När ska ni skaffa barn då?

 Alla berättelser om ofrivillig barnlöshet är berättelser kantade av sorg! Det är dessutom berättelser som allt för ofta saknar lyckliga slut. Inte ens det där efterlängtade positiva graviditetstesten är rakt igenom lycka. Ett positivt resultat är istället inledningen på dagar, veckor och månader av ångest och oro för om det lilla livet verkligen ska stanna kvar. En graviditet betyder inte med säkerhet att en kommer att bli en förälder och få uppleva födelsen av ett barn! Jag befinner mig just nu lite drygt halvvägs i graviditeten och kan fortfarande inte helt förstå att med största sannolikhet kommer min sambo och jag att få en bebis i november! Vägen hit har varit så lång och motgångarna så många att det känns helt overkligt.

 

Min berättelse om ofrivillig barnlöshet börjar redan när jag som 25åring började känna att något nog inte stämde eftersom jag efter ett år inte lyckades bli gravid. När en växer upp får en höra om vikten av att skydda sig för att inte riskera oönskade graviditeter och sjukdomar. Att det däremot kan vara svårt att bli gravid var inte något som nämndes. Det har hänt mycket under åren som gått och jag tror att det idag generellt sett finns mer information om ofrivillig barnlöshet. För mig var det lite av en chock att det som ska vara det mest naturliga av allt faktiskt inte fungerade. 2006 genomgick jag min första fertilitetsutredning som var en både svår och märklig upplevelse. Dels låg allt fokus på min övervikt, att om jag bara gick ner i vikt så skulle det nog lösa sig på egen hand. I den första utredningen utreddes inte ens min dåvarande partner eftersom han hade biologiska barn sedan tidigare. Senare utredning 2009 visade dock att det största problemet faktiskt låg hos min dåvarande partner. Dessutom visade det sig att jag har endometrios vilket skapar fertilitetsproblem och på intet sätt är kopplat till vikten. För att få möjligheten att göra behandlingar för ofrivillig barnlöshet (IVF) krävdes ett BMI på max 35. Kliniken som utredde oss sa hej och återkom när rätt BMI har uppnåtts! Det kändes som att jag där och då inledde både en kamp mot vikten och tiden. Att få hjälp med vikten visade sig vara allt annat än enkelt och under flera år mådde jag psykiskt mycket dåligt och kände ett starkt självförakt och ett hat mot en kropp som jag inte hade någon kontroll över. Till sist lyckades jag få en remiss för att göra en gastric bypass och genomgick operationen i september 2012. Det var en märklig upplevelse att på mindre än ett år tappa nästan femtio kilo i vikt och plötsligt vara normalviktig. Det fick mig också att inse hur min vikt påverkat det bemötande jag fick inom vården men också av omgivningen. Jag beskrevs som duktig och imponerade på grund av min viktnedgång, men jag kunde inte känna det. För mig handlade det fortfarande om en defekt kropp som inte ville fungera som den skulle. Plötsligt uppfattades kroppens förpackning som tilltalande men jag kunde inte se det. Det var också svårt att hantera att få ett så annorlunda bemötande från omgivningen. Helt ärligt hade jag tidigare inte förstått hur stigmatiserande övervikt faktiskt är! Ett år efter operationen var det till sist möjligt att ansöka om att få gå vidare med IVF-behandlingar och jag kontaktade den vårdenhet som utrett oss. När nu problemet med vikten var åtgärdat började tiden kännas som ett allt större problem eftersom jag 2013 fyllde 34 år. De missade att skicka vidare remissen till Sahlgrenska vilket jag upptäckte tre månader senare när jag kontaktade sjukhuset för att se vart vi låg i kön. Efter flera samtal kom remissen till sist i väg och den första IVF-behandlingen genomfördes i november 2014. Efter tre misslyckade behandlingar fanns det ett embryo kvar i frysen som sattes tillbaka i augusti 2015. Äntligen kom det efterlängtade positiva resultatet och där och då var lyckan total. Allt mitt fokus hade legat på att lyckas bli gravid och jag hade märkligt nog aldrig tänkt steget längre än ett positivt resultat! Jag önskar verkligen att jag hade gjort det, att jag hade varit förberedd. Samtidigt tror jag att det nog inte är möjligt att vara förberedd inför upplevelsen av ett missfall, i alla fall inte det där första! Redan någon vecka senare byttes glädjen i sorg och missfallet var ett faktum. Den där första graviditeten följdes sedan av några spontana graviditeter och lika tidiga missfall varje gång. Fast då jag var mer förberedd. Jag fortsatte att testa varje dag under varje graviditet och studerade styrkan på testen. Såg hur de gick från att vara i en styrka till att bli svagare och svagare och nästa missfall var ett faktum.

 

Livet gick vidare och jag gick vidare, bröt upp och skiljde mig och planerade för en ny tillvaro. Även om jag är ofrivilligt barnlös har jag fyra flickor som jag har haft förmånen att uppfostra och följa från barndom till vuxenliv. Trots det fanns den där nästan förlamande sorgen över att aldrig ha fått vara med från allra första början. Som skild strax innan fyrtio kändes möjligheten till biologiska barn som en omöjlighet. Hur skulle det vara möjligt att innan det var för sent att både hinna träffa någon att vilja starta en familj med och dessutom hinna med nya behandlingar? Jag undersökte möjligheterna att bli förälder på egen hand och hade en realistisk plan på hur det skulle gå till, men jag hittade hela tiden skäl att inte genomföra min plan. Nu i efterhand har jag insett att även om jag önskade mig ett barn ville jag inte genomgå det ensam. Samtidigt hade jag gett upp tanken på att dela livet tillsammans med någon. Ganska exakt för två år sedan träffade jag trots allt någon och inte bara någon utan min någon! När sensommaren kom och vi blev ett par insåg jag att jag träffat människan jag vill dela mitt liv med och att han kände samma sak. Vi båda bar på en längtan efter barn och ville ingenting hellre än att få möjligheten att bilda familj tillsammans. Eftersom jag hunnit fylla fyrtio var oddsen att vi skulle lyckas inte särskilt höga och dessutom var vi tvungna att ta beslutet med en gång. Trots att vi nyss träffats behövde vi bestämma oss för ett av de viktigaste besluten i vårt liv omgående. Ville vi få chansen kunde vi inte tveka det var verkligen nu eller aldrig! I december 2019 inledde vi vår IVF-utredning som var klar i början på 2020. Det fanns hopp men IVF-kliniken var noga med att tala om att statistiken inte var till vår fördel. Däremot var oddsen så pass höga att de och även vi ansåg att det var värt att chansa. Pandemin kom lite i vägen för våra planer under våren, men vi tog i alla fall ett steg framåt när vi i maj flyttade in i vårt gemensamma hus. Just tiden var ju en faktor för oss och det fanns verkligen inte utrymme för fler stopp för vår plan. Eftersom jag fyllt fyrtio var det endast möjligt för oss att söka IVF privat och efter fyrtio är kostnaden dessutom högre. Utöver kostnaderna så minskar fertiliteten hastigt när en har passerat fyrtio år.

 

I oktober genomförde vi till sist vår första IVF-behandling. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara! Hur det gick till rent praktiskt visste jag ju sedan tidigare, men pandemin förändrade allt. Det innebar att min sambo inte fick följa med på några besök inför behandlingen. Att jag var ensam vid ultraljuden där de undersökte hur många äggblåsor som fanns och hur prognosen såg ut. Det innebar att jag var ensam om att få de negativa beskeden om att min kropp inte reagerade som förväntat på hormonerna och att det inte fanns tillräckligt många äggblåsor. Jag var ensam om att få höra om hur hormondosen behövde höjas och hur det behövdes fler dagar med sprutor innan de åter skulle se hur det låg till. Första behandlingen i november gav inte något resultat och vi gjorde nästa behandling redan i december. Över julhelgen gick vi och väntade och undrade om det hade lyckats den här gången eller inte. På nyårsafton kom mensen och året avslutades med ännu ett misslyckande. Efteråt kände vi en total känsla av hopplöshet och ville vänta med att genomföra det tredje och sista försöket. IVF-kliniken menade däremot att det var viktigt att köra på med en gång och i slutet av januari påbörjades den sista behandlingen. Att genomgå hormonbehandlingar är en tuff resa för kroppen både fysisk och mentalt. Att dessutom göra det under så kort tid är riktigt svårt. Hela processen består dessutom av ett enda långt väntande. Först väntar en in mensen för att få komma i gång med hormonsprutorna. Sen väntar ultraljud för att se hur äggblåsorna växer till sig. När en har besked om att det är möjligt att göra äggplock då inleds nästa väntan. Hur många ägg blev det? Hur många ägg blev befruktade? Hur många embryon klarade av att odlas vidare och finns det något att sätta tillbaka? Om det finns något att sätta tillbaka inleds det som kallas för ruvartid, den tid en väntar på att se om embryot har fäst eller inte. 

11 februari i år satte vi tillbaka två embryon och 22 februari testade vi trots att den planerade testdagen var 26 februari. Första testet visade ett svagt litet streck men redan dagen efter var det ett starkare test. På själva testdagen var strecket lika starkt som kontrollstrecket och vi kunde ringa till IVF-kliniken och meddela att vi hade ett positivt resultat. Sen inleddes nästa svåra väntan! Väntan på det bekräftande ultraljudet 18 mars för att se om det fanns hjärtslag. Just den där väntan inför varje moment är det svåra. Att inte våga vara glad men samtidigt hoppas. Min sambo fick inte vara med på det bekräftande ultraljudet vilket innebar att om det inte funnits hjärtslag då så hade jag varit ensam i den stunden och han hade suttit i bilen och varit med på videosamtal. Nu fanns det ett starkt litet hjärta som slog men då infann sig nästa sorg, att inte få lov att dela det ögonblicket tillsammans. Tiden sedan vi fick vårt efterlängtade positiva test har varit kantad av sorg och oro. Vi har hela tiden gått med oron att vårt lilla liv inte ska klara sig. Ultraljuden har blivit till bekräftande milstolpar. Det har varit en total skräck inför varje ultraljud. Fanns det hjärtslag på första ultraljuden? Hur skulle allt se ut på det tidiga ultraljudet och vad skulle vi få för resultat på KUBtestet? Inför rutinultraljudet kom oron lika starkt, mådde bebisen verkligen bra och växte som den skulle? Nu vet vi att allt är som det ska, att vår bebis växer som han ska och att han mår bra. Vi försöker andas ut och försöker lita på att vi om några månader kommer att få träffa vår son för första gången. Han är ett efterlängtat barn och värd alla svårigheter, all oro och all sorg! För mig väntar nu en annan tillvaro! I nästan hela mitt vuxna liv har jag varit ofrivilligt barnlös och det har blivit en del av min identitet. Jag är förälder men eftersom jag inte är biologisk förälder till barnen har mitt föräldraskap alltid varit ifrågasatt och inte något självklart. Så många gånger som jag fått frågan om barnens riktiga mamma eller om jag hellre skulle vilja ha riktiga barn. I min värld är båda frågorna lika absurda. Mina barn är alldeles riktiga, jag är bara inte deras biologiska förälder. Mitt föräldraskap är riktigt eftersom jag gjort alla de där sakerna under barnens uppväxt som gör en till förälder. Nattat, tagit hand om, läst läxor, kramat och allt annat som hör till. Med min son blir den stora skillnaden att jag har förmånen att vara med från början och känner hans närvaro redan i magen. Dessutom får jag dela den här upplevelsen tillsammans med den jag älskar och som står mig närmast i livet!

Första bilden på vår son samt några av alla sprutor som behandlingen krävt!

En tillvaro utan nyanser

 Numera ser dagarna tämligen lika ut. Jag vaknar, klär på mig och går sedan ut på dagens första promenad med mina hundar. Väl hemma igen dricker jag kaffe och äter frukost. Sen sätts datorn igång i arbetsrummet och med det en ändlös räcka av digitala möten. Vissa dagar kanske bara två medan andra dagar kan innehålla upp till sju eller åtta digitala möten. När det är dags för lunch tar jag åter en promenad med hundarna, äter lunch och går sedan tillbaka in till arbetsrummet. Ibland finns det lite tid mellan de olika mötena så jag hinner läsa några handlingar eller svara på ett mail eller två. Någon gång efter fyra brukar jag åter ta en promenad med hundarna och ta en stunds paus innan det är dags för kvällens möte eller utbildning. Vid nio på kvällen tittar vi på Aktuellt och sedan på ett avsnitt av en serie innan det är dags för dagens sista promenad med hundarna och läggdags. Nästa morgon börjar allt om igen och dagarna är svåra att skilja från varandra. Inte ens helgerna blir helt annorlunda! Dels för att jag har en del arbete och förtroendeuppdrag som tar helgen i anspråk men också för att helgen tillbringas även den hemma i mitt hem. Jag tänker att jag är duktig i alla fall! Jag åker inte någonstans, jag träffar bara den jag lever tillsammans med och jag besöker varken gym eller bibliotek. Jag går visserligen och handlar i affären några hundra meter från hemmet, men även det försöker jag begränsa och går helst på tider då få andra människor är i butiken. På mina promenader med hundarna träffar jag så klart på människor jag känner och vi stannar upp och pratar en stund. De där pratstunderna blir till en färgklick i en annars tämligen novembergrå dag. 

I mars när jag mer eller mindre uteslutande började jobba hemma så kändes det faktiskt ganska skönt. Jag var utarbetad och trött och i behov av ett lägre tempo och vila. När våren stod inför dörren var det faktiskt en skön och välbehövd paus att inte längre behöva fara och flyga över halva landet varje vecka. Då njöt jag av att se våren väcka världen till liv igen och kände en tacksamhet över att det inträffat om våren och inte i november när allt även i vanliga fall är grått och trist och mörkt. Så plötsligt är det november och jag konstaterar att jag saknar livets alla nyanser! Jag saknar att ha tempo i tillvaron och att träffa alla de där fantastiska människorna som jag har förmånen att möta både i arbetslivet och i vardagen. Jag saknar de där konferenserna med middag med töntig underhållning på kvällen, jag saknar att dricka bubbel på lokal med fina vänner, jag saknar att kunna bjuda hem min mamma och jag saknar definitivt att jag inte har kunnat åka och hälsa på min nyfödde systerson. Jag saknar alla de där mötena och tillställningarna som gjorde att jag fick användning för alla fina kläder i min garderob, jag saknar att krama om någon som jag inte träffat på ett tag, eller för den delen att kramas alls. Märkligt nog saknar jag också all den där tiden som jag brukar spendera på tåg, bussar eller i bil för att ta mig från en plats till en annan. Först nu inser jag hur värdefull den tiden var, tiden som var bara min och då jag hade tid för eftertanke och reflektion innan jag skulle ge mig i kast med nästa möte på dagen.

Som det är nu är tillvaron novembergrå rakt igenom! De där nyanserna i tillvaron är något jag verkligen saknar. Det där tempot i arbetsdagen som gör att jag i hela kroppen kan känna en skillnad när jag satt punkt för arbetsdagen. Helger med loppisturer och fika som markerar en skillnad mellan vardag och helg. Jag behöver verkligen tillvarons alla nyanser för att må gott. Det tråkigt och jobbiga och tidvis ganska stressiga behövs för att en helt ska kunna uppskatta det lediga, lugna och härliga. Jag trodde nog att jag mest skulle sörja alla inställda tillställningar och kalas men jag konstaterar att jag saknar allt! Jag saknar helheten och nyanserna i tillvaron! När livet åter är mer normalt då ska jag verkligen njuta av en tågresa med flera byten som tar orimligt lång tid!

Tjusigt uppklädd för middag i solnedgången på Bommersvik

Sluthandlat?

Jag har mina kläder utspridda lite här och var i mitt hus eftersom jag har begränsat med plats. Jag har en dröm om att bygga en ordentlig klädkammare eller walk-in closet men det är ett projekt för framtiden. Nu försöker jag dock ordna en lösning i källaren där jag samlar alla kläder och får till en vettig förvaring. Superbra med ny förvaring men mindre bra att när alla kläder samlas på en plats då inser jag hur otroligt mycket kläder jag har. Vid senaste räkningen räknade jag in 195 klänningar vilket faktiskt är en helt galen mängd klänningar. Vid årsskiftet bestämde jag mig därför att ha ett köpstopp under 2020. Jag hade ett köpstopp under 2017 med fokus på att helt sluta köpa nytillverkade kläder. Även i början av förra året hade jag ambitionen om ett köpstopp men det rann ut i sanden under sommaren trots en bra start genom bland annat utmaningen Aktivera garderoben 

Jag är som mina 195 klänningar avslöja mycket förtjust i klänningar. Fast hur förtjust en än är i något finns det ju en gräns i hur mycket som faktiskt får plats. Förra våren funderade jag över rimligheten i 175 klänningar och nu är det ännu fler. Att bygga ut huset för att få rum med fler klänningar är inte riktigt rimligt. Min bestämda åsikt är att kläder ska användas snarare än att förvaras. Alltså har jag gett mig själv två utmaningar det här året. Den ena är att ha ett köpstopp på nytillverkade kläder samt att även mycket sparsamt köpa second hand. Att även på loppisar och Tradera ställa mig frågan om jag verkligen behöver plagget jag tittar på. I praktiken ett köpstopp även när det gäller second hand men ett lite mjukare sådant. Skulle en fantastisk vintageklänning dyka upp och jag konstaterar att jag har användning för den då ger jag mig själv fortfarande möjligheten att köpa den. 

Planen för året är dock att verkligen aktivera garderoben och använda det som redan finns där. Att vara kreativ och hitta nya kombinationer och möjligheter. Dessutom ska jag göra en ordentlig genomgång av alla kläder nu när jag gör i ordning källaren och se vad som kan rensas ut. I en rörig garderob är det lätt hänt att det finns både ett och flera plagg som aldrig används och som jag troligen inte kommer använda heller. För varje plagg borde följande frågor ställas: när använde jag plagget senast? passar plagget, är plagget helt? tycker jag om plagget och kommer jag att vilja använda det igen? Självklara frågor egentligen men min erfarenhet är att mycket får vara kvar i garderoben trots att det inte använts på länge och att en kanske inte ens tycker om det. Det är lite mer utmaning att aktivera den egna garderoben istället för att köpa något nytt. Det som redan finns i garderoben ger ju inte samma lyckopåslag som ett fint loppisfynd eller för den delen något nytillverkat. Fast varje plagg finns ju i garderoben av en anledning och då borde ju egentligen varje plagg framkalla glädje. Om inte, då är det ju ett enkelt plagg att sortera ut och skicka vidare i klädkretsloppet. Antingen till klädbytardag, loppis eller Tradera.

När januari närmar sig sitt slut och hittills har det gått alldeles utmärkt att ha köpstopp även på second hand för min del.

Övre raden från vänster: 50-tals dröm köpt i Dublin. Skor fyndade på Tradera, Klänning och kofta även de traderafynd.

Mittenraden: sommarvintage som jag märkligt nog loppade i min egen loppis bland de saker Regina sålde. Klänning som är ett nyköp men hängt med i många år, koftan är samma som bilden ovan.

Nedre raden från vänster: ett genomtänkt nyköp i höstas som redan använts flera gånger. Nyköpt klänning som hängt med i flera år och varit med på kongresser, hundraårsjubileum. Klänning och skor köpta på Tradera och en nyköpt kofta som hängt med i flera år.

Morotskaka med kokos

För en tid sedan postade jag en bild på en morotskaka på Instagram och lovade att inom kort lägga upp receptet eftersom flera frågade efter det. Inom kort är nog ett farligt löfte att ge. Vad är egentligen inom kort? Samma dag? Samma vecka? Jag håller tummarna för att samma månad räcker gott och väl och kommer här med receptet på en supersmarrig morotskaka med kokos, helt utan vitt socker och utan vetemjöl.

Morotskaka med kokos
5 ägg
0.5 dl kokosolja
1 banan
4 rivna morötter
3 dl mandelmjöl
1 tsk vaniljpulver
2 tsk malen kardemumma
1 msk honung
1 tsk bakpulver
1 dl riven kokos
0.5 tsk salt
kokosflakes
kakaonibs

Gör så här:
Vispa äggen pösigt. Mixa kokosolja, banan, mandelmjöl, kryddor, honung och bakpulver till en jämn smet. Vänd ner i äggen och tillsätt bakpulver och kokos och rör runt. Olja en springform med kokosolja och stjälp ner smeten. Grädda i ugnen på 200 grader i 20-25 minuter. Låt kakan svalna och dekorera kakan med riven kokos, kokosflakes och kakaonibs. Servera gärna med en klick turkisk yoghurt smaksatt med lite vanilj.

Kommentar:
Om smeten känns för kladdig går det bra att tillsätta mer mandelmjöl. Smetens konsistens kan variera lite beroende på storlek på banan och morötter. Kakan kan också dekoreras med mosad banan som mixas med smält mörk choklad. Smeten breds sedan över kakan innan dekorering

Att landa i 20-talet

Hur göra en när en vill komma tillbaka efter en lång tids frånvaro? Smyger tillbaka in i bloggandet som om ingenting har hänt eller gör en markering om att en är tillbaka och minsann kommer att skriva igen? Och hur vet jag helt säkert att jag verkligen kommer att fortsätta att skriva och hur regelbundet kommer det egentligen att bli? Hinner jag alls skriva längre och om jag skriver finns det då någon kvar som kommer att läsa det jag skriver? Kanske behöver en inte ha en färdig plan utan kanske räcker det helt enkelt med att bara börja skriva. Att foga samman ord efter ord tills de bildar ett helt inlägg! Det jag med säkerhet vet är att jag saknar att skriva, jag har massor av ord i huvudet som vill bli till både blogginlägg och berättelser. Alltså gör jag precis så! Jag börjar skriva, har inte en plan och får helt enkelt se i vilken omfattning det kommer att bli framåt. Ett nytt år är ju alltid en ny början och löften om vad som kan kan tänkas bli. Kanske särskilt just nu då det inte bara är ett nytt år som har inletts utan även ett nytt decennium. 

Det är onekligen en intressant tanke att fundera över vart livets vägar har fört mig i slutet att detta nya årtionde. Om jag blickar bakåt till januari 2010 hade jag inte kunnat föreställa mig att det liv jag nu lever är min självklara vardag. Då var jag timvikarie inom äldreomsorgen med en ständig oro över om jag skulle få tillräckligt många arbetspass per månad och om ekonomin skulle gå ihop. Jag bodde ute på landet i ett älskat men utmanande renoveringsobjekt som jag mer och mer började inse att det var ett omöjligt projekt att ro i land. Jag var gift och dessutom mamma till två tonårstjejer varav en av dem fortfarande bodde hemma. Att bo på landet var verkligen ett projekt och det inte bara på grund av renoveringsobjektet utan på grund av all planering som krävdes för att få vardagen att gå ihop eftersom jag inte hade körkort. En liten passande detalj i sammanhanget är att 2010 även var året då jag startade VisaLiza och lite försiktigt började att blogga.  När jag blickar tillbaka känns det som om det snarare passerat tjugo eller kanske trettio år sedan 2010 med tanke på allt som hänt sedan dess. 

Det har inte varit en rak väg från 2010 till 2020 och längs vägen har jag många gånger undrat vart jag är på väg någonstans i livet. När jag nu till sist har landat i tjugotalet då känns tillvaron verkligen helt självklar. Idag har jag den otroligt fina förmånen att arbeta med folkbildning och har sedan flera år tillbaka en fast anställning. Vilken otrolig skillnad det är att känna tryggheten i att veta att jag varje månad har en inkomst och inte behöver känna stress och oro för hur ekonomin ska gå ihop. Sedan ett år tillbaka är jag tjänstledig på halvtid och är oppositionsråd i min hemkommun. Ett uppdrag som visade sig vara oändligt mycket svårare och mer utmanande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är något helt annat att vara förtroendevald än att vara den som förväntas leda och hålla ihop en hel grupp av förtroendevalda. Renoveringsobjektet på landet är bytt mot mitt älskade blå hus med utsikt över älven. Särskilt viktigt att notera att det är mitt hus som jag äger själv. Något som jag under åren som timvikarie inte ens hade kunnat föreställa mig att det en dag skulle vara möjligt. Barnaskaran har utökats och jag har numera fyra fantastiska flickor och dessutom ett barnbarn. Jag har även hunnit med att skilja mig och att ta steget att våga gå vidare i livet. Jag var helt säker på att gå vidare i livet innebar att leva ensam, att det var vad jag ville! Så precis i slutet av tio-talet dök någon upp som ställde allt på ända! Han visade sig vara min någon och den jag vill dela mitt liv med!

 Att sammanfatta allt som hänt under tio år är egentligen helt omöjligt, särskilt när en lever ett aktivt liv och tycker om att ha högt tempo. Det har varit år med mycket glädje men också mycket sorg, med nya upplevelser och nya vänskaper, med studier, ledarskapsutbildningar och resor. Alla dessa händelser som har format och omformat livet och lett fram till idag. Det liv jag lever är mitt och jag skulle inte vilja byta ut varken glädjen eller sorgen som lett fram till hur livet utformat sig!

Övre raden från vänster: jag 2010, Anna och Regina i Edinburgh 2011, döttrarna Anna, Sofia och jag 2012
Mittenbilden: Sydafrika 2015
Nedre raden från vänster: barnbarnet 2013, mamma och jag 2014, Maggy och jag i Namibia 2015

Övre bilden: mina fyra tjejer i december 2019
Nedre raden från vänster: föreläsning om Berättelser från Gamlestaden (bok jag varit med och skrivit) 2016, möhipperesa till Prag 2017, inför en debatt i valet 2018 då jag kandiderade som kommunalråd.

Megaloppisen i Majorna

Igår var det megaloppis i Majorna i Göteborg och jag var där tillsammans med dottern Anna. Megaloppisen arrangeras av Hyresgästföreningen och är verkligen ett helt otroligt bra arrangemang. I år fyllde loppisen dessutom tio år! Konceptet är enkelt, Hyresgästföreningen har sökt tillstånd för loppisen och den som vill sälja behöver bara ta med sig sina grejer och hitta sig en plats att stå på. Det senare kan nog ha varit en utmaning med tanke på hur otroligt många säljare som var på plats. Anna och jag laddade upp med brunch när vi kom till Göteborg och spenderade sedan många timmar med att strosa genom Majorna och titta på både grejer och folk. Det var verkligen otroligt mycket folk på plats och det är tydligt att intresset för loppis är riktigt stort.

Anna och jag

Vilken lycka att hitta både väckarklocka och väska som är vintage!

Att gå på loppis är i min mening alltid roligt. Även de gånger då en inte hittar något. Fast det är klart att allra roligast är det när en gör oväntade och fina fynd. Tjusningen med loppis är att möjligheten alltid finns men en har inte en aning om vad en kan tänkas hitta. Jag är ju tämligen svag för vintageväskor vilket gör att jag inte kunde motstå denna fantastiska vita vintageväska. Lite för stor för att vara en handväska egentligen och lite för liten för att vara en övernattningsväska. Å andra sidan har jag en tendens att släpa med mig många saker i vardagen så kanske är den trots allt en perfekt vardagsväska för mig. Jag är också riktigt förtjust i gamla väckarklockor. Det är nästan en fördel om de inte fungerar eftersom jag inte riktigt står ut med ljudet. Däremot tycker jag att de är riktigt fina och omger mig gärna med dem. Denna röda klocka blev ett fint tillskott i samlingen.

Omöjligt att motstå när en hittar så mycket fint!

 Konstaterar att det egentligen inte finns någon anledning att köpa nytillverkade kläder med tanke på hur mycket fint en kan köpa second hand. På loppisen igår hittade jag en topp, en blus, en kjol, en klänning samt en vintageklänning från 50-talet i nästan perfekt skick. För alla kläderna betalade jag 130 kronor!

Morsdagspresenter från dottern

Dottern gjorde också flera riktigt fina fynd till sig. Dessutom köpte hon två morsdagspresenter till mig. Verkligen fint att få bli lite bortskämd! Vi var båda trötta men mycket nöjda med vår dag i Göteborg och jag hoppas att vi lyckas vara lediga och kan gå även nästa år.

Aktivera garderoben

Under april antog jag en utmaning från Stilkontot på Instagram som handlade om att aktivera sin egen garderob samt att införa ett köpstopp under en månad. Jag insåg redan från början att jag inte skulle lyckas helt med utmaningen eftersom den även gick ut på använda allt i garderoben. Med tanke på att jag landade på 175 klänningar när jag räknade in mina klänningar var det en enkel matematik att en enda månad skulle räcka till för att använda allt i garderoben. En skulle förvisso kunna fundera över antalet klänningar och ställa sig frågan om det verkligen är en rimlig mängd klänningar att ha. Det snabba svaret är att det är givetvis inte en rimlig mängd klänningar. Det lite längre svaret är att det ändå kan ses som lite försvarbart med tanke på att det allra mesta är köpt på loppisar eller Tradera. En hel del har jag även bytt till mig på klädbytardagar. Med åren har de nytillverkade plaggen i min garderob blivit allt färre. Det allra mesta går ju faktiskt att hitta ändå.

Klänning inköpt till näst äldsta dotterns student återanvändes på yngsta dotterns konfirmation

Att aktivera garderoben handlar om att använda det som redan finns där. Som jag redan har konstaterat är innehållet i min garderob tämligen stort. Alltså finns där plagg som sällan eller aldrig används. Vissa av plaggen var ganska enkla att sortera ut och skänka vidare till loppisar eller att lägga i högen för att ta med till nästa klädbytardag. En del saker vet en med sig att de inte kommer att användas igen.

Klänning från senaste klädbytardagen, loppat skärp och älskade favoritskor

Plaggen som är svårare är de som inte känns helt rätt av någon anledning men som en ändå tycker om och inte kan göra sig av med. För att aktivera dem kan det vara klokt att testa dem lite förutsättningslöst och matcha dem med sådant som en inte brukar matcha dem med annars. Andra smycken, en annan modell av skärp eller kanske ett par jeans till en klänning som en tidigare haft barbent.

Ljuvligt traderafynd som jag dessutom har även i orange

Jag har länge hävdat att livet är för kort för att gå klädd i tråkig kläder. Alltså ser jag till att alltid planera mina outfits för hela veckan och hänger fram dem på garderoben. På så vis är jag alltid genomtänkt klädd och sparar dessutom tid varje morgon. Jag är verkligen inte någon morgonmänniska vilket gör att varje minut om morgonen är dyrbar. Att slippa tänka på vad jag ska ha på mig gör verkligen min morgon mindre stressig vilket onekligen är uppskattat. Planeringen har dessutom underlättat att aktivera garderoben. Även efter utmaningen har jag fortsatt att plocka fram plagg som sällan används. 

Sköna hemmakläder

Att fota sina outfits under trettio dagar visade sig vara en utmaning i sig. Det krävdes en del planering för att hitta bra platser att fota outfits på eftersom jag var en hel del på resa. Fast den största utmaningen kom när jag fick ryggskott och bara ville gå klädd i myskläder. Dem ville jag ju inte visa upp på bild tänkte jag. Å andra sidan är de där mysiga hemkläderna en viktig del i garderoben. Det där som en längtar efter att byta om till efter en lång dag på jobbet. De där plaggen som en har när en grejar hemma, går ut med hundarna eller bara sitter och slappar vid TVn i. För min del hamnar de där kläderna aldrig på bild annars men de är en viktig del av min garderob. För även om jag älskar vackra kläder så är det kanske inte det mest praktiska alla gången!

Vardagsoutfit som är både snygg och bekväm

Det var en tankeväckande utmaning på många sätt. Dels för att jag behövde fundera över min egen konsumtion. Även om jag sedan många år tillbaka sällan handlar nytillverkat så shoppar jag ändå betydligt mer kläder än vad jag egentligen behöver. Förvisso vintage, second hand, loppis och så vidare men det är ändå klokt att fundera över den. Kläder är förvisso ett intresse för mig men det finns ju också en rimlighetsnivå även för mig. Att ge sig själv ett köpstopp är nyttigt! Det ger perspektiv och eftertanke och för egen del har det fått mig att återigen tänkta till, tänka om och framförallt att aktivera min egen garderob.