbaka eftersom jag helt enkelt inte hinner med att träffa dem så som jag skulle önska. Resultatet blir således märkliga drömmar som ibland borde skrivas ner då de innehåller material nog att fylla en hel bok! Den stora fördelen med detta är att jag oftast vaknar på ett gott humör. Det är som omöjligt att vara sur när en har så märkliga drömmar att tolka.

Det enda rätta den här helgen har således varit att skolka från de flesta av mina måsten till förmån för viktiga saker. Sådant som att gå på loppis med kidsen, fika med barn och barnbarn, dricka kaffe hemma hos bästa vännen och fnittra åt just ingenting, dricka ännu mer kaffe fast i en vitsippsbacke, hänga i min trädgård och att tillbringa några timmar på gymmet. Alla mina måsten finns förvisso fortfarande kvar men märkligt nog känns de betydligt enklare att hantera.

Här någonstans ligger det enligt mina märkliga drömmar en svensk försäkringskassa!

Farväl till februari!

Äntligen är det första mars och med det en vårmånad. Förvisso bjuder den första dagen på minusgrader men det gör som ingenting när det äntligen är mars! Fast februari som nu läggs till handlingarna var även det en trevlig månad. Har egentligen ingenting emot själva månaden det är bara vinter, mörker och kyla jag har svårare för.

Den första delen av februari präglades av lilltösens TV-inspelning. 10 program spelades in av Smartare än en 5:e klassare och det var riktigt roligt. När det sista programmet spelades in satt vi med i publiken vilket verkligen var kul. Varvat med inspelningarna var det dagar hemma med politik och jobb. Jag lyckades äntligen ta tag i att rama in min fina poster från Kapstaden och blir glad och stärkt varje gång jag ser den. En bra påminnelse i vardagen om politikens betydelse.

 Ett nytt bokprojekt har dragit igång vilket känns fantastiskt roligt. Det nya projektet handlar om traditioner i förändring och känns som en viktig bok att skriva.

När inspelningarna var över följde mycket annat roligt. Jag var på första träffen med Den röda bokcirkeln där vi diskuterade Egalias döttrar. Läste den första gången i sjuan men den är fortfarande lika bra.

Har bott in mig ordentligt i mitt nya rum och trivs verkligen med att sitta där och arbeta. Har fin utsikt medan jag skriver och får dessutom sällskap av katt eller hund vilket är riktigt trevligt.

Har inventerat mina fröer och konstaterar att det bara är att sätta igång! Skulle ha sått redan förra helgen men konstaterar att jag är lite väl mycket tidsoptimist ibland (läs nästan alltid!)

Lyckades en lördag klämma in loppisshopping på tio minuter vilket resulterade i fina fynd. Har även hunnit ha sportlov tillsammans med kidsen och shoppat även med dem. Årets ständiga vånda kring skolavslutningskläder löste sig helt smärtfritt denna gång. Vi råkade springa på de perfekta klänningarna och så var den saken klar.

Februari bjöd också på härlig vårsol vilket gjorde att solglasögonen fick invigas för i år. Onekligen härligt! Lägg dessutom till att jag under två soliga dagar besökte goda vänner i Västerås så kan det inte bättre bli. Sol och vänner är en oslagbar kombination!

Så är då februari till ända och även årets sportlov. Avslutade med fika med mor, två av barnen och svärsonen. Själva månaden varade en dag längre än veckan och den där extra skottdagen blev dagen då våren också kom till Hult.

Några dagar i huvudstaden

Slutet av veckan som gick tillbringade jag i Stockholm. Några riktigt trevliga dagar med både arbete och ledighet. De senaste gångerna jag har varit i Stockholm har jag haft både tid och möjlighet att utforska mer av staden vilket är riktigt trevligt. Trots att det är en stad jag besökt många, många gånger genom åren är det sällan jag haft tid att faktiskt stanna upp. Oftast har jag varit där för ett möte eller en utbildning och sedan åkt raka vägen hem. Lantisen i mig brukar tämligen fort längta hem men på senare tid känns staden allt mer intressant.

 En av resans stora höjdpunkter var mitt besök på Daisy Dapper. Vilken otrolig butik! Helt fantastiska kläder i vintagestil, otroligt mysig lokal och dessutom kunnig och riktigt trevlig personal. Hade lätt kunnat köpa med mig halva butiken hem. Istället fick det bli en ljuvligt grön blus med sitt från 40-talet. Kommer ofta på mig själv att längta efter kläder i grönt så här års. Vem vet kanske hjälper det till att locka fram våren att klä sig i grönt!

Det bestående intrycket från dagarna är att det har varit riktigt kallt. På fredagsmorgonen gav jag mig ut på promenad strax efter klockan sex på morgonen. Det var ju inte så långt från hotellet till Söder tänkte jag på kvällen. Inte dumt att börja arbetsdagen med en promenad! Det visade sig vara både kallt och långt. Märkligt hur avstånd känns betydligt längre i en stad än på landet. Å andra sidan var det en synnerligen uppfriskande promenad och jag kände mig verkligen alert när det var dags att ta itu med dagens arbetsuppgifter. Fredagskvällen var kanske en av de bästa kvällarna på riktigt. Den ägnades nämligen åt att redigera bilderna från dagens uppdrag samtidigt som jag lyssnade på ljudbok. Inte dumt alls att vara ensam på ett hotell och kunna sitta och arbeta i timmar utan att bli störd.

Lördagen i Stockholm var till stor del ledig. Dessutom bjöd staden på sitt allra vackraste väder. Tillsammans med en nyfunnen vän promenerade jag i solen och glömde till och med bort att det var kallt. Lustigt det där med att träffa bloggvänner. Att känna varandra så väl trots att en aldrig har träffats på riktigt tidigare. Märkligt och fint på samma gång.

På lördagseftermiddagen ordnade Tillsammansskapet en manifestation i Stockholm. En manifestation för värnad asylrätt, för att avskaffa de nyligen inrättade ID-kontrollerna och för att åter öppna våra gränser och att visa att Sverige är ett land där medmänsklighet och solidaritet är störst. Otroligt inspirerande tal från bland annat Helle Klein och Somar Al Naher. Trots att mina fötter var alldeles iskalla efter en timme med tal och poesi kände jag mig varm och hjärtat och lite lättare till sinnet.

Avslutande min lördag tillsammans med vänner och njöt av det faktum att jag sedan hade fem minuters promenad hem. Att inte behöva anpassa mig till varken tåg eller bussar eller behöva fundera på om vägen är plogad och farbar. Istället var jag hemma några minuter efter att jag sagt hej då och kunde som inte låta bli att tänka att staden har onekligen sina fördelar!

Alltså den där känslan...

Det finns de där dagarna när en har mycket jobb att göra och som måste bli klart men det känns som om ingenting riktigt vill bli bra. När en tvivlar och undrar över om en alls klarar av de uppgifter som skall göras. En sådan dag (läs idag) är det fantastiskt bra att bli nyfiken över vad som ligger i den där lådan som inte öppnats på mycket länge. Innehållet visade sig nämligen vara synnerligen motiverande!

När jag var aktiv i SSU skrev vi alltid positiva lappar till varandra på våra kurser. Dels deltagarna emellan men också till dem som höll i kursen. Ett riktigt fint sätt att stärka varandra på. Idag hittade jag en hel burk full med positiva lappar. En del av dem minns jag precis vilken kurs jag fått dem på även om många år har hunnit passera sedan dess. Alltså den där känslan av att ha en hel burk med lappar som säger bra saker om en själv. Det är onekligen en ordentlig egoboost vill jag lova!

Ägnar en stund åt att läsa lappar och kan inte låta bli att småle. Tänk vilken otroligt bra grej det där med positiva lappar är. Hur kunde jag glömma bort att använda mig av dem när jag håller kurs? Det är som svårt att inte bli på gott humör när en läser så otroligt fina lappar. Positiva tankar det är onekligen något hållbart! Si så där femton år senare lyckas dessa tankar göra mig på synnerligen gott humör.

Det här med renovering

Ibland läser jag artiklar om människor som köpt renoveringsobjekt och som ett år senare är helt klara. Detta trots att de har fått renovera precis allt i huset. Vi köpte huset i Hult i augusti 2004 och insåg inte då vad vi gav oss in på. Ett renoveringsobjekt från tidigt 1900-tal är kanske inte helt enkelt att ge sig in på om en helt saknar kunskaper om vad det egentligen innebär att renovera. Vi inser idag att om vi vetat om vad vi vet nu då hade vi aldrig köpt det här huset. Å andra sidan hade vi inte haft denna kunskap och erfarenhet utan huset i Hult. Det är en märklig relation jag har till vårt renoveringsobjekt, vårt hus och hem. Ibland är jag så innerligt trött på att det aldrig blir färdigt, att det ständigt finns något att göra och att vi har ägnat oss åt detta i över tio år. Samtidigt är det en frihet i att ha ett hus i ständig förändring. Jag är inte rädd för att ändra och inte heller för att riva en vägg eller att flytta en dörr. Allt har vi prövat på. Ibland blir det mindre bra och andra gånger blir det fantastiskt bra. Vårt renoveringsobjekt har gjort att jag har blivit tvungen att acceptera att saker inte måste vara perfekta, bra nog är just bra nog. Även om jag själv ser sådant vi missat så är också jag den skarpaste kritikern av vårt hem. Just det där tog riktigt lång tid för mig att lära mig. Perfekt är inte nödvändigt och kanske inte ens önskvärt. Vi har flera spännande projekt framför oss och kanske blir vi en dag helt klara med vårt hem men jag tvivlar på detta. Trädgården här i Hult är egentligen beviset för att vi alltid kommer att ha projekt på gång. Även om jag ibland är alldeles trött på renoverandet så är det ju också fantastiskt roligt. Det är något alldeles särskilt när ett projekt är klart och en kan titta på vad en själv har åstadkommit. De där stunderna gör mig riktigt glad och stolt över att vara ägare till ett renoveringsobjekt.

I balans

Jag befinner mig just nu på resande fot. Har tillbringat större delen av dagen med att ka tåg genom Sverige. Har sett ett vackert sommarlandskap utanför mitt tågfönster och kunnat njuta av det vackra vädret fast lite på avstånd. Anlände till huvudstaden sen eftermiddag och checkade in på mitt hotell. Hade egentligen flera planer på saker jag skulle passa på att göra när jag för ovanlighets skull befann mig i Stockholm. Valde istället att promenera genom staden, äta middag och sedan ta en tidig kväll. Har läst i en bra bok, skrivit lite på ett skrivprojekt och haft gott om tid för tystnad. Nu närmar sig kvällen natt och jag känner mig för första gången på länge helt nervarvad. Märkligt att det skulle krävas en resa till en storstad för att jag skulle hitta utrymme att göra just ingenting. Imorgon väntat en lång dag med fullt program innan jag åter beger mig hem till Hult. Ser redan fram emot tågresan då jag skall fortsätta med att göra just ingenting. Dagen imorgon kommer garanterat bli riktigt bra den med, men jag har svårt att tro att någonting kan slå känslan av att faktiskt vara helt i balans.

Ensamhet

Idag har jag en alldeles egen dag då jag är ensam hemma vilket är något mycket sällsynt. Eftersom både maken och jag jobbar hemifrån och vi dessutom är en stor familj så är det ytterst sällan jag är ensam hemma. Förr kunde jag tycka att ensamheten var påfrestande men idag ser jag den som en sällsynt lyx. Vad jag gör en dag hemma när jag är ensam skiljer sig inte nämnvärt från att ha sällskap hemma. Jag skriver, plockar med sådant som behöver plockas med här hemma och går på promenad med hunden. Den stora skillnaden är är att jag själv kan välja musiken om jag alls väljer att lyssna på musik. Oftast njuter jag bara av tystnaden. De som känner mig har svårt att tro mig när jag säger att jag har ett stort behov av just tystnad eftersom jag gärna pratar och gärna mycket. Jag tänker att det kanske är just på grund av att jag tycker om att vara social som behovet av ensamhet och tystnad är stort. Något av det bästa jag vet är att ge mig ut på långpromenad tillsammans med Ida. Antingen i skogen längs någon av våra stigar eller längs vägen som löper genom Hult. Just nu är vi hänvisade till promenader längs vägen eftersom snön ligger djup. Skogspromenad känns väl utmanande när en måste pulsa fram i djup snö. Då väljer vi istället vägen förbi den gamla skolan som sedan löper genom grannens lilla gård innan vi kommer fram till de öppna fälten. Väl framme brukar vi gå ut på fältet och där kan Ida springa utan koppel tills hon blir trött. När det är många möten och livet är allmänt hektiskt då är det just de där stunderna jag verkligen längtar efter.

En arbetsdag mitt i semestern

Det har varit en lång dag men en riktigt bra dag. Märkligt hur en del dagar bara susar förbi utan att någonting blir gjort medan andra dagar aldrig tar slut och mängden saker som gjorts är stor. Idag har jag haft ett avbrott i semestern och istället ägnat dagen åt arbete. Aldir kulturkooperativ där jag är med skall ge ut en bok framöver och idag har vi haft möte med vårt förlag och kommit några steg närmare utgivning. Det är en längre process än vad en kan tro med att publicera en bok. Det har varit ett omfattande projekt och vi har onekligen lärt oss mycket under processen. Till nästa bok har vi redan många erfarenheter med oss som gör att vi kan undvika en del misstag.

Kan jag välja färdsätt när jag skall till Göteborg då väljer jag allra helst att åka tåg. Så otroligt skönt att slippa köra själv och istället få lite egen tid då jag kan göra vad jag vill. Idag ägnades resan till Göteborg åt frukost och kommissarie Lynley som utreder ett förmodat mord. Frukost och mord var en märkligt bra kombination att börja dagen med. Tågresan följdes sedan av två riktigt bra möten och lite shopping innan det åter var dags att lämna den större staden och återvända hem till Hult igen.

Även om jag ofta saknar storstaden så är det hemma i Hult jag trivs allra bäst. Känner mig lycklig när jag kan avsluta min arbetsdag med att äta middag i rosenträdgården. 

Blir också lite smått lycklig av att komma hem och se att växthuset snart är klart. På sikt kommer vi nog att ersätta plasten med glas men än så länge fungerar plasten alldeles utmärkt. Dessutom har vi fått plasten och det mesta av det övriga materialet till växthuset vilket gör att den enda kostnaden är det arbete vi själva har lagt ner. Vilket till största delen består av Raimos arbete. Imorgon skall äntligen våra plantor få flytta in i växthuset och jag hoppas att det snabbar på processen med våra tomater. Känns som att vi har väntat i evigheter på att de skall mogna.

Dagens shopping bestod av två tjusiga burkar som invigdes med en kvällssmoothie bestående av bland annat blåbär som plockades i skogen här hemma igår. Har sett dessa burkar på bloggar och Instagram en längre tid och kunde helt enkelt inte motstå dem. Egentligen är det en enkel sak att göra själv men det får i så fall bli ett framtida projekt tänker jag.

Imorgon är det åter semester och då planeras fika i Grebbestad och blåbärsplockning i Hult. Kanske är det så att semestern uppskattas än mer när den avbryts av en arbetsdag!

Pappersbruket

Munkedal är en gammal bruksort och till skillnad från många andra sådana finns här bruket kvar. Pappersbruket är en viktig arbetsgivare i kommunen och har präglat stor del av historien. Förr kretsade allt kring bruket och så är det inte riktigt längre. För egen del hade jag innan igår aldrig varit där och därför var det riktigt roligt att få möjligheten att guidas runt av Jenny som är ordförande för facket.

Vi gick över Örekilsälven för att komma in i själva fabriken och dess kontor. Verkligen en annan vinkel än den jag är van vid att se älven ur. Här hade jag gärna haft bättre möjlighet att fotografera. Hade gärna haft möjlighet även att fotografera inne i fabriken. Har inte tidigare förstått hur stort det är där, det är verkligen otroligt stort och samtidigt tämligen tomt på människor. Tänk att så mycket kan skötas utan att människor behöver hantera själva handhavandet. Egentligen är det ju något mycket positivt eftersom det innebär att de tyngsta jobben försvinner och ersätts av maskiner. En maskin behöver ju inte direkt tänka på att kroppen skall hålla även efter pensionsdagen.

Det som också är slående under besöket är hur bullrigt det är när alla maskiner är i gång i fabriken. Trots öronproppar var ljudet på sina ställen allt annat än behagligt. Jag gick en kort rundtur men för många är detta en arbetsplats dit en återkommer dag efter dag och år efter år. Tänker också på att det är en så pass bullrig miljö trots den arbetsmiljölagstiftning som finns i Sverige. Undrar hur miljön är i en fabrik i ett land som helt saknar skyddslagstiftning. Det känns ju för oss som en självklarhet men i stora delar av världen saknas sådant. Tycker att det var riktigt intressant att ser insidan av pappersbruket son jag passerar nästan varje dag.

Det är lite mycket nu!

Livet är sedan en tid tillbaka märkligt intensivt och jag längtar efter pauser i livet. Tittade i mitt bloggarkiv från förra året och insåg att även då var november en ovanligt hektisk månad. Kanske är det så att allt skall hinnas avslutas innan året tar slut. Det är ju trots allt bara 42 dagar kvar av 2013! Jag brukar inte ge nyårslöften men i år funderar jag mycket på det här med målsättningar inför året som kommer. Min ambition för det nya året är att prioritera om och skapa fler pauser i livet. att ge mig själv tid att bara vara och tid att göra sådant som jag tycker om. Idag när folk frågar hur det är svarar jag att det är lite mycket nu. Kommer på mig själv och tar bort det där nu eftersom det är lite mycket jämt.

Fast det där med prioriteringar är inte helt lätt när man vill göra allt på en och samma gång. Sen finns det förvisso en mycket tydlig prioriteringsordning i vårt liv. Barnen kommer alltid först, sedan kommer allt annat. Vi gör mycket tillsammans som familj vilket jag tycker är helt rätt. Många gånger när vi går på möten om kvällarna följer tjejerna med. De sitter och ritar och pysslar men lyssnar också på det som sägs i rummet. Dagarna efter kan det komma frågor vid middagsbordet om vad olika saker betydde som sades på mötet. Varför gillar inte alla vindkraft? Vad är demokrati eller kanske viktigast: varför hade de inte ekologiskt kaffe på mötet? Barn lär sig i sin egen takt tänker jag och lyssnar på det som intresserar dem. Genom att ibland vistas i den vuxna arenan får de tillgång till samtalsämnen som inte kommer upp i skolan vilket vidgar deras horisonter. De kan välja att lyssna och de kan välja rita och pyssla. Idag blir det dock skola för barnen och möten på egen hand för mig. Dessutom skall jag göra en intervju till min mastersuppsats idag. Arbetet går långsamt framåt, men det går lite fram varje vecka och det börjar kännas som att jag inom överskådlig tid kommer att ro det iland.

En sak i taget!

De senaste dagarna har ägnats åt textproduktion och tänkande. Intressant hur det bara ryms en viss mängd tankar i huvudet. När jag går in i skolarbetet då ryms det inte något mer i mitt huvud, det blir ganska snart helt fullt. Normalt sett har jag en hög kapacitet i mitt skrivande men just nu går det långsamt. Känner mig fortfarande inte helt hundra efter att jag varit sjuk och dessutom rullar livet på i sin vanliga snabba hastighet. Att ha fullt upp fungerar oftast väl och jag gillar att ha ett högt tempo. Nackdelen är att när man bli sjuk och sängliggande i en månad då blir det enormt mycket som som ställer sig på kö och pockar på uppmärksamhet. Det känns nästan lite oöverskådligt att börja ta tag i allt som måste göras. Det är lätt att strunta i allt och bara göra något helt annat istället. fast sen vet jag att när jag väl är i kapp igen så tycker jag ju att det jag gör är roligast i hela världen. det är ju det här jag har valt. Alltså tillämpar jag den enkla principen en sak i taget. Jag börjar med det som är viktigt och det som är mindre viktigt få helt enkelt vara. Det skulle vara lätt att prioritera bort träning, men jag vet av erfarenhet att det är ett stort misstag. Träning ger energi och med det ökad kapacitet och således något som inte bör prioriteras bort! Att träna är dessutom en stunds vila för huvudet. Kroppen får slita medan hjärnan kan koppla bort sig nästan helt en stund och det är riktigt bra. Denna söndag började tidigt och förgylls av ett härligt solsken. Jag har längtat så efter ljuset att jag inte ens bryr mig om att det åter är isande kallt ute!

Även den brantaste trappa kräver att man tar ett steg i taget!

Att komma tillbaka

I drygt en månad har jag varit i nästintill konstant sjuk. Lite intressant med tanke på att jag under denna tid även hunnit med att besöka både Berlin och Dublin. Inte helt kul att vara ute och fara när man är sjuk men det funkar det med. Det största problemet som jag ser det med att vara sjuk länge är hur snabbt man halkar efter med allt. Hade det bara varit hem och familj som skulle skötas så hade det ju varit en sak. Huset tål att inte vara perfekt städat och barnen förstår att föräldrarna inte alltid kan vara på topp. När man är student är det dock lite klurigare. Det är ju inte någon som skriver mina tentor eller min uppsats åt mig när jag inte kan. Förlorad tid är förlorad tid och det är bara att försöka förlika sig vid det och fundera över i vilken ände man ska börja ta tag i tillvaron igen. Ett av mina första steg är alltid att ringa min kloka klasskamrat Pernilla. Efter att ha pratat med henne känns det alltid som att jag har koll på tillvaron och kan åstadkomma vad som helst. Tänk vilken fantastisk förmåga hon har som var den inverkan på människor. Nästa steg blir att skriva listor över vad som skall göras. Sen är jag nog på gång igen tror jag!

Äntligen frisk, håller tummarna för att det fortsätter så! Nu är det bara att börja ta tag i allt. Vad sägs om att börja med en sak och sedan helt enkelt fortsätta med resten?

Arbetsro

Att ha en egen arbetsplats i hemmet när man studerar är som jag ser det helt nödvändigt. När jag pluggar behöver jag ha mina böcker uppslagna och spridda runt mig så jag snabbt och lätt kan hitta det jag söker. Förra omgången när jag pluggade då bodde Raimo, våra stora flickor och jag i en trea. Där fanns det inte någon möjlighet för mig att ha en egen arbetsplats. Varje morgon när barnen gått till skolan och Raimo till jobbet då bar jag fram min dator och alla böcker och spred ut dem på köksbordet. När resten av familjen kom hem var det bara att packa ihop igen eftersom köksbordet behövdes för mellanmål, läxläsning, middag och kvällsmat. Prövade någon gång att sitta vid vardagsrumsbordet men i längden var det inte så bekvämt och där var det inte heller möjligt att låta böckerna ligga framme. Nu har jag min egen vrå i biblioteket med utsikt från två fönster. Vi har öppen planlösning på entréplanet men i biblioteket sitter jag ändå för mig själv när familjen är hemma. Samtidigt är det mysigt att höra resten av familjen när jag jobbar. De minsta tjejerna som gör läxor, Ida som snarkar i soffan och Raimo som grejar i köket. När det är tid för andra aktiviteter behöver jag inte plocka ihop något, när jag kommer tillbaka är allt som jag lämnade det. Som jag njuter av min arbetsplats i biblioteket. Tror att hälften av arbetsglädjen kommer från att jag har en egen och dessutom mysig plats att sitta på!

Just nu får jag trängas med lite extra blommor eftersom vi fortfarande har adventsstakar i våra fönster. Snart är dock ordningen återställd och skrivbordet är mitt, bara mitt igen!

Falska leenden

För en tid sedan läste jag någonstans om någon som var trött på falska leenden. Hon menade att de var av ondo och från henne skulle man aldrig få se ett falskt leende. Jag har tänkt på det där sedan dess och inser att jag inte håller med. Jag tror faktiskt att falska leenden kan vara väldigt bra. Tidigare arbetade jag inom hemvården och nu i sommar har jag jobbat lite extra. Där är de falska leendena nödvändiga om man själv inte är på topp. Även om jag mår dåligt en dag så måste jag gå hem till gamla människor och hjälpa dem i deras hem med det de kan behöva. Skulle jag då visa upp en sur min och svara enstavigt finns ju risken att personen jag besöker skulle bli ledsen eller faktiskt kunna må dåligt. Det man istället gör är att kliva in i en roll ungefär som att man tar på sig arbetskläderna. När arbetskläderna är på då är man glad och trevlig oavsett vad man möter under sin arbetsdag. Även som egen företagare är det tydligt att leendet är en del av framtoningen. Den som är sur och otrevlig gör knappast ett gott intryck under ett kundmöte. Betyder det att jag är en oärliga människa om jag ler fast jag egentligen känner något annat på insidan? Absolut inte! Dessutom tror jag starkt på det här med affirmation. Ett leende på utsidan kan faktiskt innebära att även insidan blir glad.