Det oundvikliga

Det är märkligt hur en helt vanlig dag kan förändras och inte vara så vanlig längre. Vi var hos veterinären med katten Elvis idag för att han varit lite hängig ett tag. Efter lite prat innan om symptomen verkade det vara en rutinsak. Istället visar det sig att vår lille kattkille har ett blåsljud på hjärtat och kraftiga förändringar på både lungor och hjärta. Även nu när jag skriver det har jag svårt att ta in att det här är på allvar, att vår Elvis är sjuk och snart kommer att lämna oss. Elvis är ju vår mirakelkatt, vår tuffe överlevare som bara är fyra år gammal. Elvis mamma  dog när hennes kattungar bara var två dagar gamla. Mamman var en stallkatt och det tog en hel dag innan de i stallet hittade kattsyskonen. De fick flaskmatas under några veckor och fyra veckor gammal kom Elvis till oss. Vår hund Adde blev genast förtjust i den retsamma kattungen och de båda blev sedan oskiljaktiga. Adde lämnade oss alldeles för tidigt och snart blir det Elvis tur att gå.

Det här är det svåra med att ha djur, att det en dag ounvikligen är så att man kommer att mista dem. Det fina med djur är att om du tar hand om dem älskar de dig villkorslöst, vilket också gör dem så svåra att mista. Det som också är svårt med att ha djur är att det många gånger faller på din lott att avgöra när slutet skall komma. Det där beslutet är det svåraste att ta. Att veta att nu är det läge så min vän slipper att lida. Det är ju så lätt att tänka att man vill ha dem hos sig bara lite till och få bara lite mera tid. När vår Adde blev sjuk tvingades vi ta beslutet att hans dagar skulle vara slut. Det var hemskt men vi valde det som var bäst för honom eftersom vi älskade honom så mycket. Elvis är också sjuk, men än så länge mår han bra. Ännu ett tag kan han få vara kvar här hemma och njuta av livet. Vi kommer inte att vara redo när sista dagen väl kommer, men vi kommer för Elvis skull fatta rätt beslut den dagen!

Elvis

Elvis och Adde

Elvis med nya bästisen Ida

Kvirr

På påskdagen var vi på konstvandring eller Kvirr som den också kallas. Kvirr står för Konstvandring i Ranrike och äger rum till påsk varje år. Årets omgång var den artonde i ordningen och i år var samlingsutställningen i Munkedal. det var verkligen en riktigt inspirerande dag och jag kände mig fylld av energi och kreativitet efteråt. Konst är verkligen viktigt för att själen skall må bra.

Den gemensamma utställningen ägde rum i kulturskolan i Munkedal. Normalt sett är det en mörk och dyster lokal men de hade verkligen lyckats omvandla lokalen till en ljus utställningshall. Vid sidan om den gemensamma utställningen höll lokala konstnärer öppet i sina ateljéer och på gamla bruket i Munkedal hölls en gemensam utställning för några konstnärer. Bilden ovan är från just gamla bruket. Om sommaren brukar de servera våfflor och jag har tänkt så många gånger att man borde åka dit, men det blir som aldrig av. Nu när jag vet hur mysigt det är där så kommer jag att prioritera ett besök till sommaren.

Nåväl den gemensamma utställningen bjöd på mycket spännande. En del konst var bara konstig och omöjlig att begripa som sig bör och annat tilltalade mig mycket.

Foton gör inte riktigt konsten rättvisa, men den här tavla tyckte jag mycket om. Enkel men ändå med ett djup.

Den här tavlan av konstnären Eta Hedman var särskilt spännande eftersom hon arbetar med så många olika material. Allra ytterst ligger en glasskiva vilket skapade en spännande effekt i tavlan. Vi upptäckte att Eta inte bara hade sin ateljé öppen utan att den dessutom låg fem minuters bilväg från samlingsutställningen.

Besöket hemma hos konstnären var verkligen inspirerande och det var spännande att träffa människan bakom konsten. Ofta när jag ser konstverk får jag en bild av hur jag tror att konstnären ser ut. Här stämde min föreställda bild överens med verkligheten och vi fick ett trevligt möte.

Vår i Hult

Det har varit en lång men riktigt bra dag. Även om jag större delen av dagen suttit i möte lyckades jag få en härlig stund i solen i trädgården när jag väl kom hem. Tänk vilken lyx att komma hem till dukat bord och sedan ha en stund att äntligen ta tag i att så allt det där som jag tänkt så. Raimo har under dagen inte bara röjt ur vårt förråd så det nu går att stå där och plantera blommor, han har även bytt förrådets trasiga fönster. Alltså han har inte bara bytt en trasig ruta utan hela fönstret! Tänk så mycket trevligare det ser ut nu när förrådet har nytt tak och dessutom hela fönster. Idag var första gången som jag verkligen kände att vi har gått in i en ny årstid. Jag gick där och grejade i trädgården, städade lite där det behövdes och insåg plötsligt att det var för varmt med jacka och alldeles lagom med kofta. Äntligen är det vår fullkomligt skrek hela kroppen vid denna insikt! Nu äntligen har våren kommit till Hult på riktigt och äntligen börjar vårens lökar att titta upp ur marken. Snön har äntligen smält bort, eller nästan i alla fall. Det finns en envis fläck i trädgården där solen inte tycks komma åt alls där det finns lite snö än, men den struntar vi i. Tänk vilken skillnad det gör att det är varmare och ljusare ute. Varje vår inser jag det som jag hinner glömma till nästa år, nämligen att jag trivs som allra bäst om våren då allt är nytt och sommaren väntar som ett spännande löfte!

Ida har till skillnad från mig varit ute i trädgården hela dagen och somnade ordentligt efter all den friska luften!

Långa dagar

Börjar känna mig trött och att mitt huvud inte riktigt är mitt just nu. Jag älskar egentligen att syssla med politik men det börjar att bli lite för mycket av den varan. Förra veckan var jag på kongress stor del av veckan och denna har jag varit på möten två kvällar på raken och idag är det heldag med kommunstyrelsen. Annars är det fantastiskt roligt att vara politiskt engagerad särskilt när man som jag är lokalt engagerad. Jag kan vara med och påverka frågor dom rör vardagen i Munkedal. Gillar också att det på en liten ort blir korta avstånd mellan politiker och väljare. Här blir inte väljarna något abstrakt och diffust utan det är människor jag känner till både namn och utseende. Insåg i förra veckan att jag har varit politiskt engagerad i snart nitton år och konstaterar att det nog är ett livslångt engagemang. Jag har försökt att inte engagera mig i perioder men konstaterar att jag gillar att vara med och bestämma.

Något som är lite spännande är hur andra tror att det är att vara politiker. Många tror att alla politiker har politiken som heltidssyssla och att det är väldigt bra betalt samt att vi allesammans tillbringar våra dagar på kommunhuset. Jag är fritidspolitiker vilket innebär att jag precis som det låter är engagerad på min fritid. Visserligen får jag arvode när jag går på kommunala sammanträden men det är inget man blir rik på. Vill man tjäna pengar på fritiden är det nog snarare ett extra arbete man skall skaffa sig. Gillar man att få vara med och påverka i samhället då är politiken det rätta. Det är verkligen fantastiskt roligt att se hur idéer man själv har föreslagit blir till verklighet. När något är alldeles galet har jag dessutom ett forum att kunna påverka i.

Det som är riktigt tråkigt är dock åldersfördelningen inom politiken och det här gäller alla partier. Med mina 33 år hör jag fortfarande till de yngsta förtroendevalda i kommunen. Det finns bara en enda politiker som är yngre än jag och så borde det inte vara. Vad det beror på kan diskuteras i oändlighet men jag ser två faktorer som är starkare än andra. Den ena är att jag tror att många helt enkelt inte vet vad ett politiskt uppdrag innebär och att det känns ganska skrämmande att engagera sig. Det andra är att jag tror att de politiska partierna många gånger är dåliga på att släppa fram nya och oprövade förmågor.

Själv tycker jag att det är fantastiskt roligt och jag skulle verkligen uppmana andra att våga pröva på!

London

När Magda och jag åkte till Brighton för några veckor sedan passade vi också på att besöka London där ingen av oss varit tidigare. Vi kom till London en tisdagsförmiddag och åkte därifrån vid fyra på eftermiddagen och hade således inte så många timmar till vårt förfogande. London är nog egentligen inte en stad som låter sig göras på några timmar men vi fick som jag ser det provsmaka staden lite. Det var verkligen en upplevelse att promenera på platser som man känner till så väl även om man aldrig har varit där innan.

Det visade sig att många av turistattraktionerna i centrala London ligger på gångavstånd från varandra. Vi började vår promenad med sikte på Buckingham palace. Oj så mycket turister det var där! Det var vaktbyte precis när vi kom och många var där och inväntade detta. Vi spanade lite på slottet men parken intill lockade så mycket mer. En kopp kaffe med grönskande utsikt kändes som en riktigt trevlig idé.

Det var nog först när jag fick syn på en buss som jag verkligen förstod att jag verkligen var i London!

Här har vi mig på Trafalgar square några minuters promenad från slottet. Verkligen praktiskt att så mycket lång nära varandra. Trots bristen på sol kände vi ändå att vi hade tur med vädret, det regnade ju inte!

Big Ben sedd från Trafalgar square, som sagt det går verkligen att ta sig lätt mellan platserna.

Kändes nästan lite som en resa i tiden att komma till England eftersom det där finns telefonkiosker med ett regelbundet avstånd från varandra. Undrar när jag senast såg en telefonkiosk i Sverige?

London Eye var även det något som var lätt att ta sig till. Kändes dock inte så märkvärdigt. Ett sådan hjul har vi ju i Göteborg också och det fanns även ett i Brighton. Vi hade dock lovat Magdas dotter att fotografera London Eye och ett sådan löfte måste ju hållas.

Så här glada var vi av att besöka London!

Den enda statyn i London vi såg som föreställde en kvinna var denna på Emmeline Pankhurst. Hon var suffragett och en viktig förkämpe för införandet av den kvinnliga rösträtten.

Som sagt det finns så oändligt mycket mer jag hade velat se i London. Fördelen är dock att jag nu vet att det är en stad som jag verkligen vill planera in en resa till i framtiden.

Sköna söndag

Det är söndag förmiddag och jag ligger nerbäddad i sängen. Är förvånande nog både vaken och pigg men väljer att ligga kvar ett tag eftersom jag är både febrig och förkyld. Har under veckan helt ignorerat att jag varit just sjuk eftersom jag inte haft tid att ta in det. Har varit volontär på en stor kongress och arbetat långa dagar. Det har varit fantastiskt roligt och trevligt men nu är den här tanten nöjd över att vara hemma och kunna ta det lugnt. Har ätit frukost i sängen samtidigt som jag läst ikapp mig på alla bloggar jag följer. Ser solen och den klarblå himmeln utanför men låter mig inte luras, jag vet att det är kallt och nästan minusgrader så jag stannar där jag är. Det är lugnt och tyst i huset eftersom make och barn är iväg och jag njuter av att vara i ensamhet och tysthet. Det är onekligen en radikal skillnad mot de senaste dagarna. Igår avslutade jag mitt kongressarbete med att gå på kongressfest. Kan berätta att Svenska Mässan som är gigantiskt stort inte kan det här med vegetarisk mat, vilket känns lite pinsamt. De borde kunna bättre känns det som. Fast jag är nöjd ändå eftersom sällskapet var trevligt och underhållningen fantastisk. Lyssna på Mia Skäringer kan aldrig vara fel. Fast det var lite med panik jag kom till festen i sista stund. Upptäckte igår att klänningen jag planerat att ha på mig var alldeles för stor! Fick ta med mig Magda och åka och väldigt hastigt köpa mig en ny klänning. Så snabbt har jag aldrig shoppat en outfit men resultatet blev riktigt bra och jag kände mig som en prinsessa på väg till balen när jag körde ner mot Göteborg. Idag är ja dessutom tacksam över att jag valde att köra hela vägen hem sent på natten så jag fick vakna i min egen säng. Det finns liksom inte någon skönare säng i världen än den egna sängen. Nåväl nu ska Ida och jag ta det lugnt ett tag till innan huset åter fylls med barn och liv.

Poserar lite snabbt på trappen innan det bär iväg. Känner mig galet stressad och gör sura miner. Men låt er inte luras jag känner mig supernöjd med min tjusiga lila klänning!

Samma fast ändå annorlunda

Under våren har Regina och jag skrivit artiklar på Livåleva om gastric bypass. I den senaste artikeln En kropp som hänger med i tempot skriver Regina om min upplevelse av GBP. Alltid lite spännande att läsa det någon annan skriver om en själv och vad som fångas upp som viktigt. Jag kan inte bli annat än rörd över den otroligt fina artikel hon har skrivit.

Jag befinner mig fortfarande i processen att vänja mig vid den förändring som har skett och det är inte helt enkelt. Märkligast hittills har nog varit de senaste dagarna när jag har varit på kongress. Första dagen trodde jag att människor jag kände från förr valde att inte hälsa på mig, sen insåg jag att de verkligen inte kände igen mig. Inte helt lätt att kunna förstå eftersom jag är samma Liza på insidan fastän utsidan har förändrats. Jag är samma som innan fast det känns lite annorlunda att vara jag när hela jag förändras!