Träffas på en tisdag

Igår träffade vi vårt barnbarn eftersom vi var och hälsade på dottern som fyllde år. När man bor långt ifrån varandra blir det lyx att träffas mitt i veckan. Tio mil är visserligen inte ett enormt avstånd men det är tillräckligt långt för att man inte bara skall kunna ses lite kort i vardagen. Det innebär att det ibland kan gå veckor utan att man ses och att lilla fröken hunnit lära sig nya saker mellan gångerna. När Manda var mindre kändes det där riktigt jobbigt men nu när hon är lite större är det enklare. Tidigare var jag faktiskt orolig att hon inte skulle minnas oss mellan gångerna. Just därför har det varit viktigt för oss att ha henne hos oss över helgerna med jämna mellanrum. Dels för att hennes föräldrar skall få lite barnledig tid men främst är motiven helt själviska för vi vill få rå om henne själva. Att få barnbarn är givetvis speciellt när det än händer i livet. För vår del har första barnbarnet kommit medan vi själva har barn hemma. De barnbarn som kommer senare i livet kommer ha en annan tillgång till mormor och morfar om vi den dagen har utflugna barn. Samtidigt är det en ynnest att vara ung när man blir morförälder eftersom vi kommer kunna finnas där när hon får barn och det är onekligen ett trevligt att tänka sig barnbarnsbarn i framtiden. Det känns fint att veta att vi har möjlighet att finnas med under stor del av hennes liv tycker jag.

När Manda kommer hem till oss är vi i första läget inte så intressanta. Den hon alltid frågar efter först är vår hund Ida. De där två har älskat varandra från första stund! När Manda var en liten bebis släppte Ida inte henne med blicken och så snart tösen blev något större har de varit oskiljaktiga lekkamrater. Blir stolt över vovven som är så duktig med barn och känner sådan tacksamhet över att vi har henne. Känns som ett bra läge att börja dagen med tacksamhet!

Här är Manda i somras när hon hjälper mormor att vattna blommorna.